Erik Fleming

Född:1487
Död:1548-12-14 – Finland (på Kvidja, Pargas sn, begr i Pargas Kyrka.)

Lagman, Riksråd, Hövitsman, Riddare, Krigsbefäl


Band 16 (1964-1966), sida 118.

Meriter

2 Fleming, Erik, bror till F 1, f 1487, d 14 dec 1548 på Kvidja, Pargas sn (Eg Finl), begr i Pargas kyrka. Fogde i Norrfinland 1512—20, häradsh i Piikis hd 1518, deltog i kampen mot Kristian II:s välde i Finland 1522 o senare i stockholmsskären, riksråd 3 juni 1523, ståth o hövitsman för Gustav Vasas trupper i Finland s å, lagman i Söderfinne lagsaga senast 1524, innehade 1524—30 samt åter från 3 dec 1542 Runagård med Sagu sn i förläning, sändebud till Ryssland 1526, riddare v konungens kröning 12 jan 1528, innehade Raseborgs slott o län mot avgift 1528—40, erhöll 7 aug 1534 fullm att mottaga slottsloven på Viborgs slott vid dess kapitulation, sändes i juli 1535 som krigsöverste till det sv krigsfolket i Skåne, sändebud till det k lägret utanför Köpenhamn i aug s å, jämte Måns Svensson (Somme) uppsikt över den vid Öresund förlagda flottan hösten s å, häradsh i Halikko hd senast 1537, underteckn Brömsebrofördraget sept 1541 och kallas där amiral, i slottsloven på Sthlms slott 7 sept 1542 o åter sommaren o hösten 1543, därefter konungens förtroendeman i Finland, befullmäktigad 23 juni 1545 jämte en del andra att underhandla med ryssarna.

G efter 1524 m Hebbla Siggesdtr, som levde ännu 1570, dtr av riksrådet Sigge Larsson (Sparre) o Kerstin Månsdtr (Natt och Dag).

Biografi

F var anhängare till Sturarna och förde redan före april 1512 brev från Sten Sture d y med politisk syftning till Finland. Efter de avrättningar, som försiggick i Finland under Kristian II :s herravälde, framstår F som en av de främsta adelsmännen i landet. Han hade synbarligen erkänt det danska väldet och befann sig på Åbo slott, då det första resningsförsöket på svensk till-skyndan kom till stånd och ledde till belägring av slottet. Han säges i jan 1522 ha fått kunskap om en befallning av Kristian om nya avrättningar. Under sken av danskt sinnelag lyckades det honom att av slottshövitsmannen få befälet vid ett utfall av landsmän och ett antal danskar. Vändande vapnen mot de danska följeslagarna övergick han med landsmännen till belägrarna. Då sedan Sören Norby på våren förde förstärkningar till danskarna i Finland, nödgades F med de danskfientliga styrkorna vika inåt landet. Härifrån sökte han sig med huvuddelen av resningens män till Sverige.

F fick nu befälet över Gustav Vasas skepp i Stockholmsskären. Sommaren 1522 lyckades det honom att genom list gripa den danske befälhavaren på Åbo slott, junker Tomas, som försökte undsätta Sthlm och ta alla hans skepp.

F deltog i kungavalsriksdagen i Strängnäs och kallades 3 juni 1523 jämte brodern Ivar och kusinen Björn Klasson till Lepas att inträda i riksrådet. Från Strängnäs följde han konungen till Sthlm och beseglade jämte denne kapitulationsdokumenten.

I mitten av sommaren sändes en expedition till Finland under befäl av F och den tyske legotruppsanföraren Vieregk. Kastelholm uppgavs utan motstånd. Utanför Åbo besegrades Kristians trupper i en strid, varvid F fick hästen skjuten under sig. Den 10 aug befann sig Åbo stad i händerna på F:s folk. Ungefär 12 dagar senare gav sig slottet, varefter också Kustö biskopsborg erövrades. Till Viborg sändes Ivar F med krigsfolk, där slottet uppgavs 10 okt. Till fälttå- get hade F anskaffat medel genom lån från Reval.

Ungefär en vecka efter Viborgs fall synes bröderna F ha befunnit sig i Söderköping. I mitten av nov befann sig F på Kustö som hövitsman för Gustav Vasas krigsfolk. Vid midsommar 1524 får F intyg, att han avlagt räkenskap för sin förvaltning av Finland. Förläningen av Sagu socken och lagmansämbetet i Söderfinland vittnar om konungens gunst.

Sommaren 1526 avgick F som sändebud till Ryssland. Han lyckades i Moskva utverka en bekräftelse på den sextioåriga fred, som blivit ingången 1510. Men då freden byggde på det omtvistade Nöteborgsbrevet bar överenskommelsen i sig fröet till nya förvecklingar. Tillsvidare hade förhållandet till Ryssland dock stadgats.

