Meriter

Henrik, d kort efter 27 aug 1283. Studier i Paris, omnämnes som kanik i Linköping o magister 47, biskop i Linköping 58.

Biografi

H framträder första gången vid legaten Vilhelms av Sabina vistelse i Östergötland nov—dec 1247. Han kallas då magister och var nyligen insatt av biskopen Lars såsom innehavare av det av denne genom donation av egna gods upprättade sjätte kanonikatet vid domkyrkan. H var frände till Lars; han torde ha härstammat ur det nyinflyttade tyska borgerskapet, snarast från Söderköping. Hans studier hade varit nära förbundna med klostret S:t Victor intill Paris, berömt såsom centrum för reformrörelse och lärdom under 1100-talet och då frekventerat av danska och norska kyrkomän. Hans sena pilgrimsfärd är likaså förknippad med klostret. H är därmed den förste svensk, vilkens studier och lärda förbindelser är någorlunda bekanta.

H efterträdde 1258 Lars på biskopsstolen. Hans kvartsekellånga episkopat är ett av de betydelsefullaste i stiftets historia. Domkyrkan fick nu den centrala ställning den skulle intaga intill reformationen. Vid H:s tillträde torde kor och tvärskepp ha stått färdiga av den stora katedral biskop Bengt begynt omkring 1230. Det under H:s tid byggda långhuset innebar en stilförändring: från »basilika» till »hallkyrka efter westfaliska förebilder» (Cnattingius). Till bekostande av bygget utverkades tillstånd (1280) av kung och råd att domkyrkan under åtta år skulle få uppbära hälften av sockenkyrkornas del av tionden. En klar åtskillnad gjordes fortsättningsvis mellan biskopsstolens ekonomi och domkyrkans, den senare underställd även domkapitlet.

H framstår som grundaren av det självständiga domkapitlet. Domkyrkan blev föremål för många stora donationer till nya altarstiftelser, främst av kungarna och deras östgötska anförvanter. Dessa stiftelser lades till grund för nya kanonikat, ofta underbyggda med biskopens tionde av någon socken. Prostämbetena i Skänninge och Tjust utnyttjades likaså för inrättande av ett archidiakonat och ett dekanat, det senare avsett för kungens kansler. Domkapitlet växte sålunda från åtta till femton ledamöter och framstod såsom en rådgivande korporation vid biskopens sida.

I tre stadgor reglerade H 1272 tjänsten vid domkyrkan. Varje klerk skulle efter prästvigningen tjänstgöra två år såsom korpräst i domkyrkan under scolasticus ledning; kanikerna tillförsäkrades lågt avlönade vikarier vid sina sockenkyrkor. Åtgärderna var led i en strävan att höja gudstjänstlivet, detta med utgångspunkt i den nya katedralen, vilken skulle tillförsäkras ett stort prästerskap. Också inledes vid denna tid ett nytt skede i stiftets kalendariska tradition, dvs främst domkyrkans liturgi, kännetecknat av begynnande självständighet från den dominerande Lundatraditionen (Helander). Under H:s tid framträder även katedralskolan för den lägre utbildningen och en högre utbildning i form av franska studier för många blivande kaniker.

H framstår som en flitig visitator inom det väldiga stiftet t ex på Gotland, och som en främjare av klosterväsendet, särskilt av Nydala kloster och av dominikanorden. Biskopsstolens godsinnehav vidgades, främst i Småland. Ett för sv förhållanden enastående privilegiebrev av kung Magnus 1279, innebärande rätt för Linköpingsbiskopen att på sina gods i Berga vid Lagastigen anlägga ett stadssamhälle, tycks dock ej ha lett till praktiska följder.

Någon distinkt politisk profil har H ej. I kungaättens inbördes stridigheter förekommer han blott i sin egenskap av rikets andre biskop; dock tycks han ha förstått att utverka fördelar för sin kyrka. Att göra denna till en fullvärdig medlem av den romerska kyrkan var uppenbarligen hans livsmål. Akter från förhören 1328 om biskopens gästning inom stiftet vittnar om att H:s tid då framstod såsom en ideal tid av episkopalt nit utan maktmissbruk.

Vid kollektorn Bertrand Amalricis besök i Sverige 1279 i avsikt att uppbära sexårstionde av de andliga för ett korståg enligt Lyonkonciliets (1274) beslut begärde H att i stället själv få fara till det heliga landet. Han avreste sommaren 1282 och hade ett år senare över Brygge, Paris och Marseille nått Akkon vid Palestinas kust. Hans på dödsbädden där kompletterade testamente vittnar om vyer och intressen vida utöver den genomsnittlige sv 1200-talsbiskopens.

Författare

Herman Schück

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

B Cnattingius, Linköpings domkyrka. Några byggnadshist notiser från 1959—1961 års restaureringsarbeten (Meddel från Östergötlands o Linköpings stads mus 1962—63); S Helander, Ordinarius Lincopensis c:a 1400 o dess liturgiska förebilder (1957); H Schiick, Ecclesia Lincopensis. Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden o Gustav Vasa (1959), o där anf källor o litt; dens, Biskop Henrik i Linköping o S:t Victor i Paris (Hist studier tillägn Folke Lindberg 27 aug 1963, 1963); S Söderlind, Konkurrensen mellan Birgerssönerna 1266—1280 (HT 1959), med hänv till tidigare inlägg.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12879, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12879
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik, urn:sbl:12879, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-09-21.