S Adolf Hedin

Född:1834-04-23 – Bo församling (T-län), Örebro län
Död:1905-09-20 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Tidningsredaktör, Publicist


Band 18 (1969-1971), sida 465.

Meriter

4 Hedin, Sven Adolf, f 23 april 1834 i Bo (ör), d 20 sept 1905 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: kh Johan Gustaf H o Beata Elisabeth Westerberg. Gymnasist i Strängnäs 49—50, inskr vid UU ht 51, informatorstjänster, medarb i Upsala-Posten 59—64, FK 31 maj 61, flyttade till Sthlm hösten 64, medarb i AB 64, medverkade till grundandet av Nordisk nationalfören 66, medarb i Fäderneslandet 67, medverkade till grundandet av Nyliberala sällsk 67, led av AK 70—74, 77—87 o 89—05 (tillf utsk nr 1 för skolfrågor 70 o 80—82, lagutsk 71, särsk utsk rör elementarunderv 73, konstitutions-utsk 85—86 o 91—94, särsk utsk för arbetarförsäkr:frågan 95, talmanskonf 02—05), huvudred för AB 1 sept 74—24 maj 76, medverkade vid PK:s stiftande 74 (ordf aug—okt 74, 78 o dec 79—mars 80), medverkade vid fören Värnpliktens vänners bil- dande 75, medarb i Nya Dagligt Allehanda 78—81, stadsfullm i Sthlm 79—89, led av skatteregleringskomm 79—82, inspektör för Sthlms utskänkn:rörelse 81—91, medarb i DN från 82, led av arbetarförsäknkomm 84—88. — Ogift.

Biografi

Nästan helt obunden av familjeband liksom av ämbetsplikter och under nästan hela sin bana dessutom fri från ansvariga poster inom publicistiken kunde Adolf H med sällspord frihet välja position i den politiska debatten. Politiken kan sägas från och med trettioårsåldern ha fyllt hans liv, med den inskränkningen att han hela livet hyste starka historiska intressen och även bedrev vissa forskningar på detta område, särskilt i fransk 16- och 1700-talshistoria.

Ehuru H:s politiska förkunnelse starkt präglades av personligt engagemang, var den även beroende av tidsmiljö och auktori-teter. Bland dessa bör E G Geijer nämnas i första rummet. H debuterade 1861 som författare med en bok med omslagstiteln Fryxell mot Geijer, där han fritog den senare från den förres beskyllningar att under sin konservativa period ha främjat reaktionen; redan under detta skede framträdde enligt H demokratiska tendenser hos G. H deklarerade i tal och skrift sin anslutning till vad den liberale Geijer kallade personlighetsprincipen. Ett inflytande från Geijer kan måhända även spåras i den mycket starka medkänsla för de av omständigheterna missgynnade som under H:s hela politiska bana präglade honom. Geijer-inflytandet synes redan under H:s gosseår ha förmedlats till honom av faderns kollega, prosten J G Askengren i Svennevad; denne gjorde en stor insats på örebromötena 1849, 1850 och 1853, vilka i sina krav på samfällda val och allmän rösträtt anknöt till Geijer. I det europeiska perspektivet framstår H som typisk företrädare för den demokratiska rörelse som 1848 spred sig över kontinenten och som visserligen i sitt krav på allmän rösträtt (för män) och sin vagt "antikapitalistiska" tendens bröt mot den tidigare liberalismen men som samtidigt i sin humanitära och nationella inriktning sammanföll med eller överträffade denna.

Hos H liksom hos många av hans yngre samtida framträdde emellertid nationalismen helt i skandinavisk dräkt. Inspirerad av de italienska nationalisternas framgångsrika genomförande av sitt enhetsprogram önskade han en analog sammansvetsning av de skandinaviska staterna. Han deltog i 1862 års nordiska studentmöte i Khvn, framträdde där som de sv studenternas officielle talesman och författade en tryckt redogörelse för mötet. På opinionsmötet för Danmark i de la Croix' salong i Sthlm 6 mars 1864 yrkade H mera öppet på intervention i dansk-tyska kriget än någon av de andra talarna (August Sohlman, Claes Odhner, A O Wallenberg). Därmed kan H sägas ha gjort sin debut på huvudstadens politiska scen.

