Ernst O A Heuman

Född:1858-07-09 – Halmstad stad, Hallands län
Död:1926-08-25 – Indien (i Trichinopoly)

Biskop, Missionär


Band 18 (1969-1971), sida 765.

Meriter

1 Heuman, Ernst Otto August, f 9 juli 1858 i Halmstad, d 25 aug 1926 i Trichinopoly, Indien. Föräldrar: rådmannen Anders Gustaf Heuman o Christina Margareta Theolander. Inskr vid UU ht 77, FK 13 dec 80, lär vid Fjellstedtska skolan 84—85 o 02 —03, FL 28 maj 86, missionär i Santalistan i Indien 86—98, prästv i Visby stift 12 juli 99, komminister i Fardhem (Gotl) 10 mars 00, sv kyrkans missionär i Sydindien 15 sept 03, rektor för lärov i Pudukottah 04—12, missionens ledare från 16, evangelisk-lutherska tamulkyrkans biskop 21. — Teol hedersdr vid UU 31 okt 17.

G 8 jan 89 i Ebenezer (Benagaria) m Katharina (Käthe) Elisabeth Börresen, f 28 juni 66 i Belgaria, Indien, d 19 sept 33 i Trichinopoly, dtr till missionären Hans Peter B o Caroline Wilhelmine Ernestine Hempel.

Biografi

Uppsalatiden fick avgörande betydelse för Emst H i två avseenden: Han grundlade då en god filologisk bildning i klassiska och nordiska språk; dessa ämnen ingick i hans fil kand.examen. För sin lic.utbildning i grekiska fick han handledning av prof Einar Löfstedt. Dennes seminarieövningar, en inspirerande akademisk nymodighet, förmedlade vetenskaplig metodik. I övrigt ingick både latin och semitiska språk i H:s lic:examen. Som informator, och sedan som lärare vid Fjellstedtska skolan i klassiska och semitiska språk, fick han tillfälle att praktisera och fördjupa sina kunskaper i dessa ämnen.

Uppsalamiljön kom också att bestämma hans andliga erfarenhet. Om hans strävan till religiös orientering får man sällsynt klart besked genom en lång serie brev (omkr 250 sidor) från H till hans faderlige vän teol prof Waldemar Rudin. H visste sig i nov 1880 ha upplevt en religiös vändpunkt, då han under bön tyckte sig höra orden »Tag boning och rike i mitt hjärta». En viss dragning åt mystik, inspirerad av Madame Guyons författarskap, kan iakttagas.

I Studentmissionsföreningen i Uppsala möttes luthersk pietism och anglo-amerikansk interkonfessionell helgelsefromhet, ibland med en viss kritisk attityd gentemot luthersk konfessionalism. Studentmissionsföreningens andliga typ passade H väl. Han blev föreningens ordf 1885—86. Här mötte han fil kand Nathan Söderblom. Denne skrev senare om sin äldre kamrat: »Mitt kanske livligaste synminne från föreningens första tid var nog Heumans glänsande ögon, som tycktes blicka in i en annan värld. Redan då förmärktes hos honom en egendomlig förening av en varm, nästan svärmisk innerlighet med ett klokt och oförvillat omdöme.»

Det var genom Rudin och Studentmissionsföreningen som H fick kontakt med den nordiska Santalmissionen, vars ledare, den norske missionären och folktalaren Lars Skrefsrud, besökte Uppsala 1883. Mötet med Skrefsrud blev avgörande för H. »Under föredraget kände jag en kraftig uppfordran i mitt hjärta att gå ut till hedningarna, vilkas nöd och mörker skildrades i så starka färger». Det skulle komma en tid när den saklige H skulle starkt reagera mot Skrefsruds fria tolkning av missionssituationen, men det första intrycket var positivt.

