Fredrik J Cederschiöld

Född:1774-03-25 – Sjösås församling, Kronobergs län (på Lidboholm)
Död:1846-04-04 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Präst, Klassisk filolog


Band 08 (1929), sida 81.

Meriter

2. Fredrik Johan Cederschiöld, f. 25 mars 1774 på stamgodset Lidboholm i Sjösås socken, d 4 apr. 1846 i Lund. Föräldrar: kvartermästaren vid adelsfanan Staffan Kasper Cederschiöld och Anna Plantina Laurell. Åtnjöt undervisning i föräldrahemmet; elev vid Växjö skola från 1787; student i Lund 28 sept. 1793; inskriven i Smålands nation 22 okt. 1793; disp. 14 dec. 1793 (De perspicuitato dicendi, p. II; pres. K. Rydén); fil. kand. 2 dec. 1795; disp. apr. 1796 (De libro datico Lundensi, ejusque in historia Scaniao ecclesiastica usu, p. I; pres. G. Sommelius); fil. magister 23 juni 1796. E. o. amanuens vid akademiska biblioteket i Lund 16 nov. 1795; docent i teoretisk filosofi i Lund 8 dec. 1800; undervisade tillika i grekiska och latin; uppförd på andra förslagsrummet till filosofie adjunkt 17 mars 1802; adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi i Lund 26 maj 1803; lektor i historia och moralfilosofi vid Växjö gymnasium 7 okt. 1807, men tillträdde aldrig denna befattning; juris et moralium professor vid Lunds universitet 29 juni 1808 med bibehållande av lektorslönen under två år; universitetets rektor 1811—12 och 1824— 25; kyrkoherde i Hardeberga och Sandby församlingars prebendepastorat 28 febr. 1821; prästvigd 11 juni 1821; förflyttad till Stävie och Lackalänga prebende 14 jan. 1824; prost över sistnämnda församlingar 21 apr. 1824; en av stiftarna av sparbanken i Lund 1833; åtnjöt tjänstledighet från professuren från 1836 (första gången beviljad 11 juni 1836); professor emeritus med bibehållen lön 30 nov. 1841. LNO 1837.

Gift 1 okt. 1808 med Eleonora Fredrika Widegren, f. 6 nov. 1778, d 21 juli 1826, dotter till justitieborgmästaren i Malmö, jur. doktorn Karl Fredrik Widegren.

Biografi

Kantianen Lars Peter Munthes efterträdare på lärostolen i praktisk filosofi (då ännu tillhörande både juridiska och filosofiska fakulteten), vars andre innehavare efter universitetets stiftande var den berömde Samuel Pufendorf och vars systerprofessur i Uppsala den cederschiöldska ättens grundare en gång innehaft, har C. av Ach. Kahl betecknats som en trogen anhängare till den kritiska filosofiens principer, knappast på fullgoda skäl. Som symtomatiskt må påpekas, att C:s egen docent P. G. Ahnfelt under sina studier av Kant än attraherades, än tillbakastöttes, men även efter skedd anslutning till Schelling som sin »spekulative heros» yttrade sig om Kant med största erkännande, medan han rätt hånfullt omnämner C:s »bemödande att systematisera den plattaste av alla läror». Just så pläga den romantiska filosofiens anhängare gärna reagera mot »upplysningen» och enkannerligen Wolffs läror. Ahnfelt omnämner ock, att C. särskilt ålagt honom att »studera Pufendorf och rättsfilosoferna av Wolffs skola», ett krav som sakligt svarar mot dennes egen ståndpunkt i de dissertationer, vilka hänföra sig till naturrätten. Då C. för sin »aprioriska eller rationella pliktlära» i betonad motsats till »senare tiders moralister» eftersträvar att icke avhandla naturrätten och etiken var för sig utan i ett sammanhang, så att klart skönjes »först vad som blir en fullkomlig och analytisk (juridisk), sedermera en ofullkomlig och syntetisk (etisk) plikt», är det givet, att hans principiella hållning i det naturrättsliga á la Wolff även måste uppenbara sig i hans etik. Det saknas ej heller uttalanden från C:s sida av allmänt programmatisk betydelse, t. ex. då han i sin oppositionsställning till schellingianismens frammarsch en gång yttrar: »Wolff genom sitt bestämda och tydliga filosofiska skrivsätt skall i längden, oaktat icke vältalig, uttränga Schelling, vars obestämda, obegripliga och poetiska vältalighet endast så länge kan berömmas och förgudas, som man tager skuggan för kroppen, det obegripliga för det djupsinniga och den poetiska vältaligheten för den filosofiska vissheten.»

