Meriter

Forsius, Sigfridus Aronus, f sannolikt i Helsingfors, d före 24 juni 1624 i Ekenäs. Predikant o lär vid Revals domkyrka 4 mars 1591, inskr vid Uppsala univ april 1595, fältpredikant i Finland o Livland 1599–1601, kallar sig dec 1601 hertig Karls hovpredikant, fullmakt på Närpes pastorat 3 dec s å, erhöll kyrkotionden från Kimito 21 sept 1602 o trol fullmakt på pastoratet s d, uppehöll astronomie professuren vid Uppsala univ 1608–10, kallar sig astronomus regius fr o m 1612, kh vid Riddarholmsförs i Sthlm vid nyår 1613, avsked 5 juni 1615, uppdrag som lantmätare i Estland hösten 1616, kh i Ekenäs 1620 eller 1621. G m Anna Larsdtr, som överlevde honom.

Biografi

Om Sigfridus F:s föräldrar och studiegång är ingenting känt; hans oroliga levnadsöde är dunkelt i många punkter. F:s magistertitel och hans grundliga vetenskapliga skolning, särskilt i astronomien, tyder på att han studerat i Tyskland. Vid 1590-talets början befinner han sig i Reval som domkyrkopredikant och skollärare. Redan nu visade F det djupa intresse för himmelska järtecken och mystiska spekulationer, som kom att utmärka honom allt framgent. I april 1595 inskrevs han bland de första studenterna vid Uppsala återupprättade universitet men torde redan efter omkring ett år ha givit sig över till Finland, där han vid sekelskiftet tjänstgjorde som fältpredikant vid Hans Blancks fana under hertig Karls finska fälttåg; han följde därefter trupperna till Estland och vistades vintern 1600–01 i Reval. I dec 1601 drog han på hertigens befallning till Torne lappmark jämte Hieronymus Birckholtz och Daniel Theodori Hjort för att rannsaka om råmärkena mellan Sverige och Norge och uppmäta landet längst i norr. Expeditionen, som i febr 1602 nådde fram till norska Ishavskusten och troligen återkom på hösten s å, intar ett märkligt rum i den svenska geografiska forskningens hävder. F och hans färdkamrater samlade ett material av exakta astronomiska ortsbestämningar, som senare torde ha kommit till användning för Anders Bures banbrytande Lapplandskarta 1611; inalles fastställde de längd-och breddgrader för 28 orter, från Umeå till Nordkap.

F, som efter återkomsten från den lapska resan utnämndes till kyrkoherde i Kimito, skötte därefter i stillhet sin församling under flera år. Hösten 1605 reste han till Tyskland och vistades bland lärda kretsar i Lübeck, Wismar och Rostock till in på sommaren 1606. Nu begynte F:s tryckta prognostiska författarskap med det i Lübeck utgivna »Prognosticon astrologicum» för 1606; almanackor torde han redan tidigare ha utgivit. Återkommen till Sverige anklagades han för att i Tyskland ha bedrivit förrädiska stämplingar med Sigismunds anhängare och kastades i fängelse i Örebro, där riksdagen var sammankallad. Detaljerna är oklara, vi känner händelsen främst genom F:s egen patetiska försvarsinlaga, i vilken han bedyrar sin oskuld. Sommaren 1607 var han i varje fall åter på fri fot men förbjuden att predika i Sthlm. När den stora kometen visade sig på hösten s å, utgav han genast en skrift om dess innebörd, dedicerad till den astrologiskt intresserade konungen. Den följande tiden ägnade sig F åt de astronomiska och astrologiska vetenskaperna. Hans almanackor och prognostikor kom punktligt år efter år, förutspående märkliga omvälvningar i det världsliga och andliga regementet. F:s anseende som astronom ledde till att han, troligen 1608, kallades till Uppsala universitet för att i Martinus Stenius' ställe uppehålla den astronomiska professuren. Han knöt där nära förbindelser med Johannes Messenius; välkänd är episoden, hur han »fuller och druckin» uppträdde under de tumultuariska striderna i konsistorium till dennes försvar. Sedan F 1610 lämnat Uppsala, följer några dunkelt kända år, tills han vid nyår 1613 utnämns till kyrkoherde vid Riddarholmsförsamlingen i Sthlm och inreder sin bostad i Gråmunkeklostret; som notarie förde F nu även konsistoriets protokoll. Det är oklart om titeln »astronomus regius», vilken F nu begagnar, motsvarats av någon k fullmakt. Han torde dock ha njutit Gustav Adolfs förtroende; hösten 1613 tillägnade han konungen en handskrift om vädersolar och erhöll något tidigare (5 aug 1613) k privilegium för sin almanacksutgivning.