Varken i Uppsala eller senare kom H att avlägga någon teologisk examen. Han var filolog, inte teolog. Det var som lekman och klassiker som han gick i India-missionens tjänst. När han på resan till Indien färdades genom Medelhavet, skrev han i dagboken en reflexion som väl inte var vanlig hos unga missionärer ens på den tiden: »Det var klassiska marker som vi nu drogo fram över. Där i bukten låg Hannibals stolta fädernestad, och här hade Scipio kryssat med sin flotta.» Vid valet av missionssällskap ställde sig H inte till den vid denna tid lutherskt-konfessionella Svenska kyrkans missions förfogande utan föredrog den mera interkonfessionella, lekmannabetonade skandinaviska Santalmissionen.

Santalerna, ett av Indiens urfolk, omfattande över tre miljoner, norr om Calcutta, visade sig i likhet med andra indiska urfolk relativt mottagliga för det kristna budskapet. Den skandinaviska missionen stod under ledning av två pionjärer, dansken H P Börresen och Skrefsrud. Genom ett »förtroendedokument» av år 1880 tillerkände sig de två något som blev liktydigt med autokratisk makt över det lilla missionsföretaget, en omständighet som inte skulle bli utan betydelse för H:s öde.

H:s första uppgift blev att lära sig santalspråket. Skrefsrud gav honom under två veckors tid, med en timme per dag, undervisning i uttal och formlärans grunder. Därefter fick han klara sig själv. Skrefsrud, som själv var en begåvad och entusiastisk autodidakt, uppmuntrade H att skriva en Grammatisk studie öfver Santalspråket. H påbörjade detta arbete två år efter ankomsten till Indien och kunde redan 1891 förhandla om tryckning av arbetet. Han vände sig till rätt person, den berömde danske språkforskaren Vilhelm Thomsen. S å hade Orkhoninskrif-terna publicerats, och Thomsen inriktade sin energi på dessas tydning och på asiatiska språk över huvud. Han bemötte H med utomordentlig välvilja, lät utge hans grammatik på Videnskabernes Selskabs bekostnad, recenserade arbetet i en engelsk facktidskrift och gjorde honom 1894 till fil hedersdoktor vid Khvns universitet.

Huvudparten av hela sin tid i Indien ägnade H i enlighet med sin utbildning och erfarenhet åt skolverksamhet. Inom Santalmis-sionen förestod han pojkskolan. När han senare kom till tamulkyrkan i Sydindien, sattes han att 1903—12 leda pojkläroverket i Pudukottah.

En ödets ironi ville att H vid två avgörande tillfällen i livet skulle framstå eller snarare framställas som ett farligt verktyg för sv förment högkyrkliga maktsträvanden i Asien. Första gången var i samband med frågan om H:s prästvigning. Santalmissionens ledare, »Papa» Börresen, som ej själv var prästvigd, erbjöd sig 1897 att prästviga H. Denne var inte angelägen, men familjeskäl spelade en viss roll: H var gift med Börresens dotter och kunde därför knappast avvisa förslaget. När H två år senare reste till Sverige, fann han emellertid att man i den episkopalt ledda sv kyrkan inte godtog den i Indien företagna ordinationen. För att fungera som präst i Sverige måste han vigas av en sv biskop. Hans rådgivare Rudin rådde honom att söka kontakt med biskop von Schéele i Visby, den bland de dåv sv biskoparna som hade mest internationella kontakter, och denne förrättade ordinationen av H i juli 1899. De två missionspatriarkerna i Santalistan, Börresen och Skrefsrud, reagerade då snabbt och skarpt. Prästvigningen i Visby tolkades som ett uttryck för misstroende mot den föregående prästvigningen, och H fick omedelbart avsked från Santalmissionen — ett beslut som nyligen av en dansk kyrkohistoriker betecknats som »et af de alvorligste feilgreb i hele Santalmissionens brogede historie» (Knud Gjesing).

