Matthias Hermansson, von

Född:1716-05-13 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1789-07-25 – Jakobs församling, Stockholms län

Tidningsredaktör, Riksråd, Kommerskollegiepresident, Kansliråd


Band 18 (1969-1971), sida 692.

Meriter

1 von Hermansson, Matthias, f 13 maj 1716 i Lund, d 25 juli 1789 i Sthlm (Jak). Föräldrar: prof Johan H o Margaretha Steuch. Inskr vid UU 12 dec 21, eo kanslist vid kanslikoll 13 juli 34, tillstånd att följa envoyén E M v No leken till Petersburg o tjänstg vid sv beskickn där 4 aug 38, sekr hos v Nolcken vid dennes fredssonderingar 42, 3:e ord kanslist vid kanslikoll 6 nov 42, sekr vid fredskongr i Åbo 18 nov 42, adl 4 jan 44, kommissionssekr vid ambassaden till Ryssland 22 mars 44, sekr vid kanslikoll 16 juni 47, eo kansliråd 20 dec 53, red för riksdagstidn 56, ord kansliråd 11 mars 57, led av ekonomi- o handelskommissionen o av 1757 års statskommission 57, statssekr för utrikes ärenden 11 sept 59, led av beredn för fred med Preussen 62, frih 10 dec 62, president i kammarrevisionen 8 nov 65, i kammarkoll 14 april 67—69, riksråd 27 maj 69, greve 15 okt 71, avsatt från rådsämbetet 4 maj 72, återinsatt i riksrådet 22 aug 72, åter president i kammarkoll 19 dec 77, avsked från sina ämbeten 16 maj 89. — RKMO 72, LSA 5 april 86.

G 1) 30 juli 47 i Sthlm (Nik) m Maria Elisabet v Bahr, f trol 29, d 30 april 61 i Sthlm (Klara), dtr till kanslirådet Johan Christian v B o Eleonora Gripenstedt; 2) 17 april 70 i Sthlm (Klara) m frih Ulrika Fredrika Cedercreutz, f 23 dec 30, begr 12 mars 84 i Sthlm (Jak), dtr till kammarh frih Lars Fredrik C o Catharina Siljeström.

Biografi

H växte upp i Uppsala, dit familjen 1717 flyttat, sedan fadern utnämnts till professor Skytteanus. Om H:s studier vid universitetet är föga känt. Vad som i olika sammanhang
— vid ansökningar, befordringar och ståndsupphöjelser — anförts om hans studier är mycket svävande. Av allt att döma följde han faderns föreläsningar och övningar. Denne brukade dels behandla någon latinsk auktor — t ex Cicero, Plinius d y och Sallustius — någon gång även senare författare såsom Johan Henrik Boeclerus och Samuel Pufendorf — dels lämna kortare redogörelser för »staterne i Europa» med uppgifter om deras författning, förvaltning, näringsliv m m.

H antogs 1734 som eo kanslist i kanslikollegiet. Då han ansåg, att hans befordran dröjde för länge, satte han sig 1738 i förbindelse med regeringsrådet Mattias v Nolcken, som utsetts att som eo envoyé avresa till S:t Petersburg, och fick anställning vid den sv beskickningen där. Att H önskade bli placerad i S:t Petersburg var kanske inte en tillfällighet. Det under uppsegling stadda hattpartiet siktade mot ett framgångsrikt krig med Ryssland, även om man sommaren 1738 ännu blott befann sig på intrigernas mark. Arvid Horn satt ännu vid makten — först i dec 1738 avgick han som kanslipresident — men vart vinden blåste i den på våren sammankomna riksdagen, därom kunde man knappast ta miste, och H torde utan tvekan ha förstått, att tjänstgöringen vid beskickningen i S:t Petersburg skulle komma att erbjuda honom en utsiktspost i händelsernas centrum.

Under tre år framåt (1738—41) hade H tillfälle att som Nolckens handsekreterare på nära håll följa den äventyrliga konjunkturpolitik som fördes av den nya regimen i Sverige och ledde till den officiella krigsförklaringen mot Ryssland 28 juli 1741. Hans uppgifter låg dock naturligt nog enbart på det expeditionella planet. Han förvärvade sig emellertid reell kunskap om förhållandena vid ryska hovet, fick personlig kontakt med ledande personer och uppnådde en saklig information, som senare skulle komma honom väl till pass.