Sitt politiska program utvecklade H synnerligen elegant i skriften Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till sv riksdagens medlemmar (1868). Innehållet, som nära överensstämde med Nyliberala sällskapets då utgivna summariska programförklaring, var i stort sett följande: Ett mot den sittande "gammal-liberala" ministären (Louis De Geer) oppositionellt parti måste bildas, vilket energiskt återupptar det avbrutna reformarbetet; "byråkratins" makt måste reduceras, bl a så att K M:ts "ekonomiska" lagstiftningsmakt (enl RF § 89) avskaffas, all rättskipning noga skiljs från den egentliga förvaltningen och kommerskollegium dras in; folkskolan bör frigöras från "det prästerliga förmynderskapet", bli väsentligen "en skola för grundläggande av medborgerlig bildning" samt byggas på med "högre folkskolor"; förenklade former ges för utträde ur statskyrkan; civiläktenskap införes; census borttages vid val till AK och den kommunala rösträtten reformeras enligt principen "lika rösträtt för alla". Den gällande lagstiftningen om s k försvarslösa innebär en "himmelskriande orättvisa" och bör avskaffas. Sveriges läge mellan Ryssland och Tyskland är ingalunda riskfritt; dess militära svaghet "inbjuder" i stället "till erövringar", ja, till en uppdelning emellan de mäktiga grannarna i stil med Polens delningar. Försvaret måste därför stärkas på så sätt, att värnplikten utsträcks, indelningsverket jämnare fördelas "på alla folkklasser" och samtidigt lindras, "aristokratins inflytande" över militärväsendet avlägsnas genom införande av "ett rättvist befordrings- sätt". Utrikesärendenas handläggning bör i anslutning till 2:a blandade unionsrevisions-kommitténs 1867 avgivna betänkande reformeras så, att den ministeriella konseljen avskaffas och alla utrikesärenden föredras i det unionella statsrådet av utrikesstatsministern (svensk eller norrman); Sveriges utrikespolitik bör inte ha något annat mål än "de tre nordiska folkens politiska sammanslutning". Den "nationalitetsprincip" som ligger bakom denna skandinaviska enhetssträvan är blott en annan sida av den demokratiska principen, vilken på det inrikespolitiska området framträder i kraven på allmän och lika rösträtt samt eliminering av all personlig kungamakt, dvs införande av parlamentariskt styrelsesätt.

Detta politiska program vidhöll H hela livet igenom, endast med den inskränkningen att skandinavismens enhet uppgavs som politiskt mål. Men han verkade inte oavbrutet för alla sina krav. Under sin första, nyliberalt präglade andrakammarperiod (1870—72) arbetade H företrädesvis för humanitära och medborgarrättsliga reformer (lindringar i strafflagen, full medborgarrätt åt dissenters, sänkning av rösträttsstrecken). Under resten av 1870-talet sysslade H som riksdagsman och publicist huvudsakligen med försvarsfrågan samt möjligheterna att vidga riksdagens kontroll över regeringen. 1870—71 års fransk-tyska krig hade genom att visa upp stormaktsarméernas slagkraft givit ytterligare relief åt Sveriges militära efterblivenhet och enligt H:s mening skärpt de risker för landet som grannskapet till Ryssland och Tyskland innebar. Genom att i AK tala och votera för de på 1871 års båda riksdagar framlagda sk 2:a och 3:e Abelinska förslagen (utvidgad värnpliktstjänstgöring mot lindringar i indelningsverket) närmade sig H kammarens ministeriella, mot lantmannapartiet skarpt avvisande minoritet (från 1873 kallad centern). De Abelinska förslagen tillfredsställde dock ej H. Som Aftonbladets huvudredaktör kämpade han för 1875 års parlamentariskt omöjliga s k generalsförslag, vilket helt och hållet byggde på värnplikts-grund och i sina huvuddrag kom att genomföras först 1901. Föreningen Värnpliktens vänner, i vars bildande och verksamhet H tog livlig del, såg sitt huvudsyfte i att främja en lösning av försvarsfrågan just efter linjerna i 1875 års förslag. Nödvändigheten av en snabb lösning av försvarsfrågan ansågs aktualisera en reformering av bestämmelserna om utrikesärendenas handläggning, emedan AK:s majoritet kunde väntas motsätta sig en utvidgning av krigsmakten, så länge konungen kunde föra en av riksdagen okontrollerad utrikespolitik. Några oförsiktiga ord, som Oscar II lät undfalla sig under ett besök i Tyskland 1875, öppnade H:s ögon för en fara, för vilken han under de återstående 30 åren av sitt liv med allt större eftertryck varnade: att den tilltagande intimiteten mellan de sv och tyska hoven skulle bana väg för en både politisk och militär bindning, vilken automatiskt skulle ställa Sverige vid Tyska rikets sida under eventuella framtida konflikter. H:s förnyade framförande av sitt förslag, att utrikesärendena skulle behandlas av hela statsrådet (motioner 1877, 1878 och 1885, vilka alla avslogs) bör ses mot hela den här tecknade bakgrunden.

