Meriter

3. Josias Cederhielm, den föregåendes broder, f. 4 maj, 1673, d 23 sept. 1729 på Lindholmen i Orkesta socken. Student i Uppsala 5 mars 1693. Medföljde landshövding Harald Strömfelt på skogskommissionen i norra Uppland sommaren 1696; hovmästare vid Nils Lillieroots ambassad till fredskongressen i Rijswijk våren 1697; sekreterare hos envoyén G. F. Snoilsky i Regensburg hösten 1697; återkom till Sverige sommaren 1699; registrator vid kansliets lifländska kontor 19 apr. 1700 och vid utrikesexpeditionen 25 sept. 1703; referendariesekreterare vid finska expeditionen 1705; sekreterare vid finska, ingermanländska och lifländska expeditionen 28 febr. 1708; föll i rysk fångenskap vid Poltava 28 juni 1709; statssekreterare vid tyska expeditionen 2 dec. 1713; återkom från fångenskapen 1722, då hans tjänsteförhållanden interimsvis ordnades genom K. brev till kanslikollegiet 9 juni och till statskontoret 3 juli 1722; deltog i riksdagen 1723 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet, mindre sekreta deputationen och ecklesiastikdeputationen; riksråd 12 aug. 1723; ledamot av sekreta kommissionen sept. 1723; ledamot av politi- och brandkommissionen i Stockholm 6 maj 1724—1727 och av statskommissionen 31 okt. 1724; ambassadör till Ryssland 1725—26 (instruktion 15 maj 1725); entledigad från riksrådsämbetet 3 aug. 1727. Erhöll ryska S:t Alex Newsky orden 1726.

Gift 1 maj 1704 i Heilsberg med Anna (Ankin) Åkerhielm, f. 11 apr. 1678, d 1730, dotter till statssekreteraren och generalpost-direktören Samuel Månsson Agriconius, adlad Åkerhielm.

Biografi

Om C: s tidigare ungdomsår veta vi egentligen blott, att han hade till informator en magister Petrus Lindstorphius. Han har emellertid fått en vårdad uppfostran, som i förening med hans naturliga begåvning och vetgirighet gjort honom andligt fullmyndig tidigare än de flesta. Redan hans brev från 1690 till brodern, skrivna på ett latin av en smidighet och flykt, som man icke är van att möta i dylika ungdomsskripta, vittna om hans livliga intellekt och tidiga mognad. På våren 1693 börjades studierna i Uppsala. Han går på Andreas Drossanders kollegium i physica experimentalis, bevistar Olof Rudbecks »prov uti anatomien med en levande hunds, uppskärande och parterande» och får hos honom se på »ett människohjärta, som han har hos sig i saltlake». Men det var icke naturvetenskaperna, C. tänkte ägna sig åt, utan huvudvikten vid studierna blev lagd vid förberedelser till ämbetsmannens och statsmannens kall. Petrus Lagerlöfs collegium oratorium är han synnerligen förtjust över, och även Johan Reftelius hör till de lärare, han särskilt beundrar. Språkstudier, tyska och franska, bedriver han också med iver, och om den kärlek till böckerna, som skulle följa honom livet ut, vittna många ställen i de bevarade breven till brodern. Vice bibliotekarien Johan Eenberg är sålunda hans specielle vän, och han berättar med förtjusning, att han med denne fått »percurrera» hela biblioteket. I Uppsala blev C. även förtrolig med statssekretaren Samuel Åkerhielms styv- och adoptivson Jakob Hertzen (slutligen bergsråd), genom vilken han infördes i den Åkerhielmska familjen, till vilken hela hans öde skulle bliva knutet. På sommaren 1693 vill den sparsamme fadern, att sonen skall återvända hem till Västergötland, och C. klagar bittert över att behöva bjuda »musis Upsaliensibus» farväl, men tack vare den äldre brodern Germunds intercession får han stanna kvar. Mer än tre terminer synes C. emellertid icke ha tillbragt i Uppsala. Från hösten 1694 befinner han sig i Stockholm, bevakande familjens intressen i reduktionsdeputationen och sökande efter anställning i verken. Det synes ha erbjudit svårigheter att finna någon lämplig syssla, ty ännu sommaren 1696 går han ledig och mottager ett rent tillfälligt erbjudande att medfölja landshövding Harald Strömfelt på skogskommissionen i norra Uppland. Äntligen kom hans chans på våren 1697, då han, tydligen genom Samuel Åkerhielms protektion, erhöll anbud att bli »hovmästare» hos Nils Lillieroot, i jan. detta år utsedd till svensk ambassadör vid fredskongressen i Rijswijk.

Omedelbart efter sorgehögtidligheterna vid konungens död begav C. sig i väg, sedan han dock först knutit en ännu fastare förbindelse med den Åkerhielmska familjen, i det att Samuel åkerhielms dotter Anna lovat honom sin tro. Över Stralsund och Hamburg, där han med särskild välvilja bemöttes av Maurits Vellingk, Åkerhielms gode vän och trettio år senare C: s egen partifrände och olyckskamrat, över Bremen och Oldenburg når han Haag. Hans syssla skulle vara att uppvakta vid Lillieroots »hov» och därjämte fungera som »extraordinarius i affärerna». Med sin livliga uppfattningsförmåga och uppenbarligen speciella läggning för diplomatlivet fann han i Haag och Rijswijk, den europeiska politikens brännpunkt, obegränsat stoff för sina intressen, även om den ställning han intog tydligen var ganska underordnad. Större användning för sina talanger erhöll han, när han efter fredens undertecknande lick följa den till Regensburg återvändande envoyén G. F. Snoilsky som sekreterare. Snoilsky var änkling, han synes ha trivts väl med den intelligente unge mannens sällskap och överhopade honom med godhet. C. har intet annat att göra än taga emot visiter, hålla »gubben» sällskap, när han är inne, gå med honom ut att promenera och sköta den icke alltför vidlyftiga korrespondensen med Gustav Bonde, Lillieroot, Vellingk och Johan Palmqvist. För övrigt rår han själv om sin tid och kan evertuera sig efter bästa förmåga, och hans ställning är så mycket behagligare, som Snoilsky även i ekonomiskt avseende är honom obegränsat välvillig.

Någon gång på sommaren 1699 återvände C. till Sverige, och familjens och C: s egna varmaste önskningar uppfylldes i apr. 1700, då han, säkerligen även nu genom sin tillkommande svärfaders protektion, erhöll inträde i kansliet som registrator vid lifländska expeditionen. Men den lugna ämbetsmannatillvaro, han möjligen tänkt sig, skulle det icke bli. Sedan två månader befann sig Sverige i krig, allt tätare hopade sig orosmolnen kring Karl XII, och den unge C. har plötsligt kastats mitt in i centrum för den febrilaste verksamhet. Han följer med kansliet till Karlskrona och Skåne, och från midsommar 1700 kunna vi i hans talrika, intima och för kännedomen om Karl XII: s-åren enastående värdefulla brev till brodern hemma i Sverige följa honom från plats till plats, dit krigets växlingar förde kansliet. Sedan gammalt har denna brevväxling varit en outtömlig källa för vår kunskap om så gott som alla sidor av livet i fält under åren 1700—09; med lika stor sakkunskap utvecklar C. det diplomatiska lägets skiftningar, som han lämnar exakta och ovärderliga upplysningar om detaljer av händelseförloppet i fält. Värdet av denna unika brevserie ligger dels däri, att C. har den intelligentes blick för väsentligheterna, aldrig fördjupar sig i betydelselösa detaljer utan meddelar just det, som en granskande eftervärld med särskilt intresse söker, och dels däri, att hans egen brinnande iver ger personlig färg och must åt hans skildringar; i livfullhet och åskådlighet lika väl som i sakrikedom torde dessa brev sakna motstycke i den karolinska tidens visserligen icke alltför rikhaltiga brevlitteratur. Mindre, ehuru även detta värdefullt nog, ha vi att hämta ur de fragment av C: s dagböcker, som bevarats till eftervärlden. Av ett brev till brodern 8 aug. 1706 framgår, att C. dittills fört daganteckningar av officiös natur avsedda för konungahusets hemmavarande medlemmar, vilka anteckningar tid efter annan hemsänts. Dessutom har han fört en dagbok av mera privat natur, vars innehåll delvis är identiskt med breven till brodern. Slutligen tyckes han ha fört en ännu privatare dagbok av mycket hemlig natur: i sin försvarsskrift 1727 omtalar han nämligen, att han i chiffer skrivit en särskild dagbok »över det som tycktes avgå från försiktighetsreglerna», vilken tyvärr gick förlorad vid Poltava. Vad vi ha i behåll av dessa olika dagboksredaktioner fördelar sig på våren 1700, 1702, 1703, 1706, 1708 och 1709, men luckorna överväga det bevarade.