Nolcken lämnade 16 juni 1741 S:t Petersburg och for hem till Sverige, efter hand följd av beskickningen. Han hade inte varit hattarnas man utan förts fram av Arvid Horn, som han stod personligen nära. Det olyckliga kriget mot Ryssland tvang emellertid hattregeringen att i början av 1742 ånyo anlita Nolcken för att söka inleda fredsunderhandlingar med ryssarna och H blev då på nytt hans sekreterare. Den militära utvecklingen undanryckte snart förutsättningarna för den diplomatiska aktionen. Beskickningen återvände till Sthlm, och H återtog sitt arbete i kanslikollegiet men beviljades 18 nov tjänstledighet för att tjänstgöra som sekreterare vid fredsunderhandlingarna i Åbo. H:s medverkan i dessa inskränkte sig till åtgärder av rent teknisk art.

De utrikespolitiska konjunkturerna ledde snart till ett nytt diplomatiskt uppdrag för H. Riksdagen 1742—43 hade för regeringen betonat nödvändigheten av ett gott förhållande till Ryssland. Som den ryska statskonsten samtidigt målmedvetet siktade mot att hålla ett fast grepp om Sverige, uppkom på båda sidor tanken att sluta ett formligt vänskaps- och försvarsfördrag. En sv ambassad sändes 1744 till Ryssland under ledning av riksrådet Cedercreutz med H som sekreterare. Man gjorde sig från ryskt håll ingen brådska. Hela hösten och förvintern 1744 uppehölls beskickningen med tämligen resultatlösa förhandlingar i Moskva, och först i början av 1745 återvände den till S:t Petersburg för att sent omsider — 6 mars — inleda de slutliga underhandlingarna om traktaten. Under hela tiden stod H i livlig brevväxling med Nolcken, numera statssekreterare för utrikesärendena.

De egentliga förhandlingarna i S:t Petersburg försiggick mellan 6 mars och 24 maj 1745 och ledde slutligen till fördragets undertecknande 25 juni. Alliansen var en klar rysk framgång och vittnade blott om Sveriges oförmåga att i dåvarande läge hävda sig mot sin mäktige granne. H hade hela tiden suttit vid Cedercreutz sida vid förhandlingsbordet och enligt egen uppfattning burit huvudbördan av arbetet. Efter förhandlingarnas slut vände han sig till Nolcken med begäran att »bliva hugnad med kungl sekreterarefullmakt» (31 maj 1745). Någon omedelbar effekt hade påstötningen inte. Först två år senare kom utnämningen. Den var snarast en frukt av hans begynta politiska karriär.

Denna blev förvånande snabb och utlöste omedelbart befordran på ämbetsmannabanan. På kort tid lyckades H tränga sig fram i främsta ledet av partiernas aktörer på riksdagarna. Att han anslöt sig till hattpartiet är knappast överraskande. Partiet hade efter sina svåra år under början av 1740-talet konsoliderat sin ställning. För en målmedveten karriärist erbjöd partiet de bästa framtidsmöjligheterna. Sedan H 1746 tagit sitt säte på riddarhuset, blev han redan följande riksdag 1751—52 ledamot av sekreta utskottet och där placerad i en av dess viktigaste underavdelningar, mindre sekreta deputationen, som bl a hade att granska rådsregeringens utrikespolitik. Han gjorde sig här snabbt gällande och fick uppdraget att författa deputationens förslag till svar på K M:ts sekreta proposition.

Under riksdagen 1755—56 och den alltmer tillspetsade striden mellan hovet och hattpartiet blev det uppenbart, att H räknades till partiets ledande krafter. Han var personligt engagerad i aktionerna mot kungaparet, och skötte i stort sett hela den skriftliga argumenteringen från partiets sida i fejdens olika skeden. Han var aggressiv, grovt ensidig för att inte säga fanatisk i sina polemiska inlägg men hade skarp blick för motståndarnas svaga punkter och satte obevekligt in sina stötar i blottorna. Särskilt originella var inte hans synpunkter. Han rörde sig flitigt med de schabloner, som tidens partigängare nyttjade, åberopade sin »ömhet» om »nationens frihet och säkerhet», riksdagens rättigheter, det förträffliga »regeringssättet» och »fundamentallagarnas» okränk-barhet samt varnade för den smygande »suveräniteten». Men han höll sig hårt till paragraferna i författningen, ställde dem i relation till det aktuella läget samt drog sina slutsatser i en klar och lättfattlig form. Han arbetade snabbt och lätt och kunde ofta på förvånansvärt kort tid framlägga ett utkast, som vann alla »välsinnades» bifall. I sekreta utskottet agerade han ständigt i gott samförstånd med lantmarskalken Fredrik Axel v Fersen och var påfallande angelägen att stödja dennes ledning av förhandlingarna. Av partiets ledare var Fersen den som kom att stå honom närmast.

