Anders Celsius

Född:1701-11-27 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1744-04-25 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Fysiker, Astronom


Band 08 (1929), sida 266.

Meriter

5. Anders Celsius, den föregåendes brorson, son till C. 2, f. 27 nov. 1701 i Uppsala, d 25 apr. 1744 därstädes. Student i Uppsala 12 juni 1711; disp. 12 dec. 1727 (Disputatio astronomi ca de motu vertiginis lunæ; pres. E. Burman) och 21 maj 1728 (Dissertatio gradualis de existentia mentis; pres. J. Hermansson); fil. magister 4 juni 1728. Amanuens hos Vetenskapssocieteten i Uppsala 28 febr. 1724 och sekreterare därstädes 1729; docent i matematik vid Uppsala universitet 1729 och förordnad att uppehålla professurerna i matematik och astronomi 1729; professor i astronomi 11 apr. 1730; företog en utrikes studieresa sept. 1732 — (pass 23 maj) — våren 1736; universitetets rektor vt. 1739 och ht. 1743. LVS 1730; ledamot av Academia Csesarea Leopoldina Carolina naturse curiosorum 1733; LVA 1739; var dessutom ledamot av åtskilliga utländska lärda sällskap. — Ogift.

Biografi

C:s' namn räknas bland den svenska lärdomshistoriens främsta. Av de mångsidiga anlag, som under trenne generationer tillhörde den Celsiska släktens arvedel, nådde de matematisk-naturvetenskapliga sin högsta utbildning hos honom. Hans verksamhet inföll under den empiriska naturvetenskapens stora genombrottstid, då dess framsteg överallt följdes med spänt intresse. I Europas lärda värld vann han också det erkännande, hans snille, fulländade arbetsmetoder och hängivenhet förtjänade. Han kan sägas vara en av de första bland de svenska vetenskapsmän, som intagit en ledande ställning i det internationella vetenskapliga samarbete, vartill naturvetenskapernas universalitet inbjuder.

Redan tidigt visade C. en utomordentlig fallenhet för studier och torde nära nog kunna betecknas som ett matematiskt underbarn. Han hade även tillgång till goda bibliotek. Hans fader hade det visserligen knappt ekonomiskt, men han ägde en god boksamling, och professorn i astronomi, Per Elvius, som var gift med C:s' moster, innehade redan år 1698 ett exemplar av den 1687 utkomna upplagan av Newtons »Principia». Då detta ännu finnes i behåll, kan man sluta, att Elvius' bibliotek åtminstone delvis undgått att bli lågornas rov vid 1702 års brand. Den akademiska undervisningen i matematik och astronomi var emellertid synnerligen undermålig under C: s' uppväxttid: matematiken sköttes åren 1719—28 av Elof Steuch, som företrädesvis ägnade sin tid åt att sköta sina jordagods, astronomien till 1724 av C: s fader, som denna sista tid var nära nog decrepitus. Till all lycka fanns dock en man utom universitetet, som kunde väcka intresse för och meddela undervisning i den högre analysen. Hans namn var Anders Gabriel Duhre. Åren 1717—23 undervisade han huvudsakligen i Stockholm, men sistnämnda år överflyttade han helt till Ultuna kungsladugård, som han genom riksens ständers bemedling fått åt sig upplåten, och där anlade han ett matematisk-ekonomiskt laboratorium. 1724 fick han märkligt nog tillåtelse att anordna en föreläsningskurs; i själva Uppsala, och C. höll snart »kollegier i Duhrens hus», dvs. undervisade i Duhres skola. För denna skolas behov utgav han nu sin »Aritmetica eller räknekonst» (1727), som sedan länge användes vid gymnasiernas matematikundervisning. Innan han blev lärare hos Duhre, hade C. på sina föräldrars bud ägnat sig åt juridiken och gått på den berömde E. Castoviusi' föreläsningar, men sedan han lärt känna sin verkliga håg och fallenhet för naturvetenskaperna, ägnade han sig uteslutande åt dessa.

Med undervisningen i fysik vid Uppsala universitet tyckes det ha varit något bättre ställt än med undervisningen i den rena matematiken; särskilt tyckes adjunkten, senare professorn i astronomi Erik Burman ha intresserat sig för meteorologi och experimentalfysik. C:s' första framträdande som vetenskaplig författare kom också att röra sig på detta område. I Acta literaria för år 1724 har han sålunda publicerat två uppsatser, av vilka den första, som handlar om observationer av barometerns stigande i Sala silvergruva, omedelbart avtrycktes i Philosophical transactious of the Royal society.

Den andra uppsatsen, »Observatio de luminis in barometra», behandlar den luminiscens av elektrisk natur, som uppkommer, när man skakar barometerrör, i vilkas vakuumrum luften ej blivit fullständigt bortskaffad. Troligt är, att det här studerade fenomenet tidigare varit under debatt i Vetenskapssocietetens krets, N. Hasselbom lämnar en notis i disputationen »De Pharis» redan 1722, men C. meddelar i sin korta avhandling allt, vad man då visste om denna sak. De författare, J. G. Leutmann och Hasselbom (1732), som senare ägnat sin uppmärksamhet åt barometerluminiscensen, ha i sak intet att tillägga till C:s' framställning, vilken de dock ej omnämna.

Genom sina meteorologiska observationer kom C. snart till insikt om omöjligheten av väderleksförutsägelser på vetenskapens dåvarande ståndpunkt. Sedan han fått taga hand om utgivandet av almanackorna, insatte han redan i sin första almanacka, för år 1728, såsom förutsägelse den väderlek, han observerat i Uppsala 1723 — »efter mundus vult decipi», som han skrev till sin faderlige vän, sedermera ärkebiskop Erik Benzelius d. y. Denna almanacka innehåller även en av C. författad uppsats om runstavarna, där han hävdar, att de äro yngre än kristendomen. Liksom farbrodern Olof Celsius d. ä., vilken han varit behjälplig vid dennes epokgörande runforskningar, ställde han sig alltså i opposition mot de Rudbeckianska åsikterna.