Trots den rikedom på uppgifter, som föreligger i denna C:s skriftliga kvarlåtenskap, kan det vara vanskligt nog att urskilja hans rent personliga verksamhet och att konstatera, var sekreteraren slutar och den självständigt arbetande statsmannen börjar. Det är givet, alt han har börjat i skrivarens mera underordnade roll, men överraskande tidigt ha kansliets ledande män initierat honom i även de sekretaste förhållanden. I den utomordentligt upplysande resumé av sin verksamhet, som C. ger i sin försvarsskrift 1727, berättar han t. ex.: »Vid begynnelsen av förledit krig plägades åtskilliga samråd, som jag hade den äran att bivista, i Karlskrona, Malmö, Hälsingborg och på Seland under avledne grev Piper, grev Polus och estatssekreteraren Åkerhielm, varuti de dels överlade, huru sakerna borde föredragas, dels beklagade föreställningarna ej hava alltid gullit, dels överlade, huru befallningarna skulle genom fogeliga uttydningar vinna blidare utseende och misskrediten förekommas»? Det är själva den innersta konklavens förhandlingar — vid sidan om den enväldige konungen — han redan nu några månader efter sin anställning får bevista; hans ord har väl ännu ej haft någon vikt, men när Polus och Åkerhielm återvände till Stockholm och Piper ensam med sina kanslitjänstemän fick fortsätta över Östersjön, är det påtagligt, att C. var om icke Pipers högra hand, så dock den av de underordnade, som kansliets chef visste sig med största fördel kunna använda, var gång ett väl tournerat memorial skulle uppsättas eller en maktpåliggande budskickning inom fältkansliets rayon behövdes. Så mycket starkare blev med tiden C:s ställning, som den man, vilken 1701, när kansliets arbeten med manifest och relationer blevo alltför överväldigande, kallades till hans kollega, även han stod i begrepp att bliva Samuel Åkerhielms svärson Olof Hermelin, vars inflytande redan från början var synnerligen stort, blev C: s bäste vän och pålitliga stöd, och mellan de båda svågrarna utvecklade sig en vänskap och ett förtroende, som aldrig synes ha grumlats av någon misstämning. C. var f. ö. säkerligen av dem, som förvärva vänner var de gå fram; till en annan kanslikamrat, Joakim von Düben, stod han under nära ett kvartssekel i en intim vänskapsförbindelse, som först bröts, när under de holsleinska åren övermäktiga politiska motsättningar skilde dem åt. Av mångfaldiga vittnesbörd kan man också finna, att C. haft ett obegränsat gott humör utan att därför ha haft någon lust för eskapader; alltid vid gott mod i krigsårens alla strapatser och besvikelser, därjämte beläst, kunnig och mångintresserad, har han .utan tvivel för sina kanslikamrater varit en ur alla synpunkter angenäm kollega. Också ha källorna intet att förmäla om intriger och smågräl mellan dessa under nära ett årtionde och under trycket av vanskliga yttre förhållanden helt till varandra hänvisade män, som utgjorde Karl XII:s fältkansli.

Som nämnt var C. med kansliet i Skåne och på Seland sommaren 1700, i aug. hoppades han få återvända till Stockholm och fästmön, men expeditionen till Östersjöprovinserna korsar hans planer, och längtan efter »Ankin» får vika för plikten. Den 9 okt. är han hos armén i Pernau, ännu med vissa förhoppningar att få återvända till Stockholm, ifall Åkerhielm skulle kunna förmås att frånträda sin postdirektörsbefattning till den blivande mågens förmån. Men en månad senare bär det i väg emot ryssen. Vid Narva fick C. sitt elddop, »kulorna visslade fuller kring öronen, men de beto likväl intet alla, Gudi lov»; han berättar själv, att han »emot aftonen hade den lyckan att få göra adjutanttjänst under grev Stenbock», och »tog med detsamma generallöjtn. Alard till fånga, när de andra Duc de Croy och de flere finges». Även från andra källor är bestyrkt, att C. personligen tog von Hallard till fånga; hans pistoler och värja behöll C. som troféer. Detta var ju emellertid icke fältkansliets métier; det synes heller icke, som om dess män vidare kommit att deltaga i någon drabbning, förrän på olycksdagen vid Poltava; övergången av Duna iakttog C. t. ex. från domkyrkotornen i Riga. I stället började så mycket intensivare det diplomatiska kriget, allteftersom Karl XII drog sig nedåt Polens gränser. Efter slaget vid Duna väntades som bekant, att konungen skulle vända sig emot Ryssland, och framför allt Erik Dahlbergh var en ivrig anhängare av denna plan. Även C. har varit initierad och begagnats för kansliuppgifter i detta sammanhang. Själv berättar han sig hava »i förråd uppsatt till polska republiken och magnaterna brev, som kunde föranlåta ett fredligt sammanträde, och man gjorde sig hopp om god framgång härutinnan, när H. K. M. oförmodeligen gav detronisationsförslaget till känna». Jämte Piper och uppmuntrad av hemmavarande korrespondenter, Åkerhielm framför andra, har C. gjort vad han kunnat för att avråda från marschen mot Polen. Samtidigt med att han till latin översatte Karls bekanta svar till Radziejowski, i vilket Augusts avsättning begärdes, inlämnade C.; en promemoria med framhållande av de skäl, som talade emot konungens beslut. Men allt fick vika för Karls maktspråk, och vägen gick vidare allt närmare Polen.

När de första polska beskickningarna ankommo och Piper råkade vara opasslig, var det C., som fick besvara deras tal. I den nu anknutna förbindelsen med prins Jakob Sobieski blev det genom C., som hela den hemliga korrespondensen gick, och samtidigt har C. med Georg Wachschlager i Warschau börjat en skriftväxling, som under de polska åren ständigt fortgått och utgör en synnerligen intressant kommentar till händelsernas utveckling. Efter Hermelins ankomst till kansliet i nov. 1701 synes det, som om C. till en början fått träda något tillbaka för dennes överlägsna auktoritet, men snart möter man deras namn sida vid sida och samman med Pipers vid så gott som varje tillfälle, då förhandlingar eller skriftväxlingar av särskild vikt voro å bane. Den 1 mars 1702 sändes C. jämte de nämnda att förhandla med bröderna Sapieha, i apr. avgår han med svaret till den polska ambassaden, vid den stora konferensen i Warschau omkring 1 juni var han närvarande. En uppenbar förtrolighet och intimt samförstånd synes alltid ha härskat mellan dessa kansliets ledande män; gemensamt ha de gjort vad de kunnat för att förhindra »den lumpna samt fördärveliga, ja förbannade detronisationen», men som lojala tjänare ha de lytt sin konungs order, dock uppenbarligen alltid efter förmåga mildrande och jämkande uttryckssätten i skrift och tal för att förhindra de risker, som voro stora nog ändå. I Krakau uppsatte C. och Hermelin gemensamt det sedermera av Piper underskrivna betänkande av 29 aug. 1702, som tillstyrkte antagandet av de genom Zinzendorf framburna fredsanbuden. Så fortgår C:s verksamhet genom de polska åren. Det lider knappast tvivel, att han varit kansliets ivrigaste skrivare; han hade ett oavvisligt behov att ständigt sätta sina tankar på papperet. I de korrespondenser, han officiöst eller privat underhöll med tidens svenska diplomater, möta i ständig växling upplysningar, råd och diskussioner, vittnande om en brinnande entusiasm för det diplomatiska arbetet i alla dess former och en aldrig av tröghet eller trötthet hejdad iver att vara nyttig; sällan har väl en diplomati från högkvarteret blivit så ingående informerad som Karl XII:s diplomater blevo genom dessa C:s halvprivata skrivelser.