I den konstitutionella tvisten mellan Adolf Fredrik och rådet om konungens utnämningsrätt, varom man från båda sidor vädjat till ständerna, anslöt sig H givetvis till hattregeringens ståndpunkt. På riddarhuset, där man 10 och 20 nov 1755 diskuterade, »huruvida rådets pluralitet skall gälla», framhöll H, att det vore högst beklagligt, att grundlagarnas »rätta förstånd» och kungens uppfattning inte sammanfölle. Kungen hade, menade H, förts bakom ljuset genom »lönlige verktyg». Han underströk i annat sammanhang (SU 22 o 28 jan 1756), att kungen vore en »from» och välmenande »herre» men omgavs tyvärr av »objudne och elaka» rådgivare.

H fick snart tillfälle att söka komma tillrätta med dylikt obehörigt inflytande. Möjligheten härtill erbjöds vid behandlingen av frågan om de k barnens uppfostran. Tessin, som tjänstgjort som kronprinsens guvernör, hade efter en sammanstötning med Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika 1754 upphört att fungera, och kungen hade tillsvidare uppdragit åt riksrådet Claes Strömberg, som var kronprinsens hovmarskalk, att förrätta guvernörstjänsten. Kungen begärde nu ständernas konfirmation härpå. H reagerade med stor skärpa häremot både i sekreta utskottet och i mindre sekreta deputationen. Konungen ägde varken rätt att entlediga en guvernör eller tillsätta en ny. Dylikt tillkom enligt regeringsformen riksens ständer allena. Man måste, framhöll H ivrigt, ta upp problemet »uti hela dess vidd». En ny guvernör måste utses, men även ett »ombyte» av lärare och kavaljerer vore nödvändigt. En ny instruktion för guvernören måste också utfärdas. H var redan, när ärendet upptogs till behandling i sekreta utskottet, färdig med ett projekt till »föreställning» från utskottet till ständerna och detta blev »till alla delar gillat» (SU 22 jan 1756).

I detta sammanhang riktade H ett fränt angrepp mot kronprinsens informator, Olof v Dalin (SU 17 o 18 febr). Denne var enligt H:s uppfattning en högst farlig man. Han hade vid hovet inte blott sysslat med kronprinsens undervisning. Han hade på olika sätt i tysthet stämplat mot »regeringssättet». Sålunda hade han tagit verksam del i konungens diktamina till rådsprotokollen i de konstitutionella tvisterna, varom själva »skrivarten» vittnade. Hans »skaldestycken» vore också misstänkta, särskilt hans »kalottpredikningar», där både den rena läran och prästerna förlöjligats. Dalin kunde därför väntas utöva ett skadligt inflytande på den unge kronprinsen. »Vördnaden för Gud» och ömheten om »rikets säkerhet» borde tvinga ständerna att eliminera en dylik fara. H yrkade därför, att Dalin skulle ställas till laga ansvar inför en kanslirätt samt avlägsnas från hovet och detta krav bifölls.

Utarbetandet av den nya instruktionen för guvernören anförtroddes åt H jämte tre andra ledamöter men utfördes i realiteten av H ensam. I sin slutgiltiga form är 1756 års instruktion ett klart politiskt aktstycke av ringa pedagogiskt intresse. Det är helt hållet i den rådande partidoktrinens anda, inskärpande vikten av att kronprinsen uppfostrades till absolut lojalitet gentemot det gällande »regeringssättet». Även i övrigt blev H flitigt utnyttjad av partiet i dess aktioner mot kungaparet. Sålunda var det han, som satte upp ständernas skrivelse till drottningen i den sk juvelsaken, sedan det sipprat ut att drottningen i utlandet låtit pantsätta en del kronjuveler, som hon själv uppfattat som sin personliga tillhörighet. I den efter revolutionsförsöket 1756 utfärdade »riksakten» med dess hotfulla varning mot kungaparet hade flera av H framförda synpunkter kommit till uttryck. Han framstod alltmer som partiets mest användbara penna, och det var knappast någon tillfällighet, att han utsågs till redaktör för den »riksdagstidning», som partiet på initiativ av Ulrik Scheffer vid denna tid beslöt utge till förhindrande av »oriktiga» nyheters utspridning och till en mera medveten »upplysning» av allmänheten.

