Meriter

2 Gripenstedt, Johan Theodor, son till G 1, f 16 sept 1851 på Nynäs i Bälinge (Söd), d 29 juli 1918 i Asker (Ör). Kadett vid Karlberg 18 maj 69, utex 23 maj 71, underlöjtn vid livreg:s dragonkår 9 juni 71, löjtn 2 april 75, utan lön från 88, ryttmäst i kåren 8 jan 90, avsked ur krigstjänsten 92, överstekammarjunkare 12. Innehade Bysta fideikommiss med Brevens bruk (Ör) o tillhörande gods i ög o Söd. Led av Örebro läns landsting 90—18, av FK 92—18 (suppl i statsutsk 93—97, led 98—13, led av heml utsk 05), av kommittén ang ändrade grunder för den kommunala beskattningen 15 okt 97—18 maj 00, av kommittén ang ändrad organisation av järnvägsstyr o därunder lydande förvaltn:ar 4 aug 06—8 mars 07.

G 16 sept 75 på Tureholm i Trosa landsförs m Ebba Eva Vilhelmina Ankarcrona, f 16 sept 54 i Hakarp (Jönk), d 21 dec 27 i Bälinge (Söd), dtr till överhovjägmäst Conrad Viktor A o Ebba Charlotta Bielke.

Biografi

Det var med parlamentariska anor som Johan G 1892 tog plats i riksdagens första kammare. Han var son till frihandelssystemets grundläggare — dock själv utpräglad protektionist — och på mödernet ättling till de båda kända riksdagsdebattörerna Mikael och Johan August Anckarsvärd.

Åren omkring 1890 hade det politiska klimatet i Sverige avsevärt förändrats. Redan vid mitten av 80-talet kom tull- och unionsfrågorna att kopplas samman, och ur den bekanta tullstriden, som inte bara gav näring åt nationalistiska känslor utan också medförde en vitalisering av konservativa tänkesätt, avgick protektionisterna med segern. 1888 kom också första kammarens förtroenderåd, från att ursprungligen ha rymt både frihandlare och tullvänner, att omskapas till ett slags protektionistisk partiinstitution och tillika partistyrelse.

G kom som riksdagsman att höra till första kammarens protektionistiska majoritetsparti, vilket under ett par decennier skulle komma att sätta sin prägel på sv politik. I sitt jungfrutal i kammaren yrkade G på att rösträttsåldern skulle höjas till 25 år och att fullgjord värnplikt skulle ställas som villkor för rösträtt till andra kammaren. Uttalandet är av intresse, såtillvida som det måste ses mot bakgrunden av den återupptagna försvarsagitationen i Sverige, samtidigt som det vittnar om det livliga försvarsintresse, som var utmärkande för G. Med engagemang och sakkunskap uttalade han sig också i den under dessa år så betydelsefulla järnvägsfrågan.

G skulle bli känd som politiker, inte minst genom sin omutliga hållning i unionsfrågan. Han anslöt sig till den inom majoritetspartiet härskande uppfattningen i rättsfrågan, som hade utformats av Oscar Alin. G tillhörde majoritetspartiets unionskommitté, »välfärdsutskottet». 1895 avgav detta ett starkt aktivistiskt utlåtande om hur partiet borde ställa sig till en proposition om förskott till kabinettskassan, vilket krävdes på grund av från Norge uteblivna betalningar. Man betonade att Norges vägran att be- tala borde leda till att den norske statsministern utestängdes från den ministeriella konseljen, och att man dessutom inte längre kunde låta sig nöja med status quo i unionsfrågan. Statsutskottet biföll de begärda förskotten men krävde samtidigt en så radikal åtgärd som revision av unions-stadgandena. I kammardebatten ansåg G att Sverige skulle betala bristen, men han underströk att det förelåg starka skäl att utesluta norske statsministern ur den ministeriella konseljen, samtidigt som han klagade över norrmännens »nationalfåfänga». Han var helt oförmögen att acceptera tanken på likställighet mellan Sverige och Norge inom unionen. Även om han för egen del kunde tänka sig norsk utrikesminister, skulle denne dock bli ansvarig inför stortinget, vilket skulle resultera i att Sverige skulle tvingas att dansa efter »norsk pipa». G såg pessimistiskt på den dåvarande unionens fortbestånd och kritiserade skarpt den enligt hans mening från sv sida hittills förda eftergiftspolitiken.