När på sommaren 1706 den svenska hären närmade sig Sachsen, erhöll C. åtskilliga viktiga, delvis självständiga uppdrag. Vid förhandlingarna med Imhof och Pfingsten »brukades jag», skriver C, »för den behageliga tysthetens skuld att jämka sakerna oförmärkt och understöd mig ingiva mina oförgripeliga skäl emot de hårdaste villkoren». När konungen ville angripa Leipzig, »gick jag till sachsiska kommissarierna och liksom av mig själv övertalte dem att genom en avsänd trumpetare råda staden till portarnas frivilliga öppnande»; efter fördraget i Altranstädt blev det C., som till konung Stanislaus i Meissen fick överbringa det glada budskapet, i dec. skickades han till Dresden, att avhämta de frigivna prinsarna Sobieski för att föra dem till Karl XII. Då konung August dröjde med verkställandet av fredsvillkoren, erhöll C. i jan. 1707 det delikata och föga angenäma uppdraget att hos August utverka deras uppfyllande. För hans intensiva bearbetningar måste August till sist falla till föga, och i mars kunde tack vare C: s bemödanden fredsvillkoren i huvudsak anses verkställda. — I fråga om det kommande fälttåget mot Ryssland dristade sig C. att i Altranstädt uppgöra en plan, som han förelade konungen och som är av intresse, då den i sina huvuddrag överensstämmer med Gyllenkroks bekanta och omdiskuterade fälttågsplan. I C: s brev kunna vi härefter följa honom på vägen öster ut. Väl har en plan varit å bane, att C. i diplomatiskt uppdrag skulle återvända till Sachsen, och han hoppas, att den måtte bliva utav, ty »vid en sådan post kunde man i rolighet mera lära och sig i skicklighet förkovra än i de svinska ryssarnas efterstövande». Men planen gick om intet, och i stället bar färden vidare inåt Ryssland, över Holowzcin mot Mohilev, där C. fick underrättelse från det avlägsna hemlandet, att han blivit godsägare, i det att hustrun med broderns bistånd inköpt Lindholmens sätesgård i Uppland av greve Nils Bonde. När armén lämnat Mohilev och skulle »göra stora vänningen åt Ukraina», har C. enligt egen uppgift gjort ansträngningar att för Lewenhaupts skull få avmarschen fördröjd, men utan resultat. Som en personlig insats av C. kan också erinras om att han, när underrättelsen om Mazepas ankomst ryktades, rådde konungen att lämna honom åt sitt öde, »önskande att han ej måtte bringa den onåd och olycka av Gud, som Judafolket övergick, när de av misströstan eller orent begär blandade sig med hedningarne». När på våren 1709 konungen umgicks med planer att förhandla med tsaren om fred, ämnade han enligt C: s uppgift översända honom till Golovkin med propositioner, men »sedan föll H. K. M. på den tanken, att det skulle upptagas för fjäsk och tecken av lägervall».

I katastrofen vid Pultava blev C. jämte sin chef Karl Piper och sina båda vänner och kolleger Düben och Hermelin tillfångatagen; om de närmare omständigheterna känna vi blott en uppgift av C. själv (i brev till konungen 20 aug. 1709): »sårad och fången, då jag i god mening vid slutet ännu ville hjälpa till att bringa något manskap till stånd.» Han undgick väl det brutala öde, svågern Hermelin fick, men det föll på hans lott att till dennes hustru och släkt hemföra den sedan i släkten som en fruktansvärd hemlighet bevarade underrättelsen om hur den hämndlystne tsaren efter att ha funnit Hermelins namn på fånglistorna lät kalla honom inför sig och »på stället, under markisen till sitt eget tält, nedsabla och massakrera honom». Jämte Piper blev C. redan någon dag efter slaget kallad till tsarens ministrar, som meddelade, att tsaren önskade sända C. till Stockholm med fredspropositioner. När J. A. Meijerfeldt anlänt från Karl XII med order att efterhöra förslag till fred och kartell och sedan tsarens förhoppningar att få även konungen i sina händer grusats, meddelade tsaren sina villkor; de voro så anstötliga, säger C, att han tvekade, om han överhuvud ville resa hem med dem, men då dels konungen genom Meijerfeldt förklarat, att de skulle tagas ad referendum, dels själva oblygheten i villkoren kunde tänkas i Sverige stimulera till nya kraftansträngningar och hos andra makter väcka uppmärksamhet, beslöts det att C., ehuru sjuk och kraftlös, likväl skulle begiva sig av. Mot slutet av aug. inträffade han i Riga, där han stannade några dagar, utvecklande en febril verksamhet; med vice guvernören överste G. E. d'Albedyhll konfererar han om fästningens försättande i försvarstillstånd och förseende med livsmedel, varvid C. själv »engagerar ära och egendom emot en skeppsladdning spannmåls skyndsamma hitbringande». Han skriver till sändebuden i Preussen och hos västmakterna, ivriga uppmaningar att utverka hjälp, han dristar sig även att till konungen själv sända ett brev med djärva råd om hur kungen bör instruera ett sändebud till Turkiet och med uppmaning till honom att resa hem till Sverige, ett brev, som kraftigt understryker sanningsenligheten i den av C. i den ofta nämnda försvarsskriften 1727 förfäktade tesen, att man till Karl XII utan risk för missnöje kunde framföra ett ärligt och uppriktigt råd, även om det icke gick i stil med konungens egna tankar. Att Karl XII icke misstyckt detta brev framgår bäst av att under de närmaste åren knappast någon annans utväxling i så hög grad som C: s blev föremål för konungens omsorger.

I Sverige synes C. ha tillbragt ungefär två månader, säkerligen fullföljande den verksamhet, han från Riga påbegynt, men med såvitt man kan finna ringa framgång. Sedan fredspropositionerna i den framlagda formen självklart avböjts, återstod för honom, såvida han icke ville bryta sitt parole d'honneur, intet annat än att åter bege sig ut i fångenskapen; i nov. passerade han åter den ryska gränsen för att först efter tretton långa år få återvända. Det är givetvis endast spridda glimtar av C: s liv under dessa år, vi kunna skymta. Hans huvudsakliga vistelseort de första åren är Slohoden i Moskva, där han åtminstone tidvis bott sammän med Düben och jämte den provisoriska fångadministrationens män, Piper och K. G. Rehnsköld, spelat en central roll vid alla de mångskiftande bestyr, som behövdes för lindrandet av fångarnas tunga lott. I det formliga kansli, Piper lät upprätta, hade C. och Düben sin givna plats. Det förefaller som om C. med sin stora smidighet och förmåga att komma i kontakt med människor särskilt begagnats vid förhandlingar med de ryska herrarna och därvid förvärvat sig en ingående kännedom om de ledande och det olika sätt, varpå de borde behandlas. I sin försvarsskrift berättar C., att det var han, som genom intrigerande lade första grunden till tsarens osämja med konungen av Danmark, och att han vid hovet lät insinuera en skrift, i vilken utreddes, att fred och vänskap med Sverige vore Rysslands huvudintresse, samtidigt med att han i till västmakterna överbragta skrifter sökte styrka Sveriges position här och mota »Rysslands vittutseende anslag». Här som alltid utvecklar C. samma febrila iver att göra sitt land nytta, begagnande sig av sin sällsynta formella talang och de relationer, han åt alla håll anknyter. Men C. var måhända för vittfamnande och kanske även för mångordig; att i detalj påvisa, var hans många memorial och brev gjort effekt, är givetvis ogörligt, men säkerligen stod resultatet icke tillnärmelsevis i proportion till den iver och det nit, som C. nedlade på denna privat-politiska verksamhet. Utan tvivel hade han emellertid rätt i sitt påstående, att »var man av de medfångna lärer veta och kunna vittna, att under allt detta jag icke eftersträvat antingen gagn eller något enskilt intresse utan av välment hjärta påtagit mig mödan».

