Martin Chemnitz

Född:1596-05-13 – Tyskland (i Rostock)
Död:1645-10-24 – Tyskland (i Jägerndorf, Schlesien)

Diplomat, Generalkrigskommissarie


Band 08 (1929), sida 404.

Meriter

1. Martin Chemnitz, f. 13 maj 1596 i Rostock, d 24 okt. 1645 i Jägerndorf i Schlesien. Föräldrar: kanslern Martin Chemnitius och Margareta Cameraria. Student i Rostock juni 1607 (ed 1 okt. 1615) och i Tübingen 19 jan. 1618; disp. i Rostock 1617 (Disputatio de foederibus; pres. P. Wasmodius), i Tübingen 1618 och 1619 (Dissertationes III de justitia et jure, quibus jus universum compendiose tractatur, & simul ad forum casusque conscientise studiose conformatur, p. 1—2; pres. Chr. Besold), i Tübingen 1619 (Themata... criminalia; pres. Joh. Halbritter) och i Rostock 1623 (Theses inaugurales de jure belli; pres. E. Cothmann); jur. utriusque doktor i Rostock 12 juni 1623. Bisittare i holstein-gottorpska hovrätten 1627; staden Hamburgs ombud vid kurfurstedagen i Regensburg 1630; svenskt geheimeråd och generalkrigskommissarie i frankiska och schwabiska kretsarna 10 dec. 1630, ombud vid Leipzigkonventet 1631 (instruktion se Chemnitz, 1, s. 137) och representant för Sverige i frankiska kretsen med residens i Nürnberg sept. 1631; företrädde Sverige, jämte greve Henrik Vilhelm von Solms i Nürnberg och vid det evangeliska kretskonventet i Nürnberg nov. 1631 (instruktion 20 okt. enligt rubrik i titularregistret, kreditiv till Nürnberg 5 nov., Soden, 1, s. 83), jämte Johannes Nicodemi vid de frankiska och schwabiska städernas konvent i Heilbronn febr. 1632 "samt jämte översten Wolf Dietrich Truchsess vid frankiska kretsdagen i Nürnberg 13—18 apr. 1632; resident i Regensburg efter stadens erövring nov. 1633 till dess fall juli 1634; övergick seder- mera i iransk tjänst; tillfångatagen i Westfalen 1636; utväxlad genom svenska legeringens försorg 1641; placerades genom K. brev 28 febr. 1643 vid Lennart Torstenssons armé och avreste till denna våren 1643; tjänstgjorde som generalkrigskommissarie i Jylland 1644; vistades i Minden vintern 1644—45 och återvände våren 1645 till Torstenssons armé.

Biografi

C. har ej nått samma ryktbarhet som den yngre brodern, historieskrivaren. Men i de arbeten, som syssla med det tidigare skedet av Sveriges deltagande i trettioåriga kriget, möter man ofta hans namn. Och om man sammanställer de strödda notiser, som funnit väg till litteraturen, med det källmaterial, som riksarkivet bevarar, förbinda sig detaljerna så småningom till en livsbild, som, hur fragmentarisk den än är, på en gång ger ökad belysning åt händelser av central betydelse och typiskt återspeglar väsentliga drag i tidens vilda och förvirrade fysionomi.

