Magnus Gren

Död:troligen 1475

Riksråd, Hövitsman


Band 17 (1967-1969), sida 259.

Meriter

1 Gren, Magnus, d trol 1475 o säkert före 19 juli 1480. Föräldrar: häradshövdingen Sten Haraldsson o Cecilia Nilsdtr (Ivar Nilssons ätt). Uppträder tidigast 24, riksråd senast 22 jan 35, var hövitsman på Nyköping 30 maj 36, fick 27 okt 36 jämte svågern Nils Jönsson (Oxenstierna) Borgholms slottslän, som han ensam innehade till juli 40, riddare mellan 17 juli o 30 sept 41, alltså troligen vid konung Kristofers kröning 14 sept 41, var konungens fodermarsk 1 febr 42, hövitsman på Sthlm åtminstone från 24 maj 42 till våren 46 o åtminstone en del av denna tid även häradsh i Seminghundra (Sth), förordnades 11 juni 42 att under konung Kristofers frånvaro vara interimsregent i Sverige jämte ärkebiskop Nils Ragvaldsson, hovmästaren Bengt Jönsson (Oxenstierna) o ölandslagmannen Erengisle Nilsson (Hammerstaätten), var 8 jan 45 jämte svågern Nils Jönsson (Oxenstierna) riksföreståndare under konung Kristofers frånvaro, hövitsman på Åbo åtminstone 3 dec 46—juni 50, namnes som norskt riksråd 8 o 10 okt 53, var hövitsman på Bergen 10 okt 53 o ännu sommaren 55, på Sthlm 18 okt 57 o på Borgholm senast 23 okt s å—30 mars 72.

G 1) senast 28 m Ingeborg Karlsdtr, d trol 56, dtr till väpnaren Karl Sture o Märta Eriksdtr o förut g m östgötalagmannen Gert Jonsson (stjärna); 2) 24 april 62 på Borgholm m Gertrud Narvesdtr, som levde bevisligen 26 sept 00 o trol ännu 16 febr 02 men var död 4 jan 05, dtr till norska riksrådet Narve Jakobsson (Römer) o Filippa Borkvardsdtr (Krummedige).

Biografi

I politiska sammanhang uppträder G tidigast under Engelbrekts uppror, då han jämte bl a Karl Knutsson deltog i Guse Nilssons misslyckade stormning av Stäkeholm i Tjust 21 sept 1434. Liksom Karl Knutsson och andra adelsmän, som anslutit sig till upproret, vann han inträde i riksrådet senast på Arbogamötet i jan 1435. Senare var G bland de sv ombuden på mötena i Halmstad 1435 och Kalmar 1436 och 1438.

Våren 1439 följde han Nils och Bo Stensson (Natt och Dag) samt deras brorson Magnus Bengtsson, Engelbrekts mördare, då de for till konung Erik på Gotland med klagomål mot Karl Knutsson, som föregående höst blivit vald till riksföreståndare. I stilleståndsfördraget med denne i Arkösund (Ög) 21 aug s å nämnes G bland konung Eriks ombud. I febr 1440 började Karl Knutsson belägra Borgholm, som G innehade, och i juli s å måste slottet kapitulera. Som riksråd deltog G några månader senare jämte riksföreståndaren i mötet i Arboga, där Kristofer av Bayern valdes till Sveriges konung, och han var även med på mötet i Kalmar sommaren 1441, där den nye konungen mottogs. G:s motsatsförhållande till Karl Knutsson torde ha bidragit till att han redan från början kom i gunst hos Kristofer och utnämndes till fodermarsk, den ende kände sv riksämbetsmannen med denna titel. Han blev också hövitsman på Sthlms slott och en av riksföreståndarna i konungens frånvaro. Jämte en bayersk riddare och priorn i Sthlms svartbrödrakloster sändes han sommaren 1444 till Gotland för underhandlingar med konung Erik. I samband med Kristofers bröllop i sept 1445 var G i Köpenhamn och följde sommaren 1446 konungen på dennes expedition till Gotland. S å fick han utbyta hövitsmannaskapet på Sthlm mot det på Åbo, vilket ansetts sammanhänga med hanseaternas missnöje med hans kaperier.