H, som ännu 1756 inte kommit i besittning av ordinarie befattning som kansliråd med därtill hörande lön, kompenserades av partiet genom placering i 1757 års ekonomi-och handelskommission med ett årligt arvode på 3 000 dlr smt. Samtidigt utsågs han till ledamot av den viktiga statskommissionen, som hade att uppgöra följande års stat, härtill föreslagen av kanslikollegiet. Han länkades härigenom in på ett område — tidens ekonomiska och finansiella politik — som han hittills haft föga beröring med.

Ekonomi- och handelskommissionen, som tillkommit genom beslut av ständerna 1756 och konstituerats av K M:t 10 jan 1757, hade till uppgift att utarbeta »ett system» till »rikshushållningens» och »den inre rörelsens» fromma. Den leddes av en rättrogen hatt, riksrådet Henning Gyllenborg, och bestod huvudsakligen av ämbetsmän men rymde också några ledamöter med stor praktisk erfarenhet, den kände Jacob Faggot samt grosshandlarna Isaac Clason, Hans Wittfoth och Johan Abraham Grill. Av de bevarade protokollen att döma följde H till en början lydaktigt den industrimerkantilistiska kurs, som hattpartiet utstakat. Sålunda lov-prisade han vid en överläggning om penningpolitiken (8 febr 1758) den lätthet, som var man ägde att i riksbanken erhålla lån emot en »dräglig» ränta.

Inom kommissionen gick uppfattningen emellertid åt motsatt håll. Man var bekymrad över bankens lånepolitik och sedlarnas sjunkande värde, insåg omöjligheten att »styra kursen» genom konstlade medel och krävde restriktioner i utlåningsrörelsen, en strängare kontroll av låntagarnas solvens och en snabbare amortering av löpande lån. När kommissionen 27 dec 1760 överlämnade sitt betänkande, befanns det innehålla en mot den gängse finanspolitiken klart stridande uppfattning. Man föreslog upptagande av ett utländskt lån att därmed betala den »utrikes handelsgälden» och sålunda »fälla kursen», samtidigt som man avsevärt ville minska den stora sedelmassan. Riksbankens lånerörelse borde starkt begränsas och lån endast beviljas mot pant av varor men ej av fastigheter. Värdet av de s k växelkontorens verksamhet, som syftat till att sänka priset på utländska växlar och därigenom »höja» det inhemska pappersmyntet, betecknades som helt illusoriskt. Aktstycket, som gick stick i stäv mot hattarnas ekonomiska doktriner, väckte stor uppmärksamhet. Hur H personligen ställt sig till kommissionens ståndpunkt är svårt att avgöra. Han hade till en början följt de gamla hjulspåren men till slut instämt i betänkandet.

Med år 1759 nådde H toppen av sin karriär inom kanslikollegiet. Han utnämndes till statssekreterare för utrikesärendena, en nyckelposition av största betydelse för partiets förehavanden i den ömtåliga utrikespolitiska situationen under det pågående kriget mot Preussen. På riksdagen 1760—62 spelade H en relativt underordnad roll. Han placerades inte i sekreta utskottet, vilket möjligen kan sammanhänga med att partiledningen ville ha honom disponibel för krävande diplomatiska uppgifter. Hattarna seglade i stark motvind, och det gällde att eliminera de värsta misstagen i deras utrikespolitik. Hit hörde främst det olycksaliga kriget med Fredrik II av Preussen. Om det med något så när bibehållen heder kunde avvecklas, skulle de anstormande mössorna förlora åtskilligt av udden i sin fräna kritik. En fred med Preussen förutsatte emellertid en försoning med hovet, varvid man hoppades kunna anlita drottningen — den preussiske konungens syster — som fredsmäklerska. Vid årsskiftet 1761—62 inleddes på Fersens initiativ underhandlingar med henne. Härunder kom H att spela en inte oväsentlig roll. Det ansågs inte lämpligt att Fersen syntes utåt i dessa förhandlingar. H kunde däremot genom sin ställning som statssekreterare utan allt för mycket uppseende besöka drottningen. Han förmedlade ett försoningsanbud från partiledningens sida, och drottningen var klok och storsint nog att acceptera det. Sekreta utskottet animerades att hos K M:t begära igångsättande av fredsunderhandlingar. En beredning tillsattes på fyra personer — kanslipresidenten, rikskanslirådet, hovkanslern och statssekreteraren — att sköta underhandlingen. Man beslöt (27 mars 1762) söka förmå drottningen att genom en skrivelse till sin bror »göra likasom första ouverturen och preparera högbe:te Herres sinne». H var genast redo att framlägga ett utkast till brevet (30 mars), vilket drottningen gillade men föredrog att ge sin egen formulering. Därmed var isen bruten. Direkta fredsunderhandlingar inleddes i Hamburg, och 22 maj 1762 undertecknades freden, som innebar ett återställande av gränserna »ante bellum». Som belöning för sitt välförhållande upphöjdes H i slutet av året i friherrligt stånd.

