P Axel S Herrlin

Född:1870-03-30 – Östra Vemmenhögs församling, Skåne län
Död:1937-10-10 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Filosof, Psykolog


Band 18 (1969-1971), sida 729.

Meriter

Herrlin, Per Axel Samuel, f 30 mars 1870 i Ö Vemmenhög (Malm), d 10 okt 1937 i Lund. Föräldrar: kh FD Magnus Christian H o Anna Carolina Maria Norén. Mogenhetsex vid Malmö h a l 9 juni 87, inskr vid LU 31 aug 87, FK 14 dec 89, FL 24 mars 91, disp pro gradu 11 maj 92, FD 31 maj 92, allt vid LU, doc i teoretisk filosofi vid LU 23 maj 92—4 dec 06, uppehöll professuren i samma ämne 1 okt 98—10 febr 02, föreståndare för den teoretiska provårskursen vid Lunds h a l ht 01—vt 06 o ht 12— vt 15, doc vid Gbgs högskola 4 okt 06—1 febr 12, lär i psykologi o pedagogik vid Kjellbergska h lärarinnesem i Gbg ht 08—vt 12, prof:s n h o v 20 jan 11, kallad till prof i psykologi o pedagogik vid LU 26 jan 12. — Med hedersdr vid Karol inst 13 dec 10, LHVL 18, LVSL 21, LVHAA 33.

G 20 dec 04 i Simrishamn m FK Anna Maria Björkegren, f 6 okt 68 i Simrishamn, d 11 mars 39 i Lund, dtr till konsuln Johan Daniel B o Sigrid Magdalena Lovisa Kraak.

Biografi

Axel H var en. högst lovande student i Lund. Han blev fil kand efter två års studier och fil dr och docent i filosofi vid 22 år på en avhandling om renässansfilosofen Nicolaus Gusanus. H:s stil i denna är fast och klar, den undviker såväl blomsterspråk som banalitet. Hans uppfattning av Nicolaus filosofi är genomtänkt och självständig. Han påpekar dess märkliga överensstämmelse med Kants kunskapsteori: innehållet i kunskapen är empiriskt och upptaget från sinnevärlden men kraften att bearbeta innehållet tillhör medvetandets eget väsen. Dock kommer Nicolaus till en mer positiv uppfattning av metafysisk kunskap än 1700-talsfilosofen ansåg sig kunna nå. Nicolaus anser nämligen enligt H, att människans egen erfarenhet leder henne fram till en religiös mystik. Men han avvisar auktoritetstron. Bakom supranaturalismens mask skymtar man hos Nicolaus »renässansmannens strävan till ett friare åskådningssätt, för vilket den metafysiska sanningens giltighet ej är betingad av en övernaturlig uppenbarelse utan av förnuftets oavvisliga nödvändighet». — I Renaissansens etik (1897—1902) tecknar H en rad renässansförfattares humana etik från Petrarca till Bessarion och påvisar humanismens inflytande på jesuitismen.

H övergick nu med två skrifter till aktuella psykologiska ämnen. Själslifvets underjordiska verld (1901) ger den första akademiska behandlingen i Sverige av det undermedvetna själslivet. Hans skrift har två motiv: dels vill han skildra det undermed- vetna själslivet, särskilt sådant det yttrar sig i avvikande företeelser som hysteri och personlighetsklyvning, dels polemisera mot spi-ritismen, som blivit aktuell i Sverige genom prinsessan Mary Karadja. Detta senare intresse var den närmaste anledningen till skriftens författande. H avvisar bestämt varje uppenbarelse av andar. Tankeläsning på nära håll förklarar han enligt dansken Alfred Lehmann med omedvetna viskningar. Hans upptagenhet av spiritismen har hämmat hans behandling av det viktigare ämnet, det undermedvetna själslivet. Sina exempel hämtar han främst från Pierre Janet. Men han nämner inte Nancyskolan och Bernheim, vars stora arbete De la suggestion utkom redan 1885. Freud känner han inte till, fastän dennes banbrytande verk Studien uber Hysterie utkommit 1895.