Då Gustav Adolf gick över till Tyskland, befann sig C. som Hamburgs — ej, som ofta uppges, Sveriges — representant vid kurfurstedagen i Regensburg. Han hade därmed kommit nära ett område, där ett livskraftigt ehuru för ögonblicket undertryckt protestanr tiskt aktionsparti redan på hemliga vägar sökt anknytning till Gustav Adolf. Lantgreve Vilhelm av Hessen samt hertigarna Vilhelm och Bernhard av Weimar voro här förgrundsgestalterna, bakom vilka man skymtar de återhållsammare, främst Julius Fredrik av Wurttemberg. I andra planet stå ett par av krigets mera kända partigängare, greve Filip Reinhold von Solms, sedan någon tid verksam i Gustav Adolfs intresse, och det kurfurstliga rådet Kristoffer Karl von Brandenstein (se denne). Som ombud för denna grupp infann sig C. på senhösten 1630 hos Gustav II Adolf. Hans uppdrag ha ej blivit kända; tydligt är emellertid, att han framfört både äventyrliga finansiella förespeglingar i den Brandensteinska stilen och förslag om en resning i det inre av Tyskland. Ehuru man på svensk sida var ganska kritisk mot C:z' förslag — i sig »gott, bättre om det fullbordes», skrev Axel Oxenstierna —, fick C. resa tillbaka som välbeställt svenskt geheimeråd och generalkrigskomrnissarie i frankiska och schwabiska kretsarna. Emellertid lamslog Johan Georg av Sachsen alla ytterlighetsåtgärder genom att sammankalla protestanterna till konventet i Leipzig, och den hessisk-weimarska gruppen fick därför tills, vidare åtnöjas med att bilda kärnan i konventets aktivistparti. För Gustav Adolf gällde det, å ena sidan att utåt göra det mesta möjliga av den samfällda protestantiska demonstration, som konventet dock innebar, å den andra att utan att öppet blotta motsatsen skjuta Johan Georg åt sidan, då denne visade sig ej vilja följa den svenska politiken. Som redskap vid dessa komplicerade underhandlingar använde den svenske konungen Solms och C. Medan den förre var fullt på det klara med läget, fick den senare leva i tron, att Sverige och Kur-Sachsen ytterst fullföljde samma syften. Så mycket lättare kunde han därför hjälpa till att upprätthålla endräktens sken genom optimistiska rapporter och skrivelser, men de verkligt invigde kallade honom lurad (abusiert) av kurfursten.

Då C. längre fram fick anledning att vädja till sina förtjänster om kronan Sverige, åberopade han bland annat, att han 1631 förmått den frankiska kretsen och därpå genom denna den schwabiska att ställa sig under Gustav Adolfs protektion. Om det än ligger åtskillig överdrift i detta påstående, spelade han otvivelaktigt en betydelsefull roll vid förhandlingarna med ständerna i de nämnda kretsarna. Först slaget vid Breitenfeld öppnade emellertid för honom det verksamhetsfält, han från början utsett åt sig. Kort efter segern sändes han jämte ett par andra ombud, hovmarskalken Bernolf von Craylsheim och ryttmästaren Marx von Rechlingen, för att förbereda sinnena till den svenska arméns ankomst. Spår av dessa agenters verksamhet framskymta gång på gång, utan att man alltid kan dela insatserna mellan dem. Vad C. beträffar, blev hans arbetsfält främst staden Nürnberg. Då han i sept. 1631 anlände dit, hade Rechlingen redan i förbifarten delgivit rådet Gustav Adolfs krav på öppen anslutning men avspisats med allmänt hållna försäkringar. Det blev C:z' sak att nödga staden till ett bestämdare partitagande. Rådet ansåg det opportunt att ge vika. först efter »etwas gewalt», och C. stod (13 okt.) till tjänst med ett hotande brev, vilket dagen därpå följdes av ett liknande från Gustav Adolf. Därmed var komedien lyckligt inledd. Staden beslöt genast att falla till föga (14 okt.) och sände följande dag en beskickning till konungen i Würzburg. De nürnbergska sändebuden fingo här tillfälle att samverka med sändebud från kretsens inflytelserikaste furste, kretsöversten markgreve Kristian av Bayreuth. Förhandlingarna bedrevos gemensamt. Gustav Adolf lät sig företrädas av generalkommissarien Heussner och C., som rest upp från Nürnberg. Då deras motparter så långt möjligt var sökte undvika att binda sig, kunde endast ett halvt resultat uppnås. Förhållandena för den närmaste framtiden ordnades 23 okt. 1631 genom en kort revers, som i förhoppning om senare anslutning avfattades i hela kretsens namn, medan de definitiva avgörandena skulle träffas i specialallianser, så snart de evangeliska ständerna hunnit överlägga om villkoren på ett kretskonvent. De svenska underharidlarna framlade även förslag till specialallianser enligt det vid denna tid inom det svenska kansliet brukliga formuläret, alltså med fullständigt genomförande av det svenska direktoriet men endast för det pågående kriget (jmfr Sverges traktater, o: 1, s. 618 och följ., Donaubauer, s. 43—46). Tillsammans med ett par andra sydtyska fördragsprojekt bilda dessa förslag en enhetlig grupp och svara alldeles mot den grupp av fördrag, om vilka det samtidigt förhandlades i Nordvästtyskland. Med de sistnämnda ha de även delat ödet att på grund av förskjutningen i Gustav Adolfs syften till sist ej bli acceptabla för sin egen upphovsman.