Unionsfrågan skulle vid sekelskiftet komma i ett delvis nytt läge genom förhandlingarna om konsulatväsendet. Den 24 mars 1903 publicerades en kommuniké rörande konsulatunderhandlingarna, vilken »slog ned som en bomb» inom majoritetspartiet (Billing), då den uppfattades som stridande mot vad riksdag och regering flera gånger tidigare förklarat. G undertecknade en motion, i vilken man hävdade, att inget uppskov nu finge äga rum i uppgörelsen i konsulatfrågan och att ingen likställighet vore tänkbar mellan de båda länderna i fråga om utrikesstyrelsen eller angående diplomati och konsulatväsen. Motionen innebar i realiteten ett misstroendevotum mot regeringen Boström, och den över fem timmar långa debatten i första kammaren 6 maj 1903 vittnade om en synnerligen kritisk inställning mot regeringen. G protesterade mot »trötthet och fatalism» från sv håll, samtidigt som han menade, att det vore omöjligt att i denna så viktiga fråga ge regeringen »fullmakt in blanco», därmed försvarande riksdagens rättigheter i denna fråga. Majoritetspartiets hållning vid detta tillfälle torde inte ha saknat betydelse för den omprövning av politiken, som statsministern några månader senare företog inför den slutliga utformningen av de likalydande lagarna.

G hade nu lyckats skapa en inflytelserik position inom sitt parti. Efter det att underhandlingarna i konsulatfrågan 7 febr 1905 strandat, invaldes han i det på kronprinsen-regentens begäran av riksdagen tillsatta hemliga utskottet. Vid utskottets första sammanträde diskuterades bland annat det av kronprinsen framförda unionsupplösningsförslaget, vilket G tillsammans med utskottsmajoriteten avvisade. Han var vid denna tid ännu motståndare till krig mot Norge men synes efter den norska statsvälvningen 7 juni 1905 ha ändrat ståndpunkt. Vid valen till särskilda utskottet valdes han till en av majoritetspartiets ordinarie representanter, men måste »i enighetens intresse» (Lundeberg) offras och ersättas av ett mera moderat namn på grund av att minoritetspartiets förhandlare uppfattade majoritetspartiets lista som för »sträng». G:s starka ställning inom det konservativa lägret vid denna tid framgår också av att han figurerade som statsrådskandidat i de rykten, som cirkulerade någon månad före den ramstedtska ministärens avgång. När sedan Lundeberg fick uppdraget att bilda regering, laborerade han med tanken på G som utrikesminister. Med hänsyn till G:s ståndpunkt i den norska frågan torde emellertid Lundeberg ha ansett det inopportunt att placera honom på en så känslig post. G:s namn förekom också på ministerlistor som Fredrik Wachtmeister gjorde upp, men där inte bara som utrikesminister utan också som krigsminister.

I remissdebatten under första urtima riksdagen 1905 yrkade G på att riksakten skulle upphävas, då denna genom norrmännens tillvägagångssätt nu vore försatt ur spel, och hävdade att Norge inte längre vore en suverän stat och att Sverige därför rättsligen kunde förhandla med detta land på basis av Kielfreden. Under andra urtima riksdagen s å framhöll han, i det han pekade på vådorna av den föreslagna neutrala zonen, att krig mellan bägge länderna vore en eventualitet, och varnade för Norges »övermod och aptit». Hans verkliga uppfattning i norgefrågan kommer klart till uttryck i ett brev till Robert Säger, i vilket han beklagar de sv myndigheternas brist på krigsvilja och anser att man borde tilltvinga sig norra Norge från och med Trondhjems län. Ett par veckor senare klagar han följdriktigt inför samme adressat över Karlstadskonventionen (brev 23 sept o 10 okt 1905).

Sin strama attityd gentemot Norge bibehöll G ännu efter unionsupplösningen. I kammaren betonade han 1906 Norges ställning som »utland». Han menade att Sverige nu endast borde tillvarataga egna politiska och ekonomiska intressen; det gällde därför att »göra rent hus i det unionella boet». Likaledes var han senare motståndare till förslaget om att hänskjuta den ännu kvarstående tvistefrågan mellan de båda länderna om äganderätten till fiskegrundet Grisbådarna utanför Bohuslän till skiljedom. Efter det att dom i fiskegrundsfrågan fallit i okt 1909, uttalar han sin lättnad över att domen ändå inte gått Sverige emot (brev till Ernst Trygger 26 okt 1909).