C: s outtröttliga iver tog sig även uttryck i ett intensivt arbete för de svenska fångarnas understödjande med hjälp av alla slag, framför allt ekonomisk. Så gott som varje brev till brodern vittnar om hans obegränsade hjälpsamhet, han negocierar och tigger än för den enes räkning, än för den andres, och oegennyttigt utblottar han sig själv för att hjälpa andra. En av de 1720 hemkomna svenskarna skriver till C:s hustru: »Jag har lämnat honom vid god hälsa, men mycket fattig av penningar, han hade väl kunnat konservera sig utan att lida nöd, om han intet för sina medfångar hade satt sig i så stor vidlöftighet, så väl igenom cautioner som försträckningar, och jag kan försäkra, att där han intet med det snaraste undsattes med penningar, så kommer han ofelbart att lida nöd.» En viktig sida av C:s verksamhet under fångenskapsåren är också hans intresse och arbete för fångarnas andliga liv. För den Wreechska skolan i Tobolsk var han till ovärderlig hjälp, och en rad brev, som Knut Fredrik von Wreech avtryckt i sin bekanta sibiriska skildring, vittna om det stöd, ekoriomiskt och moraliskt, C. vid upprepade tillfällen gav den behjärtansvärda inrättningen; ett C:s brev med agitation för sammanskott till skolan trycktes i Frankfurt 1720, och då han nästa år fördes djupare inåt landet och berövades möjligheten att själv mer göra någon nytta, skriver han till den utväxlade Düben och ber honom ej glömma skolan i Sibirien.

Som nämnt intresserade sig Karl XII för C: s utväxling. Ehuru konungen i princip var emot personlig utväxling, gjorde han ett undantag för de fyra, Piper, Rehnsköld, C. och Düben. Upprepade gånger under året 1711 skriver konungen till rådet med olika förslag till deras utväxling, men det förefaller som i hemlandet krafter varit i rörelse för andra. Även Piper arbetade oegennyttigt för C:s och Dübens utväxling men utan resultat. När i jan. 1713 en större kontingent bortfördes från den svenska kolonien vid Moskva och avsikten var, att G. skulle föras till Arsamarsk, gjorde Piper särskild ansökan att få hos sig behålla C. och Düben, vilket beviljades. Däremot blev det ingenting av en plan på nyåret, att dessa båda skulle hemsändas till Sverige för att förhandla med anledning av tsarens hot om repressalier, därför att några svenska officerare icke återkommit trots paroll. Någon gång 1715 fördes det högre befälet jämte C. och Düben från Moskva till kloster i stadens omnejd, och allt sparsammare bli underrättelserna om honom; alldeles avhålla sig från politiserande har han emellertid icke behövt, ehuru hans kännedom om vad som tilldrog sig ute i världen nu var så ringa, att han måste fråga brodern, vilka personer Sverige hade som beskickningschefer ute i Europas huvudstäder. Ett brev från 1718-till brodern liksom också upplysningar i försvarsskriften vittna emellertid om att han varit ivrigt intresserad i förbindelser med Görtz och planerna på attack mot England; med en utväxlad major sände han ett brev inlimmat i dennes skoklack till Görtz, däruti han berättade »såväl sakens beskaffenhet som förslag och skäl till handlingen», och när Rehnsköld utväxlades, medsände C. en utförlig berättelse om allt vad härom förevarit jämte försäkran om tsarens »goda disposition och offerter». Överhuvud synes C. tidvis ha trätt i ett förvånansvärt nära förhållande till tsar Peter, som både personligen och genom Österman gjorde C. anbud att träda i hans tjänst, vilka han givetvis avböjde. På hösten 1720 fingo de i klostren kring Moskva kringspridda svenskarna underrättelse att de — både för dem själva och för eftervärlden ovisst varför — skulle föras längre inåt Ryssland; hela kolonien — Lewenhaupt var nu död, Piper förd på annat håll, Düben utväxlad — på inemot 250 personer sattes på båtar på floden Oka och fördes först till Kasan och sedan vidare mot sibiriska gränsen. På C: s lott föll den lilla orten Klinov, där redan fanns ett svenskt internat och enligt C: s uppgift god ordning, goda svenska präster och en av svenskarna byggd kyrka. De långa fångenskapsåren nalkades emellertid nu sitt slut. Den 30 aug. 1721 undertecknades Nystadsfreden, och på nyåret 1722 är C. på hemväg.

Det är ju välbekant, hurusom bland de svenska krigsfångarna i Ryssland och Sibirien under trycket av deras olyckor ett fromhetsliv växte fram, som fick sin speciella egenart av impulser från Arndts mystiska innerlighet och Franckes pietism. I denna rörelse har C. varit en förgrundsfigur. Redan från barndomen gripen av en religiositet av vida innerligare art än vanekristendomens, har han under de ryska åren blivit en entusiastisk anhängare av den konservativa pietismen och själv genom översättningar till svenska av dess klassiska skrifter verksamt främjat dess utbredning bland sina landsmän. A. H. Franckes bekanta »Lära om begynnelsen till ett christeligit lefwerne» har sålunda av C. blivit översatt och genom någons försorg tryckts i Reval 1718, och från något senare år förekommer ett tryck »Methodus conversandi cum Deo», om vilket Stockholms konsistorium 1726 utredde, att det översatts av C. och försetts med inledning av den ivrige pietisten K. G. Österling. Vittnesbörd om denna mentalitet finnas också i så gott som varje brev från C. under fångenskapsåren; särskilt karakteristiska äro de brev, C. skrivit till den 1719 utväxlade Joakim von Düben, som tillhörde samma fromhetstyp. Bland dessa vänbrev från det innersta Ryssland till Stockholm finnas sådana, där sida efter sida fylles av bibelcitat och sentimentalt-religiösa reflexioner med endast ett par rader sakligt innehåll på slutet. Även de av Wreech avtryckta breven från C. ha likartat innnehåll. Överallt möter man uttryck för C: s uppfattning, »que la charité soit le principe de nos actions, la droiture notre régle et la gloire de Dieu notre principal but, mettant toujours Jesus crucifié devant les yeux et á la tete du combat». Det är givet, att denna C: s religiösa iver till en viss grad varit en försvarsställning i hans kamp mot fångenskapsårens missmod och förtvivlan, men att den icke varit blott en stämning, som försvann, när trycket lättade, utan blivit djupt förankrad i hans innersta väsen, framgår av den ställning, han kom att intaga till aktuella kyrkliga problem efter hemkomsten.

Den 16 mars 1722 passerade C. på hemväg den nya svenskryska gränsen, full av ovisshet för framtiden. K. M:t anvisade honom ett års lön av postmedlen och inrymde honom säte och stämma i kollegiet med utsikt att få »hjälpa till att bestrida de uti collegio förefallande sysslor», men han var i verkligheten övertalig, och ännu följande vår grubblade kollegiet (7 mars) över utvägar att placera honom, som väl kunde vara tillfredsställande i andra avseenden men ej behagade C, då de ej skulle ha skänkt honom den del i affärerna, varefter hans verksamma sinne framför allt trådde. Det skulle emellertid då ej dröja länge, innan han togs i anspråk, men det blev på ett vida mera lysande sätt. Den miljö, i vilken C. efter hemkomsten plötsligt såg sig försatt, är välbekant. Harmen över de hårda frederna och misstron mot konung Fredrik hade i det gamla motsatsförhållandet mellan Ulrika Eleonoras och den holsteinske hertigens anhängare skapat en oväntat gynnsam stämning för den senare, och en våg av sympati för den undanskjutne konungaättlingen, gick över landet. C: s ställningstagande var på förhand givet. Genom släktförbindelser — brodern Germund hade sålunda varit hertigens guvernör — tillhörde han holsteinarna, allt sedan de sachsiska åren hade han stått i förtroligt förhållande till Görtz, all anledning är att antaga, att han i Ryssland personligen träffat hertigen, och därtill kom, att han under sin samvaro med ledande personer i Ryssland kommit till den uppfattningen, att den väg, Sverige borde gå för återvinnande av styrka och anseende, var i samförstånd med Ryssland via hertigen av Holstein. Med sin naturs fulla entusiasm slöt han sig sålunda till det växande holsteinska partiet, och många månader hade icke förgått, förrän han var en av dess ledare.