Sedan C. under 1728 i Stockholm åhört Mårten Triewalds berömda kollegium i fysik och avlagt de vanliga proven, befordrades han till docent. På grund av Burmans hastiga död, som inträffade strax efter att Elof Steuch dragit sig tillbaka till sina gods, kunde såväl Samuel Klingenstierna, vilken genomlupit en med C. parallell utveckling, som C. befordras till ordinarie professorer nära nog samtidigt, varvid astronomiprofessuren kom på C: s' lott. Man kan med visst fog säga, att C. var född till denna professur, som de femtio föregående åren innehafts av hans morfar, morbror och fader och endast under fem år varit ur släktens besittning. Med C. och Klingenstierna börjar en glänsande period i matematikens och naturvetenskapernas historia vid Uppsala universitet, och Uppsalas namn blev känt överallt, där naturvetenskapliga studier idkades.

Redan 1724 hade C. antagits till amanuens av Vetenskapssocieteten. Vid Burmans död avancerade han till sekreterare och var därefter den egentliga själen i dess arbete. C: s' arbetsförmåga var rent otrolig: efter sju timmars matematiska lektioner övade han sig i franska och engelska samt besörjde tryckningen av Veten-skapssocietetens akter, gjorde meteorologiska och astronomiska observationer samt skrev vetenskapliga avhandlingar. I dessa liksom även i de första disputationer, som ventilerades under hans presidium, märker man tydligen, att C. är en radikal anhängare av den nya Wolfska filosofien och att han mer och mer hänföres av »upplysningens» ideal.

Den 23 maj 1732 erhöll C. permission med bibehållande av lönen för att företaga en utländsk studieresa. Överallt, där han drog fram, uppsökte han de just denna tid uppblomstrande lärda sällskapen och inledde förbindelser med dem. Ständigt tycktes han ha haft Vetenskapssocieteten i tankarna: »Jag har bjudit till på hela min resa i Tyskland och Italien att göra henne namnkunnig», skriver han från Paris till Benzelius. Hans personlighet vann överallt sympati, och ännu så sent som 1771 träffade J. J. Björnståhl på sin resa i Italien lärda män, som med beundran mindes den ryktbare »Don Andrea». Hans verksamhetsiver stimulerades ytterligare av resan, och man kan finna spår av hans litterära verksamhet, särskilt i akademiernas acta, nästan på varje plats, där han uppehöll sig någon längre tid. Helt fri var han väl ej ens nu från informatorsskapet, då han som resekamrat hade den unge J. Meldercreutz, som senare blev Klingenstiernas efterträdare.

Över Berlin, där C. endast utgav några relativt obetydliga, meteorologiska observationer, reste han till Nürnberg, där han på sensommaren 1733 publicerade sin stora sammanställning av 316 observerade norrsken, som i ett slag gjorde honom till en ryktbar man. Hans arbete prisades i höga toner bland annat av den franske norrskensforskaren J. J. D'Ortons de Mairan. Denna, tid tyckas norrskenen ha visat sig ofta och praktfullt (1737 observerades ett ovanligt stort sådant i själva Rom), så att norrskenspörsmålet var i hög grad aktuellt. C. hade naturligtvis endast gjort en mindre del av dessa observationer själv, de övriga hade han sammanställt ur det rika förråd av meteorologiska dagböcker, som blivit resultatet av den ursprungligen på engelskt initiativ påbörjade, men i Sverige av Burman och C. bättre än i något annat, land organiserade meteorologiska verksamheten. På grund av C: s' och andras sammanställningar av norrsken fann man, att dessa, ofta kunna samtidigt vara synliga över stora områden, och man drog härav den riktiga, ehuru ej tillräckligt grundade slutsatsen, att norrskenens höjd överstiger två mil, som var den gemenligen antagna höjden av jordens atmosfär. Ännu i denna dag utgör förlikandet av norrskenens oerhörda höjd — enligt nyligen utförda mätningar någon gång över 700 kilometer — med luftkretsens på andra grunder beräknade mäktighet ett av geofysikens svåraste problem. Men även på den rena astronomiens område gav C. i Nürnberg upphov till ett viktigt företag. Han lyckades nämligen intressera astronomen och boktryckaren Michael Adelbulner att grunda en tidskrift, som utom en del recensioner skulle innehålla uppgifter om kommande fenomen, värda att observeras, samt utgöra en central av ungefär samma slag som Internationella astronomiska unionens byrå i Köpenhamn i våra dagar. Man ansåg, att Nürnberg låg alldeles särskilt lämpligt till i förhållande till de stora observatorierna. Tyvärr var postgången långsam på 1700-talet, och snart förspordes en allmän klagan, att de astronomiska nyheterna voro för gamla. C. gjorde under sin fortsatta resa vad han kunde genom att insända både egnas och andras observationer, men företaget fick så småningom läggas ner. Tidskriften är numera mycket sällsynt (Uppsala observatoriums bibliotek äger dock ett nästan fullständigt exemplar), då hela restupplagan förstördes vid en vådeld. Efter två provnummer utkom den med titeln Commercium litterarium ad astronomiæ incrementum inter huius scientiaa amatores communi consilio institutum, 1733—35, antagligen 45 nummer, varefter den 1736—40 ersattes av Merkwürdige himmelsbegebenheiten.

På hösten 1733 reste C. över Alperna och hjälpte sedan den gamle Eustachio Manfredi på ett utmärkt sätt under nära nog ett halvt år med hans observationer på Bolognas berömda gnomon. C: s' observationer äro publicerade i Manfredis bok, Liber de gnomone meridiano Bononiensi, 1736. Från Bologna gick så färden till Rom (apr. 1734), där påven upplät ett av Kvirinalens gallerier åt C. I Rom gjorde han en del fotometriska observationer, vilka sedan av de Mairan publicerades i franska vetenskapsakademiens Histoire för år 1735. Vid sidan av en del meddelanden om solens och månens relativa ljusstyrka, som i stort sett bekräfta förut av andra forskare vunna resultat, trodde sig C. kunna uppställa en ny naturlag om relationen mellan ögats avstånd till ett nätt och jämnt urskiljbart föremål och dettas belysning. Tyvärr gäller denna C:s' lag endast för C:s' öga.

