P F Gustaf Hermansson

Född:1864-10-09 – Finska församling, Stockholms län
Död:1931-03-03 – Högalids församling, Stockholms län

Arkitekt


Band 18 (1969-1971), sida 688.

Meriter

Hermansson, Per Frans Gustaf, f 9 okt 1864 i Sthlm (Finska), d 3 mars 1931 där (Högalid). Föräldrar: attributmålaren Gustaf Demetrius H o Julia Hildegard Charlotta Liljequist. Mogenhetsex vid högre reallärov i Sthlm vt 82, elev vid KTH ht 82—vt 85, vid FrKA ht 85—vt 88, praktik som arkitekt i Sthlm 88—90, arkitekt i Sundsvall 90, stadsarkitekt där 15 jan 96—1 okt 97, tjänstg arkitekt i Överintendentsämb 11 maj 97, chef för Riksmus:s nybyggnader i Frescati 09—16, byggn:chefsass vid nybyggnaden för Sthlms stadshus 1 febr 17, intendent i Byggnadsstyr:s byggnadsbyrå o chef för dess byggnadsavd 21 dec 17, tf byggnadsråd med vissa avbrott 20 sept 20—30 juni 25.

G 7 maj 92 i Sundsvall m Sigrid Elisabet Fjellström, f 26 maj 72 i Sthlm (Kat), d 23 maj 26 i Danderyd (Sth), dtr till tullförvaltaren Carl Ulrik Nathanael F o Thekla Lovisa Westerlund.

Biografi

Under ledning av fadern, som var dekorationsmålare vid K teatern, lärde Gustaf H de första grunderna i målarkonsten och blev med tiden en mycket driven tecknare och akvarellist. Även i H:s mors släkt fanns konstnärliga och tekniska anlag; morfadern var attributmålare vid K teatern och dennes sonson var den med H jämnårige och vid sekelskiftet kände sthlmsarkitekten J F Lilljekvist. H fick sin arkitektutbildning för professorerna Magnus Isæus vid KTH och Claes Grundström vid FrKA. Sommarferierna 1887 ägnade han åt en utrikes studieresa genom Tyskland, Schweiz och Frankrike med Paris som slutmål och i sällskap med några kurskamrater. Ett resebrev från Paris till arkitekten F Zettervall har värde som programredovisning. H:s inställning var med en personlig nyans den för tiden karakteristiska. Intresset för medeltidens stilar var fortfarande betydande men gällde i huvudsak kyrkobyggnadsarkitekturen. Han studerade äldre tiders och samtidens profana byggnadskonst i Tyskland och Frankrike och blev efter hand alltmer fascinerad av fransmännens arkitektur. Även spanska och italienska byggnader studerades, och slott och borgar plockades »på alla användbara detaljer», som avtecknades för framtida bruk. »I Stockholm utkristalliserades härav resultat i Biinsowska och Edelsvärdska husen vid Strandvägen. Clason I G gick som en härold med baneret i spetsen och vi följde . ..» (ms av H 1916).

Under det första skedet av sin praktik var H anställd vid I G Clasons och Kasper Salins arkitektkontor i Sthlm. Tjänstgöringen var dryg, och nätterna måste tas i anspråk för egna arbetsuppgifter. Han antog 1889 ett erbjudande om en anställning hos den sv arkitekten C A Kihlberg i Buenos Aires. Några dagar före den planerade avresan i mars s å nåddes han emellertid av budskapet att han bland 14 tävlande arkitekter erövrat första priset i tävlingen om en ny kyrka i Sundsvall. Han anförtroddes uppdraget att utföra ritningarna och att leda byggnadsarbetet. Emigrationsplanerna skrinlades och han flyttade i april 1890 till Sundsvall.

Den nya stadskyrkan invigdes 2 dec 1894. Det yttre såväl som det inre visar former och stilelement typiska för den nygotiska kyrkoarkitektur som H Zettervall rekommenderade i en 1887 utgiven handbok i kyrkobyggnadskonst. Medeltida monument, framför allt den gotiska katedralen, borde tjänstgöra som förebilder vid uppförandet av nybyggnader, och valet motiverades med religiösa synpunkter. H:s sundsvallskyrka är en treskeppig basilika med korsarmar och polygonkor, västtorn och ursprungligen en takryttare, uppförd av maskinslaget rött tegel med taktäckning av skiffer och med en del cementarbeten i strävapparaten och annorstädes. Det i fogarna vid byggnadens uppförande svartfärgade bruket har senare givits en ljusgrå färgton. I interiören framträder teglet delvis bart, i övrigt är muren slätputsad och dekorerad med ornamental målning. Glasmålningar spelar genom sin starka färgverkan en betydelsefull roll i det stora kyrkorummet.

