Aris Claszon (Clasz) van Haarlem

Född:1600-talet
Död:1600

Skulptör


Band 08 (1929), sida 610.

Meriter


Biografi

Aris Claszon (Clasz) van Haarlem kallas en holländsk bildhuggare, som var verksam i Sverige under förra hälften av 1600-talet.

Med ingången av detta århundrade förändrar konsten i Sverige karaktär. Dels sjunker kvaliteten betydligt för att först så småningom under Gustav Adolfstiden höjas igen, dels tagas förebilder och konstnärer nu mera konsekvent från Holland. Bland de senare märkes den från Haarlem stammande C., vilken som bildhuggare och arkitekt arbetade i vårt land ett tjugutal år. Hans födelse-och dödsår äro obekanta. Antagligen har han i någon av de stora verkstäderna i Haarlem eller i Amsterdam fått sin utbildning, inkommit i riket på 1620-talet och lämnat det på 1640-talet. I det karga, barbariska Sverige har han knappast utvecklat sin konst. Av allt att döma har han kommit hit fullt utbildad, renässansbetonad, och hållit sig på en rätt hög nivå i ett tiotal år. Sedan synes han, såsom av analysen av hans verk kommer att framgå, raskt ha förfallit, delvis under påverkan av medelmåttig tysk barock- och knorpelstil.

Konstnärens verksamhet har veterligen icke varit bunden vid kungliga uppdrag utan är knuten till vissa stormanssläkter, framför allt den Banérska. Hans enda kända offentliga uppgift var att 1628 för ridderskapets och adelns räkning uppgöra förslag till det nya riddarhuset vid Prästgatan invid Tyska kyrkan. Detta uppdrag ledde dock icke till något annat resultat än en för oss obekant »avritning» eller »schamplun», enär man senare för det nya palatset valde en annan plats och snart — efter ett mellanspel — vände sig till en fransk arkitekt, Simon de la Vallée, som också kom till Stockholm och uppgjorde de första ritningarna till riddarhuset på den nya tomten. Men att C. hedrades med det ovannämnda uppdraget, betygar, att han då redan gjort sig känd som byggmästare. Det ligger därför nära till hands att antaga, att han bidragit till införandet av den holländska arkitekturstilen, som i huvudstaden under 1600-talets förra hälft fick så många betydande representanter.