F deltog inte i Västerås riksdag 1527, men han befann sig hos konungen, då riksdagen sammankallades och stödde tydligen dennes kyrkliga reduktionsplaner. Av Västerås recess njöt han fördelar ej blott genom återlösen av kyrkogods, utan även genom att han i juli 1527 erhöll det från ärkebiskopen indragna Biskopstuna i Uppland i förläning. Vid konungens kröning i jan 1528 mottog F riddarslaget. Att han s å fick Raseborgs slott och län på avgift, vittnar om det fortsatta kungliga förtroendet. Vid riksdagen i Strängnäs i juni 1529 var F jämte övriga finländska riksråd tillstädes, bekräftade åter Västerås recess och satt till doms över västgötaherrarna.

Vid sidan av konungens svåger greve Johan av Hoya var F den närmaste tiden kunglig förtroendeman i Finland. Omkr 1530 råkade F ut för en viss ogunst. Förläningen av Sagu socken indrogs, och han utsattes för skarpt klander för sitt uppträdande mot bönderna. Men när greven av Hoya i samband med grevefejden bröt med konungen, togs F:s tjänster åter i anspråk och han ställdes i spetsen för de kungliga styrkorna i Finland. Nyslott föll i juli 1534 och i aug kapitulerade Viborgs slott, där F och Nils Grabbe övertog slottsloven. F hade dessutom för konungens räkning sökt värva krigsfolk i Livland och fått i uppdrag att träda i förbindelse med hertigen av Preussen. Så snart underrättelse om Viborgs fall nått konungen, fick F order att sända över tillgängligt krigsfolk och alla fartyg, som kunde avvaras, till Sverige.

Den 23 april 1535 hade konungen kallat över F till Sverige för att bruka denne som amiral på »vår store kravell», men F:s överresa fördröjdes, och han sändes i stället i början av juli till de svenska trupperna i Skåne som krigsöverste. Samtidigt skulle F verka som konungens ombud hos de danska riksråden där. I aug beordrades F i diplomatiskt uppdrag till Kristian III. Efter det denne besökt Gustav Vasa i Sverige, fick F fortsätta underhandlingarna med Kristian och lyckades i okt utverka ett löfte om pantbrev på de pengar Gustav Vasa lånat Kristian. Vintern 1535—1536 var F verksam i Skåne och övervakade bl a tillsammans med amiralen Måns Svensson den svenska flottan i Sundet.

F hade under dessa kritiska tider mottagit många gunstbevis i form av förläningar och frälsefriheter. I jan 1540 företog konungen stora indragningar, varvid F bl a förlorade Raseborgs län. Kort därefter, i april, hotades F av onåd. Hertig Albrekt av Preussen hade sänt sin tjänare Hans Gericke till Finland för att förmå F att resa sig mot Gustav Vasa. Fängslad redan på inresan från Estland, hade Gericke berövats sina brev, bl a till F, och ehuru senare frigiven hade han ej på sin fortsatta resa genom Finland ens träffat F, men underrättelsen om hertig Albrekts planer skakade dock svårt den misstänksamme konungen. I ett brev till Henrik Klasson (Horn) fann konungen, att F var en »underlig man, där föge fasthet oppå byggandes är». Om F finge höra om hertigens av Preussen planer, kunde han gripa till något »skalkestycke». Henrik borde därför »hemmeligen» ha god akt på honom. Sedan F skriftligen förklarat sig alldeles ovetande om den hertigliga skrivelsen eller andra intriger, meddelade konungen 18 juni s å, att han accepterade F:s förklaringar.

Då Dackeupproret 1542 allvarligt skakade konungens ställning, satt F i slottsloven på Sthlms slott tillsammans med ett antal svenska och finländska frälsemän. F namnes främst i de brev konungen sänder till Sthlm med underrättelser och föreskrifter. Bl a uppmanas han och hans närmaste män att hålla i beredskap skepp och galärer, att sörja för Sthlms proviantering, för förstärkning av murarna och för värvning av krigsfolk i Livland. Belöningen kom i dec med förnyandet av förläningen av Runagård och några bol i Pargas.

Under de följande åren kunde F mera odelat ägna sig åt verksamheten i Finland. Med honom rådslog konungen i alla viktiga frågor, genom honom gick till stor del konungens befallningar rörande Finland, oftast mottog han också de order, som var avsedda för fogdarna. Förhållandet till Ryssland hade från början av 1540-talet försämrats, vilket påkallade en översyn av den adliga rusttjänsten. Konungen önskade ett register över vad den finländska adeln av egen vilja ville uppställa i rikets tjänst. F manades att allvarligen framhålla sakens vikt, men resultatet av hans bemödanden blev dock ringa till följd av adelns fattigdom.

