Meriter

5 Hildebrand, Bengt Olof Hildebrand, brorson till H 2 o H 3, f 4 febr 1893 i Lund, d 6 mars 1964 i Sthlm, Osc. Föräldrar: prof Carl Hildemar H o frih Anna Elisabeth Thomine Gyllenkrok. Studentex i Lund vt 12, inskr vid LU ht 12, FK där 31 jan 20, kansliex där 1 nov 21, amanuens i kommerskoll 22—24, medl av Nord familjeboks red 24—37 (red:sekr från 27), sekr i Personhist samf o red för PHT 28—45, FL vid Sthlms högsk 29 maj 35, red för SBL 10 sept 37— 31 jan 60 (huvudred från 50), disp vid Sthlms högsk 14 dec 37, doc i historia där 3 febr 38—53, FD där 30 maj 39, bitr sekr i riksheraldikerämb 42—49, medl av red för Sv män o kvinnor 44—54, prof:s namn 13 nov 53, ordf i Personhist samf från 55. — LSkS 31, LVHAA 60.

G 1) 15 sept 25(—45) i Sthlm, Skeppsh, m Wanda Sigrid Erika Margaretha Lilliesköld, f 10 april 00 där, ibid, dtr till revisorn o bokhållaren Fredrik August L o Sofia Louise Sigrid Beata Raab; 2) 27 nov 45 i Växjö m lektorn FD Ingegerd Sigrid Louise Göthe, f 22 nov 09 där, dtr till jägmästaren o direktören Gustaf Oscar Albert G o Elin Ingegerd Forsberg.

Biografi

Bengt H var starkt präglad av sitt ursprung. Fädernesläkten med dess märkliga mångskiftande insatser på det humanistiska lärdomsfältet gav rika impulser åt hans författarskap. Genom sin mor, som härstammade från Oby i Blädinge i Småland, hade han släktförbindelser i skånsk högaristokrati, vilka var av stor betydelse för hans historiska sinne och livssyn. Därtill kom en närliggande dansk tradition genom H:s mormor, som var befryndad med Sören Kierkegaard. H hade en legendarisk förtrogenhet med släktingar i gångna generationer. Hans kunskaper om skånsk-dansk adel i äldre och nyare tid kunde synas outtömliga. Också dessa släktförbindelser på mödernet satte rika spår i hans produktion, t ex i det av nästan patetisk släktkärlek genomsyrade arbetet Den gamla Oby-släktkretsen och dess minnen (1941).

H har vackert uttryckt sin starka känsla för det andliga klimatet i sin födelsestad Lund. Hans studieår där var dock knappast lyckliga, präglade som de var av sjukdom och brist på målinriktad koncentration. Med en fil kand och kansliexamen begav han sig till Sthlm, där han hamnade i kommerskollegium, sedan en plan om anställning i utrikesförvaltningen inte fullföljts. När han ett par år senare knöts till redaktionen av Nordisk familjeboks tredje upplaga (omkr 1 400 artiklar av H, sign, revid o osign), fann han en plats, som svarade mot hans begåvningstyp, och fick i Verner Söderberg en stimulerande och respekterad chef. Sitt livliga intresse för personhistorisk forskning visade han i en rad recensioner och anmälningar i dagspress och tidskrifter. Av stor betydelse blev hans anknytning 1928 till Personhistoriska samfundet som sekreterare och redaktör för PHT. Han kom i nära beröring med och tog starka intryck av samfundets ordf, den lärde och kritiske Johan Axel Almquist. Tidskriften fick nytt liv under H:s redaktörstid och kan då sägas ha haft en högkonjunktur. Särskild möda nedlade han på den alltmer växande anmälnings- och recensionsavdelningen.

I PHT publicerade H en rad uppsatser, till en början övervägande om medeltida personhistoria. Hans licentiatavhandling, den stora, pedagogiskt upplagda och metodiskt mönstergilla undersökningen Esbjörn Blåpanna och hans arvingar, medeltidsstudier kring handlingar i Ribbingska huvudmannaarkivet, trycktes där 1935. H behöll sin rangplats som en av våra ledande och för yngre forskare inspirerande medeltidsgenealoger. Samtidigt ägnade H djupgående forskningar åt arkeologins och numismatikens historia i Norden. Farfadern Bror Emil H stod i centrum för intresset (jfr H:s uppsats om honom i Fornvännen 1934). Resultatet blev framförallt den stora, innehållsrika och välskrivna doktorsavhandlingen C J Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816 —1837, 1—2 (1937—38), som medförde docentur i historia. Om H:s intensiva skaparkraft vittnar, att han samtidigt enligt ett honom 1935 givet uppdrag förberedde Vetenskapsakademins historia. Arbetet utkom i två delar 1939 till akademins tvåhundraårsjubileum och behandlade akademins förhistoria, grundläggning och första organisation. Ur lärdomshistorisk synvinkel har detta verk kritiserats för vissa brister i fråga om framställningen av bl a naturvetenskapernas och medicinens historia, men samtidigt har det vunnit stort erkännande för sina personhistoriskt värdefulla och fängslande partier. Särskilt dessa avsnitt har ett bestående värde, även sedan S Lindroths stora monografi över akademin utkommit.