Vid den riksdag, som samlades i jan. 1723, invaldes C. som en av de främsta i sekreta utskottet, enligt K. G. Malmström dess mest betydande man näst lantmarskalken, Sven Lagerberg, och i utskottets vid denna riksdag i sin fulla myndighet framträdande mindre sekreta deputation blev han, likaledes enligt Malmströms värdesättning, »den egentliga själen», med sin lysande begåvning, sin sakkunskap och arbetsamhet ovärderlig vid de uppgifter, deputationen påtog sig, med sin auktoritet ytterligare stärkt av det nära förtroendet till Arvid Horn, Erik Benzelius, D. N. von Höpken och de båda Tessinarna, far och son, av vilka den senare alltid tacksamt erkände, att det var C., som givit honom »den första städningen i hans stil och övningen att skriva i ämbetsärender». Att skildra C: s verksamhet under denna riksdag vore liktydigt med att skriva hela riksdagens historia i vad angår utrikespolitiken. I nära samarbete med Bestusjev, som upprepade gånger i sina depescher talar om »våra förnämsta vänner»: Horn, Vellingk, Tessin, Cederhielm och Höpken, följer och leder han partiet fram mot dess kulmen, genomdriver den omstridda titeln »kunglig höghet» åt hertigen och förbereder det vänskapsfördrag med Ryssland, som skulle utgöra själva grundvalen för en alltjämt stigande förtrolighet. Allt tecknar sig ljust, svågern Samuel Åkerhielm befordrades till statssekreterare för krigsärenden, på C:s förslag utnämndes K. G. Tessin till e. o. kansliråd, och själv nådde han i aug. 1723 jämte sin meningsfrände Karl Gyllenborg riksrådsvärdigheten. För att binda konungens händer föreskrev stora sekreta deputationen i sept. inrättandet inom kansliet av en s. k. sekret kommission för utrikespolitiken, och då Gyllenborg och C. genom riksrådsutnämningen lämnat kansliet, utverkade Horn själv i sekreta utskottet, att dessa båda med deras särskilda sakkunskap det oaktat skulle få inträda i kommissionen. I febr. 1724 avslöts försvarsförbundet med Ryssland. Att C. därefter mottog icke blott den ordinarie gåvan som kommissarie av 2,000 rubel utan även extra och i hemlighet ytterligare 3,000 rubel, kan så mycket mindre läggas honom till last, som den veterligen lika förmögne som oegennyttige Horn själv likaledes mottog samma hemliga belopp. Signifikativt för den ledande roll, C. spelat vid detta förbunds tillkomst, är, att det blott är till Horn, Lagerberg och C., som så höga belopp utbetalats.

Även för en annan del av arbetet vid 1723 års riksdag hade C. spelat en ledande roll. Vid början av riksdagen hade pastorsadjunkten E. Tollstadius i en predikan skarpt kritiserat rådande kyrkliga förhållanden och uppmanat ständerna att tillse, huru kyrkoledningen fullgjorde sin plikt. Tanken upptogs av C., som i ett memorial hos adeln 9 apr. föreslog tillsättandet av en ecklesiastik deputation, vilken i första hand skulle lösa frågan om en ny och billig bibelupplagas tryckning men därjämte skulle ha rätt att upptaga »många andra därmed förknippade ärender, som lända till Guds namns ära samt gudaktighetens insikt och befordran», bland vilka ärenden C. förutom akademi-, skol- och hospitalsordningarnas överseende och hämmande av det tygellösa livet vid akademierna särskilt nämner »försorg om sanna lärans, kristendomens och goda seders flitiga drivande» och uppmärksamhet på »det djupa fördärvet i kristendomen samt gudaktighetens upprättelse och själarnas eviga salighet». Om detta C: s memorial är att betrakta som uttryck för hans privata nit eller det har framkommit som resultat av överläggningar inom huvudstadens pietistiska kretsar, är icke fullt klart. Säkert är emellertid, att det uttryckte önskemålen hos de mera moderata kyrkliga reformvänner, vilka utan att instämma i den exklusivt pietistiska, ofta hätska kritiken av de kyrkliga förhållandena ivrade för en reform i riktning av ett mera innnerligt kristendomsliv, och samtidigt var ett utslag av den härskande tendensen att på alla statslivets områden göra ständerna till dominerande högsta instans. C: s förslag, särskilt den vaga formuleringen av deputationens uppgift, varigenom uppenbar fara för genomgripande förändringar av hävdvunnen kyrklig organisation syntes kunna riskeras, uppkallade emellertid prästeståndet till intensivt motstånd. I sina brev till Erik Benzelius värjer sig C. så gott han kan mot alla misstankar men faller småningom undan och retirerar slutligen tillbaka till den ståndpunkten, att bibeledition och kyrkolagsgranskning skulle vara deputationens väsentliga uppgift. Deputationen kom visserligen till stånd, och C. blev en av dess medlemmar, men genom prästeståndets vägran att utse representanter kom det att dröja med arbetets upptagande; när detta äntligen började, hade C. av omständigheterna försatts till ett helt annat verksamhetsområde.

I febr. 1725 nådde till Stockholm snart besannade rykten om att tsar Peter avlidit och att hans änka Katarina I uppstigit på tronen. Oanade möjligheter öppnade sig härmed för det holsteinska partiet, i det att kejsarinnan av olika anledningar ställde sig synnerligen välvillig till den unge hertigen. Bestusjev berättar 19 mars: »Våra vänner rådgöra och vilja skicka någon betydande person att lyckönska E. M. och stärka den trogna vänskapen. Jag söker med alla medel egga därtill och att skicka ett riksråd, t. ex. Cederhielm, ty genom en sådan utmärkelse skola ovännerna till Ryssland kunna se, att svenska nationen obekymrad om deras och hovets' intriger ämnar förbliva i fast vänskap med E. M.» Samma dag väcker Tessin i sekreta kommissionen frågan om en utomordentlig beskickning till Ryssland, och C. tillstyrker i sitt votum med orden: »vi måste vinnlägga oss om att få del i rådslagen, innan sakerna vunne fasthet, dreve dröjsmålet henne att köpa sig andra vänner med någon förmåns avstående, så vore det en avgång för oss, dock finge man ej stödja sig endast vid ett parti utan menagera alla.» Trots den vaga formuleringen av ändamålet med beskickningen ställde sig kommissionens flertal med Horn i spetsen avvisande: beskickningen vore onyttig, såvida tsarinnans regering förbleve lugn och stabil, och skulle under alla omständigheter skapa misstro hos västmakterna. Men i rådet voro holsteinarna i majoritet, och mot bl. a. Horns avvikande mening blev beskickningen beslutad och C. på Tessins förslag utnämnd. Av senare överläggningar i sekreta kommissionen framgick, att det holsteinska partiet syftade åtskilligt vidare, än C. i sitt votum röjt. Där förklarade Vellingk öppet, att avsikten vore att befästa unionen med tsarinnan, giva hertigen sådana råd, av vilka han förmådde göra ett gott bruk till Sveriges nytta, och förmå tsarinnan att fullfölja de planer, man menade tsar Peter hyst, att försvaga Danmark till hertigens fördel och bryta sjömakternas handelsövermakt i Östersjön. Att detta även varit C:s mening framgår tydligt av hans kommande verksamhet; den instruktion han erhöll 15 maj formulerade emellertid avsikten med beskickningen vida försiktigare och blott därhän, att han skulle hålla ett vaksamt öga på vad som passerade och söka bibringa tsarinnan ett gott omdöme om Sverige men f. ö. undvika att för hertigens skull locka Sverige in i några vidlyftigheter. Den oklarhet i fråga om syftemålet med C: s beskickning, som sålunda redan före hans avresa förefanns, skulle för C. bliva ödesdiger.