Att C. någon gång polemiserar även mot Wolff, är lika litet något bevis mot antydda sammanhang, som hans då och då återkommande polemik mot Kant behövde omöjliggöra en anslutning till kriticismens principer. Just hans relationer till Kant äro emellertid belysande för hans ställning till Wolff och må alltså i korthet antydas. I de latinska aforismerna av 1799 om Kants skillnad mellan analytiska och syntetiska omdömen vill C. göra gällande, att Wolff här vore Kants föregångare genom sin distinktion mellan identiska [= analytiska] och icke identiska [= syntetiska] omdömen, men att Kant inlagt förtjänst genom ett närmare studium av denna åtskillnad. Om C. härvid erkänner de syntetiska omdömenas betydelse att utvidga vår kunskap, med särskild vikt på de syntetiska omdömena a priori, visar likväl hans behandling (i en latinsk dissertation år 1813) av kantianismens högsta moralprincip, hur pass han härvid ser problemet wolffianskt. Han finner nämligen att den kantska moralprincipen behöver återföras på en än högre princip och det en princip, som i själva verket blir grundläggande för såväl teoretisk som praktisk filosofi — och detta vore visserligen i och för sig ingalunda oförenligt med Kants systematiska tendenser. Dess klarare framträder ståndpunkternas åtskillnad, när denna högsta princip bestämmes till att vara den redan av Aristoteles hävdade principium contradictionis eller — i imperativ form — »undvik motsägelse». I sin praktiska tillämpning ger detta principen »undvik motsägelse i dina handlingar». Hur föga Kants innersta tankegång här är träffad, framgår av att denne ju uppvisar det kategoriska imperativet som »en syntetisk-praktisk sats a priori», för vilken motsägelselösheten givetvis är ovillkorligt fordrad som oumbärligt villkor, men utan möjlighet att ur den som fordrad härleda det kategoriska imperativets syntetiskt aprioriska sida — alldeles som Kant i sin »Kritik der reinen vernunft» vid systemet av det rena förståndets grundsatser hävdar motsägelselagen som högsta grundsats för alla analytiska omdömen men samtidigt denna princips otillräcklighet för allt vad syntetiska omdömen heter, för vilka också en särskild högsta grundsats vindiceras. Det, som hos C. kan synas innebära något slags anslutning till kantisk kriticism, går således icke nämnvärt över vad som hos Kant själv står kvar från tiden för hans ursprungliga anslutning till wolffianismen. Något helt annat men icke av C. utrett är, att hans tolkning av sin högsta princip som »undvik motsägelse med förnuftet» icke utesluter, att förnuftet, tänkt som realt (ungefär som hos Boström) eventuellt kunde befinnas vara, vad som egentligen möjliggör den synthesis a priori, vilken Kant tillerkänner konstitutiv betydelse även på det praktiska området.