Efter 1888 års förhärjande brand i Sundsvall var man mån om att få till stånd en storstadsmässig bebyggelse, och det sparades inte på kostnaderna. Ingenstädes i landet uppfördes en för det senare 80-talet och för 90-talet så representativ samling byggnader som här och antalet uppförda bostadshus i sten var mer än dubbelt så stort som det som byggdes under samma tid i Sthlm. Det blev H som i stor utsträckning kom att sätta sin prägel på stadens dominerande centrala stadsdelar. Bland de många efter hans ritningar utförda bostads- och affärshusen restes ett tiotal vid Storgatan; de ståtligaste var de Bernska, Granska och Holmströmska husen och sparbanken. Till hans övriga arbeten hör utom kyrkan betydande skolhus, prästgården vid Skolhusallén, sjömanskapellet vid Strandgatan och tullpaviljongen vid hamnen. Hans profanbyggnader är kanske de mest gedigna arkitektoniska verk som under denna period skapades i Sundsvall, och inte minst de eleganta interiörerna, som han ofta själv komponerade, visar prov på hans kunnighet och goda smak. Han förblev bosatt i Sundsvall till 1897, var stadsarkitekt de två sista åren och flyttade till Sthlm då byggnadsbehovet i Sundsvall märkbart minskade.

Framgångarna i Sundsvall och den gedigenhet och samvetsgrannhet som utmärkte hans arbeten förskaffade honom en omfattande verksamhet. I en rad ny- eller ombyggda kyrkor i olika delar av landet tillämpade han mer eller mindre den Zettervallska skolans principer. Hans under sundsvallsåren viktigaste nybyggnader var Asmundtorps k:a, Malm (1890), Gustaf Adolfskyrkan i Hälsingborg och Ovikens kyrka, Jämtl (1895). Senare nyuppfördes en lappmarkskyrka i Arvidsjaur (1899), Ljungs kyrka, Göt (1900) och Holms kyrka, Vnl (1904).

Till H:s mest representativa verk hör Oscars- och Sofiakyrkorna i Sthlm, som han uppförde efter att ha segrat i arkitekttävlingar 1896 resp 1899. Vid gestaltningen av de båda kyrkorna visade sig H liksom tidigare beroende av historiska stilar. Utformningen av Oscarskyrkan anslöts till den nygotiska kyrkoarkitekturen, Sofiakyrkans plan erinrar om planen i Katarina kyrka och kyrkans formspråk om den romanska kyrkoarkitekturen i Rhenlandet. Enligt de ursprungliga ritningsförslagen skulle de båda kyrkorna uppföras i tegel. Under arbetets gång ändrade emellertid såväl den ena som den andra församlingen sitt tidigare beslut. Fasaderna kom i stället att beklädas med natursten och valet av fasadmaterialet och dess skickliga behandling blev till stor fördel för kyrkornas utseende. Den för Oscars kyrka avsedda kyrkplatsen var stadsplanemässigt och estetiskt mindre lämplig, men H lyckades med ett skickligt grepp bemästra problemet. Kyrkan gör sig effektfullt gällande i stadsbilden från vilken sida man än betraktar den med sitt höga smäckra västtorn, sitt rakt avslutade kor och den pittoreska grupperingen av osymmetriska byggnadsdelar. Dispositionen av byggnadskroppen är omsorgsfullt utarbetad; goda proportionsförhållanden har uppnåtts genom att kyrkans yttre längdverkan reducerats. Den rörliga yttre formen ger inget begrepp om plan och rumsgestaltning, det är först sedan man inträtt i kyrkan som man finner att det är en långkyrka. Grundstenen nedlades i dec 1897, och kyrkan invigdes 20 sept 1903. Oscarskyrkan kan betraktas som den Zettervallska gruppens sista stora kyrka. Dess yttre form har egentligen gestaltats med hänsyn till läget och miljöns karaktär, men den asymmetriska planen, det nya fasadma-terialet och de breda tryckta spetsbågarna av engelsk typ visar samtidigt fram mot ett stilskifte i den kyrkliga arkitekturen.