H:s yrkanden om förändringar i utrikesärendenas behandling hade stor betydelse för förhållandet mellan Sverige och Norge. Den motsättning mellan unionskonungen och norska stortingets majoritet rörande existensen av ett k grundlagsveto, som i början av 1880-talet utmynnade i en "riksrättsstrid", kom att påverka H:s politiska ställning och överhuvudtaget det politiska läget i Sthlm. Ehuru H ingalunda gillade den strävan att bryta sönder unionen, som en del norska vänstermän redan under 1880-talet omfattade, trädde han fram till försvar för vänsterns hållning i vetofrågan (art:ser i DN 1881). Den norska riksrättens fällande domar 1884 framkallade en reaktion i Sverige, inte minst i Sthlm, där centern uteslöt H från sina listor inför årets andrakammarval. FLs mandat räddades på så sätt att stadens organiserade frireligiösa och politiskt oppositionella element bildade en "liberal" valmansförening, vars lista — med H som första namn — segrade i valet.

80-talets politiskt upprörda vatten präglades också av den frambrytande socialistiska agitationen. H tog visserligen bestämt avstånd från den socialistiska framtidsstaten (särskilt skarpt i AK 14 maj 1889) men hade klar blick för de missförhållanden vilka utgjorde den nya rörelsens grogrund. Han dokumenterade detta med sin motion (nr 11) på 1884 års riksdag med yrkande om utredning om "olycksfalls- och ålderdomsförsäkring" för arbetare. Detta förslag, vars motivering främst bygger på tyska och danska förebilder, bifölls av riksdagens bägge kamrar och föranledde tillsättandet av en kommitté, i vilken H blev medlem. Ett första resultat av kommitténs arbete blev den lag om skydd mot yrkesfara (i fabriksarbete) som 1889 års riksdag antog. Den för 1880-talets politiska förhållanden viktigaste händelsen var tullfrågans aktualisering, först i agrar form. H råkade därvid i bryderi, emedan han betvivlade (den "gammalliberala") frihandelsdoktrinens hållbarhet och f ö var föga orienterad i näringsfrågor. Han deklarerade sig på 1886 års riksdag som "moderat frihandlare"; han drevs åt det hållet dels av upptäckten att "våra 'norskätare' sluta nu förbund med våra protektionister" (brev till Hans Astrup 6 okt 1885) och i det tecknet en "reaktion" med förebilder både i öster och söder hade kommit i gång (yttrande i AK 1886), dels av förvissningen att spannmålstullar skulle innebära en orättvis beskattning, lagd på den ekonomiskt svagaste delen av landets befolkning. När tullfrågan 1887 blev dominerande och regeringen Themptander upplöste riksdagen för att ge folket tillfälle att omedelbart ta ställning till frågan undanbad sig dock H återval. Inför det ordinarie AK-valet i sept 1887 lät han visserligen övertala sig att ånyo kandidera — men hamnade då bland de 22 på Liberala valmansföreningens lista, som vid valet fick stark majoritet men fick sina mandat ogiltigförklarade på grund av en kandidats resterande kommunalutskyl-der.