Utgångspunkten för bedömandet av mästarens konstnärliga gärning är den av honom signerade gravvården i Uppsala domkyrka över det i Linköping 1600 avrättade riksrådet Gustav Baner och hans maka Kristina Sture. Signaturen lyder: »Aris Clasz Haerlemensis i(n)ventor et fecit Aō 1629.» Monumentet utgöres av den medeltida s. k. tumban med en däröver rest pelarburen baldakin, allt av gråblå sandsten. På tumbans lock vila bilderna av Banér i krigarrustning och av fru Kristina i lång änkedräkt med stela veck och med ansiktet omramat av en huva med öronlappar. Hennes ansikte och händer röja en känslig individualiseringskonst, då däremot mannens typ är av mera allmän karaktär. Tumbans hörn utmärkas av parställda, nedåt vända voluter. På långsidorna ses i relief de knäböjande gestalterna av de dödas åtta söner i pansarrustningar och deras sex döttrar i fotsida klädningar och höga spetskragar. På ena kortsidan ligger en genie med timglas och fackla lutad mot en dödskalle. På den andra ser man makarnas vapensköldar. Pelarna, förenade av bågar, å vardera långsidan en bredare, omgiven av två smala, beklädas med ornerade hermpilastrar, slutande i gråtande, med joniska kapitälkrönta karyatidfigurer (knäbilder), monumentets mest tilldragande del. Fälten över och kring bågarna smyckas av voluter, kerubhuvuden m. m., och på frisen under kornischen ha målats de avlidnas anvapen. Baldakintaket krönes av ett pyramidformigt mittparti med änglahuvuden, och i hörnen stå allegoriska kvinnofigurer av medelmåttigt arbete. Monumentet torde ha påbörjats 1628, enär konstnären detta år dokumentariskt hade en gesäll i Uppsala. Dess förebilder äro franska och nederländska renässansgravvårdar av likartad typ, på vilka dock sarkofagen merendels omfattas av baldakinens stöd. Här är den senare placerad ovanpå den förra. I bildhuggaren Artus Quellinus' först senare utförda karyatider i Amsterdams rådhus ha vi en motsvarighet till de sörjande kvinnogestalterna i Uppsalagraven. Vården saknar de vanliga inskrifterna, men dessa finner man i stället på en i samma kapell uppsatt epitafietavla av olikfärgat material (bl. a. svart och gulvit marmor). Tavlan flankeras av korintiska kolonner, har ett vapenprytt överstycke i form av en genombruten segmentgavel och ett undre parti med inskriptionsfris och medaljongförsett, nedhängande understycke med volut-och bladornering och nederst en gapande maskaron. De båda allegoriska kvinnofigurer (Styrkan och Hoppet), som stått på ömse sidor om kolonnerna, äro i likhet med den krönande basiinblåsande genien försvunna men äro avbildade å Joh. Peringskiölds gravyr av epitafiet i »Monumenta Ullerakerensia». Dess plats vid Banérvårdens sida hänvisar på C. som dess mästare, och detta bestyrkes av dess överensstämmelse med ett par andra nedannämnda epitafier, som måste ha utgått ur C:s verkstad. Karl R. af Ugglas har, utgående från den förut beskrivna baldakingraven, lyckats sammanställa en hel rad arbeten av denne konstnär. Närmast kommer det stora gravmonumentet i Danderyds kyrka över riksrådet Svante Baner, herr Gustavs äldste son, och dennes hustru Ebba Grip, som överlevde sin make i 38 år. Av henne är vården beställd efter riksrådets död 1628. På en plattform med snett framspringande rakskurna hörn står en tumba med diagonalställda uppåtriktade voluter, stödjande täckplattans likaledes framspringande rakskurna hörn, på vilka stå fyra allegoriska kvinnogestalter. Styrkan med sin kolonn, Rättvisan med sitt svärd, stödd mot en avlång tavla, visande vågen, Tron med Skriften och en tavla med ett kors, Hoppet, stödjande sig mot en tavla med ett ankare, samtliga liksom de flesta övriga skulpterade delar av ljusgrå sandsten, medan täckplattan och på sidorna infällda fält äro av polerad rödbrun kalksten. På tumbans eller sarkofagens långsidor äro kring de nämnda fälten i tidsdräkt klädda barnfigurer avbildade, skridande framåt med palmkvistar i händerna. Frisen har varit dekorerad med nu borttagna, fast i kyrkan bevarade vapensköldar. På den ena av kortsidorna har skulpterats en vilande dödsgenie av precis samma karaktär som den å Uppsalamonumentet. De båda liggfigurerna av Baner och hans hustru erinra om motsvarande i Uppsala. Även här har konstnären lyckats bäst med den kvinnliga figuren. De allegoriska figurerna med blottade bröst äro ojämförligt bättre än de helt klädda figurerna å Gustav Baners monument, och av verkligt utsökt arbete äro de änglahuvuden, med vilka de ovannämnda hömvolutemas framsida är prydd. Vid liggstatyernas fot- och huvudända stå ornerade gavelstycken, den ena och större med volut-omgiven inskrifttavla och ett sköldliknande överstycke med ett kerubhuvud och knorpelornament. Just detta ornament (den tillplattade öglan och öronmussleformerna) tyder på ett något senare ursprung än de nämnda monumenten i Uppsala, där knorpeln överhuvudtaget saknas. Danderydgraven torde därför kunna dateras till 1630-talet. I Danderyd finnes också ett epitafium, vilket mycket liknar epitafiet i Banérkoret i Uppsala. Det är uppsatt till minne av herr Svantes farfar, riksrådet Axel Nilsson Banér (d 1554) och hans gemål Margareta Bielke (d 1557) samt deras två minderåriga döttrar, oaktat gravstenar från 1500-talets mitt ligga inmurade i golvet. Här äro emellertid de allegoriska sidofigurerna samt den basunblåsande ängeln i behåll. Det nedåt avslutande trekantiga understycket prydes av utbildad ögleformig broskornamentik. Ett likartat epitafium finnes i Sturekoret i Uppsala domkyrka, nämligen över den i sjöslaget mellan Bornholm och Rugen 1565 stupade Peder Axelsson Banér. Även här återvända materialväxlingen och broskornamentiken, men det hela är hantverksmässigt utfört och verkar som en dålig kopia av Danderydepitafiet, varför det på sin höjd kan anses utgånget ur C: s verkstad. Det bär det sena årtalet 1648. Till C. ha vidare förts de putti, till antalet åtta, som omge vapenhusportalen i Tensta kyrka i Uppland. Sex äro insatta i nischer i de porten flankerande pilastrarna, och tvenne stå som friskulptur på det sammanbindande bjälklaget. Uppställningen härrör från 1776, men dessa skulpturfragment måste av geniernas attribut att döma ha varit avsedda för ett aldrig uppfört gravkapell, sannolikt ämnat för riksrådet friherre Nils Bielke till Salsta, vilken avled 1639. Geniernas typer erinra om dem å C: s ovan omtalade verk, och arbetet är friskt och väl utfört.