C. trivdes som många svenskar ypperligt i Italien. »Jag önskade jag kunde förbyta Uppsala i denna staden, så skulle jag aldrig fara härifrån. Det är just Canaans land, som presterna så mycket tala om», skriver han hem till sin mor från Bologna. Han meddelar naturligtvis en hel del giftigheter om små och stora »pfaffar», men som sann vän av »upplysningen» gör han om den protestantiska teologien lika föraktfullt överlägsna uttalanden.

I Paris, dit C. anlände på eftersommaren 1734, hade han »mycket nöje av de lärda», ehuru det »på observatorio tyckes... nu ej gå så lovande till som tilförende». Striden om jordens figur hade vid denna tid börjat rasa i Paris' vetenskapliga värld. Newton hade på teoretiska grunder uttalat, att jorden till följd av sin rotation måste vara avplattad vid polerna. Häremot hävdade J. Cassini på grund av sina gradmätningar i Frankrike, att jordens axel mellan polerna är längre än diametern genom ekvatorn. Newtons åsikt försvarades av Maupertuis och C., vilken senare var så säker på sin sak, att han ansåg ett experimentellt bevis onödigt. Just vid denna tid trodde sig den franske astronomen L. Godin och den gamle Manfredi i Bologna ha observerat, att månen hade större utsträckning i norr och söder än i öster och väster. Detta gav naturligtvis Cassini's parti vind i seglen, och på konungens bekostnad utrustades en expedition för att under ekvatorn (i Peru) företaga en gradmätning. C., som starkt misstrodde den av Cassini företagna gradmätningen, föreslog då, att man skulle företaga en gradmätning så nära polen som möjligt för att därigenom definitivt göra slut på striden om jordens figur. Han fick också av franska vetenskapsakademien »i commission att göra corresponderanta observationer... i Sverige», men han måste avsäga sig det hedrande uppdraget av brist på pengar och instrument. Snart lyckades emellertid de intresserade vetenskapsmännen, tack vare statssekreteraren Maurepas' intresse, förmå konungen att bevilja medel till en helt ny (arktisk) gradmätningsexpedition under ledning av Maupertuis. Denne tvekade länge mellan olika möjligheter: Island, Norges kust eller nordändan av Bottniska viken, men beslöt sig slutligen av flera skäl för den sistnämnda platsen. C, som redan under sommaren 1735 begivit sig till England, fick i uppdrag att fullständiga den vetenskapliga utrustningen. Samtidigt beställde han instrument för ett tilltänkt observatorium i Uppsala — de gamla på biblioteket förvarade instrumenten voro alldeles odugliga ¦— samt troligtvis även för Linköpings och Härnösands gymnasier. För övrigt upptogs hans tid i London icke blott som vanligt med observationer och dylikt, utan han deltog även i Society of antiquaries' sammanträden och publicerade ett runologiskt arbete i Philosophical transactions.

Den 2 maj 1736 avseglade expeditionen från Dunkerque, dit C. anlänt från England några dagar tidigare, för att redan 21 maj anlända till Stockholm. Deltagare i expeditionen voro utom de förut nämnda A. C. Clairault, P. C. Le Monnier, C. E. L. Camus, abbé R. Outhier samt ytterligare två fransmän. Maupertuis har i sin till nästan alla europeiska språk översatta bok, »La figure de la terre» (1738), skildrat de vetenskapliga iakttagelserna och resultaten, medan abbé Outhier i sin »Journal d'un voyage au Nord en 1736 & 1737» (1744) givit en minutiöst noggrann berättelse över expeditionens öden dag för dag, en skildring, som för övrigt är av stort kulturhistoriskt värde men märkligt nog blivit mycket litet uppmärksammad. De svenska myndigheterna sökte på allt sätt underlätta expeditionens arbete och lämnade, där så behövdes, nödig hjälp. Vid framkomsten till Torneå visade det sig omöjligt att förlägga gradmätningen till öarna i Bottniska viken, varför arbetet i stället utfördes i Tornedalen, som ju går nära nog rakt i norr och söder, en för en gradmätning idealisk sträckning. De geodetiska operationerna, triangelmätningarna och basmätningen, vilken företogs på Torneälvens is, äro höjda över allt beröm; i de astronomiska observationerna måste däremot ett fel ha insmugit sig. Man mätte endast differensen mellan polhöjderna i Kittis och Torneå medelst en zenitsektor genom att observera stjärnorna a och d Draconis. Instrumentet måste alltså transporteras längs efter eller på Torne älv, och det är väl troligt, att det härvid på något sätt rubbats eller skadats. Om man sålunda kombinerar de Cassiniska och Maupertuis-Celsiuska gradmätningarna, erhåller man ett för stort värde på jordens avplattning, nämligen Vits i stället för VS99.

Dock är den s. k. lappländska gradmätningen att betrakta som den historiskt viktigaste av alla dylika expeditioner (Todhunter). Den expedition, som under 1800-talets första år under Jöns Svanbergs ledning utsändes för att rätta den lappländska gradmätningens resultat, tyckes ha begått minst lika stora fel som sin föregångare, men dessa ha genom en mer eller mindre lycklig slump nära nog helt och hållet upphävt varandra, så att resultatet blivit riktigt.

C. och hans kamrater hade att utstå stora vedermödor i Tornedalens ogästvänliga trakter. C. beklagar sig över forsfärdernas faror, över myggplågan ävensom över kölden på vintern på samma sätt som fransmännen. För övrigt hann C. med att under denna tid göra ett flertal geodetiska (pendelobservationer m. m.) och meteorologiska observationer.