G tillhörde i unionsfrågan sitt partis yttersta högerflygel. Förstakammaragitationen och attityden i norska frågan var emellertid inte enbart en strid för Sveriges rätt inom unionen och mot norska krav på ökad självständighet utan kanske i lika hög grad en kamp mot radikalerna inom det egna landet. Dessa kämpade för utsträckt eller allmän rösträtt, och hotade därmed första kammarens politiska maktställning. G:s hållning i rösträttsfrågan var strängt konservativ. Han hade visserligen 1894 uttalat sig i något moderat riktning om den kommunala rösträtten på landsbygden och kom 1896—97 att ingå i den kommitté, som tillsattes för att utreda denna fråga, men var 1902—09 motståndare till alla förslag om en genomgripande rösträttsreform. Rösträttspolitiken dominerades fram till 1906 huvudsakligen av första kammaren enligt principen: anfall är bästa försvar. Det gällde därför att bjuda över vänsterns förslag för att ta den politiska ledningen och därmed säkra konservativt inflytande på politiken. G biföll visserligen 1902 konstitutionsutskottets förslag om utsträckt rösträtt, men detta innebar de facto att blott tillerkänna dem rösträtt, vilka stod den dåvarande valmanskåren nära, för att en förmodad lugn politisk utveckling därmed skulle äga rum. Han blev härigenom motståndare till det alternativa förslaget om allmän rösträtt med garantier. Då detta senare likväl segrade, något som han så sent som i april 1907 djupt skulle beklaga, kom diskussionen huvudsakligen att röra sig om hur garantierna skulle utformas. G torde ha stött det s k lundebergska villkoret, vilket i princip innebar att allmän rösträtt skulle accepteras men blott på villkor att första kammaren finge vetorätt i skattefrågor. Åren 1904—06 stödde han med motiveringen att lika rättigheter skulle svara mot lika skyldigheter ett förslag, baserat på kommunalstrecket. Ett par år senare vände han sig mot allmän rösträtt för kvinnor men erkände däremot att de kommunalt rösträtts-berättigade kvinnorna vore kvalificerade för politisk rösträtt. 1905 hade också det för rösträttsfrågans lösning så betydelsefulla förslaget om dubbelproportionalism lanserats. När detta vid ett partisammanträde i febr 1906 diskuterades, visade sig G upprörd över att kammaren överhuvud taget kunde befatta sig med något, som skulle komma att reducera dess ställning, allrahelst som ju rösträttsfrågan bara anginge andra kammaren. Då man sedan inför den lindmanska ministärens proposition i rösträttsfrågan, som bland annat upptog just dubbelproportionalismen, räknade med att denna skulle föra de proportionalistiska valen ända till urväljarna, uppstod problemet kring den kommunala rösträtten. G, som fruktade en alltför långt gående demokratisering av denna, varnade finansministern för att ge efter alltför mycket på fyrkskalan, och i april 1907 motionerade han i anledning av K M:ts förslag rörande politisk och kommunal rösträtt. Till skillnad från regeringen, som kände sig tvungen att ersätta det tidigare konservativa kommunala fyrksystemet med en mera liberal 40-gradig skala, ville G i anslutning till den s k Påbodalinjen av år 1906 att det absoluta röstmaximum på landet blott skulle sänkas från 5000 till 1000 fyrkar vid landstingsvalen. G var motståndare till regeringen Lindmans båda förslag rörande politisk och kommunal rösträtt.

Utpräglat försvarsvänlig, uttalade G sig i militära frågor av försvarsteknisk eller organisatorisk art ofta med yrkesmannens sakkunskap. Hans inställning till den frivilliga skytterörelsen var också tämligen positiv, men han upphörde aldrig att betona, att denna inte finge tjäna som förevändning för uppskov med ordnandet av landets verkliga försvar. Alla politiska frågor måste underordnas försvarsfrågan, som han önskade höja ovan partigränserna. Han ifrågasatte de av den Staaffska regeringen tillsatta försvarsberedningarna och kände stor bitterhet över regeringens uppskov med det pansarbåtsbyggande, som regeringen Lindman beslutat, och uttalade sin glädje över den frivilliga pansarbåtsinsamlingen.