Då Karl Knutsson efter Kristofers död valts till Sveriges konung, sände han G med 2 000 man till Gotland i juli 1448. Landsbefolkningen accepterade inom kort Karl Knutsson som konung, och en belägring av Visby påbörjades. Sedan G på hösten farit hem, lyckades hans ställföreträdare Birger Trolle i början av dec erövra staden, och den på slottet Visborg inneslutne konung Erik lovade 22 dec att kapitulera 20 april, cm han fick Borgholm med Öland för sin livstid. Konung Karl sände nu ånyo G till Gotland med trupper, men Erik lyckades få undsättning från Danmark, lämnade Gotland till danskarna och bosatte sig i Pommern. Den 18 juli 1449 slöts ett stillestånds-fördrag mellan G och Olof Axelsson (Tott), numera dansk hövitsman på Visborg, enligt vilket svenskarna skulle behålla staden Visby och danskarna slottet, tills skiljedom fallit om äganderätten. Inom kort anlände emellertid konung Kristian med en flotta och en här till Gotland, och G måste den 31 juli förbinda sig att utrymma ön.

Konung Karls senare propaganda beskyller G för förräderi såväl på Gotland som på mötet i Halmstad i maj 1450, där han dock ej var med bland de tolv sv sändebuden. På mötet i Arboga följande månad, där Halmstadsfördraget ratificerades, fråntog konung Karl honom Åbo slottslän. Utan att redovisa två års uppbörd från Åbo län, inalles 9 000 mark, avseglade G till farvattnen utanför Danzig, där han bedrev sjöröveri. Han blev på grund därav gripen och förd till Lübeck, där Kristian I utverkade hans frigivning.

G trädde nu i Kristians tjänst. Enligt Karlskrönikan skall han i slutet av år 1451 ha låtit sina tjänare göra en landstigning vid Kolmården. Sommaren 1452 gjorde han landstigningsförsök på Öland och vid Sthlm och senare vid Ronneby och Avaskär i det av svenskarna besatta Blekinge samt i Möre, där han enligt Karlskrönikan fick ett finger avhugget.

Sedan stilleståndet kommit till stånd 1453, lät konung Karl stämma G och sju andra sv herrar, som anslutit sig till konung Kristian, att vid midsommartid stå till svars inför riksrådet i Sthlm. Ingen av dem infann sig vare sig då eller vid sakens förnyade behandling den 15 sept, varför ärendet handlades i deras frånvaro. G anklagades för sitt beteende på Gotland och för att under kriget ha fört avog sköld mot sitt fädernesland samt beskylldes även för att den 11 juli i Köpenhamn i närvaro av konung Karls fredsdelegater Erik Eriksson (Gyllenstierna) och Birger Trolle ha påstått, att Karl mördat hans barn. Detta påstående förklaras möjligen av att en riddare Erik G, sannolikt en son till G, jämte tre andra unga riddare avlidit under förra hälften av år 1452 (Helga Lekamens gillesbok i Sthlm) och alltså kan förmodas ha stupat i kriget. Samtliga de anklagade dömdes nu från liv, ära och gods.

Vid sitt besök i Norge hösten 1453 avsatte Kristian I den hänsynslöse hövitsmannen på Bergen Olof Nilsson (Skanke) på grund av dennes osämja med hanseaterna. G blev nu hans efterträdare och uppträder vid denna tid även som norskt riksråd. Hövitsman på Bergen var han ännu sommaren 1455, då Olof Nilsson till konung Kristian upplät det av honom med list från konung Karls hövitsman Gustav Olsson (Stenbock) förvärvade Älvsborg mot det han skulle återfå Bergen. Med stöd av brev från konungen vägrade G att ge vika för Olof Nilsson och fick hjälp av hanseaterna, som slog ihjäl denne den 2 sept. Efter denna tid saknas belägg för att G innehaft Bergen, men någon efterträdare till honom är ej känd förrän 1459, varför han möjligen fick sitta kvar där, tills han kunde återvända till Sverige.

