Meriter

2. Bogislaus Philip p von Chemnitz, före adlandet Chemnitius, den föregåendes broder, f. 9 maj 1605 i Stettin, d 17 maj (enl. andra uppgifter febr.) 1678 på Hallsta i Dingtuna socken. Student i Rostock maj 1616 och i Jena vt. 1625. Gick i holländsk krigstjänst troligen 1627, i svensk krigstjänst omkring 1630 och avancerade där till kapten; svensk rikshistoriograf 3 jan. 1644; erhöll konfirmationsfullmakt 16 aug. 1648; adlad 20 jan. 1648; häradshövding i Askers härad 19 dec. 1668; hovråd 19 maj 1675.

Gift 28 dec. 1646 i Stockholm med Margareta (von) Ahlborn, d 13 maj 1682, dotter till amtmannen i Tangermünde i Brandenburg Florian Ahlborn.

Biografi

Om C:z' tidigare öden är föga känt. Efter att en tid ha studerat historia och rättsvetenskap i Rostock och Jena gick han, troligen efter faderns död 1627, i nederländsk krigstjänst och deltog bl. a. i belägringen och erövringen av 's Hertogenbosch 1629. Efter Gustav Adolfs övergång till Tyskland inträdde han i den svenska armén, där han avancerade till kapten. Han anträffas dock icke i rullorna förrän 1637, då han tillhörde general David Drummonds mestadels i Pommern stationerade regemente; de »Chemnitzer», som tidigare omtalas (Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd, 3), äro ej C:z' utan en överstelöjtnant Nikolaus Chemnitz' folk. Troligen övergick C. kort efter 1637 till militär förvaltningstjänst och användes i dylika uppdrag i Pommern. Om hans intresse för verksamhet av denna art vittnar även det förslag rörande upprättandet av en ordnad svensk förvaltning i Schlesien, som han år 1642/43 arbetade för tillsammans med brodern Martin (se denne).

Under tiden hade C. även ägnat sig åt författarskap. Enligt vad som numera anses till fullo bevisat, är han författaren till en 1640 under pseudonymen Hippolithus a Lapide utgiven skrift: »De ratione status in imperio nostro romano-germanico». Det är en stridsskrift, riktad mot Habsburgska huset, den förfäktar den på germansk grund vilande furstefriheten gentemot kejsarmakten, som grundar sina överhöghetsanspråk på den romerska rätten. Riksdagen skall övertaga kejsarens plats och är ensam innehavare av suveräniteten i riket, under det att kejsaren skall begränsas till en dekorativ och representativ roll. Med all sin lärda argumentering är skriften starkt tendentiös, ett uttryck för åsikter och principer, som särskilt från svenskt håll gjordes gällande under kampen mot Habsburg och som till stor del förverkligades i westfaliska fredens proklamerande av furstesuveräniteten i tyska riket.

Att C. författat sin skrift i svenskt intresse och ur svenska synpunkter är ställt utom allt tvivel; däremot är det mera ovisst, om och i vad mån den kan ha tillkommit under samarbete med Axel Oxenstierna. Är tryckåret 1640 riktigt och icke, såsom några forskare förmena, antedaterat, så har Oxenstierna näppeligen haft någon direkt andel i densamma, eftersom några litterära förbindelser mellan honom och C. veterligen icke existerade på ett så tidigt stadium. Sådana förbindelser skulle emellertid snart nog och i mycket betydande omfattning komma till stånd. Den 5 nov. 1640 avlät svenske residenten i Stettin Johan Nicodemi Lillieström till Axel Oxenstierna en rekommendationsskrivelse för C, vari han berömmer dennes grundliga studier och säger honom vara synnerligen ägnad att skriva över de tyska angelägenheterna. Måhända var det detta intyg, som gav rikskanslern första impulsen till att anförtro åt C. ett verk, som han länge planerat: att författa en historia över Sveriges deltagande i tyska kriget. I varje fall befann sig C. på sommaren 1642 i Sverige och mottog kort därefter Oxenstiernas uppdrag att — såsom denne yttrade i rådet den 1 mars 1643 — »igenomgå de relationer och discourser, som denne tiden över hava varit tryckte och vulgerade om det tyska väsendet och det tyska kriget, ifrån det H. K. M. kom i Tyskland och till detta år, rättandes dem efter rikskanslerns åtvarning och införandes causas belli och annat emot scriptorum villfarelse, på det att, om den ene eller andre av oss, som vet av det väsendet, fölle ifrån, likväl världen emellertid måtte se, huru därmed är beskaffat, och vi alltså må undgå andras blasme och ignorantæ errores». C. tog tydligen genast itu med saken och fullföljde arbetet så snabbt, att han redan på hösten 1643 kunde inleverera första delen till rikskanslern. Att det emellertid dittills varit ett mera privat uppdrag av denne, framgår av att C. något bekymrat frågar, om rikskanslern ämnar även i fortsättningen använda honom. Oxenstierna hade emellertid redan flera månader tidigare, såsom nyss nämnts, bragt saken på tal i rådet (1 mars 1643), och vid ett senare tillfälle (11 apr.) föreslog han åt C. ett underhåll av allmänna medel i och för denna förrättning. Den 3 jan. 1644 togs steget fullt ut, i det att fullmakt då utfärdades för C. att vara rikshistoriograf med uppdrag att »med flit, diskretion och gott förstånd beskriva de historier, som vi honom pålägge och befalle eller han efter ågången censur publicerandes varder, men särdeles de som vi vilje hava ställte och beskrevne på det tyska språket». För detta ändamål skulle han ha fritt tillträde till rikets arkiv och som lön åtnjuta 800 rdr eller 1,200 dir smt; då Kristina som myndig regent bekräftade fullmakten (16 aug. 1648), tillade hon 225 dir smt för anställning av en skrivare åt C.