Medan C. själv i Petersburg med hela sin naturliga entusiasm kastade sig in i intrigspelet, inriktade sig på att försona de stridande partierna för att stärka tsarinnans trygghet och avvinna situationen fördelar för hertigen, vilka sedan skulle komma Sverige till godo, graviterade i hemlandet, där C:s frånvaro visade sig erbjuda allvarliga risker för det holsteinska partiets sammanhållning och handlingskraft, Horn långsamt och försiktigt, men småningom alltmera målmedvetet han emot ett helt annat utrikespolitiskt system, samförstånd med västmakterna. Att i detalj följa dessa alltmera uppenbara divergensers fortskridande utveckling för djupt in i hela den samtida europeiska och svenska politiken; en tillfredsställande specialundersökning över C: s beskickning, för vilken ett stort och rikt material såväl i C: s officiella, icke så litet mångordiga skrivelser som i hans privata brev till meningsfränderna hemma i Sverige förefinnes, saknas f. ö. alltjämt. Att C. vågat sig för långt ut och överskridit sina instruktioner är påtagligt; hans fel var, att han fullständigt så att säga försett sig på det ryska problemet, därtill måhända föranledd av den förtrogenhet med ryska förhållanden, han ägde, och de djupa försänkningar, han i Ryssland förskaffat sig; för honom var Sveriges välfärd — och den var alltid hans ledstjärna — garanterad av samförstånd med den mäktige grannen i öster. Det finnes ingen anledning att betvivla hans ord till Düben: »Gud är mitt vittne, att jag stadigt har rikets ro, nöje och välgång för ögonen. Vad kan därtill vara tjänligare än gott förtroende å denna sidan under varande välmakt? Och vad bättre mesurer för tillkommande ändring än att intet hava dem emot sig, som då förmodeligen lära kunna bidraga det mästa.» Det blev hans olycka, att rådets och senare ständernas majoritet under trycket av oklokt och övermodigt ryskt uppträdande kom att omfatta den motsatta mening, till vilken Horn arbetat sig fram. Med frihetstidens otympliga parlamentarism blev det för att få C: s avvikande åsikter oskadliggjorda nödvändigt att stämpla dem som landsförrädiska, medan det i själva verket blott rörde sig om divergerande meningar om vad Sveriges bästa krävde.

I början av nov. 1725 ansåg Horn tiden mogen för framförandet av den engelsk-franska inbjudningen till Sverige att biträda den hannoverska alliansen; som motdrag lät Ryssland genom C. framföra ett subsidieanbud, vilket emellertid under den strömkantring, som höll på att äga rum inom rådet, icke med något gillande emottogs, trots Gyllenborgs uttalande, att »Guds nådiga försyn nu så välsignat C: s kloka uppförande, att Ryssland själv erbjöd oss medel till att sätta oss i stånd att framdeles med kraft kunna blanda oss i ryska verket». Under Överläggningen härom hade Lagerberg yttrat, att C. måhända hade något hemligt att berätta angående den egentliga avsikten med subsidierna, vilket han ej vågade skriva om, och då C. redan tidigare fått sig förelagd en nu tilländalupen tid, inom vilken han borde komma hem, beslöt rådet, att till C. skulle avlåtas befallning att före febr. månads slut avresa från Petersburg. Samtidigt togo underhandlingarna om anslutning till den hannoverska alliansen god fart under trycket av oförsiktiga utlåtelser av den holsteinske ministern Bassewitz angående avsikten med förväntade ryska rustningar. Med C: s hemkomst fick det holsteinska partiet sammanhållning och nya krafter, men även Horn hade konsoliderat sin ställning, och när 14 juni själva huvudfrågan, Sveriges accession till den hannoverska alliansen, bragtes inför rådets avgörande, blev segern hans, om än med den minsta tänkbara majoritet. Den av C. i ett vidlyftigt betänkande om 90 sidor formulerade motsatta meningen utmynnade i yrkandet, att accessionen borde utbytas mot en rent defensiv allians; om detta ej kunde genomdrivas, ansåg han hela ärendet böra uppskjutas till nästkommande riksdag. Sju rådsherrar slöto sig till C: s ståndpunkt och endast sex till Horns, men då till dessa senares vota lades konungens dubbla röster, blev genom pluraliteten Sveriges biträde till det hannoverska förbundet beslutat. Några dagar senare inkallades riksdagen till 1 sept. för att träffa det definitiva avgörandet. Under sommarmånaderna utvecklade C. en energisk verksamhet för beslutets upprivande, till rådsprotokollen 1 och 22 aug. dikterade han vidlyftiga avhandlingar mot accessionen, och säkerligen icke utan skäl misstänktes han för medarbetarskap i de pamfletter mot Horn, som spredos i avskrifter och tryck.

Ända från riksdagens början blev det för de klarsynta påtagligt, varthän det bar. Horn blev med stor majoritet utsedd till lantmarskalk, och valen till sekreta utskottet gåvo en avgjord om än icke stor majoritet för hans parti. Redan i riksdagens första dagar fick C. märka, att han personligen stod i fara; 26 sept. begärde en av hans motpartis medlemmar på riddarhuset, överste J. Fr. Didron, få reda på »vad orsaker som föranlåtit Sverige att skicka en ambassadör till Petersburg och vad samme ambassadör där uträttat». C. blev häröver häftigt upprörd och lät genom sin brorson två dagar senare inlämna ett memorial, först på riddarhuset, sedan hos de övriga stånden, med klagomål över det förtal och de vanrykten, som om honom utspredos, och med begäran att den, som angripit honom, skulle tillhållas att förklara sina ord. Åtgärden var oklok och gavs karaktär av ett angrepp på riksdagsmännens överläggningsfrihet; också resulterade klagoskriften blott i ett förtroendevotum åt Didron och ett väldigt rabalder på riddarhuset, därför att C. dragit de ofrälse stånden in i saken. Men frågan om C:s beskickning fick efter några dagar träda i skuggan för en annan och för tillfället viktigare, det dråpslag, som Horn mattade åt det holsteinska partiet genom attacken mot Vellingk. Angreppet på Vellingk, genomfört med hela den hätskhet, som för årtionden hädanefter skulle bli karakteristiska för partistriderna, nedslog fullständigt det holsteinska partiets mod. Det är nästan endast C., som med ett hjältemod och en uthållighet, som äro beundransvärda, söker hålla samman de skingrade trupperna och till det yttersta försvarar den politik, han under och efter sin beskickning till Ryssland sökt göra gällande.