Otvivelaktigt har C. utfört ytterligare gravskulpturer för olika familjer och kyrkor, då detta synes varit hans specialitet. En av hans medtävlare på området var tysken Heinrich Wilhelm, som en tid var anställd vid Riddarhusbygget och även arbetat för rikskanslern Axel Oxenstiernas räkning. Men denne dyker fram först på 1640-talet. Vissa tidigare gravmonument kunna därför ifrågasättas vara av C: s hand. Så har också Ugglas gjort, när han åtminstone hypotetiskt för till vår mästare det monument, som i Linköpings domkyrka uppsatts över Ture Bielke, halshuggen i Linköping 1600, och hans son, den 1597 avlidne Johan Bielke. Vården är av en annan typ än dem vi förut lärt känna. Tumban med makarnas bilder står intill en vägg. Som en altaruppsats reser sig däröver, stödd mot väggen, en skärm indelad i två bredare och tre smalare arkader; de förra upptaga inskrifterna; framför de senare stå tre dygdefigurer. Mot två fritt stående joniska kolonner nedlöpa över bjälklaget och kornischen ett par bygelkonsoler, en anordning, som vi känna igen från den nederländska möbelkonsten. Krönet är ett livligt konturerat överstycke, prytt med vapensköldar, obelisker och putti. Attributionen till C. måste anses tvivelaktig. Man saknar här den säkra arkitektoniska känsla, de harmoniska måttförhållanden, som eljest utmärka C:s arbeten. Dessutom verkar Linköpingsvården väl trevande hopkommen, med erinringar om möbelstil, däri vitt skiljande sig från gravvårdarna i Uppsala och Danderyd. Ugglas, som ej varit blind för dessa förhållanden, har framkastat tanken, att vården skulle kunna vara ett ungdomsverk av C., som till äventyrs börjat sin verksamhet vid Vadstena slottsbygge. Hypotesen bygger på, att monumentet skulle vara uppsatt av Ture Bielkes änka, Margareta Sture, som avled 1617. I verkligheten tillkom det först 1625 (se Ture Bielke).

I sammanhang med Linköpingsmonumentet bör nämnas en av de praktfullaste gravvårdarna i Sverige, det 1633 avlidne riksdrotset greve Magnus Brahes och hans båda gemålers (Brita Stensdotter Leijonhufvud och Helena Bielke) grav i Västerås domkyrka. Det är dels det dyrbara, olikfärgade materialet, marmor och alabaster, dels själva gravtypen, en vid väggen stående tumba med de avlidnas bilder samt en hög skärmliknande uppsats, här i tre våningar, som föra tankarna på Linköpingsvården. Trots denna frändskap är Västeråsmonumentet, som Ugglas ej synes ha tänkt på, snarare än Linköpingsvården ett verk av C. Det härrör från 1630-talet. Den arkitektoniska uppbyggnaden är verkligt monumental. Skulpturarbetet är väl av varierande kvalitet, men liggfigurerna erinra slående om dem i Danderyd. Över de förkroppade korintiska kolonnerna stå Tron och Hoppet. Den förra överensstämmer i den nakna överkroppens vridning med Styrkan i Danderyd, och den avlånga, upptill avrundade tavla, på vilken hon stöder sig, är absolut lika Trons emblemtavla (med korset) på samma grav. Däremot står Hoppet lutad mot ett skulpterat ankare och icke mot en tavla med bilden av ett dylikt. En relieftavla med Kristi himmelsfärd smyckar den näst översta, besynnerligt nog av joniska kolonner flankerade uppsatsen. På tumban finnas nischer, i vilka nu försvunna statyetter, säkerligen puttifigurer, varit inställda. Knorpelmotiven å de s. k. vingarna kring uppsatstavlorna äro märkligt överensstämmande med Danderydsmonumentens moderata ornamentik av denna art.

