Meriter

Göthe, Eric Gustaf, f 26 juli 1779 i Sthlm (Maria), d 26 nov 1838 där (Hedv El). Föräldrar: slottsstenhuggaren Johan Adolph G o Christina Lovisa Blom. Inskr vid FrKA 94, agré där 03, k statybildhuggare 28 febr 12, v prof vid FrKA 25 febr 15, prof där 26 maj 27. — LFrKA 12.

G 1) 13 dec 17 i Sthlm (Nik) m Anna Elisabeth (Lisen) Fris, f 22 jan 80 där, d 20 april 33 där (Hedv El), tidigare g m bryggaren o löjtnanten Lorens Ulric Schultz (d 1844), dtr till grosshandl Carl Magnus F o Christina Nordström; 2) 31 mars 34 i Sthlm (Jak) m Wilhelmina Albertina Röhl, f 15 febr 02 där (Jak), d 30 mars 66 där (Klara), dtr till bagaråldermannen stadsmajoren Carl R o Catharina Charlotta Hedendahl.

Biografi

Gustaf G fick sin första konstnärliga utbildning i hemmet, där fadern undervisade honom i teckning och bildhuggeri. 1795 började han sina studier vid Konstakademin och fick redan följande år sin första medalj för figurritning i principskolan och ritningar i arkitekturskolan. 1798 erövrade han 2:a medaljen för projekt till ett rådhus och en börs. På akademins högtidsdag 1799 uttryckte hertig Fredrik Adolf akademins välbehag över hans framsteg i »såväl ritning som i praktiken av stenhuggeriet». Redan föregående år hade han fått sitt första självständiga uppdrag: ritningen till altarbordet i Västerås domkyrka, med en enkel dekor i gustaviansk stil.

G blev redan i unga år anlitad som porträttskulptör. Av hertig Karl fick han i uppdrag att för dennes samling på Rosersberg modellera åtskilliga amiralsporträtt. Hertigens exemplar av dessa utmärkta porträttmedaljonger finns nu i Hoglandssalen på Rosersberg. Då G 1801 modellerade amiralen Otto Henrik Nordenskjölds porträtt, fick han samtidigt beställning på en medaljong av amiralens maka Beate Jacquette Wrangel (gips, Fårebo). Från samma tid daterar sig också porträttmedaljongerna över borgmästaren Carl Ernst Oldenburg (gips, Sthlms rådhus samt Frimurarbarnhemmet i Kristineberg), hovjägmästaren Michael Hammarskjöld (gips, Tuna o Strömsrum) och landshövdingen Henning Christian Schmiterlöw (gips, i familjens ägo). 1801 utförde han även en porträttbyst av Spaniens chargé d'affaires i Sthlm Pantaleon Moreno. G var som porträttskulptör naturligtvis inte lika framstående som Sergel, men han hade onekligen en god förmåga att ge en intressant karakteristik av den porträtterades personlighet. Sergel, som var hans lärare hade emellertid ingen hög tanke om honom. »G är ett dumhuvud som alltid finner ett större dumhuvud som beundrar honom», skrev han en gång till sin älsklingselev J N Byström. Sergels kritik har i hög grad färgat eftervärldens syn på G och hindrat en rättvis bedömning av honom som konstnär och människa.

Efter studierna vid akademin reste G 1803 på faderns bekostnad först till Paris och sedan till Rom, där han vistades till 1810, de sista fyra åren som akademins stipendiat. Enligt de romerska församlingslängderna (Stati delle anime) bodde han först vid Via San Sebastiano nära Piazza di Spagna och sedan vid Via Felice (nuvarande Quattro Fontane) tillsammans med tysken August Schwarz och svensken Carl Arborelius. I Rom modellerade G flera större skulpturer med klassiska motiv t ex Meleager (gips, ej bevarad), Venus sysselsatt med sin klädsel (marmor, utställd på akademins utställning 1818), Bacchus (marmor, Växjö mus; kop i brons vid Rosendals slott, Sthlm).

G såg som ung mycket bra ut och hade lätt att skaffa sig förmögna och inflytelserika vänner, som kunde skaffa honom beställningar. Detta retade hans konkurrenter och föranledde ibland skarpa kommentarer. Så t ex skriver Byström till Sergel: »Satans fint har han förstått umgänget med förnäma och sättet att göra sig gällande, som bevisar då han fick göra ett monument åt Chev. Temple och få det så väl betalt». Monumentet som avses är gravvården över lady Temple på protestantiska kyrkogården i Rom. Den är komponerad i antikiserande stil med en relief, som visar hur den döda förs bort av en genie, medan maken och de fyra sönerna begråter henne. G:s förebild har uppenbarligen varit den antika reliefen med Orfeus och Eurydike i Neapel.

Alla G:s arbeten från romåren är utförda i en typisk nyklassisistisk stil och vittnar om ett intensivt antikstudium. Givetvis kan också inflytande från tidens stora mästare Canova och Thorvaldsen spåras. Då inget resestipendium utdelades 1810 och fadern inte längre hade råd att underhålla honom, återvände G till Sverige i okt detta år. Hans första arbete efter hemkomsten är ett förslag till kolossalstaty över kronprins Karl Johan. Det utställdes i gips på akademins utställning 1811, men blev ingen framgång för konstnären och höggs aldrig i marmor (gipsen ej bev; teckn i Göthe-arkivet, Växjö, o hos lektor I Hildebrand). Porträtthuvudet är ganska förtjänstfullt men i övrigt är kompositionen osäker, rörelsen stel och draperiet överproportionerat. Det framgår klart redan av detta förslag, att G inte skulle lyckas med monumentalskulptur i tidens heroiska stil.