Uppenbarligen är det formalismen i utförandet, som hos C. så intimt sammanhänger med hans wolffianism, varur man har att förklara och i vars ljus man har att se en mångfald uttalanden om honom av vissa samtida i Lund, vilka mer eller mindre gripits av den romantiska filosofien. Särskilt »Herberget» och dess genidyrkande anhang kom till honom i ett stundom rätt utpräglat motsatsförhållande, som i någon mån även fick personlig tillspetsning, tack vare C:s befordran till en professur, om vilken Tegnér gjort sig förhoppningar och för vilken han speciminerat. I åtskilligt ett original, som bl. a. gärna grep varje tillfälle att efter Sokrates' förebild tjäna sina medmänniskor med moralfilosofiska utredningar i dagens frågor och enskilda angelägenheter, blev C. en tacksam angreppspunkt för diverse anekdotiskt gyckel, genom vilket man dock kan skönja ett tämligen allmänt erkännande både av hans dialektiska katederdygder, vare sig på latin eller svenska (fyndighet, logisk skarpsinnighet och distinktionsförmåga) och av hans utmärkta personliga egenskaper (»som människa, vän och kamrat... förekommande, pålitlig, älskvärd, ridderlig»). När han under senare delen av sitt liv genom ett rikt prebende blev därtill i stånd, understödde han ock i stor utsträckning mindre bemedlade släktingar.

Författare

E. LlLJEQVIST.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se G. Marklin, Cata-logus disputationum Lidenianus continuatus (1820) och P. Sjöbeck, Program utg. vid Lunds universitet 1667—1867 (1912—15); bland avhandlingarna märkas särsk. de på svenska avfattade: Anmärkningar vid Kongl. lag-comiténs förslag till allmän criminal-lag. St. 1—4. Lund 1835. 74 s.-f-tit.-bl. jämte en tabell över Borgerlig lag [i anseende till dess allmännaste föremål]; och Svar på Kongl. lag-comiténs utlåtande öfver Anmärkningar vid dess förslag till allmän criminal-lag. Lund 1835. 18 s. [Ang. övriga med anledning av förslaget utg. skrifter se Hj. Linnström, Sv. boklexikon, under rubr. Förslag till allmän criminallag.] — b) övriga skrifter: Allmän inledning till apriorisk, eller rationel, pligt-lära. Lund 1821. XVI, 192 s. — Svar på eloquentiae romanae docentens, h: r magister Malmströms, uti tryckta Handlingar rör. upprättande af förslag till den vid Kongl. Carolinska akademien ledig-varande eloquentise romana? och grascae linguaa adjuncturen gjorda anmärkningar emot undertecknads fällda yttrande öfver bemäldte magisters för samma adjuncture utgifna prof-afhandling. Lund 1827. 34 s. — Menniskors aprioriska, eller rationela, pligt-lära. 1—2. Lund 1828—29. LII s., s. 1—184; IV s., s. 185—468. — Stats aprioriska pligt-Iäras propaedeutik. Lund 1831. X, 105 s. — Stats aprioriska pligt-lära. 1*. Lund 1834. 119 s.

Källor och litteratur

Källor: Muntliga meddelanden av professor J. G. Chr. Cederschiöld; Lunds konsistoriums skrivelser till kanslern för Lunds universitet 19 nov. 1800, 17 mars 1802 och 4 maj 1803, kanslerns koncept 1800, 1803, kanslerns skrivelser till K. M:t 19 juni 1808 och 10 maj 1836, samt eckl.-dep. handl. 23 nov. 1841, allt i RA; handl. i Lunds universitets arkiv, LB; Lunds stads kyrkoböcker, landsarkivet i Lund. — Artiklar över C. i Biogr. lexikon, 3, rev. uppl. (1875) och Ny följd, 3 (1859—60); P. G. Ahnfelt, Studentminnen, T 2: a uppl. (1882); G. Elgenstierna, Den introducerade sv. adelns ättartavlor, 1 (1925); [L. Feuk,] Ett akademiskt album från studenttiden, af Larifari (1889); Ä. Kahl, Tegnér och hans samtida i Lund (1851); A. Nilsson, Tegnérs filosofiska och estetiska studier (Es. Tegnér, Filosofiska och estetiska skrifter, utg. av A. Nilsson & B. Möller, 1913); M. L. Ståhl, Biogr. underrättelser om professorer vid Kongl. universitetet i Lund (1834); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668—1868 (1868); E. Wrangel, Gamla student- minnen Iran Lund (lyu).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik J Cederschiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14718, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. LlLJEQVIST.), hämtad 2019-09-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14718
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik J Cederschiöld, urn:sbl:14718, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. LlLJEQVIST.), hämtad 2019-09-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se