Därmed inleddes det sista skedet av H:s politiska bana. Med en frätande bitterhet, som knappast mildrades med åren, angrep han både i pressen och riksdagen, dit han i april 1889 återbördades genom fyllnadsval, det "nya system", den "reaktion" som visade sig ha blivit en av "rågtullens konsekvenser". Denna framträdde enligt FLs mening i myndigheternas försök att med anlitande av mer eller mindre obsoleta lagrum komma åt den socialistiska rörelsens ledare, i en tilltagande obenägenhet att godta norrmännens billiga krav på reformer i unionsförhållandet och i det i utländska tidningar uppdykande ryktet, att Sverige-Norge var på väg att ansluta sig till trippelalliansen. Det av monarkerna förmedlade sv-tyska närmandet syntes H under de sista 15 åren av hans liv så mycket äventyrligare, som Tyska riket nu hade råkat i motsättning till ett Ryssland som var förbundet med Frankrike. Denna förändring på det storpolitiska firmamentet — som gjorde många sv försvarsvänner böjda att i Tyska riket söka stöd mot ett som hotfullt ansett Ryssland — är säkerligen förklaringen till att H inte kunde följa med sina officersvänner från Värnpliktens vänner (Axel Rappe, Gustaf Björ-lin mfl), då de 1890 gjorde en ny start med Allmänna försvarsföreningens bildande. Denna gjorde verksam propaganda för det 1892 framlagda k härordningsförslag (de 90 dagarna) som s å bifölls av riksdagen. H talade och röstade emot detta förslag med en utförlig motivering, som inte för eftervärlden kan dölja, att den verkliga orsaken till hans negativa hållning var obenägenheten att ställa en stärkt krigsmakt till disposition åt en regering som synbarligen utsattes för hårt tryck från dem som både öns- kade balansera de norska kraven och söka politisk återförsäkring i Berlin. Hans privatbrev från 1890-talet innehåller bister kritik av den "militarism" och de farliga k intriger som han ansåg prägla sv försvars- och utrikespolitik. Ett effektivt medel mot de förenade rikenas indragande i ett kommande stormaktskrig såg H i en officiell deklaration av innebörd att vårt land för all framtid ämnade iaktta neutralitet. Han tänkte sig, att stormakterna ej skulle garantera men väl erkänna en sådan förklaring. Hans motion härom på 1899 års riksdag avslogs emellertid, och utgången blev densamma, när förslaget 1902 upprepades — med en motivering som framhävde faran av att stormakterna ansåg vårt lands hållning under ett kommande storkrig oklar. H menade, att en neutralitetsförklaring skulle få en välgörande verkan även i Norge, där den unionsfientliga opinionen närdes av misstankar om ett hemligt sv-tyskt samförstånd. Norrmännen hade, delvis av detta skäl, vid 1890-talets början höjt kravet på egen utrikesminister, och H, som ansåg detta krav absurt, hade bemött det med att verka för sitt ungdomsprogram: alla utrikesärendens föredragning inför det unionella statsrådet av en utrikesminister som antingen var norrman eller svensk. Den norska vänsterns och slutligen även högerns övergång till ren unionsfientlighet ingav honom djup smärta som ett negerande av hans sedan ungdomen vidhållna skandinaviska enhetsdröm. När krisen 1905 slutligen kom, hade han tillfredsställelsen att några dagar före sin död erhålla besked om att Karlstads-förhandlingarna var på väg att utmynna i en fredlig uppgörelse.