F:s tid som kyrkoherde i Sthlm blev kort och stormig. Han tycks alltmer ha förfallit till dryckenskap och levde i ständig osämja med hustrun, också hon långtifrån något dygdemönster. Från predikstolen utslungade han anklagelser mot sina kolleger – liknade bl a kyrkoherden i Nikolai vid Judas Iskariot – och trotsade konsistoriet. Måttet rågades, då hans gamle kumpan Daniel Hjort i maj 1615 stacks ner efter ett supkalas i F:s malmgård. F avstod nu godvilligt från tjänsten, vilket tacksamt accepterades; »här bliver aldrig roligt», skrev ärkebiskop Kenicius, »så länge den mannen är här»; till prästtjänst vore han helt otjänlig. Därefter har F under flera år levt i ytterligt armod, bosatt i ett »hybble» på Norrmalm. Han drog sig fram som fri litteratör, skrev sina almanackor och prognostikor och ställde nativiteter. Helt utan inflytelserika förbindelser var han dock inte. Hösten 1616 var han som lantmätare i Estland för att kartlägga och beskriva landet, varom han rapporterar till Axel Oxenstierna; någon tid s å har han vistats vid hertig Johans hov i Östergötland. Nu började emellertid F:s astrologiska spådomskonst möta alltmer motstånd, och nyåret 1619 ingrep myndigheterna. F, vilken i sitt stora Prognosticon för 1619 åberopat en olärd bondeprofets varningar, kallades till konungen, hölls en kort tid fängslad och överantvardades i maj s å såsom »orolig, bullersam och lättfärdig» till domkapitlet i Uppsala, som skulle rannsaka och döma över hans många förargliga vidskepelser (»superstitiosiske handlinger»); i sammanhanget talas även om hans utövning av kiromantien. I en utförlig, idéhistoriskt mycket intressant inlaga till domkapitlet försvarade F astrologien; han åberopar den hermetiska och mystiska filosofiens auktoriteter och söker visa, att astrologien inte strider mot Guds ord. Domkapitlet, som förkastade den judiciära astrologien som bedräglig och gudlös, föreslog i sitt betänkande, att F skulle förbjudas utöva den och vägras prästämbete, tills han offentligen återkallat sina villfarelser. F fortsatte dock, sedan han återvänt till Sthlm, sitt prognostiska författarskap och utgav nu även »Speculum vitæ humanæ» (1620), en översättning av en dansk dikt om människans åldrar. Ännu i sept 1621 var F kvar i Sthlm, men vid denna tid torde han redan ha utnämnts till kyrkoherde i Ekenäs, där patronatsrätten innehades av Sten Axelsson Lewenhaupt; kort därefter måste han i varje fall ha överflyttat till Finland. Om F:s sista år i Ekenäs är ingenting med visshet känt. Men traditionen vittnar om, att den märklige mannen gjort ett starkt intryck på sina församlingsbor. Han skall ha förutsagt kommande händelser och om nätterna ha legat ute insvept i lappmudd med bok på bröstet för att iakttaga stjärnorna.

Den största och viktigaste delen av F:s författarskap utgörs av hans almanackor och prognostiska skrifter. Han skrev dem av nödtvång, »till att förtjäna dagligt bröd med», men också av djup inre övertygelse om den astrologiska konstens sanning. Hans många små almanackor (den äldsta bevarade för 1608) avviker föga från genren i övrigt; det finska inslaget i namnlängden är dock påtagligt. En förtjänst är att F uträknat dem för inhemska horisonter. F:s prognostika, där han av himlakropparnas gång vill förutsäga det kommande årets händelser, föreligger i två serier: de stora prognostika och de små, som vidfogats almanackorna. Deras dedikationer ger ofta fängslande inblickar i F:s personlighet och tankevärld. Som astrolog var F i och för sig traditionell. Han profeterar på övligt vis om politiska revolutioner och omvälvande krigshändelser. Med åren förstärktes emellertid de apokalyptiska inslagen. De bryter igenom med våldsam kraft i hans stora Prognosticon astrotheologicum »till det undersamma förändringsåret» 1620; oerhörda händelser stundar, Antikrist rasar och världens ända är nära. F, som ger sig in på vidlyftiga tal- och bokstavsspekulationer, har nu tagit starka intryck av den medeltida joachimitiska mystiken; med den talar han om ett inbrytande Andens tusenårsrike. Vid sidan om Johannes Bureus framstår den åldrande F som vår tidiga stormaktstids främste representant för en spiritualistisk apokalyptik. Med män som F och Bureus framträdde, har det sagts, en ny motsättning i vårt religiösa liv. Den lutherska ortodoxien tvingades värja sig mot de spiritualistiska villolärorna; nu gick också Joh Rudbeckius till angrepp mot F och fördömde (1622) från predikstolen hans ogudaktiga spådomar.