Från Wurzburg återvände C. med sändebuden till Nürnberg, där han jämte en med värvningar sysselsatt svensk överste, greve Henrik Vilhelm von Solms, en tid framåt blev svenska kronans företrädare. Närmast togs uppmärksamheten i anspråk av Tillys hotfulla anmarsch. Man väntade en belägring. Svenskarna i staden manade till ståndaktighet, råd och borgerskap visade sig beslutna att hålla ut. »Wir sein wohlgemuht und ganz einig», kunde C. 4 nov. skriva i en liten chifferlapp, som lyckligt smugglades förbi de annalkande fiendeskarorna. Någon belägring blev det ej, men Tilly drog under grymma härjningar långsamt förbi i stadens grannskap. Under dessa oroliga dagar skulle det beramade kretskonventet sammanträda (10 nov.), men på grund av krigsfaran vågade sig endast markgreve Kristians ombud till Nürnberg. Resultatet av Solms' och C: z' ansträngningar blev också obetydligt. Markgrevens sändebud accepterade den föreslagna specialalliansen, medan Nürnberg uppsköt avgörandet. I sin rapport (11 nov.) ställde C. fortsatta förhandlingar i utsikt, om fienden blott ej skrämde ständerna till vacklan.

Under tiden hade C. blivit alltmera hemmastadd i Nürnberg. Han synes ha kommit väl överens med stadens ledande män, mottog betydande skänker och fällde å sin sida ett gott ord för Nürnbergarna, då den solmska soldateskens övergrepp ledde till tvister. Tiden utfylldes genom ständiga förhandlingar om Sveriges krav, prestationer för krigföringen, införande av kopparmynt och avslutandet av specialalliansen. I alla dessa frågor drog rådet ut på tiden, så länge det gick. Vid årsskiftet togo förhandlingarna med C. om specialalliansen fart, därpå kom Tillys framryckning! mot Gustav Horn i Bamberg (jan.—mars 1632) och ett stadskonvent i Heilbronn (febr.), där alla ansträngningar av C. och Johannes Nicodemi, vilken sänts dit jämte honom, ej kunde förebygga nya uppskov.

Själva alliansfrågan skulle dock nu snart finna sin lösning. Den gamla fördragstypen med direktorium blott för det pågående kriget passade ej längre för Gustav Adolfs planer. För att ej binda sina händer före den slutliga uppgörelsen fann han det numera klokast att undvika detaljerade överenskommelser. Då han i mars passerade Nürnberg på väg söderut, lät han därför också sekreteraren Filip Sadler meddela, att man borde nöja sig med en kort revers, och en dylik kom sedan i all hast till stånd (urkunder av 30 mars och 14 apr.). Ett par månader senare, under Gustav Adolfs vistelse i Nürnberg juni 1632, assisterade C. jämte Sadler konungen vid de berömda överläggningar med rådet i Nürnberg om fredsvillkoren, vilka utgöra en huvudkälla till vår kunskap om Gustav Adolfs slutliga planer för Tysklands framtida rekonstruktion.

Vid sidan av de mindre storpolitiska men desto mera enerverande underhandlingarna om Numbergs och dess grannars prestationer för dagen upptog C. vid denna tid ett par planer, till vilka han sedan städse återvände, då tillfälle bjöds. Den ena var av finansiell art. C. föreslog — idén var, om man får tro honom själv, hans —, att man under den allmänna osäkerheten skulle lämna konvoj mot viss avgift och sålunda på en gång trygga handeln och skapa en inkomstkälla, vilken borde kunna göras rikt flödande eller »excoleras», som det hette. Det var i betraktande av sistnämnda baktanke endast naturligt, att städerna ej blevo uppbyggda av projektet utan hellre åberopade Gustav Adolfs löften att upprätthålla disciplinen, och man kom tills vidare ej heller längre än till att enas om en taxa för dem, som frivilligt begärde konvoj. Effektivt påbjödos konvojpenningarna först av Bernhard av Weimar 10 aug. 1633. På grund av det nära förhållande, vari C. då, såsom strax skall berättas, trätt till den hertiglige generalen, synes det ej oberättigat att antaga, att det är han, som stått bakom även förverkligandet av idén.