H:s bemödanden att vidga riksdagens kontroll över" styrelsen kom till uttryck även på statsregleringens område: han hävdade, att riksdagens bestämmanderätt är oinskränkt även i vad det gäller ordinarie statsanslag, att statsverkspropositionen borde göras mera detaljerad och att användandet av uppkomna besparingar måste redovisas med större noggrannhet. I många uttalanden berörde H en företeelse som — till stor del just på grund av hans trägna sysslande därmed — kallas ministerstyrelse. Termens innebörd är ej fullt klar, och H:s eget bruk därav växlade; men under större delen av sin bana synes han med ministerstyrelse ha menat förhållandet att enskilt statsråd ensamt avgör vissa ärenden. Ehuru grundlagarna obestridligen sanktionerade vissa sådana förfaranden och delegation av vissa ärenden till enskilt statsråd sen långt tillbaka förekom, ansåg H hela tillvägagångssättet grundlagsstridigt. Särskilt under sina sex år som medlem av konstitutionsutskottet vände han sig med stor hetta i reservationsvis framlagda anmärkningar mot vad han ansåg vara yttringar av ministerstyrelse. 1898 och 1901 framförde han liknande kritiska anmärkningar i interpellationer. H:s motvilja mot ministerstyrelse sammanhängde med hans ogillande av all av riksdagen ej kontrollerad ämbetsverksamhet och innefattade även de centrala förvaltande verken. Den långt före H på liberalt håll framställda åsikten, att konstitutionsutskottets dechargeförfarande skulle förlora allt värde i och med att ett politiskt ansvarsutkrävande kom till stånd och homogenitet mellan riksdag och regering (parlamentarism) på så sätt uppkom, var honom främmande. H var ingen beundrare av vare sig den brittiska eller den franska formen av parlamentarism och hävdade under 1890-talet, att Sverige skulle utarbeta en modifierad och bättre form därav. H:s rätt negativa hållning till parlamentarismen i gängse mening får sin belysning av att han efter sin anslutning till så vaga formationer som de nyliberala och AK:s center inte tillhörde något politiskt parti, förrän han någon tid efter liberala samlingspartiets bildande på 1900 års riksdag ingick i detta — dock utan att där framträda.

H framstår i eftervärldens medvetande särskilt som de eftersattas och förtrampades beskyddare. Under de sista 15 åren av sitt liv mottog han ett stort antal brev från män och kvinnor, vilka till honom framförde klagomål över oförrätter och missförhållanden. Genom att i motioner eller interpellationer bringa dessa förhållanden till riksdagens kännedom i syfte att utverka rättelse kom H att fungera som en högt uppburen folktribun. Bland de socialpolitiskt präglade initiativ som han under det sista skedet av sin riksdagsmannabana tog kan nämnas motionerna om arbetstiden i bagerier, om postvaktbetjäntes löner och om lagstiftning mot det s k trucksystemet, om kvinnliga yrkesinspektörer och om ett statsdepartement för »arbetarelagstiftningen». H uttalade sig under detta skede mycket positivt om vidgning av kommunernas ekonomiska verksamhet och yrkade även att staten skulle överta den norrbottniska gruvdriften (yttr i AK 18 maj 1903).

Även som medlem av Sthlms stadsfullmäktige tog H flera initiativ som vittnade om hans sociala inriktning. Han motionerade 1881 om understöd åt huvudstadens Arbetareinstitut på 5 000 kr men fick sin hemställan avslagen på förslag av Hans Forssell (som hade hänvisat till Anton Nyströms olämplighet som institutionens föreståndare). 1883 lyckades H tillsammans med tre andra motionärer utverka ett anslag på 5 000 kr till juridiskt biträde åt mindre bemedlade. Han förfäktade med iver stadsfullmäktiges självständighet mot de statliga myndigheterna och motionerade 1886 om att överståthållarens självskrivna ordförandeskap i Sthlms stadsfullmäktige skulle upphävas — dock utan att nå resultat.

Som publicist och riksdagsman tog H flera initiativ i undervisningsfrågor, men de ställs alla i skuggan av hans med stor energi bedrivna kamp mot vad han kallade »latinherraväldet». H, som själv besatt djup klassisk bildning, ansåg latinets ställning på lärdomsskolornas schema alltför framträdande och önskade kraftigt inskränka den. Han blev genom utfärdandet av 1905 års läroverksstadga bönhörd men fann till sin besvikelse att undervisningen i franska hade reducerats jämsides med latinstudiet och att den för H antipatiska tyskan hade gagnats av bägge dessa förändringar.