Under de förhandlingar, som på drottningens tillskyndan 1762—64 fördes mellan hattarnas, mössornas och hovets ledande män i syfte att försona partierna, sanera partilivet och revidera författningen, var H ävenledes anlitad och sammanfattade hattpartiets synpunkter. Tydligen var han vid denna tid av taktiska skäl beredd på en författningsreform. Den faktiska politiska utvecklingen rev emellertid brutalt sönder den låt vara rätt lösliga uppgörelse, som i maj 1764 träffats mellan partierna. När riksdagen i jan 1765 samlades, visade det sig att hattpartiet totalt förlorat greppet om ständerna. Mössorna dominerade i stånden, besatte talmansposterna, behärskade SU och ersatte avgående ledamöter av rådet med rättrogna mössor. En hård räfst med hattregimen och dess olika organ inleddes, och den drabbade även H. Visserligen utnämndes han av den rekonstruerade rådsregeringen i nov 1765 till president i kammarrevisionen, men åtgärden var helt enkelt ett sätt att avlägsna honom från all befattning med utrikespolitiken, där han som statssekreterare och ivrig franskvän föreföll den nya ledningen obekväm. Bland de ofrälse stånden uppstod en allt hätskare stämning mot honom, sedan han på riddarhuset dels bestritt SU:s rätt att sätta sig till doms över de beslut, som utskottet vid tidigare riksdagar fattat, dels fällt enligt deras mening nedlåtande yttranden om de ofrälse, särskilt bönderna. Fram mot riksdagens slut gjorde tvenne ledamöter av prästeståndet en formlig attack mot honom. Han anklagades för att inte i kanslikollegiet ha avstyrkt kriget mot Preussen 1757 och för sin medverkan vid subsidieöverenskommelsen med Frankrike 1764. Från prästerligt håll yrkades, att han borde avsättas från sin tjänst som president, förbjudas att vistas vid hovet och att umgås med främmande ministrar. Mössornas ledare — såväl kanslipresidenten C G Löwenhielm som lantmarskalken T G Rudbeck — fann dock anklagelserna överdrivna och H slapp undan med en skrapa.

H kom inte länge att verka i kammarrevisionen, vars arbetsuppgifter egentligen var honom främmande. Redan 1767 kom han genom tjänstebyte i besittning av presidentbefattningen i kammarkollegiet, där hans administrativa duglighet kom vida bättre till sin rätt. Motsättningen mellan de centrala ämbetsverken, vilkas ledning vanligen låg i händerna på prominenta hattar, och den nya mössregeringen förde snart H i öppen konflikt med rådet. Ett i och för sig obetydligt ärende — inlösen av ett kronohemman — och en av kollegiet till K M:t inlämnad berättelse om rikets tillstånd, där man ingalunda sparat på de mörka färgerna, irriterade i högsta grad regeringen, som beslöt ställa hela kollegiet inför rätta för majestätsförbrytelse. Meningen var tydligen att rikta ett slag mot H och därmed mot den oppositionella byråkratin. Effekten blev snarast helt motsatt. H, som närmast kände sig hotad, förenade sig med hattarnas ledande män och närmade sig hovet i syfte att störta mössregeringen, vars politik — särskilt den ekonomiska — väckt allmänt missnöje. Han invigdes i planen att genom en k tronavsägelse framtvinga riksdagens inkallande, därest rådsregeringen vägrade sin medverkan, och utfäste sig att vid den kommande riksdagen arbeta för att den verkställande makten utan intrång från ständernas sida helt överlämnades till konungen.