C: z' andra projekt var mera vittutseende. I Regensburg jäste missnöjet bland det undertryckta protestantiska borgerskapet, och i de kejserliga arvländerna utgjorde de endast några år tidigare blodigt kuvade protestantiska -bönderna i Ober-Österreich, i Land ob der Enns, en härd för nya upprorsplaner. Redan 3 jan. 1632 kunde C. underrätta Gustav Adolf, att han vunnit förbindelser med det protestantiska partiet i Regensburg och ansåg det möjligt att bringa bönderna i vapen. Den 21 febr. tror han sig ha kommit längre. Hans vänner i Regensburg vänta nu endast på att Gustav Adolf skall närma sig, deras anslag är lätt att utföra. År 1645 skriver C. till Johan Oxenstierna, att han på befallning i tretton år arbetat på dessa planer, och det är alltså tydligt, att han nu uppmuntrats att fortsätta med sina stämplingar. När det så visade sig, att missnöjet verkligen vax något att bygga på, omfattade Axel Oxenstierna med iver tanken på att begagna sig därav. I det längsta sökte han förmå Gustav Adolf att söka divertera Wallen-stein genom ett tåg till de oroliga arvländerna i stället för att möta honom i Sachsen.

Då tåget till Sachsen slutade med konungens död, skyndade C. att uppsöka Oxenstierna. Han beredde i dessa kritiska dagar denne något besvär genom att i sin iver att hålla Nürnberg kvar på den protestantiska sidan tillstyrka staden att sätta sig i förbindelse även med kurfursten av Sachsen. Men liksom Oxenstierna snart nog lyckades binda nürnbergarna vid Sverige, var förmodligen även C. riktigare orienterad om förhållandet till Sachsen, då han inom kort återvände till sin plats.

Efter konungens död återupptog Oxenstierna tanken på ett tåg mot arvländerna. Då han och Bernhard av Weimar i febr. skildes i Würzburg, var det avtalat mellan dem, att hertigen skulle låta sina trupper avancera mot övre Pfalz och närmast försöka ett anslag på Regensburg. Ehuru det naturligtvis vore orätt att tillerkänna C. någon avgörande roll vid utformningen av dessa planer, är det tydligt, att han liksom förut ansetts som det viktigaste redskapet vid stämplingarna med de missnöjda. Läget var sådant, att Bernhard var för svag för att bryta ett allvarligt motstånd men lockades av utsikten till en lätt kupp. I samma dagar, som försöket beslöts, förstärktes emellertid besättningen i Regensburg. C., som ännu 4 mars var full av förhoppningar, måste kort därpå till Bernhard överlämna ett brev från en av sina vänner, som meddelade, att borgerskapet numera ej kunde våga att falla försvararna i ryggen, om staden angreps. För ögonblicket var företaget alltså utsiktslöst. Påpekas bör i detta sammanhang, att det nyssnämnda brevet angående tillståndet i Regensburg plägat uppgivas vara skrivet av C. Det har därför givit upphov till den överallt mötande oriktiga legenden, att denne med fara för sitt liv smugit sig in i den av fienden besatta staden.

De talanger i den hemliga tjänsten, C. ådagalagt, funno även efter det första misslyckandet i Regensburg fortsatt användning. Han fick uppspåra »gute leute» i Wallensteins omgivning, som voro villiga att meddela nyheter. Och ej nog därmed. Då Lichtenau (nära Ansbach) i juli belägrades, lät han, med Aldringers chiffer och med dennes förfalskade namn och sigill, skriva en order till kommendanten att ackordera. Om den kommit till användning, är ej bekant, men anmärkningsvärt är i varje fall, att fästningen, som dittills värjt sig tappert, utan verkligt nödtvång uppgavs 31 aug. C. fortsatte emellertid på den inslagna vägen. I slutet av sept. red han genom natt och dag norrut till Kronach för att förmå dess kommendant att ge sig, men han fann vid framkomsten den överste, som han trott sig om att vinna, ersatt med en pålitligare. Därnäst riktade han sin uppmärksamhet på den viktiga bamberg-ska fästningen Forcheim nordväst om Nürnberg, som alltjämt trotsade svenskarna. Kommendanten där hade två mätresser, av vilka den ena sades behärska honom. C. erfor, att hon lovat en officersfru, vars man satt fången, sina tjänster för ett vackert klädnings-tyg och skyndade att sända henne ett dylikt. Hur det sedan gick med mätressen och klädningstyget, förmäla ej källorna, men säkert är, att Forcheim ej föll. Om än C:z' projekt sålunda mest runno ut i sanden, belysa de dock tidens art. Till deras karaktäristik hör, att den outtröttlige projektmakaren Brandensteins namn även här skymtar i halvdunklet.