H:s kulturella orientering kännetecknades i övrigt av hans i ungdomen och fram emot 1880-talet starka litterära intressen. Han var varm beundrare av 16- och 1700-talets franska klassiker och hyllade bland de svenska särskilt Esaias Tegnér. Under sin verksamhet i Upsala-Posten bidrog han att göra Ibsen och Björnson kända i Sverige; den förre hyllade han i ett tal på festen för honom i Sthlm 1887, med den senare var han förenad i vänskap till livets slut.

H:s historiska forskningar och författarskap gällde nästan uteslutande fransk historia. I Ludvig XIV:s tidehvarf fälls en på solid forskning grundad, mycket hård dom över solkonungen och förnekas värdet av hans kulturfrämjande insatser. En dyster bild av samma regim ger också det postumt publicerade arbetet Giftmord och djäfvulsmässor. Hans bok om Marie-Antoinettes »halsbands-äventyr» innebar en detaljerad kritik av de samtida och senare berättelserna om den invecklade affären, vilka i försöken att helt rentvå drottningen sägs ha givit en förfalskad bild av förloppet. En starkt positiv syn på den stora revolutionens reformverk, förenad med ett kategoriskt avståndstagande från skräckväldet, präglar H:s revolutionshistorik, skriven i form av biografier över epokens mest framträdande kvinnor — Marie-Antoinette, Charlotte Corday, madame Roland, madame Tallien etc.

I sitt bekämpande av allt kyrkligt inflytande över den obligatoriska skolan framstår H som en pionjär för vad som senare kom att kallas kulturradikalismen; men det bör beaktas att prästsonen H aldrig uttalade sig fientligt eller kritiskt om religionen som sådan. För den socialliberalism som med Karl Staaff och Fridtjuv Berg blev en politisk maktfaktor banade H väg även genom sitt socialförsäkringsinitiativ av 1884. I den politiska miljö där H verkade fanns ännu inte det sociala underlaget för en insats av det slag han skulle ha önskat göra. H:s lidelse-präglade och hetsiga temperament gjorde honom dock bättre skickad att driva idépolitik än partipolitik. På grund av sin solida lärdom, sina glänsande utförsgåvor och sitt djupa engagemang framstår han som vår parlamentariska historias mest betydande idépolitiker.