Man skulle väl tro, att frågan om jordens figur blivit avgjord genom den lappländska expeditionens resultat, men nu först blossade i stället striden riktigt upp. Maupertuis skildrar i sina brev till C. det kalla mottagande och den öppna kritik, som han och hans kamrater fått röna av Cassini och hans skola. C. kastade sig ögonblickligen i striden och gick genast över till motanfall. I febr. 1738 publicerade han sin skrift »De observationibus pro figura telluris determinanda in Gallia habitis disquisito», som till en del bygger på från Maupertuis härstammande material. Han visar upp, att Cassini själv vid sina gradmätningar i Frankrike begått svårare fel än dem, han förebrår sin motståndare. Voltaire, som vid denna tid ännu stod på vänskaplig fot med Maupertuisi, gratulerade denne till att hava »aplati les poles et les Cassini». Maupertuis själv var föga nöjd med expeditionens resultat, som ej så väl, som han väntat, överensstämde med det, som man på teoretiska grunder beräknat. Han utgav några anonyma skrifter, vari han kritiserade sig själv, och lyckades härigenom få en del beröm av sina motståndare. Av Maupertuis' brev till C. framgår, att denne framkastat tanken på en ny gradmätning — på Vätterns is — ett förslag, som Maupertuis med glädje accepterar. Skulle detta projekt visa sig outförbart, föreslår Maupertuis, att man fortsätter den lappländska gradmätningen till Malören, men med villkor, att allt sker i största hemlighet, tydligen i avsikt, att Cassini's parti ej skall få triumfen att säga, att den lappländska expeditionen ej själv var nöjd med sina resultat. I dec. 1738 har emellertid C. återtagit sitt förslag, och Maupertuis skriver i full förtvivlan till C. och undrar, om gradmätningen på Vättern dock ej kan komma till stånd, vilket tydligen är den enda utvägen att få klarhet i frågan om jordens figur, då underrättelserna från Peru äro av sorgligaste art: oenigheten i expeditionen är så stor, att man kan vänta, att medlemmarna skola skära halsen av varandra. Snart härefter kommo emellertid bättre underrättelser från ekvatorial-expeditionen, som gåvo vid handen, att gradmätningen i Peru fullständigt konfirmerade den lappländska expeditionens resultat. Nya mätningar i Frankrike visade också, att de Cassiniska mätningarna, som fortgått under ett halvsekel, voro behäftade med svåra fel.

Konungen av Frankrike belönade C. för hans tjänster med en pension av 1,000 livrés, som gjorde honom till en man med för den tiden ovanligt stora inkomster. Han depenserade emellertid mycket stora summor på instrument och böcker, och vid sin död efterlämnade han en obetydlighet.

När C. återkom till Uppsala, var hans första åtgärd att söka väcka Vetenskapssocieteten ur den dvala, i vilken den råkat vid hans avresa. Redan vid det första sammanträdet i sept. 1737 beslutades, att Acta literaria åter skulle utges och att årgångarna 1734—37 skulle tryckas i en volym. Snart hade C:s' energi även i andra avseenden återupplivat Vetenskapssocietetens verksamhet, så att den blomstrade såsom förut.

En annan sak, som låg C. varmt om hjärtat, var anskaffandet av astronomiska instrument och anläggande av ett tidsenligt observatorium. Redan på sin utländska resa hade han, som förut nämnts, beställt instrument för observatoriets räkning. Konsistorium beviljade i jan. 1735 till deras inlösande 3,000 dir kmt, som togos av bibliotekets medel, då inga andra voro tillgängliga. Man kan ej undra på att bibliotekarien G. Wallin var missnöjd och inlämnade en kraftig reservation. Ett led i C:s' strävan att få till stånd sitt observatorium äro hans små populära traktater på svenska, där han försöker sprida klarhet om astronomiens för hela världsuppfattningen så omdanande resultat. År 1741 var det nya, efter ritningar av K. Hårleman uppförda observatoriet på Svartbäcksgatan färdigt. De nyköpta instrumenten inflyttades och ytterligare nya inköptes från England. Man kan icke fritaga C. från beskyllningen att vid dessa förnyade instrumentköp ha visat en viss nonchalans. Han begärde nämligen icke anslag förrän de instrument, som han beställt, ankommit till Sverige. Att konsistorium med undantag för en och annan medlem fogade sig i detta fait accompli, är verkligen ett bevis på det stora inflytande och anseende, som C. vetat förskaffa sig.

För det vetenskapliga arbetet på sitt observatorium, som snart fick rykte om sig ätt vara ett av de bästa i Europa, välvde C. verkligt storslagna planer. Först och främst tänkte han Skapa en ny stjärnkatalog, grundad på egna observationer, varvid han liksom Maraldi, vilkens handskrivna katalog han lyckats förskaffa sig, ämnade göra början med zodiakens stjärnbilder. En noggrannare bestämning av dessa var nämligen nödvändig, om man ville förbättra sol-, mån- och planettabellerna. Uppsala-observatoriet var tyvärr icke väl lämpat för denna uppgift, då djurkretsens stjärnor aldrig stiga vidare högt över horisonten och för en del av dem dessutom de ljusa sommarnätterna verka besvärande. Därjämte skymdes utsikten åt söder av domkyrkan och åsen. C. tvekade därför länge, om han skulle uppsätta det för dessa arbeten klassiska instrumentet, muralkvadranten, på observatoriet eller på sitt prebendehemman Sävja. Instrumentet, som han beställt hos in-strumentmäkaren Ekström, hann tyvärr icke bli färdigt före C: s' död. Vidare hade han ämnat låta en sammanställning av alla kända stjärnkataloger ingå i ski stora »durchmusterung». Arbetet härpå anförtrodde han åt sin svåger och medhjälpare O. P. Hiorter, som ägnade större delen av sitt liv åt detta verk. Utom stjärnornas läge observerade C. deras magnituder, och dessa observationer blevo verkligen delvis publicerade. De finnas i hans fyra små disputationer om de första stjärnbilderna i djurkretsen. Naturligtvis observerade C. förmörkelser och occultationer m. m., men vad som mest tyckes ha intresserat den stora allmänheten under hans tid var hans kometobservationer. Möjligen berodde detta på att C. just ägnat ett par av sina små traktater åt studiet av kometerna. Redan i början av dec. 1743 upptäckte Hiorter den s. k. 1744 års komet, som först betydligt senare observerades på andra ställen i Europa.