Under tiden hade C. ej släppt tankarna på Regensburg. Tid efter annan möter en notis om hans stämplingar med protestanterna. Men han hade även skaffat sig en annan förbindelse. Stadens syndicus Johan Jakob Wolf von Todtenwarth, bekant som energisk motståndare till det svenska partiet, hade efter ett besök i Nürnberg, där C. förgäves sökt övertala rådet att låta fängsla honom, på återvägen fallit i svenskarnas händer. C. tog sig därav anledning att träda i korrespondens med hans fru, som påstods äga stort inflytande på kommendanten, överste Troybreze. Genom henne och sina förtrogna gjorde han Troybreze förrädiska förslag. Redan i aug., då Bernhard av Weimar ånyo beslöt att vända sig mot Regensburg, trodde sig C. halvt om halvt kunna utlova, att Troybreze skulle svika sin plikt, om hertigen kom med sin här. Bernhard kallade nu C. till sig, han fick deltaga i alla överläggningar och utvecklade en rastlös verksamhet för att skaffa proviant och penningar till det företag, han så länge väntat på. Än en gång gäckades emellertid förhoppningarna, då hertig Bernhard nödgades skynda till Horns hjälp mot Aldringer och Feria. Men snart gjorde Wallensteins framgångar i norr en kraftig diversion nödvändig, och 20 sept. 1633 befallde Oxenstierna hertigen att återupptaga planen mot Regensburg. Med glädje grep denne sig verket an. Till förberedelserna hörde även, att C. fick befallning att förnya sina stämplingar. Han var genast beredd, bud gingo åter till vännerna, och fru Wolf fick löfte om frihet för mannen och stora gods, om hon kunde förmå Troybreze att kapitulera (till Oxenstierna 12 okt.). Som bekant blev det dock till slut ej C: z' lockande förespeglingar utan hertig Bernhards segrande vapen, som betvungo staden. För C. började nu den mest lysande perioden under hans svenska tid. Hans tjänster belönades med att han, i överensstämmelse med sin egen livliga önskan, fick slå sig ned i Regensburg som svenska kronans främste civila representant. Han mottog jämte Lars Kagg, som blev kommendant i staden, borgerskapets hyllning, hedrades, liksom hertigen och Kagg, med en vacker äreskänk (600 thlr) och arbetade energiskt för civilförvaltningens ordnande och fästningsverkens iståndsättande. Samtidigt sökte han genom fortsatta stämplingar bereda väg för ett ytterligare svenskt framträngande; ett vittnesbörd därom är ett brev till ärkebiskopen av Salzburg (20 nov. 1633), vari han söker skrämma denne till neutralitet och kontribution. Den nära förbindelse, vari C. stod till hertig Bernhard, ha gjort hans brev och meddelanden från denna tid till en viktig källa rörande händelserna på svenska sidan omedelbart före Wallensteins mord. Länge fick emellertid C. ej njuta av sin framskjutna ställning. I maj 1634 inneslöts Regensburg av fienden. Under det energiska och länge framgångsrika försvaret var C. mycket verksam, men då krutet tog slut, måste han som andra finna sig i det oundvikliga. Den 6 juli ackorderade Kagg mot fritt avtag. Efter kapitulationen gjorde C. vad på honom ankom för att rättfärdiga det steg, som tagits, och hävdade energiskt, att samtliga försvarare fyllt sin plikt. Men i goda vänners lag på värdshuset Zur gulden Gans i Nürnberg lät det annorlunda: han hade, sade han, ingen del i kapitulationen, man hade kunnat göra mera krut, hela felet var kanske, att fruntimren i Kaggs omgivning ej stått ut med det eviga skjutandet längre. Man får ej förtänka Kagg, att han blev förbittrad och fordrade upprättelse, då det beställsamma ryktet förde förtalet till hans öron. C. å sin sida hade också ett bekymmer; han vandrade förgäves från den ena instansen till den andra med sina räkenskaper för utgifterna under belägringen, ängslig för sina personliga förskott och de borgensförbindelser, han iklätt sig för att skaffa penningar. Innan han fått något, kom katastrofen vid Nördlingen.