I febr. 1727 inlämnade C. till sekreta utskottet en vidlyftig skrift till försvar för partiets politik; utom alla andra skäl uppenbarade han tvenne mycket hemliga planer, vilka han påstod sig hava förberett under sin vistelse i Ryssland men vilka endast under den vänskapligaste förbindelse mellan de båda hoven kunde utföras. Den ena var att locka den unge storfursten till Sverige för att uppfostras, ett förslag som påstods vara angenämt både för tsarinnan och för storfurstens anhängare och åt Sverige skulle bereda ett ypperligt tillfälle att blanda sig i Rysslands inre angelägenheter. Den andra planen, som sammanhängde med den förra, var att söka införa den luterska religionen i Ryssland dels genom den unge storfursfen, dels genom en av de förnämsta ryska prelaterna, som C. påstod hysa benägenhet för denna religion. H. Hjärne har ägnat dessa C.:s tydligen ganska chimäriska planer en specialundersökning och kommit till det resultat, att även om förslagen präglats av C: s optimism, han dock kan ha haft vissa skäl att hoppas på deras realiserande. Sekreta utskottet gav sig emellertid icke ens tid att fullständigt genomläsa C: s skrift. En ytterligare skärpning i förhållandet mellan C. och motpartiet hos ständerna vållades av det påpekande, C. i mitten av mars gjorde, att sekreta utskottet vid behandlingen av tilläggsartiklarna till hannoverska förbundet gått rådet förbi. C. hänvisade till regeringsformen, som enligt hans tolkning förutsatte, att konung och råd vid dylika frågor skulle medverka, och begärde, att ständerna måtte avge en förklaring över regeringsformens rätta förstånd i detta avseende. Påpekandet upptogs givetvis synnerligen onådigt i sekreta utskottet, och C. erhöll ett skarpt svar härifrån; episoden blev vid den kommande räfsten en av ständernas viktigaste anmärkningsanledningar mot C.

Det drev emellertid allt snabbare mot en katastrof för holsteinarna. Processen mot Vellingk blottade missförhållanden av betänklig art, för vilka visserligen denne ensam var ansvarig men vilka i nästan lika hög grad komprometterade hans partivänner. Bland Vellingks konfiskerade papper funnos naturligtvis även brev från C, av vilka framgick dels hans iver att på allt sätt söka hindra det hannoverska förbundet, dels hans nära förtrolighet med det ryska hovet. Upplysningarna om dessa C: s åsikter torde visserligen icke ha kunnat överraska någon, och kommissionen över Vellingk fann sig heller icke i stånd att ur dem framkonstruera något olagligt. Annorlunda blev det, när granskningen av rådsprotokollen satts i gång. Man sammanletade nu löst och fast, som kunde användas mot det holsteinska partiets män. Femtiosex anmärkningar fick man samlade, och C. var givetvis den, som kom i främsta skottlinjen. Han hade röstat på sin svåger till statssekreterare, hans ambassad hade beslutats med onödig brådska och slukat penningmedel, varigenom rikets stat rubbats, han hade utom rådssalen deltagit i olagliga överläggningar med sina partikamrater och spritt tvedräkt i rådskammaren, han hade beskyllt utskottet för olagligt tillvägagående i accessionsfrågan, men först och främst hade han förfarit brottsligt under sin ryska beskickning. Då den huvudsakliga anmärkningen i fråga om den senare, att han sökt försona de stridande partierna i Petersburg och trygga tsarinnans tron icke officiellt kunde framföras, tillgrep man anmärkningar mot formella detaljer, i vilka han överträtt sin befogenhet, brutit sin trohetsed osv.

C. kämpade tappert en hopplös kamp mot den allt kompaktare majoriteten. Av Golovins depescher framgår, att härvid även bestickning i avsevärd utsträckning kommit till användning, varvid C. fungerat som den ryske ministerns rådgivare. Slutligen tillgrep C. den ovanliga åtgärden att personligen infinna sig på riddarhuset för att försvara sin sak. Han blev visserligen efter en upphetsad och långvarig debatt emottagen, men på förhand beslöts, att intet finge yttras till svar och att hans memorial blott skulle mottagas för övervägande. Även i de ofrälse stånden uppträdde han personligen för att rättfärdiga sig, men med lika liten framgång. Inkallad inför stora sekreta deputationen 11 juli, avgav C. ett föga undfallande svar, som upptogs mycket onådigt. Att majoriteten dock alltjämt var betänksam vid att föreslå en godtycklig avsättning framgår därav, att själva konungen sköts fram med en skrivelse till ständerna, i vilken de uppmanades att göra ett slut på splitet inom rådet, då annars efter riksdagen »den som sett sig nu hava kunnat vid allmän riksdag bemantla sitt förhållande och undgå att bliva behörigen ansedd därför, skulle göras så mycket djärvare att äter gå på sina förra spår, om sådana tider och tillfällen yppades, att påfund, som nu varit fåfänga, kunde få en för riket fördärvlig framgång». Stora sekreta deputationen tog nu mod till sig, den avlät till stånden 26 juli ett betänkande, som i de hätskaste uttryck avmålade C: s beteende och slutade med förslag om att han borde antydas att hädanefter avhålla sig från hovet och rådsämbetet, såvida icke ständerna hellre skulle vilja ställa honom under en kommissions dom. C. begärde del av detta betänkande för att ingå i svaromål, men då bondeståndet omedelbart var färdigt besluta kommission över honom och begära hans arrestering och liknande yrkanden hördes på riddarhuset, fann han situationen vara alltför riskabel och föll till föga. Den 28 juli inlämnade hans son på riddarhuset hans avskedsansökan. Hans gamle antagonist Didron protesterade häftigt, talande om de »faseliga konsekvenserna» av att de som förbryta sig icke bli allvarligt bestraffade, men från andra håll hänvisades till C: s tidigare förtjänster, hans långvariga fångenskap m. m., och slutet blev, att avskedet beviljades, icke »i nåder» utan »av nåd» och med villkor, att han skulle avhålla sig från alla offentliga sysslor av vad namn de vara måtte. Senare beslöts, att riksrådslönen skulle få behållas till årets slut, men C: s begäran om pension hänsköts till K. M:t, som icke medhann att fatta beslut, förrän C. avgått med döden.

C. överlevde nämligen icke länge sitt fall. Fångenskapsårens umbäranden hade knäckt hans fysik, och upprepade besök vid Medevi hade icke kunnat bota hans krämpor. Sjukdom och fattigdom — han nödgades t. ex. en gång förödmjuka sig att bedja Bestusjev om ett handlån på 1,000 plåtar, som denne nekade honom — ha fyllt hans sista år. Men hans verksamhetsiver var obruten, fastän det verksamhetsfält, för vilket han besatt talang och sakkunskap, ryckts honom undan. Det är vemodigt att läsa hans brev från det sista året han levde, se hur han söker utlopp för sin arbetslust på de mest olikartade områden, de närmast liggande, lantbruk och sonens undervisning framför allt, men även andra; han söker t. ex. intressera Vetenskapssocieteten i Uppsala för några astronomiska instrument, han hört om, och han funderar över principerna för seglingskonsten. Först och främst söker han emellertid sin tröst i religionen. Ur en dikt, han 1728 lät anonymt trycka under titeln »En borgerlig aflidens tanckar nyåhrs morgon 1728» kunna följande rader anföras såsom tydligt målande hans sinnestillstånd:

»Jag ej omröra vill, vad någon tid jag lidit, Uti vad akt och sinn thet varit mot mig smidit, Av ondska, avund, hat ell' blott ovetenhet, Thet lämnas Gud till Dig: Nog av at tu thet vet. Jag lever nöjd i tig, som bäst ser allas bästa, I Christo tåligt lär mig kiöttsens lust korsfästa, Att trots all världsens trug och fiendernas rop, Jag dock glad finnas må i the utvaldas hop.»

Av några synnerligen intressanta brev från kyrkoherde H. Schröder till C. framgår f. ö., att C. icke tillhört de pietister, som i sammanhang med Dippels vistelse i Stockholm 1728 gledo över till mera radikala ståndpunkter, utan tvärtom med ogillande iakttagit de religiösa utsvävningar, vissa av hans gamla trosfränder nu hängåvo sig åt. — C. avled på hösten 1729 endast femtiosex år gammal »av slag» på sin gård Lindholmen.