I samband med C:s' astronomiska arbeten står även hans strävan att införa den gregorianska kalendern i Sverige. Att i denna fråga gå rakt på sak var ju icke att tänka på. C: s' utgångspunkt är underligt nog tiden för Distingsmarknadens firande. Distingen hade enligt C. ursprungligen hållits under den fullmåne, som följer efter den andra ny tandningen efter vintersolståndet. I stället för vintersolståndet, som inträffade 11 dec, gamla stilen, räknade man juldagen som utgångspunkt för distingsberäknandet. Redan nu kunde härigenom en viss fara för föret för återfärden från Distingen förefinnas, då denna vissa år ej avslutades förrän i mars. »Ja», utbrister C, »våra efterkommande skola med tiden... [efter åtskilliga hundra år] få Distingen mitt i våren.» Men påsken beräknas på ett med Distingsterminen analogt sätt; därför bör även den beräknas astronomiskt, som ju för resten sedan länge varit bruk bland de tyska protestanterna. Det är naturligtvis ställt utom allt tvivel, att C. insåg vad som skulle bliva följden av hans reform. Om påsken skulle beräknas astronomiskt men den gamla stilen bibehållas, måste snart påskdagen falla tidigare än 21 mars och trefaldighetssöndagarna bliva flera än trefaldighetstexterna, varefter den nya stilen med nödtvång måste antagas. Prästeståndet gick villigt i den av C. utlagda fällan, och endast den halvgalne rektorn i Landskrona J. Wilborn, som i sitt memorial (okt. 1741) ofinkänsligt nog erinrade om C:s' faders missöden i fråga om påskberäkningen, tyckes ha genomskådat det hela. De förslag, som C. framställde i disputationen »De chronologia ecclesiastica», 1740, liksom i ett aldrig tryckt memorial (sign. A. 525, Uppsala universitetsbibliotek), äro väl knappast allvarligt menade. De innefatta bland annat juldagens flyttande till vintersolståndet.

Bland C:s' fysikaliska arbeten märkas hans uppsats »Observationer om tvenne beständiga grader på en thermometer» (1742). Han visar här, att man alltid kan taga smältande ren snös tern- peratur till den ena fundamentalpunkten. Denna är nämligen, som han genom experiment funnit, oberoende av lufttryck och luftstreck. Till andra fundamentalpunkt tar C. vattnets kokpunkt, men här inställa sig genast en del svårigheter. För det första förändrar sig kvicksilvrets höjd något litet i termometerröret, allteftersom vattnet kokar långsamt eller våldsamt, då man, som på C: s' tid alltid var fallet, hade termometerkulan nedsänkt i vattnet. Han rekommenderar att alltid sätta kokpunkten, när vattnet kokar starkt, samt använda gott rent vatten. Vidare är ju kokpunkten beroende av lufttrycket, och den bör därför bestämmas vid ett visst bestämt medellufttryck. C. anger även metoden att genom kokpunkten bestämma lufttrycket, vilket ju är »vigare... i synnerhet på höga berg ock fjäll». Vid kokpunkten satte C. siffran 0 och vid fryspunkten siffran 100. Hans skala är alltså endast en modifikation: av De L'Isles, vilken hade noll vid kokpunkten och 150 vid fryspunkten. Första gången C. använder sin nya skala tyckes vara 25 dec. 1741 (handskr. sign. A. 530, Uppsala universitetsbibliotek), vilket alltså är den ursprungliga Celsius-termometerns födelsedag. Den, som så att säga vände om skalan och skapade vår nuvarande »Celsius-termometer», var, som T. M. Fries visat, säkerligen Linné.

I striden med Emanuel Swedenborg m. fl. om jordmagnetismens dagliga variation lyckades C, biträdd av Hiorter, genom ett långvarigt och besvärligt observationsarbete verkligen konstatera, att en daglig variation äger rum, samt dennas storlek i Uppsala. Härvid kommo de båda observatörerna att av en händelse upptäcka norrskenens inverkan på magnetnålen, en iakttagelse, som senare kom att visa sig vara av allra största vikt för norrskenens utforskande.

Ett par av C:s' sista . arbeten rörde den s. k. vattenminskningen. Genom sina bestämningar av den pågående nivåförskjutningens belopp och genom sina åtgärder för densammas noggrannare följande för framtiden blev C. den forskare, vars namn kommit att intaga främsta platsen i nivåförändringarnas äldre historia (Högbom). Redan under en vistelse i södra Norrland 1724 insamlade C. från kustbefolkningen en del uppgifter om vattenlinjens förskjutning. Den rätta förklaringen till fenomenet fann han dock lika litet som andra samtida. Han fasthöll nämligen vid att söka orsaken i vattnets avtagande i stället för i jordytans nivåförändringar. Även av rent teoretiska grunder, nedlagda i hans promotionstal 1743 (tryckt i Leyden 1744), ansåg han, att en vattenminskning, lika stor överallt på jorden, måste äga rum. Han framställde nämligen en teori för stjärnornas utveckling, som i mycket påminner om vissa moderna astrofysikers förmodanden. Efter en tid av glödhetta urskiljes vattenånga, som när stjärnan blivit tillräckligt sval nedfaller som regn och åstadkommer en allmän översvämning, därefter inträder genom vattnets avdunstning och upptagande av växterna så småningom en allmän torka (månens och Mars' tillstånd), varefter det glödheta tillståndet på nytt inträder. Med tillämpande av sin lära på jorden lärde han, att denna befann sig på mellanstadiet och alltså uppvisade. avtagande vattenmängd. C. beslöt sig för att genom observationer söka bestämma denna vattenminsknings hastighet. Sina rön har han nedlagt i uppsatsen »Anmärkningar om vatnets förminskande så i Östersjön som Vesterhafvet». De flesta av hans beräkningar, som grunda sig på sälstenar (dvs. stenar, på vilka sälar kunnat krypa upp och vilka därför varit av betydelse för säljakten) samt på ett 1731 av J. Rudman utanför Gävle inhugget vattenmärke, hänföra sig till orter i södra Norrland. På grund härav blev det värde, han erhöll på landhöjningen, omkring 120 cm. på århundradet. Nu är emellertid, såsom det längre fram visade sig, landhöjningen störst just kring Bottniska viken, och man får ej, som C. menade, tillämpa samma värde för Östersjöområdet eller Västkusten som för dessa trakter. Frågan om vattenminskningen ägde som bekant vid denna tid en särskild aktualitet på grund därav, att vårt land, om teorierna höllo streck, måste ha stått under vatten under de »äld-gamla» tider, till vilka den arkeologiskt-patriotiska chauvinismen älskade att förlägga sina fantasiskapelser. C:s' undersökningar voro alltså tillika ett led i den på många fronter förda striden mot Rudbeckianismen. Även tidens ortodoxer oroades av de naturvetenskapliga spekulationerna om vattenminskningen, vilka ej läto sig förenas med de bibliska berättelserna. C, som givetvis ej i sitt vetenskapliga tänkande kände sig bunden av dessa, lämnade emellertid hela den ömtåliga frågan åt sitt värde och omnämnde karakteristiskt nog icke ens syndafloden i sin framställning.