C:z' stora historiska verk syntes nu vara tryggat, och han kunde med energi och odelat intresse fortsätta arbetet därpå. Med de utlovade ekonomiska förmånerna blev det emellertid icke så väl beställt: C. beklagade sig ofta hos Axel Oxenstierna över att lönen icke utföll och utbad sig dennes mellankomst. Sedan rikskanslern 1648 skänkt honom godset Hallsta i Västmanland, vilket han själv inlöst från kronan, och drottning Kristina förlänat honom sju i närheten belägna bondgårdar, förbättrades ekonomien. Från Hallsta, där C. under sitt följande liv mycket ofta vistades, gjorde han otvivelaktigt täta besök på det endast några mil därifrån liggande Tidö och hade tillfälle icke blott till studier i rikskanslerns där förvarade samlingar utan säkerligen även till betydelsefulla samtal med denne själv, vilken särskilt under tiden för sin onåd hos drottningen så gott som ständigt vistades där. C. hade också tillfredsställelsen att se första och andra delarna av sitt stora verk befordrade till trycket (1648 och 1653). Trots allt kände han sig leva i en atmosfär av hat och förföljelse (nyårsbrev till Axel Oxenstierna 1654), han såg i den gamle kanslern sin ende beskyddare, och dennes död 1654 var för honom en svår förlust; också gav han i det minnestal över honom, som han den 28 mars 1655 höll på riddarhuset och som sedermera trycktes, livliga uttryck för sin tacksamhet och saknad. Småningom råkade C. på nytt i ekonomiskt trångmål, vartill bidrog dels att lönen endast till ringa del utbetalades, dels att hans gård Hallsta utsattes för en förhärjande eldsvåda. År 1668 befallde emellertid Karl XI:s förmyndarregering kammaren att utbetala till C. det på lönen resterande beloppet, kort därefter fick han som påökning i sina löneförmåner inkomsterna från Askers häradshövdingesyssla, och 1675 erhöll han hovrådstitel. C. var då ännu trots sin höga ålder sysselsatt med arkivforskningar, men småningom började tydligen regeringen anse honom för gammal och gav S. Pufendorf fullmakt som rikshistoriograf (rådsprot. 5 maj 1677).

Såsom förut nämnts, utkom första delen av C:z' stora verk, vilket bar titeln »Der Königlich schwedische in Teutschland geführte Krieg», av trycket 1648; den behandlade händelserna från krigets början till Gustav Adolfs död och var skriven på både tyska och latin. I den andra delen, som trycktes 1653, endast på tyska, fortgick framställningen till Axel Oxenstiernas hemresa till Sverige juni 1636. Tredje och fjärde delarna, av vilka den förra behandlade Johan Banérs fälttåg (juni 1636—maj 1641) och den senare Lennart Torstenssons fälttåg (maj 1641—juni 1646), voro färdigskrivna och överlämnades av C. till förmyndarregeringen 1668 med begäran om anslag för deras offentliggörande. Kort därefter (6 okt. 1668) anmodade regeringen kammarkollegium att för följande år anvisa medel för ändamålet. Någon tryckning blev emellertid ej utav, troligen på grund av fortfarande penningbrist. Av fjärde delen är originalhandskriften — en foliant på 1,600 sidor, nästan helt och hållet skriven med C:z' egen hand — bevarad i riksarkivet, under det att manuskriptet til tredje delen gick förlorat vid slottsbranden 1697. Samma öde torde ha drabbat handskriften till en femte och sjätte del, i vilka C. enligt uppgift av Joh. Schefferus (Suecia litterata, pag. 290) skall ha fört skildringen fram ända till krigets slut men av vilka för övrigt inga som helst spår hava anträffats. Av tredje delens manuskript har i senare tid ett fragment, behandlande tiden juni—nov. 1636 och förekommande i två olika versioner, påträffats, och detta jämte den fullständigt bevarade fjärde delen befordrades 1855—59 till trycket i en upplaga, fördelad i sju häften och ombesörjd av förste amanuensen i riksarkivet F. A. Dahlgren.