De ständiga gränstvisterna kom den finländska adeln att förtvivla om resultatet av de underhandlingar, som vid denna tid bedrevs med ryssarna. I början av 1545 har F uttalat för konungen, att de pågående underhandlingarna »lycktes näppligen någen tid, med mindre det sker genom spetsudden». Nils Grabbe, befälhavaren i Viborg, hade samtidigt framlagt ett förslag till ett offensivföretag. Konungen fann, att finländarna önskade fejd med ryssarna, men underlät att anvisa de medel, varmed kriget kunde föras. Finländarnas militära bidrag vore alltför ringa, fastän F och de finländska frälsemännen lovat bidraga dubbelt högre än hittills; de hade tidigare ställt i utsikt blott 80 ryttare och 84 fotsoldater. Konungen avslog fejdeplanerna men föreskrev, att beredskapsåtgärder vidtogs. Något krigsbefäl skulle inte sändas till Finland. F och de andra frälsemännen borde ha ledningen. F har uppfattat saken så, att han skulle ha överbefälet, och uppträtt i enlighet därmed. F nödgades emellertid bortförklara sina krigiska ord och tillsammans med från Sverige sända män fortsätta gränsförhandlingarna med ryssarna, alltunder det försvarsåtgärderna påskyndades under hans ledning och enligt hans förslag.

Också med handeln i Finland fick F ta befattning. Redan sommaren 1547 förhandlades det mellan konungen och F om skapandet av en ny handelsplats och i jan följande år skrev konungen till F, att en sådan borde anläggas vid Sandhamn utanför den nyländska kusten för den holländska handeln. F framkom likväl med det förslag, som slutligen ledde till att den nya handelsplatsen förlades på fastlandet innanför Sandhamn vid forsen i Vanda ås eller Helsinge älvs mynning, där det äldsta Helsingfors reste sig efter F:s död.

F står som politisk personlighet mitt emellan unionstidens stormän och en senare tids mäktiga kungatjänare. Såsom innehavare av Raseborgs slott och län och betydande andra offentliga inkomstkällor erinrar han om de förra. Därom vittnar också en sådan omständighet som att han enligt en rusttjänstlängd av 1537 för sina förläningar skulle rusta med 74 man, medan han för sina för finländska förhållanden betydande gods blott hade att ställa 4. Ett i viss mån modernare drag var, att han i sitt län, troligen 1528, grundade Ekenäs stad. Om medeltida förhållanden erinrar åter F:s konflikter med Riga och Reval. I det förra fallet hade konflikter uppstått, emedan en Rigaborgare, som varit delägare med F i ett skepp, försålt detta och så tillfogat F förlust. Denne hotade Riga stad med handelstrakasserier, så att både markgreve Wilhelm av Brandenburg, biskop i Ösels stift, och härmästaren i Livland intervenerade (1536) hos Gustav Vasa för att F inte skulle företa »etwas feindliches» mot staden. I det senare fallet tillkom tvisten i samband med att en reval-borgare, som hade varit F:s affärsombud, hade avlidit 1544, efterlämnande olikviderade affärer. Tvisten drog långt ut på tiden och löstes först 1547, sedan Reval på Lübecks inrådan sökt försoning.

I sitt förhållande till konungen hade F dock intet av de unionella stormännens intentioner. Uppvuxen under Sturetiden har han sedan ungdomen vant sig vid att rätta sig efter den, som hade väldet på Sthlms slott. Behovet av en stark centralregering har helt visst stått klart för honom särskilt med tanke på faran från öster. F:s rojalism var förenad med en målmedveten strävan att utnyttja förhållandena till egen vinning. Kungen hade inte heller visat sig njugg mot sin förnämste förtroendeman i den östra rikshalvan. Sedan de stora förläningarna indragits 1540, lyckades F snart förvärva nya. Vid sidan av sitt väldiga lagmansdöme lyckades han behålla Piikis härad och det senare förvärvade Halikko härad. Vidare förvärvade han frälsefrihet på ett flertal lägenheter, bl a runt sätesgårdarna. På det möderneärvda Svid ja uppförde F ett stenhus och upptog stora områden i omedelbar odling. En trädgård med fruktträd inrättades. Avel av engelska får vittnar om nya initiativ, liksom veteodlingen på säterierna.

F var en betydande privatekonomisk företagare. Vid sidan av sjöfart, handel och jordbruk intresserade han sig även för bergsbruk. År 1542 fick han privilegium på Ojamo nyupptäckta järngruva i Lojo, och i Sverige var han på 1530- och 40-talen med i ett bolag för bergshantering.