I universitetets inre liv tog C. en verksam del. Han kämpade länge för att genom indragning av poeseos professuren få medel till inrättande av en professur i fysik utan att på den vägen lyckas. Han var konsistoriets hetsigaste hatt, och såsom sådan skänkte han livligt understöd ' åt det med framgång krönta strävandet att skapa en professur i ekonomi. Under C:s' presidium ventilerades den första på svenska tryckta avhandlingen, »Et nyt sät at fiska i the norländska elfwar», författad av A. Hellant (1738).

Vid Vetenskapsakademiens konstituerande sammanträde var C. visserligen ej närvarande, men vid detta tillfälle upplästes ett brev från honom till baron S. K. Bielke, vilket blev av stor betydelse för den nya akademiens verksamhet. Han ville ha en förnuftig arbetsfördelning mellan Vetenskapssocieteten, som bör ägna sig åt humaniora och svara emot Académie des inscriptions i Paris, och Vetenskapsakademien, som bör taga Académie des sciences till mönster. Brevets slutord sia nära nog om franska revolutionens idéer: »Och hoppas jag, att i denna societeten ett riksråd skall intet hålla sig för god att sitta till bords med en handtverkare, som ofta kan göra riket mycket mera nytta, än den som gått och trampat på Parnassi höjder i 40 år.» Efter C s' död höll Anders von Höpken ett åminnelsetal i sin och tidens stil över honom i Vetenskapsakademien, vari han säger: »Han syns uti våra förteckningar ibland de äldste och uti våra handlingar ibland de nyttigaste.»

C. var en mångsidig man. Han skrev svensk och latinsk vers, och det är både flykt och fart över hans gravskrifter, Alltid glad och munter, huru överhopad av göromål han än var, tycktes han aldrig ha bråttom. Han tillhör i allt den moderna tiden, i sin empiriska noggrannhet elev av Newton, i sin smak för att popularisera vetenskapen elev av Bayle och Fontenelle, i sitt behov efter frihet och upplysning, liksom till hela sitt sarkastiska lynne, en anförvant till Dalin. (Levertin.)

C:s' hälsa fick en svår knäck under den lappländska gradmätningen, och de fortsatta observationerna, ofta företagna under bister vinterkyla, gjorde hans sjukdom (lungsot) allt värre. Redan 1744 avled han, ännu icke 43 år fyllda. Han ligger begraven i Gamla Uppsala kyrka. K. Kr. Gjörwell berättar följande anekdot om hans död. Hans farbroder O. Celsius sände den senare så berömde S. Baelter till C:s' dödssäng. Denne talade om själens odödlighet och ett tillkommande liv, varpå C. svarade: »Säger ni det, herr magister? Nå, rätt nu kommer jag i det tillstånd, att jag får se, vad därutav är sant eller ej.» Hiorter, som älskade och beundrade sin store svåger, skriver i sin minnesteckning: »Morie-batur ut philosophus», och i den meteorologiska journalen antecknade han på dödsdagen 25 apr.: »Om morgonen kl. 7 avled vår astronom, professor M. Andr. Celsius, hela världen till avsaknad.»