Sensommaren 1456 erövrade G med en stor här Öland med undantag av Borgholm, som emellertid belägrades och kapitulerade 10 okt, sedan Kristian I själv anlänt med förstärkningar. Efter dennes övertagande av makten i Sverige följande år kunde G återinträda i det sv riksrådet och blev delaktig i belöningarna till dem som bidragit till segern. Den 21 okt 1457 fick G sålunda som förläning Vånga fjärding i Östergötland, där hans sätesgård Ål (nu Grensholmen) var belägen, och i ett brev 18 okt s å uppges han vara hövitsman på Sthlm. Såsom sådan är han emellertid ej senare känd, och redan fem dagar senare kallas han hövitsman på Borgholm. Hans erfarenhet som underhandlare utnyttjades även av Kristian I. Nämnas kan det stilleståndsfördrag med konung Kasimir IV av Polen som han jämte två danska riksråd och en sekreterare avslöt i Danzig den 28 juli 1458.

Nästa gång G förekommer i rikspolitiska sammanhang är vid konung Kristians besök i Sthlm 1463. Enligt Sturekrönikan var han delaktig i ansvaret för tortyr mot vissa för kontakter med konung Karl misstänkta personer vid denna tid. Enligt propagandaskriften »Danske kong Christierns Handel» skall han efter konungens återkomst från Finland jämte marsken Claus Rönnow och hövitsmannen på Sthlms slott Ture Turesson (Bielke) ha rått denne till steglingarna av några av de upplandsbönder som tillfångatogs vid anfallet mot Sthlm 21 aug s å. G intog nu ärkesbiskopsslottet Staket och var ett av de riksråd som den 14 aug utfärdade intyg för konung Kristian, att de rått honom att fråntaga Jöns Bengtsson Sthlms slott och hålla denne i fängelse, tills hela rådet hunnit samlas, och han var också bland de riksråd som 13 sept och 14 okt bekräftade detta brev och tillstyrkte, att den fängslade förvarades där konungen syntes bäst.

I Kettil Karlssons (Vasa) uppror mot konung Kristian följande år kan G i motsats till sonen Ivar och svärsonen Kristiern Bengtsson, bror till ärkebiskopen, ej beläggas ha deltagit. Han uppträder ånyo först i början av febr 1465, sedan den av de upproriska återkallade Karl Knutsson efter Jöns Bengtssons frigivning och återkomst måst draga sig tillbaka till Finland. G förekommer nu bland de riksråd som utfärdade brev för Jöns Bengtsson på bl a Stäkets län. Själv fick han Fellingsbro sn (Ör) som förläning av Jöns Bengtsson och biskop Kettil den 9 aug s å, två dagar före den senares plötsliga död i pesten. G, som med sin andra hustru fått pantgods på Själland, förvärvade några dagar senare gods i Danmark av Kristiern Bengtsson.

I början av febr 1466 representerade G jämte Ture Turesson (Bielke), Arvid Trolle och biskopen i Skara Sverige på unionsmötet i Jönköping, och en den 16 febr i Hälsingborg av de tre förstnämnda utfärdad vidimation visar, att de efter detta möte följt de danska delegaterna dit. Eftersom även konung Kristian då var där, har tydligen ytterligare underhandlingar ägt rum. På hösten s å deltog G i ett möte i Nyköping mellan det sv riksrådet och danska sändebud. Från Nyköping begav sig de församlade sv herrarna till Sthlm, där Jöns Bengtsson tvangs avstå riksföreståndarskapet till Erik Axelsson (Tott). Enligt ett förlikningsbrev av den 18 okt mellan Erik Axelssons och Jöns Bengtssons partier räknades G till det förra men hans son Ivar och Kristiern Bengtsson till det senare.