Karaktären av C:z' stora verk framgår redan av orden på titelbladet, där detsamma säges vara »aus glaubwürdigen, und mehrenteils originalakten, dokumenten und relationen  zusammengetragen». Det är sålunda i huvudsak en materialsamling, »en på ett skickligt och överskådligt sätt sammanfogad mosaik av historiska aktstycken», såsom en modern kritiker uttryckt sig. I första delen, som är författad, innan C. fått tillträde till arkivets skatter, framträder detta drag ännu inte så mycket, utan här grundar sig framställningen  huvudsakligen på samtida tryckta arbeten, sådana som Theatrum Europaeum, Le soldat Suédois, Arma Suecica och varjehanda politiska flygskrifter. I andra delen begagnas tryckta källor endast i de fall, då arkivaliskt material icke stod till buds, och tredje och fjärde delarna grunda sig så gott som uteslutande på otryckta källor. I många fall kunna de handskrifter C. begagnat med lätthet identifieras, då han så gott som ordagrant följer dem; sådana äro Axel Oxenstiernas brev till regeringen, de svenska generalernas och diplomaternas brev och relationer, utgångna kungliga skrivelser och åtskilligt annat. Till stor del ha de till grund för framställningen liggande aktstyckena gått förlorade, såsom fallet är med krigskorrespondensen från Kristinas förmyndarregering, vilken synnerligen hårt drabbades av 1697 års slottsbrand. Tydligen har emellertid C. kompletterat det skriftliga källmaterialet med muntliga kunskapskällor, upplysningar av andra och egna iakttagelser. En omstridd fråga har varit, i vad mån Axel Oxenstierna kan anses som inspirationskälla; att så i stor utsträckning varit fallet, torde dock kunna betraktas som högst sannolikt. I behandlingen av sina källor är C. i allmänhet utpräglat kritisk, och han förstår att med stor skicklighet foga ihop de särskilda styckena till ett sammanhängande och överskådligt helt. Sakliga misstag och felaktigheter med avseende på datering, händelsernas tidsföljd och även fakta ha naturligtvis emellanåt konstaterats av moderna forskare, dock i ganska ringa utsträckning i förhållande till arbetets väldiga omfång. Reflexioner och omdömen förekomma i allmänhet icke, utan framställningen är refererande, och författaren träder helt tillbaka för sitt ämne. Beskyllningar för tendentiös framställning ha icke saknats; att C. på grund av sin ställning som officiell svensk historieskrivare i vissa fall tillrättalagt materialet efter svenska synpunkter och speciellt till överensstämmelse med sin uppdragsgivare Axel Oxenstiernas åsikter och intentioner, torde vara oförnekligt, men denna brist delade C. med alla den tidens och även senare tiders historieskrivare. Med sina förtjänster — till vilka även kunna läggas en klar stil och ett jämförelsevis rent språk — och trots sina brister torde C:z' stora historiska verk även i framtiden hävda den rangställning det hittills intagit inom historiografien: rangen av ett vägrödjande arbete, som alltifrån den närmaste efterföljaren Samuel Pufendorfs dagar varit till ovärderlig nytta för envar, som drivit något djupare studier i trettioåriga krigets historia.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Senatus deorum de praesentibus afflictissima? et pericli-tantis Germaniae miseriis & reducenda pace. U. o. 1626. 4: o 51 s. (Undert. B. P. C.) Även i flera senare uppl., bl. a. u. o. 1627 i 4: o samt Sthm 1627, u. å. [mellan 1648 och 1654] och 1696 i 12: o; vidare i sammandrag, under titeln 'Somnium satyricon', i De induciis aut pace Belgarum dissertationes variae, Leiden 1633, 12: o; i tysk övers. Niirnberg 1669, 12: o, och Regensburg 1763, 8: o. — Dissertatio de ratione status in imperio nostro romano-germanico. In qva, tum, qvalisnam revera in eo status sit; tum, qva; ratio status observanda qvidem, sed magno cum patriae libertatis detrimento, neg-lecta, hucusque fuerit; tum denique, qvibusdam medijs antiqvus status restau-rari ac firmari possit, dilucide explicatur. Auctore Hippolitho a Lapide. P. 1—3. U. o. 1640. 