Om C: s skulpturala uppdrag av profan natur äga vi i mindre grad kunskap. Man vet, att Karl Karlsson Gyllenhielm för Karlbergs slottsträdgård 1630 beställde statyer för vattenkonster, men dessa ha försvunnit. Då den franske bildhuggaren Abr. l'Ammoreux senare för Magnus Gabriel De la Gardie lagar en Neptunus i nämnda trädgård, torde den ha varit ett av mäster Aris' verk. Som i det föregående redan blivit antytt, har konstnären helt säkert utfört vissa av de äldre Stockholmsportalerna, antagligen i sammanhang med sin verksamhet som byggmästare. Av de portaler, som av Ugglas tillskrivits mästaren, må i första rummet nämnas gatuportalen å det Ryningska huset och motsvarande å von der Lindeska huset. Det förra, som fullbordades 1644, hade till byggherre amiralen Erik Ryning. Portalen i fråga har ett par på sidopilastrarna stående allegoriska figurer Tron och Hoppet, vilka trots sitt mindre konstnärliga utförande likväl direkt påminna om Danderydgravens dygder. De avlånga, halvrunt avslutande tavlorna med korset och ankaret gå t. ex. igen. Portbågen krönes av en i den vildaste barock- och knorpelornamentik upplöst gavel, i vilken ingå dels byggherrens och hans hustrus vapensköldar, dels en maskaron. Nu skulle väl statyerna kunna föras till C: s verkstad, men såväl den våldsamma ornamentiken som hela portalens otympliga och missförstådda arkitektur här man verkligen svårt att förlika med konstnärens tidigare sobra, behärskade stil och arkitektoniska inställning. Detsamma gäller den något tidigare von der Lindeska gatuportalen (1630-talet). Där är visserligen arkitekturen klar och oantastlig och hermpilastrarna med sina fruktfestoner och svajiga bröstbilder av Neptunus och Mercurius erinra oss om karyatidpilastrarna å Banérmonumentet i Uppsala, men den krönande brosk- dekorationen med vapentavla och maskaron äger en viss släktskap med den Ryningska portalens överstycke. Antingen har då konstnären helt och hållet givit sig knorpelstilen i våld, fast med bibehållande av vissa äldre stilelement, eller äro portalerna — mera sannolikt — resultatet av ett samarbete mellan honom och yngre tyska kolleger, t. ex. möjligen det Petersénska husets skapare Christian Wilhelm Döteber.

Av ett odaterat brev från bildhuggaren Henrik Blume till Axel Oxenstierna synes framgå, att C. — i brevet kallad Adrian Clas-sen von Amsterdam — på grund av dåliga tider och svår konkurrens övergivit landet. Vill man anse årtalet 1648 på Per Baners ovannämnda epitafium i Uppsalakatedralen som ett bevis för att han då ännu vistades härstädes, skulle hans avresa skett mellan detta år och 1654, rikskanslerens dödsår. I motsatt fall kan den ha skett redan något tidigare.

Författare

A. Haiir.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: A. Hahr, Konst och konstnärer vid Magnus Gabriel De la Gar-dies hof (1905); dens., Västerås domkyrka (1923); R. Josephson, Borgarhus i Gamla Stockholm, 1 (1916); C. M. Kjellberg, Upsala domkyrka (1913); Sv. konsthistoria, utg. av A. L. Romdahl & J. Roosval (1913), särsk. C. R. af Ugglas, 1600-talets svenska bildhuggarkonst; J. Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia (1917); G. M. Silfverstolpe, Riddarhuset o. byggnadens historia (Sveriges riddarhus, 1926); I. Simonsson, Christian Julius Döteber (Konsthist. sällsk. publikation, 1918); C. R. af Ugglas, Ett par portaler i staden inom broarna och Aris Claeszon från Haarlem (S:t Eriks årsbok, 1916); G. Upmark d. ä., Sv. byggnadskonst 1530—1760 (1904).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Aris Claszon (Clasz) van Haarlem, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14878, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Haiir.), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14878
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Aris Claszon (Clasz) van Haarlem, urn:sbl:14878, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Haiir.), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se