Denna partigruppering blev emellertid ej bestående. I Kristians förbud 17 mars 1467 för hanseaterna att bedriva handel på Sverige undantags Öland, Kalmar och Lödöse, dvs de län som innehades av G, Ture Turesson och Kettil Karlssons styvfar Erik Nipertz. Då Erik Axelssons parti den 21 sept s å ånyo erbjöd Karl Knutsson makten i Sverige, uppgav de, att G och Ture Turesson liksom Jöns Bengtsson och hans bröder vägrat komma upp till Sthlm för överläggningar. Den nära kontakten emellan dessa konung Karls oförsonligaste fiender belyses framför allt av att det var hos G på Borgholm som Jöns Bengtsson dog den 15 dec efter att en tid ha vistats på Ture Turessons gods i Blekinge. Ett brev, som är daterat i Åhus 7 okt s å, torde vittna om att G var engagerad i Kristians aktion mot Ivar Axelssons (Tott) skånska gods, och 3 mars 1468 ingick G och Ture Turesson på Gustav Olssons (Stenbock) gård Tofta i Dörarp (Kron) å konungens vägnar en överenskommelse med herr Ivar. I den stilleståndstraktat som konung Karl den 13 april 1468 på Sthlms slott avslöt med Ture Turesson å Kristians vägnar namnes särskilt dennes samt G:s och Erik Nipertz' län och gods. Av korrespondensen mellan de båda konungarna och hanseaterna 1469 framgår, att G och Ture Turesson genom sjöröveri hindrade handeln. Den 18 febr 1470 skrev dessa båda jämte bl a flera av de efter Erik Karlssons (Vasa) nyligen misslyckade uppror mot konung Karl landsflyktiga sv herrarna från Varberg ett brev till staden Danzig, vari de kallar sig konung Kristians råd. Bland brevets utfärdare var även Erik Nipertz, som kort därpå stupade i striden vid Öresten under konung Kristians misslyckade infall i Västergötland. Det är troligt, att även G och Ture Turesson deltog i detta krigsföretag, ty efter dess avslutande var de jämte konungen i Lund den 9 mars. Av ett brev från Kalmar 21 juni 1471 och av stilleståndsfördra-get på Helgeandsholmen utanför Sthlm 7 aug s å framgår, att de även var med på konungens sista tåg till Sverige, som slutade med slaget på Brunkeberg. I ett brev 24 mars 1472 nämner Kristian, att Ture Turesson meddelat honom, att han och G skulle upplåta Kalmar och Borgholm till den sv riksföreståndaren Sten Sture den 30 mars, vilket också skedde.

G:s sista år torde ha varit lugna. I maj 1473 deltog han i ett rådsmöte i Strängnäs, och i aug var han i Kalmar under unionsmötet. I början av följande år ryktades i Halland, att G var död, och detta har i litteraturen blivit grundläggande för uppfattningen om tidpunkten för hans frånfälle. Av ett bevarat brev framgår emellertid, att han levde ännu sommaren 1475. Från s å härrör ett broderskapsbrev från Julita kloster för G:s hustru, vari han ej namnes, men det utgör ej något säkert belägg för att han då var död. Först sommaren 1480 skiftades arvet efter honom.

G var otvivelaktigt en av de mest betydande bland 1400-talets sv herrar. Den nationella propagandans på väsentliga punkter obevisade beskyllningar mot honom har resulterat i att han länge betraktats närmast som landsförrädare. Hänsynslösheten hos Karl Knutsson, den sv separatismens främste representant, gör emellertid G:s i stort sett konsekventa politiska bana ej blott förklarlig utan även försvarlig.

