Meriter

8. Germund Ludvig Cederhielm, son till C. 6 i hans andra gifte, f. 8 apr. 1755 i Jönköping, d 8 febr. 1841 i Linköping. Student i Uppsala 19 apr. 1768. Livdrabant 27 febr. 1770; företog en utrikes resa 1770; medföljde en ambassad till Danmark 1772 och överste L. F. von Kaulbars' beskickning till Petersburg 1774; kornett vid lätta livdragonerna 20 dec. 1774; reste utrikes 1776—81; löjtnant 18 mars 1778; capitaine à la suite vid Prince d'Ahrenbergs tyska infanteriregemente de la Marck i fransk tjänst 28 apr. 1778; överste à la suite vid samma regemente 24 juni 1780; stabskapten vid lätta livdragonerna 21 mars 1781; avsändes till storfurst Paul av Ryssland aug. 1782; attaché vid svenska beskickningen i Paris 1783; sekundmajor vid lätta livdragonerna 18 apr. 1785; bevistade riksdagarna 1786, 1789, 1792, 1800 och 1809—10 och var vid den sistnämnda riksdagen ledamot av bevillningsutskottet; premiärmajor 24 jan. 1788; erhöll avsked 23 febr. 1789; överstekammarjunkare 16 maj 1811; guvernör för arvprins Oskar 27 okt. 1812—30 apr. 1815; en av rikets herrar 20 febr. 1814; greve 7 maj 1822. Innehade som fideikommiss egendomen Säby och ägde Cedersberg och Sörby samt tvenne gårdar i Linköping. KNO-1811; HedLLA 1812; HedLFrKA 1813; RoKavKMO 1818. — Ogift.

Biografi

Sin ungdom ägnade C. ej blott åt studier i Uppsala, där han av sin mentor, faderns mångårige vän J. H. Lidén, betecknades, som »ett mycket gott huvud», och åt den första militära utbildningen och tjänstgöringen utan även åt resor i främmande länder. Redan under Uppsalatiden deltog han 1772 i en ambassad till Danmark, och två år senare medföljde han överste Kaulbars på en beskickning till Petersburg, där han fick företräde för Katarina II och lärde känna ryska förhållanden. Vid återresan, som skedde över Ålands hav i islossningen, var han nära att omkomma. Den för hans utveckling viktigaste resan omfattade en tidrymd av fem år (1776—81) och sträckte sig över flera av Europas kulturländer. Han kom därunder i beröring med en mängd av samtidens mera märkliga personligheter och erhöll för sin utveckling bestämmande livsintryck. Från Berlin, där han blev mottagen av Fredrik den store, gick färden till den glada kejsarstaden vid Donau, där han fick företräde hos Maria Teresia och den unge kejsar Josef. I Italien hade han som ciceron bland Roms minnesmärken J. T. Sergel och uppvaktade i hertig Fredrik Adolfs sällskap påven Pius VI. Han besökte även hoven i Neapel och, på återvägen, i Turin, överallt görande värdefulla bekantskaper. Om det starka intryck hela färden genom Italien gjort på hans mottagliga sinne vittna hans därunder förda livfulla anteckningar, vilka efter hans död tyvärr förstördes, sedan de likväl till någon del utnyttjats av hans minnestecknare K. A. Gyllenram. Från Italien styrdes kosan till Frankrike under en farofylld och äventyrlig färd över Alperna vid Mont Genis. Efter vistelsen i Lyon och Bordeaux nådde C. så resans egentliga mål, Paris, dit han anlände på hösten 1777. Tack vare framför allt Gustav III: s personliga rekommendationer vann han här inträde i de allra högsta kretsarna och blev en gärna sedd gäst vid Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes lysande hov. Han tjänstgjorde även någon tid vid svenska ambassaden under G. F. Creutz. Efter vunnen anställning vid prins d'Ahrenbergs infanteriregemente deltog han över ett år i regementsövningarna på olika platser i landet- och blev härunder väl initierad i franska förhållanden.