Författare

H. J. Heyman.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från C. finnas i K. biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stiftsbibliotek samt i avskrift i Bergianska samlingen i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se J. H. Liden, Cata-logus disputationum, 1 (1778) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908). — b) almanackor för åren 1728—1745 samt en. särsk. tr. 'siö-calender' 1743: se G. E. Klemming & G. Eneström, Svenska al-manachor... intill 1749 (1878), s. 35—41 o. XIII. — c) övriga skrifter: Expe- rimentum in argenti-fodina Salana circa ascensum Mercurii in barometro in-stitutum (Acta liter. Svedas, 1724, s. 599—600; även i Philos. transactions, Vol. 33, 1724—25, s. 313—314). — Observatio de lumine in barometro (Acta liter. Svedas, 1724, s. 601). —¦ Cippi runici in Medelpadia Svecias provincia boreali delineati (ibid., 1725, s. 14—15). — Arithmetica eller Räkne-konst, grun-deligen demonstrerad. [Upps.] 1727. 4 bl., 112 s., 1 pl. 2: a uppl. Sthm 1741. 4 bl., 144 s. 3:e uppl. Sthm u. å. 4 bl., 128 s. Å nyo utg., med anmärkningar af Fr. Palmquist. Sthm 1754. 5 bl., 252 s. — En underrettelse huru man efter solens ojämna rörelse bör rätt ställa ett uhrwärk, at thet hela åhxet igenom behåller en jämn och oförändrad gång. Norrk. [1727]. 4: o 4 bl. — En kort förklaring öfwer runstafwen. Sthm 1728. 16: o 6 bl. (Även i C: s almanack för år 1728.) — Observationes meteorologicas, Upsaliae habitas anno 1729, 1730, 1731 (Acta liter. Sveciae, 1729, s. 610—611; 1730, s. 101—106; 1731, s. 39—44; även på engelska i utdrag av G. Hadley i Philos. transactions, Vol. 40, 1737—38, s. 154—175; Vol. 42, 1742—43, s. 243—263; anno 1731 in extenso i Miscellanea Berolinensia ad incrementum scientiarum ex scriptis Societati R. scientiarum exhibitis edita, T. 5, Halle 1737, s. 132—156). — Longitudo Moscuas determinata (Acta liter. Svecias, 1730, s. 42—45). — Alti-tudines solis meridianas, pro elevatione poli Upsaliensis determinanda obser-vatas (ibid., 1731, s. 35—39). — CCCXVI observationes de lumine boreali, ab a. 1716 ad a. 1732... in Svecia habitas. Nürnberg 1733. 4: o 6 bl., 48 s. — Meteorön ignitum d. 3 martii ann. 1731 Upsalias observatum (Acta liter. Svecia;, 1734, s. 81—82). — Phases aliquot eclipsis solis anno 1733 d. 13 maji st. n. p. m. in Observatorio Regio Berolinensi inter nubes mensuratas (Miscellanea Berolinensia..., T. 4, Berlin 1734, s. 238—239). — Historia eclipseos solis, quas totalis cum mora Scandinaviae, prascipue Gothias incolis apparuit anno 1733, die 2 mäji... (Acta liter. Svecias, 1735, s. 48—67). — Tanckar om cometernes igenkomst. Sthm 1735. 4: o 4 bl. ¦— Observations of the aurora borealis made in England (Philos. transactions, Vol. 39, 1735—36, s. 241 — 244). ¦— Observatio eclipseos telluris Romae habita in aedibus cardinalis De Via... d. 3 maij n. s____ 1734 (ibid., s. 294—296; tills, med D. de Revillas).—• [Nouvelle idée sur la mesure de la lumiére] (Mémoires de 1'Acad. roy. des sciences, Année 1735 [tr. Paris 1738], Hist., s. 5—8). — Longitudines Aboas & Lincopias determinatae (Acta liter. Svecias, 1736, s. 175—177). — Ett bref till N. N. om jordens figur, skrifwit i Pello, d. 5 oct. 1736. Sthm 1736. 4: o 12 s. — Observatio vehementissimi frigoris Sveciam mense januario an. 1732 vexantis (Miscellanea Berolinensia..., T. 5, Halle 1737, s. 157—161). —¦ Eclipsis lunas totalis d. 29 julii anni 1729 Upsalias observata (Acta liter. Svecias, 1737, s. 243). — Eclipsis lunas d. 21 septembris post mediam noctem anni 1735 observata Londini a Georgio Graham & Andrea Celsio (ibid., s. 243—245). — Observationes de lumine boreali ad circulum polarem habitas (ibid., s. 254— 262). — An explanation of the runic characters of Helsingland (Philos. transactions, Vol. 40, 1737—38, s. 7—13; även i tysk övers.: Runic characters of Helsingland, das ist: Erklärung der runischen Schriften in Helsingland... Nürnberg 1753. Fol. 4 s., 1 pl.). — Observations on the lunar eclipse of March 15, 1736 made at Mr Graham's house in Fleetstreet (Philos. transactions, Vol. 40, 1737—38, s. 15). — Observatio eclipseos lunas an. 1737 d. 29 aug. mane Upsalias facta (Acta liter. Svecias, 1738, s. 418—419). — Inclinatio acus magne-ticas observata Torneas ad låtit. 65° 51' (ibid., s. 428—430). — De observa-tionibus pro figura telluris determinanda in Gallia habitis, disquisitio. Upps. [1738]. 4: o 20 s. (Även på engelska i utdrag av J. Eames i Philos. transactions, Vol. 41, 1739—40, s. 371—382). — Problema astronomicum, elevationem veram poli octanté circuli non minorem, sine cognitione refractionis siderum, invenire (Acta liter. Svecias, 1739, s. 453—454). — Observationes meteorologicas habitas Upsalias anno 1739, 1740 (Acta liter. Svecias, 1739, s. 539—547; Acta soc. R. scient. Upsal., 1740 [tr. Sthm 1744], s. 38—47). — Nya rön om trästängers utwidgande i kiöld (VA Handl., 1739, s. 36—38). — Nyttan af et astronomiskt observatorium uti Swerige. Upps. 1739. 4: o 16 s. — Ödmiukt memorial, om rätta tiden til Distingens begående i Upsala (Kongl. Maij: ts nåd. skrifwelser. ,. om calendarii förbättrande..., Sthm 1739, s. 6—10). — Ödmiukt memorial, om calendarii förbättrande, hwad påskens rätta firande angår (ibid., s. 10—12). [De bägge sistnämnda även i O. P. Hiorters almanack för år 1741 till Uppsala horisont.] •— Eclipsis solis observata Upsalias anno 1738 d. 4 augusti circa meridiem (Acta soc. R. scient. Upsal., 1740 [tr. Sthm 1744], s. 120; även i Philos. transactions, Vol. 41, 1739—40, s. 92). — Jämförelse emellan den swenska foten och åtskillige utländske mått (VA Handl., 1740, s. 208—210). — Tankar om wäderskiftens i ackt tagande; eller meteorologiske observationer, hållne i Upsala år 1739... 1743 (ibid., 1740, s. 252—259; 1741, s. 64—70; 1742, s. 12—16; 1743, s. 52—56; 1744, s. 142—147). — Anmärkningar öfwer magnetnålens stundeliga förändringar uti des misswisning (ibid., 1740, s. 296—299). —¦ Magnet-nålens misswisning eller afwikande från norr-streket, observerad i Upsala (ibid., s. 384—388). — Omdöme öfwer en utgången bok i England, under namn af The longitude discovered by the eclipses, occultations and conjunctions of Jupiter planets, framgifwen af herr Whiston.. . (ibid., s. 433—437). — [Observation sur 1'éclipse de lune du 1: er janvier 1741, faite å Upsal] (Mémoires de 1'Acad. roy. des sciences, 1741 [tr. Paris 1744], Hist., s. 133). — Försök om barometerns stigande i Fahlu grufwa (VA Handl., 1741, s. 109—112). — Longituden af Köpenhamn wester om Upsala meridian, determinerad (ibid., s. 167—168). — Anmärkning om nyttan at weta jordens rätta storlek och figur (ibid., s. 259—265). — Observationer om twänne beständiga grader på en thermometer (ibid., 1742, s. 171—180; även på tyska i W. Ostwald's Klassiker der exakten Wissenschaften, N: o 57, Leipz. 1894, s. 117—124). —• Observation om en owanlig regnbåge (VA Handl., 1742, s. 209—211; även på franska i utdrag i Mémoires de l'Acad. roy. des sciences, 1743 [tr. Paris 1746], Hist., s. 35—39). — Longituden af öen Bourbon, determinerad (VA Handl., 1742, s. 241—243). — Anmärkning om vatnets förminskande så i Östersiön som Vesterhafvet (ibid., 1743, s. 33—50). •— Longituden af Torneå, öster om Upsala meridian, determinerad (ibid., s. 153—157). — Oratio de mutationibus generalioribus, quae in superficie corporum coelestium contingunt, habita Upsaliaä die 22 junii, anni 1743 in solemni promotione magisteriali (sammantr. med C. Linné, Oratio de telluris habitabilis incremento, Leydeh 1744, s. 85—104). — Magnet-nålens inclination observerad i Upsala (VA Handl., 1744, s. 10—20)..— Observation om tyngdens tiltagande från London til Upsala (ibid., s. 41—49). — Bref om cometen. Sthm 1744. 24 s. 2: a uppl., med någon tilökning... Sthm 1744. 31 s, (Anon.; — öfwer en ung mathematici, Aroséns, dödsfall (A. M. Sahlstedt, Samling af verser på swenska, D. 1, Sthm 1751, s. 114—117). — Observationes quasdam astrono-micas et meteorologien habitse Upsaliae anno 1739 (Mémoires de mathém. et de physique, prés. å 1'Acad. roy. des sciences, par divers savants, T. 4, Paris 1763, s. 129—440). —¦ [Två brev från Anders Celsius under hans vistelse i Italien] (Strödda bref från svenskar i Italien, utg. af Enni Lundström, Gtbg 1914, s. 31—34). —¦ Dessutom (enl. KB: s katalog) nio gratulations- och begravningsverser.