Aktionen för riksdagens inkallande förlöpte programenligt. Adolf Fredrik, som vägrat sin underskrift till rådets beslut om åtal mot kammarkollegiet, förklarade 12 dec 1768, att han nedlade regeringen om rådet motsatte sig riksdagens inkallande. Då rådet sökte slingra sig från ett klart besked, meddelade konungen 15 dec, att han inte längre tänkte befatta sig med riksstyrelsen. Flertalet av ämbetsverken enades om att inställa sin verksamhet, varvid H enligt en samtida (v Fersen) »föregick de övrige med nöje». Rådet föll till sist till föga, riksdagen inkallades våren 1769, hattarna segrade, och mössorna utrensades ur regeringen. H, som invalts i SU men avsagt sig uppdraget, utsågs till riksråd 27 maj 1769, varvid han lämnade sin befattning som chef för kammarkollegiet. Någon författningsändring hade varken han eller de ledande inom hattpartiet lyckats genomdriva, när ständerna hemförlovades.

Glädjen över att denna gång få sitta i regeringen blev för H:s del kortvarig. På våren 1772 avsattes han jämte sex av sina kolleger från rådsämbetet av mössorna, som på urtima riksdagen 1771—72, föranledd av Adolf Fredriks död och det därpå följande tronskiftet, helt behärskade de ofrälse stånden och fått fast fot även på riddarhuset. Gustav III:s statsvälvning i aug 1772 återbördade honom till regeringen — nu som konungens troman. Hans parlamentariska bana var därmed i stort sett avslutad. Däremot skulle han alltjämt som ämbetsman göra en uppmärksammad insats.

H stod personligen inte nära Gustav III och tillhörde inte den intimare kretsen av rådgivare. Men kungen fann honom högst användbar och utnyttjade hans obestridliga sakkunskap och arbetsvilja. I rådet placerades han i den division, som hade att hand lägga justitiemål och inrikes civila ärenden samt kallades ofta till konungens konseljer vid behandlingen av viktigare ekonomiska och administrativa frågor.

I räfsten med domstolar och ämbetsmän, som under »partitiden» gjort sig skyldiga till väld och övergrepp, kom H att spela en framträdande roll. Konungen uppdrog hösten 1773 åt honom att med tvenne medarbetare genomgå Göta hovrätts handlingar och anmäla eventuellt förekommande fall av försumlighet och orättvisa. Undersökningen ledde till en uppseendeväckande offentlig rättegång med de felande inför rådet som justitierevision 1774:—75 och slutade med ett betydande antal stränga domar (11 dec 1775). I diskussionen om den nya tryckfrihetsförordningen av 1774 — den gamla av 1766 ansågs upphävd genom regeringsformen 1772 — avstyrkte H liksom flera av sina kolleger i rådet ett återupplivande av tryckfriheten så som den tillämpats efter 1766 och yrkade på en begränsning av denna.

Gustav III hyste ett påtagligt intresse för Finlands ekonomiska utveckling. Särskilt tog de agrara förhållandena hans uppmärksamhet i anspråk. I detta sammanhang kom H in i bilden, då han 1777 åter blev chef för kammarkollegiet. Genomförandet av storskiftet samt den s k avvittringen avsåg att lägga de stora utmarkerna i norra och östra Finland under kontroll och beskattning. Någon populär åtgärd blev avvittringen givetvis inte. Både adeln och allmogen reagerade häftigt mot vad de ansåg som avsteg från gammal hävd. Den praktiska tillämpningen av förordningarna åvilade i många fall kammarkollegiet under H:s ledning och fyllde under lång tid framåt hans arbetsdag.

Samarbetet mellan Gustav III och H gestaltade sig länge tillfredsställande. Konungen satte synbarligen stort värde på den drift och reda, varmed H skötte sina uppgifter, och markerade på många sätt sin uppskattning. Vid sin tronbestigning gjorde han honom till greve och året därpå till serafimerriddare. Han placerade honom i Sv akademin vid dess instiftande 1786. Han återförde honom till presidentstolen i kammarkollegiet och tycks en tid ha umgåtts med tanken att göra honom till kanslipresident i J G Oxenstiernas ställe. I och med att Gustav III:s planer mot Ryssland mognade, inträd- de en synbar förändring i konungens förtroendefulla inställning till H. Det är möjligt, att denne mer eller mindre öppet framfört kritik mot vad som förehades och att konungen kände sig besviken på honom. H blev inte kallad till de hemliga konseljer, som på nyåret och våren 1788 hölls på Haga för överläggning om det kommande kriget och tilldelades ej heller någon mera framträdande post i regeringen vid konungens avresa till Finland. Tydligen ansåg sig kungen inte längre kunna lita på honom. Han styrktes ytterligare i denna uppfattning, då han vid återkomsten från Finland på hösten 1788 inkallade rådet och relaterade det läge som uppkommit genom officersobstruktionen och Danmarks fredsbrott. H framträdde härvid som talesman för de mera betänksamma inom rådet.