En plan att som frivillig deltaga i amerikanarnas frihetskrig blev av C. icke fullföljd, då hänsyn till föräldrarna avhöll honom härifrån. Han begav sig i stället till en annan krigsskådeplats, Spanien, för att assistera vid de förbundna spanska och franska arméernas angrepp på Gibraltar. Härunder blev han introducerad vid spanska hovet men torde däremot icke ha vunnit något större utbyte av sitt deltagande i Gibraltars belägring, som från de förbundnas sida ännu fördes utan större kraft. C. begagnade i stället tillfället att göra en avstickare till Afrika, varefter han över Bayonne och Bordeaux återvände till Paris. Efter en kortvarig vistelse i hemlandet, dit han sänts med depescher från Gustav III, som då befann sig som kurgäst i Spa, återvände C. till Paris, och först på våren 1781 begav han sig på allvar tillbaka till Sverige för att återinträda i fäderneslandets tjänst. Men även hans följande militära tjänstgöring blev under de närmaste åren avbruten av diplomatiska uppdrag. Sålunda sändes han för att notificera änkedrottningen Lovisa Ulrikas dödsfall i aug. 1782 till ryske storfursten Paul och hans gemål, som då befunno sig i Strassburg och vilka han åtföljde till Stuttgart. På hösten följande år, då Gustav III företog sin italienska resa, begav sig C. i sällskap med Karl August Ehrensvärd till Paris, där baron E. M. Staël von Holstein, nyligen gift med den mäktige finansministern Neckers dotter, då var svensk ambassadör. Det år, C. nu kom att tillbringa i den franska huvudstaden, var ett av de mest lysande i hans levnad. I svenska ambassadhotellet, där han bodde och där den snillrika madame de Staël förde spiran, samlades spetsarna av det förnäma Frankrike, och vid hovets fester hade C. även sin givna plats. På våren 1784, då Gustav III gjorde sitt besök i Paris, inträdde han i konungens svit och fick därunder deltaga i de storartade festligheter, som av franska konungafamiljen anordnades, till den svenske monarkens ära. Men revolutionen började redan kasta sin slagskugga framför sig, och även C. hade enligt sina egna anteckningar en bestämd förkänsla av den annalkande stormen.

Även under C:s egentliga mannaålder utgjorde de utländska resorna hans förnämsta förströelse. Ännu ett par gånger styrde han kosan till Italien, sålunda 1792, då han sammanträffade med prinsessan Sofia Albertina och i hennes sällskap besökte Rom och Neapel. Sin sista utrikesfärd företog han åren 1801—03, då hart tog avsked av sitt kära Paris. Förhållandena voro här nu alldeles omkastade, och den societet, han lärt känna under föregåendebesök i Europas förnämsta kulturcentrum, var bortsopad av revolutionens virvel och ersatt av det nya seklets ledande gestalter. Men även vid förste konsulns hov och i madame Junofs, madame Tallien's och madame Recamier's nyskapade salonger rörde sig den världsvane och smidige svenske ädlingen med samma lätthet och blev där lika uppburen, som han varit i Tanden regimes salar. Efter vistelsen i Paris besökte C. även England och tillbragte sedermera vintern i Florens samt återvände på sommaren 1803 till hemlandet.

Tidigt fängslad av Gustav III: s trollmakt, stod C. i stor gunst hos denne och tillhörde under sin officerstid vid livdragonerna den intimare kretsen av konungens umgänge utan att dock spela samma dominerande roll som t. ex. Elis Schröderheim och G. M. Armfelt. En äkta son av rokokons lätta tidevarv, nekade han sig ingenting i fråga om nöjen. Men med sitt goda huvud och sina mångsidiga kulturella intressen kunde han i längden ej finna tillfredsställelse i endast ett tomt nöjesliv. Han ägnade en god del av sin tid åt studier, särskilt av historisk litteratur, och blev därjämte en av landets främsta konstkännare och konstälskare. Hans förmögenhetsförhållanden tilläto honom också att fylla gemaken i sitt nybyggda slott på Säby med utsökta konstskatter.