Utgivit: Theodosius Tripolita, Sphasricorum libri 3. Upps. 1730. 30 s. — W. J. s'Gravesande, Institutiones astronomias in usum juventutis patriae. Upps. [1738]. 4 bl., 150, (2) s., V pl.

Handskrifter (samtliga iUB): Anteckningar och manuskript till C:s' promotionstal samt uppsatser i astronomi, fysik och geodesi i VA Handl. och VS Acta (sign. A. 277, A. 525, A. 529, A. 530). — Konceptobservationer från C:s' visteles i Italien (A. 526). — Observationsjournaler från lapska gradmätningen (A. 527, A. 528, A. 529). — Calendarium runicum et chronologia veterum (A. 531). — Meteorologiska dagböcker från Uppsala för åren 1722— 1732 och 1739—1743 (A. 266 a—c).

Källor och litteratur

Källor: C:s' handskrifter, brevväxling och biographica (A. 533, 532), UB; Benzelianska brevsaml., Linköpings stiftsbibi. — Begr. vers (1744); Lärda tidn., 1746, N: o 1; Strödda bref från svenskar i Italien, utg. af Enni Lundström (1914). — M. Adelbulner, Commercium litterarium ad astronomise incrementum inter huius scientia? amatores communi consilio institutum, 1—2 (1733—35); Allg. Encyclopädie d. Wissenschaften u. Kunste, hrsg. von J. S. Ersch & J. G. Gruber, 1 (1818; art. Adelbulner); Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3:1—2 (1913—14); L. A. de la Beaumelle, Vie de Maupertuis (1856); J. B. Busser, Utkast till beskrifning om Upsala, 2 (1769); Th. M. Fries, Några blad ur termometerns historia (Nord. tidskr., 1897); Geschichte des seel. H:rn Andr. Celsius (Beyträge z. Historie der Gelehrtheit..., 3, 1749); Geschichte der Wissenschaften in Deutschland, Neuere Zeit, 16 (1877); O. Glas, Essai sur la Société royale des sciences cTUpsal (Nova acta R. soc. scient. Upsal., Vol. extra ordinem ed., 1.877); Herr professor Anders Celsii minne (VA Handl., 1746); H. Hildebrandsson, Anders' Celsius 1701—1901 (Nord. tidskr., 1901); O. P. Hiorter, Vita Andreas Celsii (Acta R. soc. scient. Upsal., 1744—1750); A. G. Högbom, Nivåförändringarna i Norden (VVS Handl., 4:e följden, 21:3, 1920); A. J. von Höpken, Åminnelsetal [i VA] öfver... Anders Celsius... d. 27 nov. 1745 (1752); O. Levertin, Johan Wellander (1896); A. Lindhagen, Distings-fullmånen (Arkiv f. matematik, astron. o. fysik, bd 17, n:r 17,1922); P. L. M. de Maupertuis, La figure de la terre (1738); C. G. Nordin, Minne af professoren herr Anders Celsius (Sv. akad. handl. fr. 1796, 3,1807); R. Outhier, Journal d'un voyage au Nord en 1736 & 1737 (1744); J. Priestley, Geschichte u. gegenwärtiger Zustand der Optik, mit Anmerkungen von G. S. Klügel (1776); E. Prosperin, Tal om Kongl. vetenskapssocieteten i Uppsala (praesidietal i VA 1789, tr. 1791); H. Schiick, Inbjudningsskrift till åhörande af. den föreläsning, med. vilken professorn i astronomi Östen Bergstrand tillträder sitt ämbete (1911); I. Tod-hunter, A history of .the mathem. theories of attraction and the figure of the earth, 1—2 (1873).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Celsius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14758, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. J. Heyman.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14758
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Celsius, urn:sbl:14758, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. J. Heyman.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se