Författare

Åke Thulstrup



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s arkiv (brev till honom, konc m m) i KB. Brev från H på skilda håll, bl a stort antal till Hans R Astrup i Riksarkivet, Oslo, i KB (bl a till H Fredholm, N Linder, E v Qvanten, Hilma Söderberg, J E Söder-stedt, W Walldén o H Wieselgren), till Sven A o Henrik Hedlund i GUB, till A E Nordenskiöld i VA, till L Hierta i Stiftelsen L H:s minne, Sthlm, till F Borg i LUB, till Leo Mechelin i riksarkivet, Hfors, till G M Björn-stjerna i B:ska familjearkivet, Almarestäket, o strödda brev i RA o UUB (bl a till Ernst Beckman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tillägg till Södermanlands och Nerikes nations bibliothekscatalog. Upsala 1859. 23 s. [Föret sign.] — Några ord om historisk bevisning och om konsten att citera. Bidrag till en granskning af professor And. Fryxells Bidrag till Sverges litteratur-historia. (Aftryck ur Upsala-posten.) Upsala 1861. 62 s. [Anon; omsl: Fryxell mot Geijer. Bidrag . . .] — Studentmötet i Lund och Köpenhamn 1862. Upsala 1863. 237, (19) s. [Undert; förtit: Nordiska studentmötet 1862.] — Belysning af förslaget om Upsala universitets flyttning till Stockholm. Upsala 1863. 124 s. [Anon.] — Sveriges och Norges förening för femtio år sedan. Sthlm 1864. 35 s. (Öreskrifter för folket, 19.) ¦— Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar. Sthlm 1868. 74 s. [Anon; ur Fäderneslandet 1867.] 2. öfversedda (omsl) uppl så. 77 s. [Anon.] —¦ Det nya Frankrike [rec] (Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling utg af G v Bergen, bd 1[—2], 1868[—69], Sthlm, s 247—261). — Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen (ibid = bd [1—]2, 18[68—]69, s 724—747). — Våra folkmöten (ibid, bd 4 = årg 3[: 2], 1870, s 159—173). — Herr von Bismarck och Bo-russianismen. 1—3 (ibid, s 218—240, 349— 368, 531—555). —¦ Om litterär eganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska rikena (ibid, bd 6 = årg 4[:2], Sthlm 18[71—]72, s 42—73; även med sep tit 1871). —¦ August Teodor Blanche (A Blanche, Samlade arbeten, [serie 3: Berättelser, 3,] Minnesbilder. Med författarens lefnadsteckning, Sthlm 1872, s 1-—39). — Finsk och lapsk språkundervisning i Haparanda. Sthlm 1873. 12 s. [Sign.] — Macaulay's skrifter i våra skolor. Granskning af C. G. Moréns ord- och sakförklaringar till två essays af Macaulay. Sthlm 1875. 43 s. [Anon.] — Den östeuropeiska frågan. 1*. Krimkriget. - Tredje freden i Paris. — Novembertraktaten. Sthlm 1876. 62 s. — Franska revolutionens qvinnor. Sthlm 1880. 461 s, 1 portr. — Allmän värnepligt och fritt samhällsskick. Sthlm 1880. 47 s. — Tobaksbeskattningen. Sthlm 1880. 24 s. [Anon.] — [Om främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan. 1]—2. Sthlm. 1. [1881.] 9 s. [Undert.] 2. [Rubr.] 1882. 9 s. ([Skatte-reglcrir.gskomiténs betänkande, 6:] Skattereg-lerings-komiténs promemorior, 3 resp 35.) — Likställighets-öfverenskommelserna i städerna. [Rubr.] Sthlm 1882. 74 s. (Ibid, 26.) — Om landstingsskatten. [Rubr.] Sthlm 1882. 14 s. (Ibid, 31.) — De personela skatterna sedan 1809. [Rubr.] Sthlm 1882. 15 s. (Ibid, 38.) — Tolagsfrågan. Reservation. [Rubr.] Sthlm 1883. 14 s. [Sep ur Skattereglerings-komiténs betänkande 5; reservationer även ibid, 1, 1881, s 99—109, o 4, 1882, s 66— 76.] — Kam] -n mellem Norges storthing og regjering. (Efter Dagens nyheter i Stockholm). Aftryk af Dagbladet. Kristiania 1882. 61 s. [Föret.] — Om latin-herraväldet. Sthlm 1883. 152 s. (Ur vår tids forskning, populära skildringar, under red af G Retzius, 31.) — Om skydd för arbetarne mot yrkesfaran. Svar till Nya dagligt allehanda. Sthlm 1889. 67 s. — Studier i franska revolutionens historia. 1*. Halsbandsäfventyret, granskning af den gängse sägnen med en afbildning af hals- bandet. Sthlm 1890. 252 s, 1 pl. — Made-moiselle de Sombreuil. En lögnsägen i franska revolutionens historia (Ur dagens krönika, månadsskrift. . . utg af A Ahnfelt, årg 10, 1890, Sthlm, s 1—32; även sep). — Tal i försvarsfrågan. Utg af Vänner af fosterlandets försvar. Upsala 1892. 24 s. — De mi-nisteriella målen och unionen. Sthlm 1892. 57 s. [Anon.] (Artiklar och korrespondenser införda i Aftonbladet, 4.) — Unionen og de udenrigske anliggender. Autoriseret oversaet-telse efter en raekke artikler i det svenske »Aftonbladet». Kristiania 1892. 115 s. — Huruledes konsulatfrågan »angår» Sverige. (Aftryck ur Aftonbladet.) Sthlm 1892. 24 s. [Anon.] — Tal vid de liberales Tivolifest. (Af tryck ur Aftonbladet.) [Rubr.] Sthlm 1893. 8 s. — Lokal sjelfstyrelse i fråga om rusdryckslagstiftningen. Artiklar och föredrag. (Aftryck ur Aftonbladet.) Sthlm 1894. 59 s. — Peterhead-affären. Peterhead herring barrel case. En reservation vid Konstitutionsutskottets décharge-memorial 1894. Sthlm 1894. 4:o. 30 s. — Rösträttsreformen i Belgien. Sthlm 1894, 57 s. [Anon.] — Ludvig XIVs tidehvarf. Granskning af en sats i den literärhistoriska trosläran. Sthlm 1895. 126 s. — Sverges första kammare enligt motiven till riksdagsordningen och i verkligheten. Östersund 1896. 26 s. (Mera ljus! Jämtlandspostens folkbibliotek, 13 [omsl].) — Om arbetarehögskolornas nödvändighet . . . Sthlm 1896. lös. (Stockholms arbetareinstituts folkskrifter, 3.) — Olof Jonsson i Hof under »olika lägen och skeden i lifvet». En erinran till valmännen i västra Helsinglands domsaga från val-komitén. Söderhamn 1896. 16 s. [Anon.] — En oväntad invändning mot mellanfolklig skiljedom. (Aftryck ur Aftonbladet.) Sthlm 1897, 15 s. [Sign.] — La neutralité des états scandinaves. [Omsl; rubr:] Proposition pré-sentée au Riksdag suédois . . .] Sthlm 1899. 39 s. — Ogiltiga arbetskontrakt. Sthlm 1901. 10 s. (Skrifter utg af Sv. arbetareförbundet, 1.) — Tal och skrifter utg af V Spångberg. [1]—2. Sthlm 1904—1915. 639 s, 1 portr, 612 s. — Har andra kammaren för stor makt? [Rubr.] Sthlm 1905. 4 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, nr 31 [= 1905: 12].) — Giftmord och djäfvulsmässor. Giftmordsfarsoten i Frankrike på Ludvig XIV:s tid. [Utg av V Spångberg.] Sthlm & Gbg 1914. 175 s. [Omsl: . . . Ur författarens efterlämnade papper.] —¦ Läran om tvenne statsmakter / »Vingklippningen». Anförande i Andra kammaren 28 februari 1894 (Levande svensk litteratur från äldsta tider till våra dagar i urval av S Selander, 8, Sthlm 1937, s 23—40). — Artiklar, vanl sign, i Ny ill tidn 1868—77; ytterligare rec i Framtiden 1869 —71 samt i HT 1881 o 1887.