F:s ekonomiska intressen tog sig dock främst uttryck i jordförvärv. Härvid handlade han hänsynslöst eller tom rättsvidrigt. Med brodern Ivar hade han ekonomiska tvister. Skyddslösa kvinnliga fränder togs om hand och förmåddes att överlåta sina gods till F. Sina underhavande plågade han med olaga skatt och gästning. Han bastade och band dem och pinade dem så svårt att somliga gått fredlösa »en helan vinter i skogen», såsom det hette i en klagoskrift, som åtta män från Raseborgs län uppvaktade konungen med 1529. Klagoskriften torde ha renderat F en tillfällig indragning av Raseborgs län. I sitt förhållande till bönderna synes F därefter ha uppträtt försiktigare.

För kulturella uppgifter visade F intresse. Så främjade han hos kungen tryckningen av Mikael Agricolas finska översättning av Nya testamentet. Däremot är det ett misstag, när man velat göra honom till författare av psalmen »Evinnerlig är mitt hopp till Gud, Han är min livs tröst och hälsa» (Gamla psalmb, 382), som i en version innehåller hans akrostikon. I själva verket torde versionen ha skrivits till hans begravning.

Författare

Eric Anthoni



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F:s jordebok i FRA innehåller anteckn:r om hans ekonomiska förhållanden o även om änkans godsaffärer. Skrivelser från F förvaras i FRA, i Prästkulla arkiv (Finland), i RA, KB, UUB, LUB (De la Gardieska saml) o i Revals stadsarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Betänkande af herr E. F. Samtida handskrift . . . med påskrift her Erich Flemings radzslag (SRA, [Ser. 1, Avd. 1,] D. 1, s. 333—337).

Källor och litteratur

Källor o litt: Sv donationskont:s arkiv F I a: 64, KA; Acta hist. o. räkenskapsserier, FRA. — Bidr till Finlands hist, 3 (1904)'; Ivar Flemings jordebok, red av J E Roos (Bidr t Finlands hist, 6, 1958); FMU 7, 8 (1933, 35); K Grotenfelt, Finska rusttjänst-längder o förläningsreg (Handl t upplysn i Finlands hist, 2, 1899); GIR 1—19 (1861 —1901); Handl til upplysn af Finlands hist 6—7, 9, utg af A J Arwidsson (1853—57); G von Hansen, Regesten aus zwei Missiv-biichern (Arch f die Gesch Liv-, Est-, und Gurlands, 3:4, Reval 1895); P Juusten, Chronicon episcoporum Finlandensium, ed H G Porthan (1799); Reg öfver rådslag i konung Gustaf I:s tid (MRA 1878); SRA 1: 1 (1887—88); ST, 4 (1888); J Teitt, Klago-målsreg emot adeln i Finland år 1555—1556 (1894). —JA Almquist, Lokalf, 1—4 (1917 —23); dens, Frälseg, 1—3 (1931—47); E Anthoni, Några problem i samband med E F:s biografi (FHT 1952); K Blomstedt, Horn-suvun alkuhistoria (HArk 27, 1918); dens, Henrik Klaunpoika Horn, 1 (1921); dens, Suomen miesten vaikutus valtakunnan gleisiin asioihin 1500—luvulla (HAik 1921); Y Blomstedt, a a under F 1, s 55, 57, 375; K A Bomansson, Hertig Johan o hans tid (1862); Hj Börjeson o G Hafström, Skepps-hövidsmän vid örlogsflottan under 1500-talet (1949); F Gollan, E F. Biogr utkast (Suomi 1844); C-F Gorin, Kampen om Sthlm 1521 —23 (SSEÅ 1928); K Grotenfelt, Suomen historia uskonpuhdistuksen aikakaudella 1521—1617 (1902); dens, Suomen kaupasta ja kaupungeista ensimmäisten Vaasa — ku-ninkaitten aikana (1887); I Hammarström, Till frågan om Helsingfors stads grundläggn (FHT 1947); dens, Finansförvaltn o varuhandel 1504—1540 (1956); G Kerkkonen, Några drag ur förhist till Helsingfors stads grundläggn (FHT 1933); W E Nordström, Svarta bruks hist (1962); C Paludan-Muller, Grevens Feide, 1—2 (Khvn 1853—54); H Poh-jolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema pohjoismaisen unionin loppuvaiheissa 1512—-1523 (1953); dens, Suomen historia 1523— 1617 (Suomen hist, 7, 1960); Glement Rensels berättelse (HSH, 2, 1816); P Renvall, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita Vaasa— kauden Suomessa (1949); J W Ruuth, Vi-borgs stads hist, 1—2 (1906); dens, Åbo stads hist, 2 (1912); Eino E Suolahti, Helsingfors vid Vanda å (Helsingfors stads hist, 2, 1950); Peder Swart, Konung Gustaf I:& krönika, utg av N Eden (1912); A Takolan-der, Ekenäs stads hist, 1 (1930); A Zetter-sten, Sv flottans hist åren 1522—1634 (1890).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Fleming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14204, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni), hämtad 2019-05-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14204
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Fleming, urn:sbl:14204, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni), hämtad 2019-05-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se