K. G. Tessin skriver i sin dagbok 1757: »Cederhielm var sannerligen en man av förtjänst och starka förståndsgåvor, som med fog kunde klaga över förföljelse och vidrigt öde». Samma höga uppskattning av hans begåvning och vittomfattande kunskaper — han efterlämnade även ett utomordentligt imponerande bibliotek — hans outtröttliga arbetsentusiasm och oegennyttiga intresse för publika värv möter hos alla samtida, som icke förblindats av partihatet. Men som den där lidit nederlag och det i kampen mot en man som Arvid Horn, vilken av eftervärlden med måhända icke alltid lika självklar rätt omgivits med en nimbus av aktning och sympati, har C. blivit svärtad och klandrad med argument, lånade från partikampens upphetsning. Det är då skäl att minnas, att även Malmström, som förvisso icke kan förebrås för att underskatta Horns betydelse, om C. sammanfattar sin uppfattning med orden: »Cederhielm var utan tvivel en av sin tids utmärktaste män. I kunskaper och arbetsamhet lärer han hava haft få likar, och såsom skriftställare står han ganska högt. Endast ovanliga och lysande egenskaper kunna förklara, huru han omedelbart efter återkomsten ur en långvarig fångenskap kunde genast uppsvinga sig till ledare av ett stort parti. Men han invecklade sig för djupt i partiets intressen, att icke dess fall skulle medföra hans eget.» Detta omdöme synes ett närmare sysslande med hans skriftliga kvarlåtenskap i allo bekräfta.

Författare

Gr. Carlquist.

Arkivuppgifter

— En del av C: s brevväxling förvaras i Finlands statsarkiv, brev till och från honom finnas i riksarkivet i ett flertal samlingar samt bland släktpapperen i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: En utförlig berättelse om slaget emellan öfwersten af Kongl. May:tz lif-regemente herr baron Creutz och den muscowitiske generalen Nieplij, wid staden Kletsk i Littouen den 20 aprilis 1706 samt hwad ytterligare til den 15 maij förelupit är. Sthm [1706]. 4: o 4 bl. [Annan uppl.' U. o. o. å. Lit. 8: o 4 bl. Även utg. på tyska. U. o. o. å, 4: o 4 bl.] (Anon.; förf. av C. enl. anteckn. å handskr. ex. i RA.) — Schreiben eines in Muscow gefangenen schwedischen Secretarii vom Departement der auswärtigen Affai-ren, nahmens Cederhielm, an Ihro Hochgräfl. Excellenz N. N. Aus dem Frantzösischen übersetzet. U. o. o. å. 4: o 4 bl. (Dat. Muscow 15 jan. 1720.) Annan uppl, Frankf. a. M. u. å. 4: o 8 s. (Med ett förord av J. G. Pritius, dat. 6 juni 1720.) — En borgerlig aflidens tanckar nyåhrs morgon 1728. [Norrk. 1728.] Fol. 2 bl. (Anon.) — Kongl. secreterarens herr Jos. Cederhielms bref till kon. Carl 12 [dat. Riga d. 20 aug. 1709] (Det sw. biblioteket, utg. af C. C. Gjörwell, D. 1, Sthm 1757, s. 274—298). — Depecher från riksrådet friherre Cederhjelm, stadd på beskickning hos kejsarinnan Catharina I (Portefeuille, utg. af M. J. Crusenstolpe, D. 1, Sthm 1837, s. 26—63). —- [Bref af Jos. Cederhielm 1727] (DelaGard. archivet, D. 15, 1841, s. 208—216; efter en ounderteckn. kopia). — Sekreteraren vid Carl XII: s fältkansli Josias Ceder-hjelms bref till sin broder Germund 1707—1722 (Karol. krigares dagböcker) D.6, Lund 1912, s. 1—297, 1 portr.). — Sekreteraren vid,Carl XII:s fältkansli Josias Cederhielms bref till sin broder Germund juni 1700—1701 samt 1706 (ibid., D. 8, Lund 1913, s. 137—257). — Dagboks-fragment af sekreteraren Josias Cederhielm 1702—1703 (ibid., D. 10, Lund 1914, s. 447—464). — Ur Josias Cederhielms försvarsskrift 1727 (Karol. förb. årsbok, 1915, s. 82—109). — Fragment af Josias Cederhjelms dagbok [1702] (ibid., s. 109—113). —: Josias Cederhjelm till Nils Gyldenstolpe? [23 jan. 1703] (ibid., s. 113—118). [De tre sistnämnda skrifterna utg. ss. bil. B—D till G. Carlquists uppsats: Om och ur Josias Cederhjelms papper.] — Josias Cederhielms dagboksanteckningar 1700— 1706 (1709), medd. av F. Wernstedt (Karol. förb. årsbok, 1925, s. 53—177).

Översatt: A. H. Francke, Lära om begynnelsen til et christeligit lefwerne, nemligen: 1. Grundelig anledning til en sann christendom. 2. Enfaldig underrättelse huru man skal läsa then heliga skrift... 3. Anwisning hur man... skal bedja. 4. Bepröfwande, om man hafwer then sanna lefwande tron... Reval 1718. Ny uppl. Sthm 1723. 16: o (6), 124 s. [Senare uppl. Skara 1737, Sthm 1750 och Söderhamn 1848.] (Anon.) — Methodus conversandi cum Deo. Det är: Kort och dock grundelig anledning til en stadig umgängelse med Gud. Jemte et företal om förberedande dertil, samt huru många genom sielf-wållande förhinder stänger sig der ifrån. Sthm [1726], 21 bl., 60 s. (Anon.) Ny uppl. Vasa 1776. 20 bl., 72 s. (Anon.) — J. Hübner, Brevis introductio ad historiam politicam in usum incipientium adcurata. Link. 1728. 12: o 2 bl., 78 s. [Härmed sammantr.: Mnemonica historia? Sviogothicse epitome, duodecade quasstionum inclusa. Link. 1728. 30 s. (Föret, undert. A. O. Rhyzelius.)] (Anon.J

J. Apelblad uppger i sin Bibliotheca illustris (hdskr., UB: U. 237—239), att C. efterlämnat ett flertal smärre religiösa skrifter utarbetade under fångenskapen ('plures tractatus sive libellos msc. quos ad fallenda siberiacse captivi-tatis taedia composuit transmissis libris et epistolicis consiliis Halensium theolo-gorum Franckenii et aliorum adjutus'). En uppgift i samme Apelblads anonymlexikon, att C. författat 'Nyårsönskan till Carl XII på året. .. 1718', förefaller mycket tvivelaktig.

Källor och litteratur

Källor: C:s beskickningsarkiv från Dresden 1706—07 och S:t Petersburg 1725—26, Cederhielmska och Dubenska samlingarna, biographica och utskottshandlingar 1726/27, vol. 7, 13, samt C. G. Malmströms excerpt, allt i RA; C:s brevväxling, Finska statsarkivet; handl. rör. C:s ambassad till Ryssland (sign. F. 381 a, b), Germ. Cederhielm d. y:s brevväxling (sign. F. 153— 154) samt Johann Rosenhanes brevväxling (sign. E. 527 a), allt i UB; brev till Samuel Åkerhielm, KB; E. Benzelius' brevväxling, Linköpings stifts- o. landsbibliotek. — Brefvexling mellan Carl XII och rådet (Hist. handl., 10,11,14,15, 1879,89,92,95); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 2—5 (1876—86); Berättelse om riksdagen åren 1726 och 1727 (Handl. rör.- Skandinaviens historia, 34, 1853); C:s ovannämnda bref och dagboksanteckningar; C. Piper, Dagbok 1709—1714, utg. af E. Carlson (Hist. handl. 21: 1, 1906); C. G. Tessin, Dagbok 1757 (1824). — G. Carlquist, Om och ur Josias Ceder-hielms papper (Karol. förb. årsbok, 1915); O. S. Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik, 2 (1919); H. Jansson, Sveriges accession till han-noveranska alliansen (1893); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—2 (1893—95); J. Nordberg, Konung Carl XII:s historia, 1—2 (1740); C. F. von Wreech, Historie von denen schwedischen Gefangenen (1728). — Se i övrigt, ang. C: s bibliotek: Catalogus librorum bibliothecaä Cederhielmiana; (1734).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Josias Cederhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14710, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Carlquist.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14710
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Josias Cederhielm, urn:sbl:14710, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Carlquist.), hämtad 2024-04-20.