Sedan C. efter förenings- och säkerhetsaktens genomdrivande i febr. 1789 i likhet med många av sina ståndsbröder tagit avsked från statstjänsten och därmed fullständigt brutit med konungen, tillbragte han, frånsett de förut nämnda resorna, återstoden av sitt liv i kontemplativt lugn som grand seigneur på sina gods eller under vintrarna i huvudstaden och i Linköping. Några offentliga befattningar mottog han ej vidare och avböjde sålunda även efter statsvälvningen 1809 det smickrande erbjudandet att begiva sig som minister till Paris, en ställning, som säkerligen borde ha lockat honom mer än någon annan och för vilken han genom sin ingående kännedom om Frankrike och sin kärlek till detta land otvivelaktigt hade de största förutsättningar. Endast en gång kunde han förmås att träda fram ur sin isolering, då han år 1812 efter starka påtryckningar från kronprinsen och statsminister Lars von Engeström lät övertala sig att mottaga guvernörskapet för arvprinsen Oskar, ett ämbete, som han skötte med stor samvetsgrannnhet. Mest maktpåliggande kändes detta uppdrag under den tid, då Karl Johan var borta från Sverige under fälttåget mot Napoleon, då C. hade ansvaret icke blott för den unge prinsens uppfostran utan även för hans personliga trygghet. Säkerligen var det en stor lättnad för honom, då kronprinsen återvände till Siverige och därmed den svåraste delen av värvet var slut. Karl Johan, som satte stort värde på den redbare ädlingen, vars nobla tänkesätt voro höjda över allt beröm, belönade honom med flera höga utmärkelser för det sätt, varpå han handhaft sitt krävande uppdrag. På det vackra Säby, där C. tillbragte större delen av sina återstående dagar, förde han den bildade och förmögne ädlingens lugna och oberoende, epikureiskt betonade liv, under utövande av en storartad gästfrihet mot gamla och nya vänner, som där uppsökte honom. Här återupplivades minnena från tjusarkungens dagar, värden utvecklade all sin personliga charm och kvickheterna sprudlade. C. besatt i hög grad förmågan av en spirituell konversation, och som han därtill var en fint bildad man med mångsidig beläsenhet i äldre och nyare litteratur, blev ett besök hos honom en tilldragelse, som deltagaren länge bevarade i minnet.

Umgänget med vännerna skedde även genom korrespondens, och C. torde ha fört en synnerligen livlig brevväxling med flera av samtidens ledande personligheter, framför allt ur den gustavianska kretsen. Då hans egna papper tyvärr blivit tillintetgjorda, är det emellertid ej lätt att avgöra, vilka hans korrespondenter varit. Brev skrivna av C. själv påträffas här och var i offentliga och enskilda samlingar, t. ex. till Lars von Engeström i K. biblioteket, till Jakob De la Gardie i Lunds universitetsbibliotek, till Klas Fleming i Uppsala universitetsbibliotek samt till Gustav och Magnus Stenbock och professor Fredrik Westin på Eriksberg. Bland breven äro de till ungdomsvännen De la Gardie för en närmare karakteristik av C. de mest givande. I dessa brev diskuteras den nyutkomna litteraturen, särskilt på det historiska området, franska memoarverk och arbeten berörande den gustavianska tiden med deras ofta snedvridna karakteristiker av Gustav III, som högeligen upprörde jämväl C. trots hans brytning med kungen 1789. Och även de politiska dagshändelserna och den samtida skandalkrönikan blevo hågkomna. Denna korrespondens fortsattes mellan de personliga sammanträffandena ända till några veckor före C:s bortgång, då sista brevet till De la Gardie är daterat. Det visar, att C. då allt fortfarande var vid full andlig vigör.

För sina talrika underhavande var C. en god husbonde och alltid mycket mån om deras bästa. Även för skötseln av sina vidsträckta domäner var han livligt intresserad. Under faderns tid gick förvaltningen av godsen mera i experimentens och spekulationens tecken, sonens däremot utmärktes av stor försiktighet. Inga dyrbara experiment förekommo vidare, utan jorden sköttes efter gamla hävdvunna metoder, som gåvo en jämn och säker avkastning. De betydande inkomster, C. erhöll från sitt stora godskomplex, använde han delvis till ombyggnaden och utsmyckningen av corps de logis på Säby, som medförde dryga kostnader under flera års tid. Även till välgörande ändamål skänkte han ej obetydliga summor, och många behövande studerande både inom vetenskap och konst hade hans understöd att tacka för sin utbildning.