översatt: E M[anicus], De germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade . . . Öfversatt från danskan, Upsala 1864, 54 s (anon; omsl: Historisk öfversikt af de . . .).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Björlins saml, KrA (om tören Värnpliktens vänner); H Hamiltons dagböcker, UUB.

F Berg, A H (1906); H Berggren, Nationalist i det nya riket (Sami Örebro stads- o länsbibi :s vänner. Meddel, 28, 1960); dens o G B Nilsson, Liberal socialpolitik 1853— 1884 (1965); [A T Bergius,] Hedin-ismen eller valrörelsen i Sthlm 25—30 nov 1876 af a + b (1876); E Hedén, Politiska essayer (1927); H Hedén, SAH (1926); G Hellström, A H (SA:s minnesteckn:ar, 1948); F Lindberg, K utrikespolitik (1950); dens, Den sv utrikespolitikens hist, 3:4, 1872—1914 (1958); PK:s matr (1901); J L Saxon, A H hemma hos sig (1926); V Spångberg, A H, väktaren o föregångsmannen (1901); dens, A H i liv o gärning (1925); A Thulstrup, AK:valen i Sthlm 1866—1896 (Studier o handhar rör Sthlms hist, 1938); dens, A H, upprustningsivrare i otakt med tiden (Hist studier tillägn F Lindberg, 1963); H Tingsten, Studier rör ministerstyr (1929).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S Adolf Hedin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Thulstrup), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12726
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S Adolf Hedin, urn:sbl:12726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Thulstrup), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se