4: o 8 bl., 258 s.; 152 s.; 55 s. (Pseud.) Även i flera olika uppl. Freistadt 1647, 12: o, samt i fransk övers. Freistadt 1712, 12: o, och Haag 1762, 8: o. [Framkallade ett flertal motskrifter, bl. a. av J. H. Boeclerus, Strassburg 1656.] — Königlichen schwedischen in Teutschland ge-ftihren Kriegs erster Theil: worin, nechst umständlicher Ausfiihrung deren Ursachen dieses Krieges, dessen völliger Verlauff von Anfang, bis auf dess glor-wiirdigsten Königs Gustaff Adolph... tödtlichen Abgang, und zum Ende des 1632. Jahres beschrieben wird ... Alt-Stettin 1648. Fol. 8 bl., 478 s., 10 bl. Även i latinsk övers, av förf. med titel: Belli Sueco-Germanici volumen primum . .. Stettin 1648. Fol. 7 bl., 386 s. — Königlichen schwedischen in Teutschland ge-fiihrten Kriegs änder Theil, worin dessen völliger verlauff von des glorwiirdigsten Königs Gustaff Adolph ... tödtlichen hintritt... bis auf itzigen Königl. May. Reichs-Cantzlers, gevollmächtigten Legatens in Deutschland ... abreisen nacher Schweden beschrieben wird... Sthm 1653. 2 bl., 11, 1056 s., 8 bl. — Extre-mum vale, quod Axelio Oxenstierna Holmias, in illustri senatorum regni & ordi-num consessu, mcesto ore dixit Bogisl. Philip. Chemnitius. Sthm 1655. Fol. 16 bl. — Allerhand curiose raisonnements von der neunten Chur-Wiirde dess durch-leucht. Fursten und Herrn, Herrn Ernst Augusti Hertzogen zu Braunschweig und Liineburg als nunmehro dess Heil. Röm. Reichs Ertzpanner und Chur-Fiirsten, zusammen getragen von Hippolito å Lapide. U. o. 1693. 4:o 3 bl., 174 s. (Pseud.) — Königlichen schwedischen in Teutschland gefiihrten Kriegs dritter Theil, worin dessen völliger rechter verlauff unter des Feldmarschalcks H. Johan Baners etc. Kriegsdirection ... beschrieben wird... Buch. [Hrsg. von F. A. Dahlgren.] Sthm 1855. Fol. 6 bl., 91 s. — Königlichen schwedischen in Teutschland gefiihrten Kriegs vierter Theil, worin dessen völliger. rechter verlauff unter des Feldmarschalln H. Leonhard Torstenssons etc. Kriegs-Direction... beschrieben wird. Buch 1—6. [Hrsg. von F. A. Dahlgren.] Sthm 1856 —59. Fol. (5), 116 s.; (6), 160 s.; 190, (5) s.; (6), 176 s.; (7), 272 s.; (6), 200 s.

Källor och litteratur

Källor: Brev till och från C. i De la Gardieska och Oxenstiernska samlingarna, biographica, riksregistraturet, allt i RA; pommerska räkenskaper 1639, N:o 25, 34 A, B, 1640, N:o 42, kammararkivet. — DelaGard. archivet, 6, 12 (1835, 39); Handl. rör. Skandinaviens historia, 29, 40 (1848, 60); Svenska riksrådets protokoll, 10 (1905). — Allg. deutsche Biographie,4 (1876); J. Arckenholtz, Mémoires concernant Christine, reine de Suéde, 1 (1760); N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); B. Boëthius, Svenskarne i de nedersachsiska och westfaliska kustländerna juli 1630—nov. 1632 (1912); Frieda Gallati, »Der Königlich schwedische in Deutschland geführte Krieg» des Bogislav Philipp von Chemnitz und seine Quellen (1902), jämte rec. av detta arbete av P. Sondén (Hist. tidskr., 1903); L. von Ranke, Preussische Geschichte, 3—4 (1874); F. Weber, Hippolithus à Lapide (Hist. Zeitschr., 1873).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bogislaus Philipp Chemnitz, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14807, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14807
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bogislaus Philipp Chemnitz, von, urn:sbl:14807, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.