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Sex pergamentsbrev ur G:s arkiv i RA DN 16). Tre brev av honom för hans andra hustru angående Gimmersta i Julita (Söd) finns kvar där (fotostatkopior i RA). Två brev från G tr i Urkundenbuch der Stadt Lübeck, 8, nr 764, o 10, nr 198, efter orig i Lübeck.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); Arvid Trolles jordebok (HH 31, 1938); J Ghr Berg, Tillagg [till M S Dedekam, Nogle Efterretninger om Fru Elen til Asdal og hendes Datter Hustru Sigrid] (Samlinger til det norske Folks Sprog og Historie, 3, 1835); BSH 2—4 (1864—75); G Carlsson, Arboga möte 1435 (HT 1936), s 21—27; dens, Senare medelt, 1 (Sveriges hist till våra dagar, 3:1, 1941); W Christensen, Unionskongerne og Hansestsederne 1439—66 (1895), s 132, 226, 260 f, 275 ff; L Daae, Kong Christiern den förstes norske Historie 1448—58 (1879), s 96 f, 118 ff; DM 1 (1745); Die Chroniken der deutschen Städte, 30 (1910), s 110—114, 132 f, 151, 186—189, 204; Dipl Christierni primi (1856); FMU 3—4 (1921—24); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medelt (1952— 53); dens, Gren (ÄSF 1: 1, 1957) o där anf källor; dens, Hövitsmännen på Åbo slott under 1440-talet (FHT 1964), s 12; K Hagnell, Sturekrönikan 1452—96 (1941); Hanserecesse von 1431—76, 1 (1876), 3—7 (1881—92); K I Hildeman, Polit visor från Sveriges sen-medelt (1950), s 210—37; L Holberg, Den berommelige norske handel-stad Bergens Be-skrivelse (1737), s 138, 154; A Huitfeldt, Danmarckis Rigis Kronicke, 2 (1652), s 935; H Koht, Olav Nilsson (Norsk biogr leksikon, 10, 1949); S Kraft, Senare medelt, 2 (Sveriges hist till våra dagar, 3: 2, 1944); K Kum-lien, Karl Knutssons pol verksamh 1434—48 (1933); Liv-, est- und kurländisches Urkun-denbuch, 10—12 (1896—1910); K-G Lundholm, Sten Sture den äldre o stormännen (1956); E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397—1457 (1934), s 207, 209, 218, 222, 224, 229, 241, 263 ff, 268, 270 f, 276, 281 ff, 310—313, 319, 326, 332, 364; Missiver fra Kongerne Christiern I, s og Hans's Tid, 1—2 (1912—14); Y Nielsen, Det norske Rigsraad (1880), s 318 f, 329; RepD, 2: 1—2 (1928—29); J Rosén, Fodermarsk: Sverige (Kulturhist lex för nord medelt, 4, 1959); P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); dens, Ätten Posses hist intill år 1500 (1950); H Sollied, Kildekritiske undersokelser vedrorende nogen middelalder-slekter (Norsk slektshist tidsskr, 6, 1938); A Skoglund, De yngre Axelssönernas förbindelser med Sverige 1441—87 (1903), s 25 ff, 33, 115, 119, 124, 153, 155; SMR; ST 3 (1895); G Storm, Hist-topogr Skrifter om Norge og norske Landsdele (1895), s 77; C G Styffe, Skandinavien under unionst (3:e uppl, 1911); Sv medeltidens rim-krönikor, 2—3 (1866—68); A Taranger, Norges hist, 3:2 (1917); Urkundenbuch der Stadt Liibeck, 8—11 (1889—1905); E C Werlauff, De hanseatiske Kiöbmsends Opstand i Bergen A 1455 (Det skandinaviske Litt rselskabs Skr, 16, 1819), s 164, 169.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Gren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13180, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13180
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Gren, urn:sbl:13180, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se