Meriter

Forssell, Victor Reinhold, f 19 juni 1846 i Sala, d 16 aug 1931 på Solsunda vilohem, Ektorp, Nacka (Sth). Moder: Beata F. Elev vid Sala elementarskola 1855–61, elev vid FrKA 1865. Landskapsmålare. – Ogift.

Biografi

Enligt Victor F:s egen uppgift föddes han »vid Sala silvergruva», där fadern var tjänsteman. Modern, ogifta Beata F, var dtr till mjölnaren vid Överkvarn Anders F. Efter skolgång i Sala började F 1865 på Konstakademin. I antikskolan erhöll han lovord och mindre stipendier, de sistnämnda i samband med tävlingsämnena »Svenskt höstlandskap» och »Strandparti vid solnedgång». Elevtiden utsträcktes enligt akademins protokoll till 1876, men själv uppgav F, att han lämnade akademin åtskilliga år tidigare.

F tillhörde artistkotteriet på Lilljans och Berns salong, som i Per Ekström ägde en av sina mest pittoreska figurer. Fattigdom och umbäranden var bördor både för Ekström och F och uthärdades med stoiskt jämnmod. Carl Fredrik Hill berättar i ett brev, hur F blev sjuk på själva julafton under ett besök på Operakällaren, eftersom han ej var »van att äta». Anmärkningsvärt är, att F hörde till dem, som den kritiske och granntyckte Hill uppskattade. I början av 1870-talet tillbragte F några somrar hos målarkolonin på Sickla tillsammans med Per Ekström. År 1876 utgav F »Öfningar för svenska landskapstecknare», ett häfte på 6 planscher, ett för honom ovanligt initiativ.

F företog 1877 på egen bekostnad en studieresa till Düsseldorf och Paris och skall enligt traditionen i Paris ha kamperat tillsammans med Oscar Törnå. På hemvägen besökte han London och Antwerpen. Efter hemkomsten tillbragte han några somrar på resor i mellersta och södra Sverige för att på uppdrag av en tidskrift teckna slott och herresäten. Under 1880-talet blev särskilt Gotland målet för somrarnas studiefärder. Under samma årtionde lades grunden till den för honom typiska sthlmsskildringen med motiv från kajerna och Strömmen, från gränderna, kåkkvarteren och utkanterna, från Djurgården och Hammarbysjön. Denna omfångsrika krönika i bild om huvudstaden och den försvinnande bebyggelsen fick en fortsättning under senare skeden. Kärleken till resor och studier på svensk botten fanns kvar, och under 90-talet finns motiv t ex från Vadstena och Kalmar. Vid sekelskiftet vaknade hans intresse för Norrland och den lappländska naturen, och norrlandsskildringen utgör en betydelsefull del av hans produktion.

Vid valet av bostäder i huvudstaden höll sig F helst till utkanterna. Deras poesi, stämningar och melankoliska slöja av förgängelse förstod han bättre än många andra. Modern, som han var varmt fästad vid, bodde hos honom till sin död 1897. Hans närmaste umgänge utgjordes länge av akademikamraten Severin Nilsson och dennes familj. Enligt traditionen var F i sällskap tystlåten och förbehållsam men alltid vänlig. Grubblaren och enstöringen fullföljde fjärran från världen sina konstnärliga strävanden. Hans levande intresse för teosofien är omvittnat. Ett porträtt av madame Blavatsky fanns i hans bostad, och han var väl bevandrad i hennes skrifter, av vilka flera översattes till svenska under 1890-talet. De panteistiska dragen i F:s bildvärld har samband med det teosofiska studiet.

År 1902 och de närmast följande åren uppbar F ett konstnärsarvode från Konstakademin, förbundet med skyldigheten att undervisa i det egendomliga ämnet »djurstaffage i landskap». Undervisningen förlades till Skansen och huvudstadens omgivningar. År 1912 flyttade han till Stora Sickla, där han hyrde en sal i mangårdsbyggnaden.

I det offentliga konstlivet var F så gott som bortglömd. En vändning inträffade emellertid, då den dåvarande chefen för Liljevalchs konsthall, Sven Strindberg, fick sitt intresse för hans konst väckt. Efter en separatutställning på Strindbergs konstsalong och en samlingsutställning i Liljevalchs konsthall 1921 kunde F glädja sig åt att vara »återupptäckt». Han fick hos kritik och publik omsider det erkännande som han förtjänade.