Vid denna tid försvinner C. tills vidare ur de svenska källorna. Han gick nämligen med Oxenstiernas goda minne över i fransk tjänst. Då han åter möter oss, är det i samband med den kanske viktigaste insats, han gjort till Sveriges bästa. I okt. 1635 reste han i Frankrikes ärenden till Wesertrakten och råkade där — det var just i den värsta upplösningens dagar — på en svensk kår, som stod färdig att göra myteri, vilket han dock lyckligt avvärjde. På våren nästa år såg det ännu farligare ut. Georg av Lüneburg, som just då skilde sin sak från Sveriges, arbetade på att draga de svenska regementena i Westfalen med sig. Från andra sidan ryckte Alexander Leslie fram och bearbetade, som det tycktes förgäves, de vacklande regementena genom Lars Grubbe. Då dök C. åter upp, och honom lyckades det att förmå trupperna att förena sig med den svenske generalen (mars 1636). Att han sedan fann hertigen »altererad», är knappast att undra på, ej heller, att Oxenstierna rikligt belönade honom. Den 19 maj 1636 skänkte rikskanslern honom under svenska kronans överhöghet ett par gods i Westfalen och anvisade honom samtidigt 3,000 rdr som betalning för hans fordringar.

Av allt detta fick dock C. ej njuta något till godo. Från Oxenstierna, som han uppsökt i Stralsund, vände han tillbaka till Westfalen, men blott för att falla i de kejserligas händer. Över Augsburg — där han fann tillfälle att anknyta hemliga förbindelser med de nu undertryckta protestanterna — fördes han till Wien. Ett hårt och mångårigt fängelse väntade honom där. Hans svenska vänner sökte genom Hugo Grotius förmå Frankrike att ingripa till hans bästa. Själv arbetade han också så gott sig göra lät på att komma fri — han slöt ett formligt kontrakt med sin gamle antagonist Wolf i Regensburg och inlät sig på en entreprenad om sin befrielse med ett par köpmän, som synas ha grundligt missbrukat hans förtroende. Men det var först sedan Oxenstierna, bevekt av hans moders böner, tagit sig an hans sak, som det ljusnade för honom. År 1641 utväxlades han och skyndade till Stockholm för att ordna sina förhållanden. Hans gamla tvist med Kagg synes nu ha blivit uppgjord genom Oxenstiernas bemedling, den nya, med de enligt hans mening bedrägliga köpmännen, hoppades han kunna klarera på så sätt, att han för att kvitta sin skuld skulle få övertaga en genom vapenhandel med fienden uppkommen fordran, som den ene av hans antagonister hade hos den andre men som han angivit såsom konfiskabel (jfr K. brev 28 febr. och C: z' brev till Johan Oxenstierna 27 apr. 1643). Svårare var det för C. att nå några resultat i huvudsaken. Han hade två mål, att få ersättning för sina gamla fordringar och ånyo vinna anställning i svensk tjänst. I långa memorial klagade han förgäves sin nöd, erinrade om sina tjänster och fordringar och framkastade antydningar i välbekant stil om möjligheten att vinna Breslau genom hemlig intelligens. Till slut lyckades han dock tillvinna sig uppmärksamhet. Det var den ständiga penningförlägenheten, som hjälpte honom. Återvändande till sin gamla idé, erbjöd han sig att med begagnande av den genom Lennart Torstenssons segrar vunna ställningen systematiskt utkräva konvojpenningar av den om- fattande transitohandeln över Schlesien. Därjämte utarbetade han i förening med brodern Bogislaus Filip ett förslag till en omfattande indirekt beskattning med civil förvaltningspersonal i Schlesien. Projektet, som är av stort intresse, erinrar i det hela om den svenska uppbördsorganisation, som redan var inrättad i Leipzig, och befanns vid regeringens prövning »funderat». Den 28 febr. 1643 anbefalldes C. och hans planer hos Torstensson, samma dag och 11 apr. fick han betydande summor i avräkningar på sina fordringar. Därjämte erhöll han löfte att göra sig betalt för återstoden av sin blivande uppbörd i Schlesien och att få ett nytt gods där i stället för de förlorade i Westfalen.