G var 1912 motståndare till den 1909 tillsatta civilkommissionen — en civil kontrollerande myndighet över försvarsväsendet, vars syfte bl a var att skydda den värnpliktige för övergrepp — och menade att en militär kommission i syfte att övervaka civil uppfostran och undervisning skulle vara lika befogad som denna civilkommission. Han ansåg året därpå, att civilkommissionen vore till skada, då den skulle komma att »förstöra den militära andan och undergräva disciplinen». Med liknande motiveringar visar han en negativ attityd till den 1915 föreslagna militieombudsmannainstitutionen, som skulle övertaga civilkommissionens åligganden.

Under 90-talet kunde G visa förståelse för vissa sociala reformkrav. Han yrkar exempelvis på förkortad arbetsdag på hälsovådliga arbetsplatser, även om han är mån om att betona, att han för den skull ingalunda förordar införande av lagstadgad normalarbetsdag eller någon som helst statlig inblandning i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. När den sociala frågan blivit en huvudfråga för vänstern, uttalade sig G emellertid såsom ledamot av statsutskottet för sparsamhet i anslagsfrågor och framhåller 1908 sakligt och osentimentalt, att man som ledamot av statsutskottet inte får låta känslorna tala. Han betonar att principerna måste vara det avgörande i anslagsfrågor och att statsutskottet inte tjänstgjorde som »en välgörenhetsinrättning för hela riket». Ett par år senare skulle han med skärpa vända sig mot det av den Lindmanska regeringen framförda förslaget om en förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, och ironiserar över att regeringen efter detta kallar sig högerregering. Han påpekar också att detta förslag med säkerhet skulle komma att accepteras av andra kammarens radikaler och socialister, ett uttalande som visar hur långt åt höger G kom att stå även i denna fråga.

Vid Allmänna valmansförbundets tillkomst 1904 mottog G inbjudan till val av dettas överstyrelse vid det konstituerande sammanträdet men var ej närvarande vid mötet och kom inte heller att tillhöra överstyrelsen. Åren 1912 och 1913, sedan fusion ägt rum av första kammarens båda högerpartier till Första kammarens nationella parti, uppstod stridigheter vid valet av ordförande till det nya partiet. G tillhörde dem som stödde Ernst Trygger och skulle förbli denne trogen. Han kom också att tillhöra det nya partiets förtroenderåd.

Som godsägare och bruksägare var G mycket duglig och engagerade sig starkt i dessa sysselsättningar. Särskilt intresserad var han av rationell skogsvård och jaktvård. Själv intresserad jägare deltog han ofta i de av kung Gustav anordnade jakterna, och kungliga älgjakter förekom inte sällan på G:s ägor.

Författare

Göran Wendel

Arkivuppgifter

Brev från G till E Trygger o R Sager i RA (breven till Säger tr i R Essen, Robert Säger o den norska frågan, 1937).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893—1906 (1928); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961), s 30 ff; J G in memoriam (1918); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); H Hamilton, Dagböcker 1911—1916 (1955) o 1917—1919 (1956); H8D 11 april 1915; F Lindberg, Den sv utrikespolitikens hist 3: 4, 1872—1914 (1958), s 232; Ny ill tidn 1891; O Nyman, Riksdagshögerns reorganisation 1912 (SvD 12 jan 1955); dens, Förstakammarhögerns ledarval 1913 (SvD 20 jan 1955); S U Palme, På Karl Staaffs tid (1964), s 30 ff; Riksdagens prot jämte bih 1892—1917; Rullor för armén; S Runestam, Förstakam-marhögern o rösträttsfrågan 1900—1907 (1966); M v Steyern, Fredrik Chson Wacht-meister, 2 (1965); J Weibull, Inför unionsupplösningen 1905. Konsulatfrågan (1962), s 264; A Wåhlstrand, Allm valmansförb:s tillkomst (1946); dens, 1905 års ministärkriser (1941).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan T Gripenstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13221, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Wendel), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13221
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan T Gripenstedt, urn:sbl:13221, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Wendel), hämtad 2024-04-24.