I ett av honom uppsatt utkast till en »remonstration», som dock inte godtogs av rådet eller överlämnades till konungen, krävdes riksdagens snara inkallande. En mera allmänt hållen framställning om riksdagsinkallelse författades av riksrådet G A Hjär-ne med biträde av H, undertecknades av rådets ledamöter och översändes till konungen, som befann sig i Falun, och omedelbart — 18 sept 1788 — besvarade skrivelsen. Han förklarade sig villig att se ständerna, när tiden därtill vore mogen. Tydligen avsåg han att utnyttja folkstämningen och noga förbereda riksdagen. H fortsatte emellertid att på egen hand söka påverka kungen. I tvenne brev — 1 och 7 okt 1788 — vädjade han enträget till denne att inkalla ständerna för att få pengar beviljade till försvaret.

I början av 1789 trädde ständerna samman. H var gammal — 73 år — trött och sjuk men greps av en uppflammande lidelse för det politiska spelet. Han tog för sista gången pennan till hjälp för sina synpunkter och författade en anonym agitationsskrift — Reflexioner öfver Sveriges svåra belägenhet vid 1789 års början (D 986, KB) — som spriddes i avskrifter och senare översattes till danska och trycktes (1790) i Khvn. Den riktade sig både mot kungens sätt att regera — att förbigå rådet och lita till oansvariga rådgivare — och inveckla landet i krig. Detta måste betraktas som »offensivt» och hade börjats utan ständernas bifall. Kungen hade sålunda handlat i strid med regeringsformen. Ständerna måste få en noggrann redogörelse för den finansiella ställningen. Även under riksdagens lopp synes han ha varit i verksamhet. Sålunda uppges han ha författat det tal, som kapten C L Posse 16 mars 1789 framförde på riddarhuset med dess kritik mot förenings- och säkerhetsakten. I känslan av att slaget var förlorat begärde H sitt avsked, som beviljades i maj 1789. Kort därpå avled han.

Under sin tidigare bana framträdde H som en utpräglad politisk streber av inte obetydligt format. Senare nådde han en fastare bas för sitt politiska handlande, dock ständigt utsatt för påtryckningar, mot vilka han inte alltid förmådde hävda sig. Som ämbetsman visade han sig driftig, snarfyndig, allmänt duglig och med en betydande formell talang. För sin framkomst på ämbetsmannabanan kunde han inte lita till börd, förmögenhet eller förbindelser utan endast till sin egen begåvning och prestationsförmåga. Hans ekonomi var aldrig särskilt stark, även om den så småningom stadgades. Tvenne giftermål förhjälpte honom till en något mera ståndsmässig tillvaro. Han bodde från 1759 i eget hus i hörnet av Klara s kyrkogata och Nya Kungsholmsbron men flyttade senare till en mera centralt belägen fastighet, som hans andra hustru fört i boet, vid Stora (= Västra) trädgårdsgatan. Han var en tid också innehavare av Edeby säteri, Helgarö (Söd), där familjen ofta tillbringade somrarna. Vid sin död 1789 var han fortfarande i besittning av stenhuset i Sthlm men hade efter sin andra hustrus död inköpt Svenneby och Hageby säterier (Svenneby, Skar), värderade till 54 000 daler smt. Både stenhuset och gårdarna var emellertid satta som pant för betydande lån i riksbanken, så att boets behållning 1789 inskränkte sig till 28 830 daler smt.