Då C. var ogift och den siste av sin ätt, blev en av hans viktigaste uppgifter på äldre dagar att bestämma över godsens och samlingarnas framtida öde. Efter långvarigt begrundande beslöt han sig för att testamentera jordegendomarna till sin närmaste släkting, kusinen Evert von Saltza, medan de bägge gårdar, han ägde i Linköping, skänktes, den ena till gymnasiet i denna stad, den andra till en obemedlad adlig dam, som i många år haft sin bostad därstädes. Den dyrbara lösegendomen och den kontanta förmögenheten delades, frånsett mindre legat, mellan C: s hushållerska, en mamsell Stjernberg, till tack för hennes »mångåriga omvårdnad för min person och mitt välstånd», samt friherrinnan Charlotta Vilhelmina Brändström, f. Hjelm, som antages ha varit C: s oäkta dotter med mamsell Stjernberg. På friherrinnan Brändströms och hennes makes, ryttmästaren Bror Per Brändströms lott föll bl. a. större delen av de dyrbara konstsamlingarna jämte det gamla familjebiblioteket. Detta beräknades, då det stod på sin höjdpunkt, alltså vid Germund Ludvig C:s bortgång, enligt en del kälior uppgå till 20,000 volymer. Denna siffra är nog för högt tilltagen, men troligen har det ej understigit 15,000 volymer. Det var välförsett på många vetenskapsområden, dock framför allt i historia. Under C: s tid hade accessionerna säkerligen ej fortgått i samma raska takt som under faderns, men även han var en bokintresserad man och har förvisso under sitt långa liv lagt några tusen volymer till den fädemeärvda samlingen. Jämväl i detta avseende har han alltså väl förvaltat sitt arv. Man kan endast beklaga, att dispositionen av det egentliga biblioteket ej tryggade dettas fortbestånd. De nya ägarna visade icke något större intresse för denna del av det rika Cederhielmska arvet utan läto biblioteket förfalla. Långa tider låg det inpackat i lådor i Stockholm, och redan härunder bortsåldes betydliga delar därav. Återstoden skingrades på auktioner i huvudstaden 1878—82 för alla vindar, och det en gång så stolta resultatet av en lärd och bokintresserad släkts samlarmödor undergick härmed samma sorgliga öde som så många andra av våra stormansbibliotek. Germund Cederhielms bestämmelse, att biblioteket skulle å Säby »ha sitt evärdeliga säte, så att aldrig däraf något förskingras», blev alltså icke länge respekterad. Handskrifterna och det egentliga arkivet blevo dock till all lycka räddade undan förstöring, frånsett C: s egna papper, brev och anteckningar, som jämlikt hans bestämda befallning efter hans död brändes. Handskriftssamlingen på Säby utgjordes till större delen av vidlyftiga avskriftssamlingar i historia och juridik, de flesta tillkomna genom Germund Karl Cederhielms försorg eller personligen gjorda av honom (se ovan), vidare av en del äldre laghandskrifter och domböcker, vartill kom familjearkivet i egentlig mening, innefattande brevsamlingar, gårdshandlingar o. d. Utom de sistnämnda, som åtminstone till en del stannade vid gården, testamenterades i stort sett hela denna betydande samling av C. till Uppsala universitetsbibliotek. Hans ungdomsvän, greve Jakob De la Gardie, Löberödssarnlingens skapare, som gärna velat införliva även detta arkiv med sitt, kom för sent med en anhållan därom.

Författare

O. Walde.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Brev till Gustav III, biographica, Sprengtportenska saml., samt Fr. Gyllenborgs papper, allt i RA; biographica, krigsarkivet. — L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 2 (1876); Svenskars bref och anteckningar från Italien, utg. af Enni Lundström, 2 (1914). — Likpredikan av P. E. Rudebeck och tal av C. A. Gyllenram vid C:s begravning 1841; C. M. Björnstjerna, Anteckningar om konungens lifgarde till häst (1873); M. J. Crusenstolpe, Hist. personligheter, 2. Stamfadrens antecedentia (1863); H. Rosman, Bjärka-Säby och dess ägare, 3 (i korrektur); B. von Schinkel & C. W. Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia, 6 (1855) o. 9 (1864); W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj:ts hofs personalhistoria under det senaste årh., 1 (1888); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1 (1893). — Om biblioteket särskilt se: J. A. Almquist, Sveriges bibliografiska litteratur, 2 (1906—11), N:o 4211; [C. J. Broberg], Förteckning öfver f. d. Cederhielmska biblioteket på Säby (1878—82); C. M. Carlander, Sv. bibliotek och exlibris, 2: a uppl., 2 (1904); O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 2 (1920); dens., Nicolaus Johannis Smalandius (Nord. tidskr. f. bok- och biblioteksväsen, 1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Germund Ludvig Cederhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14708, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Walde.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14708
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Germund Ludvig Cederhielm, urn:sbl:14708, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Walde.), hämtad 2024-11-08.