H:s följande bok Snille och själssjukdom (1903) är ett stort genombrott och håller sig också inför senare värdering. De två kapitlen om snillet och dess skapande är lysande både ur psykologisk och ur litterär synpunkt. I rubrikfrågan gör han gällande, att ett sjukligt anlag, t ex ett melankoliskt eller paranoiskt, i sig själv på intet sätt kan skapa en snillrik prestation. Det har existerat otaliga depressiva, maniska, paranoida människor utan att någon av dem format en genial produkt. Men väl kan alla slags anor-mala sinnesarter vara förenade med en ursprunglig genial begåvning. Då kan denna sinnesart egga det geniala anlaget. Vid sådan samverkan kan ett genialt verk bli till, detta dock under förutsättning, att den geniala begåvningen vid verkets skapande blir ledande. Har åter det sjukliga anlaget ledningen, blir verket värdelöst. Stinget av den sjukliga melankolin sporrade Kierkegaard till författarskap men hans överlägsna intelligens och fantasi dominerade vid utförandet. Det finns en frändskap, utvecklar H, mellan en paranoiker och ett geni däri att båda har en större disposition än vanliga människor att upptäcka likheter av svåråtkomlig natur mellan företeelserna. Men skillnaden mellan dem är den, att snillets kombinationer träffar tingens väsentliga förhållanden till varandra, medan paranoikerna inte kommer fram till det objektiva kausalsammanhanget. H:s distinktioner är alltjämt värda att hållas i minnet. Arbetet Tillräknelighet och själssjukdom. Till straffrättens filosofi (1904) behandlar tillräknelighetsbegreppets historia från Aristoteles till nutiden. Det meddelar en rik kasuistik över moraliska defekt- och degenerationsformer. Minnet och dess pedagogiska problem (1909) blev en utförlig och länge använd lärobok. Den innehåller huvudsaken av vad dåtida experimentell psykologi visste om minnestyperna — visuell, auditiv, ki-nestetisk —, om inlärandets process och om verklighetsiakttagelsens och erinringens utvidgning och befästande i ungdomsåren. Inte minst sistnämnda ämne utgjorde en viktig avdelning i arbetet. Den påvisade, hur verklighetsuppfattning och minne är i stark utveckling under åldern 7—14 år och påvisade hur många vilseledande faktorer barns iakttagelse och hågkomst är underkastade: inpräglingsfel, minnesvillor, suggestion, lekfull fantasi. H utfärdade en skarp varning mot uppfostrares beskyllningar mot och straff för lögnaktighet hos barn. Man fick vid läsning härom intryck av två egenskaper i H:s författarskap: lärdom som svävade vida omkring och känslighet, som förde honom tillbaka till det konkreta fallet. — En gång under professorsåren återvände H till filosofin med det enligt hans sed omsorgsfulla arbetet: De klassiska riktlinjerna för Kants filosofiska utveckling (1924), författat till 200-årsminnet av Kants födelse.

Sjuklighet hämmade H:s produktivitet under senare år. Tre uppsatser av memoarkaraktär han skrivit 1918—23 samlade han i Från sekelslutets Lund (1936). Minnesvärdast i denna skrift är den idylliska tavla han målar av sammanträden i J J Borelius filosofiska seminarium, där utvecklingsläran diskuterades, och de intressanta meddelanden han ger om sitt umgänge med August Strindberg i Lund 1896—98. Han omtalar, att Strindberg upptog sitt expressiva uttryck »Makterna» helt enkelt ur dagspressen, som under grekisk-turkiska kriget våren 1897 hade utbytt termen »Stormakterna» mot termen »Makterna». En kväll på nyåret 1897 delgav Strindberg honom de svåra psykopatiska upplevelser som han några månader senare skulle skildra i Inferno. Efter berättelsen om sin passionshistoria gjorde Strindberg denna anmärkning för H: »Med tre fjärdedelar av min varelse tror jag på verkligheten av dessa konstellationer, men med ijärdeparten av mitt jag spörjer jag mig, om allt detta ändå inte till sist blott är min egen tankelek.» Denna fjärdedel av jaget bildade den raka beteendelinje, som satte upplevelserna i Inferno på distans och därmed gav Strindberg möjlighet till en konstnärlig skildring av dem.

H:s intresse sträckte sig inte bara till humanistiska vetenskaper. Han var väl bekant också med grunddrag i matematik, fysik och kemi, såsom man ser av hans Minnet. Han hade »en polyhistors vetgirighet», skrev Hans Larsson om honom. Han ägde fullt vetenskapliga insikter i psykiatri och abnormpsykologi, såsom ett flertal av hans skrifter alltifrån Snille och själssjukdom visar. På denna grund tilldelade honom också Karolinska institutet 1910 värdigheten av med hedersdoktor. En festskrift överlämnades till honom 30 mars 1935 vid hans avgång från professuren.

Författare

John Landquist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till H från A Strindberg i LUB (till-gängl 1990). Brev från H i KB, bl a till M Lamm o A Ruhe (42 st).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se LUM läsåret 1924— 1925, Lund 1925, s 118 f. Dessutom: Minnet och dess pedagogiska problem. 3. oförändr uppl Sthlm 1932. 346 s. (Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs högskola, N F, 7.) — Från sekelslutets Lund. Lund 1936. 179 s. — Medv i Ola Hansson, Efterlämnade skrifter i urval, utg av H Gullberg, 1—5, Hälsingborg 1928—31 (tills med Albert Nilsson).

Källor och litteratur

Källor o litt: inbjudn till prof installationen vid LU 1912; H Larsson, P A S H (HVLÅ 1937—1938); LUM 1924—25 (1925); A Nyman, P A S H (VSLA 1937).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Axel S Herrlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12932, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Landquist), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12932
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Axel S Herrlin, urn:sbl:12932, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Landquist), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se