Efter tronbestigningen beställde Karl Johan av G en kolossalstaty av sin adoptivfar Karl XIII att uppställas i Kungsträdgården. Även i denna staty märks G:s oförmåga, när det gäller att forma monumentalt. Figurens ställning är dåligt avvägd, och ansiktsuttrycket är stelt och intetsägande. Det misslyckade resultatet kan i viss mån skyllas på, att Karl XIII verkligen inte var någon värdig modell för en heroisk monumentalskulptur och knappast kan ha inspirerat konstnären till en intressant personkarakteristik. Skulpturen avtäcktes 5 nov 1821 och blev genast utsatt för en mycket hård kritik.

Kanske bidrog grämelsen över kritiken mot statyn över Karl XIII till att G följande år begav sig till S:t Petersburg, där han var verksam till 1826. Förutom en rad porträtt av medlemmar av stadens societet skapade G under dessa år några av sina mest lyckade skulpturverk. Gruppen »Venus och Amor» (marmor samt två skisser i terrakotta i Nat: mus) visar, att det älskliga och idylliska låg bättre till för honom än det heroiska. En staty av Katarina II, lagerkrönt och i sittande ställning (marmor i Eremitaget i Leningrad; terrakottaskiss dat »S:t Petersburg 1823» i Nat:mus) är mer lyckad som komposition än hans tidigare verk i monumental stil. »Liggande backantinna» (marmor samt terrakottaskiss dat 1822 i Natimus) är mera sensuellt levande och mindre bunden av antika förebilder än Byströms skulpturer med liknande motiv. »Liggande helgon» daterad Petersburg 1823 (terrakottaskiss i Nat:mus) visar tydligt både i kompositionen och draperibehandlingen, att G tagit intryck av Canovas konst.

Efter återkomsten till Sverige 1826 var G mest sysselsatt som porträttskulptör. Av den k familjen porträtterade han 1826 drottning Desideria och på 1830-talet prinsarna Oscar och Gustav samt prinsessan Eugénie och kronprinsessan Josephine (samtliga på Sthlms slott). I övrigt märks porträttmedaljongen av apotekaren Carl Henric Wertmüller på gravvården på Jakobs kyrkogård och av garvaråldermannen Jacob Westin på minnestavlan i Kungsholms kyrka samt av statsrådet Gustaf Fredric Wirsén på Solna kyrkogård. Bland bysterna må nämnas en av skalden Carl Gustaf af Leopold (marmor, Sv akademins sekreterarrum) och en annan av naturforskaren Carl Peter Thunberg (gips, Botaniska institutionen i Uppsala).

Mot slutet av sin levnad fick G mottaga ett uppdrag av annat slag. På morgonen 28 juli 1835 hade ett åsknedslag antänt Riddarholmskyrkans gamla spira, ett verk av Johan III:s hovarkitekt Willem Boy. Då man vid hovet var missnöjd med arkitekten Fredrik Bloms förslag till ny spira i samma stil som den gamla, gick uppdraget till G, som under sina akademiår studerat arkitektur för Desprez. G utarbetade ett förslag till spira i gjutjärn i »götisk stil», ett resultat av Karl Johans intresse för de sv järnbruken och nygotikens genombrott i Sverige. Det höll emellertid inte inför arkitektkritiken, men ett nytt betydligt förbättrat förslag, sannolikt under medverkan av Fredrik Blom, godkändes 4 dec 1838 några veckor efter G:s död. Att notera från G:s sista levnadsår är vidare, att han som kungatrogen och pålitligt konservativ invaldes i juryn i tryckfrihetsmålet mot Crusenstolpe sommaren 1838.

Författare

Karin Mélin-Fravolini

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA; B Hildebrand, EGG (i En gammal borgarsläkts öden, kap 9—12, ms hos lektor I Hildebrand, Sthlm).

G Bildt, Personhist uppgifter om svenskar i Rom 1750—1850 (PHT 1903); H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1946); G Göthe, Johan Tobias Sergel (1898); A Hahr, Domkyrkan i Västerås, 1 (1925), s 17; E Hultmark, FrKA:s utställnrar 1794—1887 (1935), s 111—113, 322; A Lindblom, Sveriges konst-hist, 3 (1946); L Looström, Den sv konstakad... 1735—1835 (1887—91); T Ner-man, Crusenstolpes kravaller (1938), s 20; E Nordenskjöld, På amiralens tid . . . Otto Henrik Nordenskjöld (1933), s 201—203; G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde, århundradet, 1 (omarb uppl 1925); T Nyman, Johan Niklas Byström (1939); M Olsson, Några ord om Riddarholmskyrkans järnspira o nygotikens genombrott i Sverige (En bergsbok till Carl Sahlin, 1921).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Gustaf Göthe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13461, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Mélin-Fravolini), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13461
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Gustaf Göthe, urn:sbl:13461, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Mélin-Fravolini), hämtad 2024-04-25.