När det nybildade Samfundet för SBL:s utgivande 1936 beslöt återuppta utgivningen av det 1931 nedlagda lexikonet, var H genom sin ställning inom den personhistoriska forskningen självskriven för redaktörsbefattningen. I en lärd och klargörande studie i PHT 1939/40, Biografisk historiografi och Svenskt biografiskt lexikon, några huvudlinjer av utvecklingen, visade han sitt starka engagemang i den nya uppgiften och redovisade sin principiella syn på arbetet. H gav en starkt personlig prägel åt de fem band (11—15) av lexikonet (De la Grange-Feuk) som utkom under hans tid. Han var själv huvudförfattare i fråga om både biografier och släktartiklar. Urvalet av behandlade personer vidgades både socialt och lokalt. Särskild uppmärksamhet ägnades personer från 1500- och början av 1600-talen, i fråga om vilka H gjorde ett viktigt nyröjningsarbete. I lexikonet tog han med sin omfattande käll- och litteraturorientering vara på många belysande detaljer. Kvaliteten på artiklarna var så gott som genomgående hög. Särskilt intresse ägnade H sin egen skapelse, det till SBL knutna Personhistoriska institutet, som var avsett att bli en central institution för personhistorisk forskning. Här förvarades bl a ett av H 1928 (då han blev redaktör för PHT) upplagt historiskt-biografiskt namnregister på kort, som 1938 kopierades för SBL:s räkning och därefter systematiskt fullföljdes och ökades bl a genom en omfattande personregistrering av biografisk litteratur. Lexikonets bibliotek förkovrades kraftigt och genom H:s energi och kontakter förvärvades till institutet bl a Otto R Landelius Utlandssvenska arkiv och Axel Paulins personhistoriska samling.

H:s redaktörstid vid SBL blev trots alla hans uppslag och insatser törnbeströdd. Med sina höga ambitioner hade han svårt att hålla önskvärd utgivningstakt. Artiklarna sprängde genom sin längd ramarna för lexikonets beräknade omfång. Utgivningstakten påtalades av Eli Heckscher i Vitterhetsakademin, under vars överinseende SBL stod. Riksdagens revisorer och sakrevisionen kom med anmärkningar. H tog kritiken mycket hårt. Han tvingades in i en tämligen ofruktbar och nervslitande försvarsstrid. 1956 lades tryckningen av lexikonet ner, och två år senare tillsattes en utredning om den fortsatta organisationen av SBL. Utredningens förslag innebar bl a stramare riktlinjer för den fortsatta utgivningen och nedläggande av Personhistoriska institutet.

H var som historiker ovanligt metodiskt inriktad och hävdade med skärpa kraven på källdokumentation. Hans Handbok i släkt- och personforskning. Del 1. Metodlära, medeltidsförhållanden, historiografi och bibliografi (1961) intar ett framträdande rum i vår inte alltför rika historiskt-tekniska litteratur. Tyvärr rycktes H bort, innan han fullbordat handbokens andra del. Av principiellt intresse är också hans studie Klimatväxlingen i modern svensk biografi. Exemplifiering och synpunkter (PHT 1959). H redovisar här sin syn bl a på den moderna skönlitteraturens betydelse för en djupare personlighetsuppfattning och friare människoskildring.

H hade starka estetiska och litterära kvaliteter. Han samlade konst, konsthantverk och preciosa, ofta med anknytning till sin släkt. Allt vad han skrev präglades av medveten stilkonst, som vittnade om hans nära förtrogenhet med sv och utländsk skönlitteratur. Med sin kultiverade röst och eleganta formuleringsförmåga var han en gärna hörd föredragshållare och uppläsare i radio. Den där framförda serien Främlingar ser på Sverige utkom 1962 i bokform.

Genom arv och miljö starkt konventionell visade H särskilt i yngre år ett charmerande bohemeri i livsföring och framträdande. Han var stora delar av sitt liv kroppsligt sjuk, och de sista tjugo åren led han av en svår hjärtåkomma. Han dolde länge sitt lidande bakom en yta av glatt gemyt och sunt livsmod. Han var känslig och ömtålig men skydde inte striden, där hans kraftiga temperament kunde ge oväntade utslag. Han visade ibland en påfallande snävhet i omdömen om både döda och levande, som enligt hans mening i sin forskning inte uppfyllt vetenskapliga krav eller på annat sätt, även ganska bagatellartat, försyndat sig. Ofta egocentrisk i sitt förhållande till omvärlden var han samtidigt en glad givare, inte minst generös med sin lärdom. Noggrant redo visade han alltid sin tacksamhetsskuld till andra forskare.

Författare

Bertil Broomé

Arkivuppgifter

H:s mycket omfattande arkiv i LUB. Brev från H bl a till Sigrid Leijonhufvud o Lydia Wahlström i KB o till C W Oseen i VA. Strödda brev från H i RA o UUB.

Tryckta arbeten

Se egenhändig o fullst förteckning i: B H :s bibliografi, tryckta skrifter 1913—1963 samt radioföredrag m. m. 1939—1963, Sthlm 1963, 58 s (Skrifter utg av Personhistoriska samfundet, 15; i PHT 1963). Vidare: Bidrag till Sven Lagerbrings biografi och karakteristik (Lychnos, 1963—64, Upps . . . 1965, s 62—71). — Rec i PHT 1963, tr 1963—64, artiklar i SBL 16 ff, 1964—.

Källor och litteratur

Kanslersämb:s för rikets univ arkiv. Avgjorda ärenden. Sthlms högsk, 1938, RA.

Nekr:er över H av S Carlsson i HT 1964, J Feuk i PHT 1964 o N L Rasmusson i VHAAÅ 1964.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt O H Hildebrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13580, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13580
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt O H Hildebrand, urn:sbl:13580, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé), hämtad 2024-04-19.