Efter det dramatiska och ganska snöpliga avskedet tjänstgjorde H som komminister i Fardhem. 1903 erbjöd emellertid sv kyrkans tamulmission i Sydindien, som samarbetade med tysk luthersk leipzigmission, honom nya arbetsmöjligheter, också denna gång i skolans tjänst. Under hans ledning blev Pudukottah läroverk tamulkyrkans högsta lärdomsanstalt. När under första världskriget de tyska missionärerna internerades, övertog sv mission ansvaret också för den dittills av tyskar förvaltade delen av fältet. H kom under och omedelbart efter kriget att spela en ledande roll i detta mycket krävande administrativa, kyrkliga arbete.

1919 konstituerade sig den evangelisklutherska tamulkyrkan som självständig kyrka. Det föll sig då naturligt att välja H till den unga kyrkans president. När episkopatet 1921 infördes, blev H kyrkans förste biskop. Genom ett tämligen okonventionellt tillvägagångssätt, där Hjalmar Danell var pådrivande, utnämndes och vigdes H till biskop på samma dag. En liten men högröstad oppositionsgrupp inom kyrkan ledde attacken mot episkopatets införande. H:s fridsamhet och koncilians förhindrade dock en kris. Det sätt varpå han gestaltade det evangeliska biskopsämbetet i Indien blev till sist utslagsgivande. Han verkade särskilt för ett vidgat utrymme för indiskt ledarskap inom kyrkan. 1922 genomförde han sålunda, att en indier blev domkapitlets v ordf. Med sin vidhjärtade ekumeniska orientering lyckades han också avstyra, att de tio över hela Indien spridda lutherska kyrkorna sammanslöts till en solid gemensam kyrkobildning. Han föreslog en lösare federation, som tillät möjligheter till friare ekumeniska kontakter med grannkyrkor i olika delar av Indien. Detta federativa förslag antogs. Även i detta avseende torde H kunna sägas representera en tradition, som i vidare sammanhang företräddes av hans vän ärkebiskop Nathan Söderblom.

H, Indiens förste lutherske biskop, var väl inte bländande eller briljant, men så mycket mera samlad och samlande, sansad och solid; som person var han fridsstiftande och älskvärd. Hans livsinsats blev ett karakteristiskt uttryck för den evangeliska missionens framhävande av undervisningens betydelse. Hans kyrkliga verksamhet hade, inom lutherdomens givna ram, en omisskännlig ekumenisk intention.

Författare

Bengt Sundkler



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s självbiogr 1893 (X 237 G: 1), UUB. Brev från H till Sev Bergh i RA, till W Rudin i UUB, till missionsdirektorn i Sv kyrkans missions arkiv, Uppsala, till V Thomsen i Kgl bibi, Khvn, o i Dansk Santalmissions arkiv, Khvn. Brev från H även förteckn i Gje-sings o Hodnes nedan a a.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Grammatisk studie öfver santal-språket (Oversigt over det Kongelige danske Videnskabernes Selskabs Forhand-linger og dets Medlemmers Arbejder i Aaret 1892, Khvn 1892—93, s 148—230, 1 tab; även sep, Khvn 1892, 82 s, 1 tab). — Om santalfolket och dess nuvarande hemland (Ymer, årg 12, 1892, Sthlm 18[92—]93, s 153—186).

översatt: Boge Hukigot. Mathaeye ola-kat'leka. . . [De 4 evangelierna övers till santalspråket.] Ebenezer 1892. 73, 47, 82, 62 s. (Tills med L O Skrefsrud m fl.)

Källor och litteratur

Källor o litt: G Brundin, E H, biskop av Tranquebar (1926); K Gjesing, En Missionspioner. H P Borresens liv med sasrligt henblik på hans missionsvirksomhed (Aarhus 1961); O Hodne, L O Skrefsrud. Missionary and social reformer among the santals of Santal Parganas (Oslo 1966); J Nyhagen, Santal-misjonens historie, 1867—1967, 1—2 (Oslo 1967); H T Ohlsson, Biogr matr öfver sv kyrkans prästerskap 1914 (1914).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst O A Heuman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12965, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Sundkler), hämtad 2019-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12965
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst O A Heuman, urn:sbl:12965, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Sundkler), hämtad 2019-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se