På en bergsplatå i parken Vita Bergets norra del avsattes en i det närmaste rund tomt för Sofiakyrkans på höjden gående byggnad. Genom sitt läge och sin höga tornspira dominerar kyrkan denna del av staden. Den får sin verkan genom byggnadskroppens kubiska kvaliteter och den vackra naturstenens yta. Kyrkan är en korsformad centralanläggning. I exteriören intar det kraftiga centraltornet en över korsmitten dominerande plats. Det är utbildat till ett klockhus. I gestaltningen av interiören med sitt ursprungligen rikt dekorerade kor, försett med en stor glasmålning av O Hjortzberg och avskilt från den övriga kyrkan genom korskrank och ett högre liggande korgolv, följde H de i Zettervalls handbok formulerade direktiven. Arkitektens strävan att skapa ett kyrkorum med rymd och överväldigande höjdmått skulle utvecklas vidare av en följande generation kyrkoarkitekter. Grundläggningsarbetet påbörjades i dec 1902, invigningen ägde rum 18 mars 1906.

Från slutet av 80-talet till strax efter sekelskiftet upplevde Ff de stora framgångarnas tid. Men i framgångens spår följde också motgångar. För den kyrkliga byggnadskonsten skapades vid sekelskiftet en arkitektur som bröt med traditionen och helt eller delvis sökte andra banor. Arkitekten L I Wahlman hade sina ritningar till Erigelbrektskyrkan färdiga 1906. En stark opposition utvecklades mot den riktning Ff representerade, särskilt utpräglad bland yngre arkitekter. Mest kritiserade kyrkobyggnader blev Oscars-och Sofiakyrkorna. Kritiken mot Sofiakyrkan framfördes i Teknisk tidskrift innan kyrkan ännu var avslutad och riktades även mot den jury som bedömt tävlingen och som utsett Ff till förste pristagare.

Den starka reaktionen mot det senare 1800-talets kyrkobyggnadskonst fick sällsynt ingripande konsekvenser. Så gott som alla' större kyrkor från denna tid byggdes tidigt om och förändrades samtidigt som de tongivande arkitekterna Zettervall, Möller, H, m fl blev föremål för skarpa nedvärderingar. Redan 1919 hade Oscars församling beslutat att ett anslag på 500 000 kr skulle användas för en av Wahlman ledd »renovering» av Oscarskyrkan. Församlingens ansökan om tillstånd lämnades först utan avseende av Byggnadsstyrelsen men blev därvid endast tillfälligt uppskjuten. Ff besparades ej förödmjukelsen att se ändringsarbeten vidtagna i kyrkorummet av den yngre kollegan Wahlman och färdigställda 1922 och 1929.

När denne 1948—51 anförtroddes renoveringen av Sofiakyrkan, lämnade han exteriören i det närmaste oförändrad men omgestaltade interiören radikalt. Wahlman har sökt avlägsna varje spår av H:s intentioner och i stället förläna åt kyrkorummet sin egen konstnärliga prägel. I litteraturen har redan framhållits att det inte funnits någon period i den sv konsthistorien, vars företrädare utsatts för en så nedgörande kritik och vars verk blivit så omilt behandlade som den »Zettervallska» (G Lindahl). Det är först i vår tid som de större nygotiska kyrkorna blir bedömda på ett historiskt rimligare sätt. De senaste decennierna har för byggnadskonsten inneburit genomgripande förändringar estetiskt och tekniskt. FLs nutida kolleger ser hans verk i en ny dager. Hans planlösningar, hans grepp om byggnadsverkens volymfördelning och tekniska skicklighet uppskattas och arkitekter som har restaureringar som främsta arbetsuppgift söker om möjligt återställa i sitt ursprungliga skick byggnader som kraftigt förändrats och omhändertar pietetsfullt de byggnader som undgått ombyggnad.