Vid första öppna vatten skyndade C. efter över ett och ett halvt års otålig väntan i Stockholm med ett av kronans fartyg till Danzig och fortsatte därefter under många äventyr landvägen till Torstensson. Men åter skulle han gäckas i sitt hopp. Han hade ej många månader varit vid armén, då Torstenssons tåg mot Danmark förde honom bort från hans tillämnade verksamhetsområde. Redan i nov. 1643, innan Torstensson blottat sina avsikter, hade han resignerat och började åter kasta sina blickar på landet ob der Enns. Då Torstenssons väg förde armén till Jylland i stället för till Tysklands inre, öppnade sig emellertid oväntat en för C. särskilt lämpad arbetsuppgift. Hans gamla förbindelser vid holsteinska hovet utnyttjades, och han fick ordna det jylländska kontributionsväsendet. Knappt var han emellertid i gång, förrän Torstensson tågade söderut. Det blev för mycket strapatser för C, och då denne dessutom hemsöktes av en svår tandinflammation, som hotade att övergå i fistel, lämnade han på hösten 1644 armén och begav sig till Minden. Syftet var att få en lugnare syssla vid den svenska förvaltningen i denna trakt, där han gjort Sverige en så stor tjänst. Johan Oxenstierna, till vilken han främst vände sig, kunde emellertid intet göra för honom, och han fick stanna i Minden i ovisshet om sitt öde. Då han ej ville vara overksam, fyllde han tiden genom att etablera en stor korrespondens, med landsflyktiga från arvländerna, som tagit sin tillflykt till Polen, med de missnöjda i Augsburg, Regensburg och landet ob der Enns, med Breslau och hertigarna i Liegnitz och Brieg. I långa memorial utvecklade han tillika för Johan Oxenstierna, att tiden nu var kommen att, följande exemplet från hösten 1631, söka vinna de frankiska och schwabiska kretsarna eller att än en gång söka realisera C: z' nu trettonåriga planer på en resning i landet ob der Enns, naturligtvis alltid med bisyftet att skapa en förvaltningsorganisation, där C. kunde finna passande användning. Då våren bröt in, skyn- dade han till armén för att verka för sina syften men hortrycktes-av pesten från sina aldrig sinande projekt och sina städse förnyade förhoppningar. Trots det fantastiska drag, som stundom synes vidlåda dessa, vann C. otvivelaktigt verklig uppskattning av sina samtida. Under hans fångenskap intresserade sig Hugo Grotius för hans öde på grund av deras gemensamma studieintressen, C: z' egen dygd, faderns värdighet, farfaderns med största fromhet förenade lärdom och alla tres utmärkta förtjänster om protestantismens sak.

Författare

B. Boéthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Biographica, brev från C. till K. M:t (Germanica, Nürnberg), Gustav Horn, Alexander Erskein, K. G. Wrangel, Joh. Oxenstierna och Jon. Adler Salvius, Tyskland och tyska kriget 1634, riksregistr., latinskt och tyskt registr. 1640, fol. 213, 274, 1641, fol. 65, 1643, fol. 84, allt i RA. — Arkiv till upplysning om sv. krigens och krigsinrättningarnes historia, 1 (1854); Hugonis Grotii. .. Epistola; (1687), n:o 715, 1151; Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:6 (1918), 11:7, 8, 9 (1895—98); Sverges. traktater med främmande magter, 5:1 (1903). — Allg. deutsche Biographie, 4 (1876); B. Boethius, Filip Reinhardt von Solms och Gustaf Adolf före Leipzigkonventet (Hist. tidskr., 1917); B. Ph. Chemnitz, Königl. schwed. in Teutsch-land gefiihrter Krieg, 1, 2 (1648—53); F. von der Decken, Herzog Georg von Braunschweig-Luneburg, 3 (1834); St. Donaubauer, Nürnberg um die Mitte des dreissigjährigen Krieges (1893); G. Droysen, Bernhard von Weimar, 1 (1885); Chr. G. Gumpelzhaimer, Regensburgs Geschichte, Sägen und Merk-würdigkeiten, 3 (1838); J. Kretzschmar, Der Heilbronner Bund, 1—3 (1922); J. Möller, Cimbria litterata, 2 (1744); S. Riezler, Geschichte Bayerns, 5 (1903);. B. Röse, Herzog Bernhard der grosse von Sachsen-Weimar, 1 (1828); Th. Schott, Wurttemberg und Gustav Adolf 1631 und 1632 (Wurttemb. Viertel-jahrsh. f. Landesgeschichte, N. F., 4, 1895); F. von Soden, Gustav Adolf und sein Heer in Siiddeutschland, 1—3 (1865—69); P. Sondén, Biografiska notiser från 1600-talet (hdskr., RA); W. Struck, Das Biindniss Wilhelms von Weimar mit Gustav Adolf (1895).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Martin Chemnitz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14806, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14806
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Martin Chemnitz, urn:sbl:14806, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se