F:s vidlyftigaste enskilda arbete är den naturlära på svenska, som han kallade »Physica eller naturlighe tings qualiteters och egendomars beskrijfuelse». Verket, som först nyligen (1952) utgivits av trycket, fullbordades 1611; F torde ha utarbetat det under sina år i Uppsala. »Physica» är en systematisk lärobok i allmän naturkunskap och bygger i huvudsak på tysken Joh Magirus' »Physiologia peripatetica», som användes vid universitetsundervisningen i Uppsala; till stora delar är den en översättning av Magirus' arbete. Men F omarbetade vissa partier och införde därvid tankegångar som gick stick i stäv mot den skolastiska fysik, som utmärkte förlagan. Han framstår i dem som anhängare av Paracelsus' fantasifulla naturfilosofi; paracelsismens kosmologi, dess läror om elementen och materien försöker F förgäves inpassa i det aristoteliska grundmönstret. Också »Physica» visar F som orienterad mot den kätterska, mystiska idétraditionen. Med alla sina brister var den ett för sin tid betydande arbete, den första handbok i naturlära som författats av en svensk. Både 1626 och flera år senare (1652) tog K M:t upp frågan om att utge F:s »Physica», men i Uppsala bedömdes den hårt; såväl innehåll som metod »borde alldeles corrigeras», hette det vid det senare tillfället. Inte heller F:s »Minerographia» utkom under hans livstid (tr 1643); skriften, som är en utvidgning av några kapitel i »Physica», behandlar främst de medicinskt verksamma egenskaperna hos metaller och mineral.

Också som historieskrivare har F varit verksam. Hans vän Messenius har haft tillgång till en finsk krönika av F:s hand; troligen ur detta sedermera förkomna manuskript citerar han ett stycke om martyrbiskopen Henriks död. F skrev också en latinsk dikt om finnarnas forna avgudar; åberopad av Wexionius Gyldenstolpe och Schefferus är den numera känd bara i ett fragment.

F, som gärna använde den bundna formen, har lämnat efter sig en inte helt obetydlig poetisk produktion. Han skrev, bl a till Messenius, latinska hyllningsdikter av sedvanligt humanistiskt slag. Hans »Physica» avslutas med en om storögd förundran vittnande lovsång till Skaparen. Den lilla skriften om vädersolar 1608 innehåller i original och svensk översättning två verser ur ett ode av Horatius, sannolikt vår äldsta tolkning efter den latinska guldålderns poesi. F, som över huvud visar sig intresserad av metriska experiment, har i sin överflyttning av den sapfiska strofen sökt iakttaga latinska kvantitetsregler. Det är inte helt säkert, om den innehållsrika samling »Andelige psalmer och wijsor», som utkom troligen 1614, författats av F, men några psalmer är i varje fall med säkerhet skrivna av honom. Denna sångskatt, mest bearbetningar av tyska kors- och bedrövelsepsalmer, blev mycket omtyckt och utgavs i flera upplagor; åtskilliga sånger intogs i 1695 års psalmbok, och ännu i vår nuvarande psalmbok kvarstår, mer eller mindre omarbetade, fem nummer, bland dem nr 106 »Upp min tunga, att lovsjunga». Det kristna botperspektivet präglar också F:s 1614 utgivna passionspredikan »Om långfredagen».

Fylld av senmedeltida katolsk pessimism och dödsbetraktelse är F:s redan nämnda svenska bearbetning av den danske herr Michaels gamla dikt om människans åldrar, »Speculum vitae humanae». Genom att dess huvudparti senare upptogs i Bondepraktikan, kom dikten att utöva ett betydande inflytande långt fram i tiden. Den avslutas med översättningar av den latinska sekvensen »Dies irae» och två skolvisor om världens fåfänglighet ur finländaren Theodoricus Petri Ruthas »Piae cantiones». Starka skäl talar också för att tillskriva F den svenska översättning, efter plattysk förlaga, av den berömda rävsagan »Reyncke Fosz», som utkom i Sthlm 1621; han skulle i så fall vara upphovsman till det största rent skönlitterära verk, som dittills utkommit på svenskt språk.

I all sin splittrade mångsidighet är F en av den tidiga stormaktstidens mest fängslande lärda gestalter. Hans levnadsöde liksom hans mystiska grubblerier och filosofiska orientering hängde nära samman med hans personliga skavanker. F hade svårt att inordna sig i samhället; ett exemplariskt prästerligt leverne var ingenting för honom. Under en tid av tilltagande ortodox ofördragsamhet i religiösa och filosofiska frågor sällade han sig till de missnöjda, som gick sina egna vägar för att i de apokalyptiska drömmarna och den paracelsiska naturåskådningen finna ett svar på tillvarons gåtor.