En blick tillbaka på H:s verksamhet efter sekelskiftet ger bilden av en rik produktion av profanbyggnader av olika slag. Han var från 1897 knuten till Överintendentsämbetet som arkitekt och från 1918 som heltidsanställd intendent till det till Byggnadsstyrelsen omdöpta ämbetet. Av mycket stora dimensioner är de efter hans ritningar uppförda seminariebyggnaderna i Landskrona, Härnösand, Växjö, Gbg och Luleå, de offentliga byggnaderna i Örnsköldsvik, rådhuset 1907 och sparbanken 1913, och i Östersund, post-och telegrafhuset 1909—10. Utmärkande för hans verk är de klara och överskådliga planlösningarna och byggnadskroppens massivitet och tyngd. Seminariebyggnadernas utformning är saklig med en stor enkelhet i detaljerna. Deras byggnadstid sträckte sig över flera år för respektive anläggning, den tidigaste i Landskrona var färdig 1902, den senaste i Luleå 1919. En viss tyngd har även de rationellt utformade småhusen i den pittoreska arbetarbostadskoloni som anlades efter hans ritningar vid Altorp i Djursholm och färdigställdes omkring 1909. Påfallande är förnyelsen av dekoren; hans ornamentik är några år inpå det nya seklet tydligt anknuten till jugendstilen; han söker mönster i naturen och tar gärna upp växtformer. Stenvillan, uppförd Villagatan 6 i Sthlm, för fabrikören J Berns från Sundsvall (1906) visar i exteriören en utpräglad jugendomamentik. Vid utformningen av ett stort antal enfamiljshus i Djursholm och Saltsjöbaden anslöt han sig till äldre nordiska arkitektoniska motiv och i viss mån till engelskt bostadsbyggande och prövade olika byggnadssätt och material (trä, sten eller tegel, bart eller med putsad yta). Över de allra flesta av H:s byggnader från denna period reser sig höga tunga tegeltak med uttrycksfulla konturer.

Författare

Carine Lundberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s arkiv med brev, anteckn:ar, skisser o i ms: Min barndom o Hur bygger man en kyrka? (1916) hos fru Eva Scholander, f Hermansson. Några brev från H i KB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Medv i: Byggnadskonsten, dess teori, juridik och praktik. Red: E Kjel-lin, O Hökerberg. [Avd 3.] Sthlm 1928. 4:o. XIX, 824, XLVII s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Finansdep :s konseljakter 21 dec 1917, nr 72, Överintendentsämb :s origi-nalritn:ar 1897—1918, RA; Personreg för profanbyggnader i landsorten, Byggnadsstyr:s ritn:ar 1918—31, Riksantikvarieärab.

K Byggnadsstyr:s jubileumsskrift (1969); K Byggnadsstyr :s årsredogöner 1918—30; H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1946); dens o A Rappe, Sveriges kyrkor: Medelpad, 1— 2 (1929 o 1939); Det återuppbyggda Sundsvall (TT 1893: Avd för byggnadskonst, s 41 ff); H Edestrand o E Lundberg, Isak Gustaf Clason (1968); Grundstenen till Oscars kyrka i Sthlm (TT 1897 : Avd för byggnadskonst, h 8, s 128 f); G Ffesselman, Från skråhantverk till byggnadsindustri (1945); dens, Historik över byggnadsyrket i Sthlm 1250—1950 (1952); O Hökerberg, Om arki-tekturtäflingar (Arkitektur 1909, s 63); G Lindahl, Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i sv arkitektur (1955); Lärare o studenter i Sthlms realläroverk 1876—1890 (1941); Oscarskyrkan i Hedvig Eleonora förs (TT 1903: Arkitektur), s 75 f; Pristävlan om ordn av terrasserade uppgångar . . . vid tornet Kärnan i Hälsingborg (TT 1898: Avd för byggnadskonst, h 8); I Roseli, Sofia kyrka (Sveriges kyrkor: Sthlms kyrkor, 7:3, 1961); R Stenberg, Oscars förs:s byggnader (Oscars förs 50 år, 1956); Sundsvalls folkskola (TT 1892: Avd för byggnadskonst, h 8); SvTeknF; H Wichman, Örnsköldsviks hist 1842—1942 (1943); Väd 1925 o 1931; A Åman, Sundsvall—stadsbranden o stenstaden (Arkitektur 1964).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P F Gustaf Hermansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12908, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2019-02-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12908
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P F Gustaf Hermansson, urn:sbl:12908, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2019-02-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se