Samtiden beundrade H:s stilistiska fingerfärdighet och skämtade glatt med hans oformliga kroppshydda. Sin besvärande fetma sökte han förgäves hålla i schack genom flitig brunnsdrickning. Hans karska och frejdiga uppträdande i diverse känsliga politiska situationer väckte allmänt uppseende men tolkades på sina håll snarast som ett sätt att dölja en inre osäkerhet.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ämbetsskriv: er, brev o journaler av H bl a i Skriv:er till Konungen o i Kollegiers m fl skriv:er till K M:t, i Borussica, Gallica o Muscovitica, RA. Tjänsteskriv :er till H i Kanslitjänstemäns konc o mott skriv :er, vol 112, RA. Brev från H bl a till J M Klinckow-ström, till E M v Nolcken (40 st) o i Börs-torpssaml, RA, till F C Sinclair, till J Ihre o i F 502, UUB, o strödda i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Inträdes tal (Handlingar rörande Svenska academiens instiftelse, Sthlm 1786, s 39 f; omtr i SAH ifrån år 1786, d 1, Sthlm 1801, s 53 f). — Tanker om Sverrigs Tilstand ved den ulykkelige opkomne Krig med Rusland, oversat af de svenske Riksdags-Akter 1789. Khvn 1790. 46 s. [S å med tit:] Beretning om Sverrigs Tilstand, efter sidste Krig med Rusland, fra Aaret 1789 indtil naer-vasrende Tider (Samling af de maerkvaerdigste Begivenheder, forefaldne i Sverrigs Rige . . ., Khvn [1772—90] [: Bihang].) — Anon ombesörjt Riksdags-tidningar, af riksdagen . . . 1755 . . . 1756, [Sthlm 1756—57,] 4:o, 432 s, 11 s reg [utg var enl Apelblad J I Torpadius].

Källor och litteratur

Källor o litt: Föreläsn :diarier ... i kans-lersämb :s vid UU arkiv, utskottshandl: frihetstiden (SU o Mindre sekr deput 1751— 52, 1755—56), Sköldebrevsaml, bouppteck-n:ar i Svea hovrätts arkiv, 1757 års ekonomi-o handelskommissions arkiv, allt i RA.

G G Adlerbeth, Hist ant:ar, 1—2, ed E Tegnér (1892—93); AdRP from år 1719, 13—29, 1742—71 (1891—1969); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772—89 (1940); S Boberg, Gustav III o tryckfriheten 1774—1787 (1951); Brev till Carl Sparre, ed T Höjer o N Staf (HH 32: 2, 1942); H Ce-dercreutz, Berättelse om freds-congressen i Abo, år 1743 (1781); H E Charlottas dagbok, 1—2 (2 uppl, 1908—11); G J Ehrensvärd, Dagboksant:ar förda vid Gustaf III :s hof, 1—2 (1877—78); F A v Fersen, Hist skrifter, 1—8 (1867—72); Konung Gustaf III: s bref till ... Carl Axel Wachtmeister o statssekr Ulric Gustaf Franc (1860); Gustaf III :s o Lovisa Ulrikas brevväxl, 1—2 (1919); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); dens, Gustav III (1957); dens, ögonvittnen om Gustav III (1960); Saml af de maerkvaerdigste Begivenheder ... 1772 og hvortil er föjet . . . Hermanssons Beretning (1772—90); R F Hochschild, Memoarer, 1— 2 (1908—09); A J v Höpken, Skrifter, 1—2 (1890—93); V F Johanson, Finlands agrar-polit hist, 1 (1924); O Jägerskiöld, Hovet o författningsfrågan 1760—1766 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); dens, Den sv utrikespolitikens hist, 2 : 2, 1721—92 (1957); J Kle-berg, Kammarrevisionen — kammarrätten 1695—1940 (1941); K Kumlien, Gustav III o Finland (OoB 1940); B Lesch, Gustav III :s finländska jordbrukspolitik (Finsk tidskr 1917); Malmström; E M v Nolcken, Berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (HT 1889); C G Nordin, Dagboksant:ar för åren 1786—92 (HH 6, 1868); Odhner; Pro- tocoller hållne hos högloflige ridderskapet o adelen ... 1789 (1809); Riksdags-tidningar ... 1755—70 ([1756]—1771); E Schalling, Några drag ur Kammarkoll :s hist 1718— 1939 (Nord adm tidsskr, 1942); E Schröder-heim, Ant:ar, ed C V Lilliecrona (1851); dens, Skrifter till konung Gustaf III :s hist, 1, ed E Tegnér (1892); G Sjöström, Smålands nation i Lund 1668—1921 (1922); ST 8 : 2— 3, 1740—71 (1918—22); UUM 1720—30 (1921); O Wallqvist, Berättelse om 1789 års riksdag (HH 5, 1866); dens, Minnen o bref (1878).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Matthias Hermansson, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12913
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Matthias Hermansson, von, urn:sbl:12913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se