Författare

Sten Lindroth

Arkivuppgifter

2 brev från F till Axel Oxenstierna, RA. – I hs: Om några wäder och bijsolar, A 200 c, UUB; Observatio altitudinis polaris certorum locorum in regno Sueciae, tum etiam in terris Lapponicis, samhbd sign Helmst 14890, Wolfenbuttels bibi.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Almanackor och prognos-tikor och större skrifter se Collijn, sp. 270–274. Betr. där uteslutna arb. se T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland .. ., 1, Hfors 1953; betr. dikter i andras skrifter se d:o jämte Pipping, anf. källa, s. 82 ff, en kommenterande bibliografi där vissa dikter även avtryckts. Dessutom: Finlands forne af-gudar [lat. verser] (Tidningar utg. af ett sällskap i Åbo, 1778, s. 113 f; omtr. i Pipping, a. a., s. 111 f). – [Skrivelser t. domkapitlet i Uppsala 1619] (Pipping, a. a., s. 115–129, 138–140). – Physica (God. Holm. D. 76) utg. av J. Nordström. 1.* Text. Uppsala 1952. 376 s., 1 pl.-bl. (UUÄ, 1952: 10.)

Översatt: Then tridie och fierde boken Esdrae ... Sthlm 1613. (16), 200 s. – [Michael,] Speculum vitse humanae. Om menniskionnes leffuerne . . . Sthlm 1620. 16 s. [Undert.] [Senare uppl. se Collijn.] – Ande-lige psalmer och wijsor, [Sthlm 1614,] och Reyncke Fosz, Sthlm 1621, se texten.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, RA; Sthlms stads konsistorii prot, SSA. – AOSB II: 12: 1 (1930); Handl rör finska kyrkan o presterskapet, ed K G Leinberg, 1 (1892), 3 (1898), 7 (1907); Saml af urk rör Finlands hist, ed J Waaranen, 1 (1863). – N Ahnlund, Daniel Hjort (i dens, Sv sägen o hävd 1928); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); S Belfrage, Översättningen av Reyncke Fosz 1621 (Nusv studier 1924); A R Cederberg, Sigfrid Aronus Forsiuksen Suomen kronikka (HArk 1935); E M Dahlin, Bidr till de matematiska vetenskapernas hist i Sverige före 1679 (UUÅ 1875); C A Dymling, Reyncke Fosz o F (Nusv studier 1924); G Fehrman, Diktaren o döden (1952); G R Hedmark, Präst, professor, profet o psalmdiktare (i dens, Kyrkohist notiser 1953); G Hellström, Sthlms stifts herdam (1951); E Hjärne, Den sapfiska strofen i sv verskonst (Språk o stil 1914) ; dens, Vid läsningen av F:s Speculum vitse humanae (Språk o stil 1914); Hj Holmquist, SAF (NF:s månadskrönika 1938); dens, Sv kyrkan under Gustav II Adolf (Sv kyrkans hist, 4: 1, 1938); O F Hultman, När dog S A F? (Förhandl:r o uppsatser, 11, SSLF 36, 1898); G E Klemming o G Eneström, Sv almanackor, kalendrar o kalendariska skrifter intill 1749 (1878); E Lagus, S A F:s översätta av sekvensen Dies irae, dies illa (För-handhr o uppsatser, 24, SSLF 96, 1911); K G Leinberg, Åbo stifts herdam 1554–1640 (1903); E Liedgren, Sv psalm o andlig visa (1926); S Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Lychnos-bibl 7, 1943); N Lithberg, Almanackan. Från astrologisk rådgivare till sv kalender (Sv humanistiska förb, 40, 1933); S Loenbom, Lefwernes beskrifning öfwer ... SAF (1772); R Murray, Sthlms kyrkostyr intill 1630-talets mitt (1949); H Olsson, Johannes Messenius Scondia illustrata (1944); F W Pipping, Hist bidr till Finlands calendariografi, 1–2 (Bidr till kännedom om Finlands natur o folk, 1 o 4, 1858, 1861); H Richter, Geografiens hist i Sverige intill år 1800 (Lychnos-bibl 17:1, 1959); H Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation o motreformation (ibid 5, 1942); O Sylwan, Den sv versen från 1600-talets början (Gbgs högsk:s årsskr, Extrabd 1, 1925); F Westling, Öpetajate nimestik (Ajalooline ajakiri 2, 1923); H Wieselgren, Reconditi labores (Samlaren 1888).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sigfridus A Forsius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14361, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14361
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sigfridus A Forsius, urn:sbl:14361, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-11-08.