F:s tidiga motiv förråder samband med både det äldre detaljrealistiska studiet hos Edv Bergh och läraren vid akademin P D Holm och med det då nya franska friluftsmåleriet. Detta vann insteg i Sicklakretsen och tillägnades, ehuru långsamt, också av F. I vår landskapsskildrings »europeisering» ägde han emellertid föga del. Han förblev trogen mot de svenska motivområdena, och genom sin rent svenska karaktär kom hans verk att bilda ett mellanled mellan det äldre »nationella» måleriet och det 90-tal, som i stilhänseende fick en ny och annorlunda inriktning men som grundades på upptäckter i svensk natur.

Från Gotland förskriver sig finstämda studier av havet, stranden och atmosfären (»Strandparti, Visby», Gbgs konstmus, »Strandparti utanför Visby», Norrköpings mus), och dessa har något av naturforskarens saklighet och exakthet, men det avgörande är ej den naturalistiska redogörelsen utan den konstnärliga helhetssynen och den intima, personliga egenarten. Staffagefigurer kommer till användning, men figurerna har återgivits som färgfläckar och motiven har ej någon egentlig karaktär av folklivsskildring.

I huvudstaden fängslades F av ljusspelet, atmosfären och vattnet. Han återgav utsikter från kajerna och Strömmen med en förening av precision och luftighet som en sentida efterföljare till Elias Martin (»Från Skeppsbron», Östergötlands mus, Linköping). En annan motivkrets gällde huvudstadens omgivningar och utkanterna (»Vårlandskap», Nat:mus). Ofta återgav han finstämt den svenska vinterdagens ödslighet och melankoli. Intressanta är en serie motiv från Pålsundet, som visar konstnärens frigjordhet och förmåga att iakttaga ett stycke natur i skiftande belysningar i likhet med impressionisterna. Under 90-talet tillkom åtskilliga gatumotiv som dominerades av det ödsliga och trista i upplevelsen av utkanternas armod och fattigdom. Till skedet hör »Vid stadstullen» (Nat:mus) och »Tullbommen» (Östergötlands mus, Linköping). Den sistnämnda betyder en höjdpunkt i de många bilderna av vårvinter och snösmältning.

Hans norrlandsmotiv är främst hämtade från Handölstrakten. Härifrån finns närbilder av getter, timmerstugor, forsar men också landskapsutsikter över fjällen. F var alltjämt valörmålare och realist, men han skänkte åt sina bästa bilder övertoner, som uppenbarar hans gripenhet och hans känsla för gråhetens poesi, för det ödsliga och monumentala i fjällvärlden. Den stora målningen »Fjällandskap» i Konstakademin har kallats F:s störst tänkta verk och djupast kända, fast den aldrig blev avslutad utan stod kvar i hans ateljé som en ständig förebråelse under de sista åren.

F var ej någon nydanare; han bar vidare arvet från förnyelsen av vårt landskapsmåleri på 1870-talet och kan såtillvida kallas traditionalist. Men med sitt stillsamt reflekterande kynne förenade han i sina bästa verk en utomordentlig känsla för färgvalörer och lufttoner och en djup kärlek till svensk natur i dess skiftande gestaltningar. De på 1920-talet framträdande »intimisterna» räknade honom som en själsfrände, ehuru deras måleri kan härledas ur andra källor. F:s »i silvertoner och pärlemor skimrande måleri var fint och äkta, ett sprött instrument, där den aldrig försummade teckningen av detaljerna ligger som ett blekt spetsbroderi över färgen» (Hilding Linnqvist). Det sanna, det äkta, det ödmjuka och lyhörda finns som en underström i hans konstnärligt mest fullödiga verk.

Efter ett olycksfall i början av 1920-talet kunde F endast röra sig med hjälp av kryckor. Genom Konstakademins försorg flyttade han till Solsunda vilohem, Ektorp, där han avled 1931. Efter hans död anordnades flera minnesutställningar som bidrog till att befästa hans ställning inom den svenska landskapsskildringen.

Författare

Viggo Loos

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: V Loos, V F (SAK:s publ 60, 1951); dens, V R F (SKL); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i 19de århundradet, 2 (1928); H Rabén, V F – den minst kände av våra erkända konstnärer (Konsthist tidskr 1936); V F 1846–1931. Minnesutställn, sept 1941 (kat med inledn av E Cronlund, 1941).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Victor R Forssell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14377, Svenskt biografiskt lexikon (art av Viggo Loos), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14377
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Victor R Forssell, urn:sbl:14377, Svenskt biografiskt lexikon (art av Viggo Loos), hämtad 2024-04-19.