Anders Fahlström

Född:1716-12-02 – Fellingsbro församling, Örebro län (i Blixterboda)
Död:1760-05-20 – Klara församling, Stockholms län

Keramiker


Band 15 (1956), sida 55.

Meriter

1. Fahlström, Anders, f. 2 dec. 1716 i Blixterboda, Fellingsbro sn (Ör.), d. 20 maj 1760 i Stockholm (Klara). Fader: bokhållaren och gästgivaren Johan Fallström (från omkr. 1721 Fahlström). Lärgosse vid Rörstrands porslinsfabrik troligen i början av 1730-talet; kallas verkgesäll där jan. 1741 och (verk-)mästare, ibland porslinsmästare, i varje fall från 1752.

G. 25 okt. 1744 i Stockholm (Klara) m. Anna Catharina Lindberg, f. troligen vid 1720-talets mitt, d. 18 juli 1792 i Södertälje, dotter av visitören i Stora sjötullen Olof Lindberg och Christina Räf.

Biografi

Den första bränningen ute på Rörstrand skedde i aug. 1727. Intressenterna i företaget satte sitt hopp till holsteinaren J. Wolff, men redan vid årsskiftet 1728—29 blev denne skild från bruket; också Rörstrands andre »verkmästare», Chr. C. Hunger från Türingen, svek sina löften, bl. a. att producera äkta porslin, och avskedades i nov. 1733. Den redan av Wolff i Zerbst värvade A. N. Ferdinand blev nu ledare, men kallades 1739 till Köpenhamn; hans efterträdare J. G. Taglieb, tidigare verksam i Ansbach, dog redan i juni 1740.

Nu fick Rörstrand äntligen sin förste svenske ledare. Det blev den 24-årige Anders F. Det är möjligt, att hans far med hela sin familj 1731 flyttat till Stockholm. Anders hade i varje fall gjort sina läroår vid fabriken såsom lärgosse och gesäll och således varit anställd där under större delen av 1730-talet. Vid bruket voro i jan. 1741 anställda och boende: verkgesällen Anders F., två målaregesäller, fyra målaregossar, sex lärpojkar, sex drejaregesäller, två drejaregossar, fyra brännare, en snickare, en glasyrmalare, en lertrampare, sex hantlangare, en husdräng, en vaktmästare och en bokhållare. F. blev säkerligen snart mästare och på grund av sin ställning såsom teknisk och konstnärlig ledare kallad verkmästare. I den nästa bevarade personalförteckningen (från 1752) namnes han mästare. Av de 37 personerna i jan. 1741 voro möjligen två tyskar samt tre danskar. År 1757 var antalet anställda uppe i 93.

Den 16 jan. 1753 skedde en viktig förändring på Rörstrand, ej minst viktig för F. De gamla intressenterna hade tröttnat och en ny »societet» bildades, »Rörstrands Porcelaine Werks bolag», som nämnda dag fick sina »Reglor». Den drivande kraften var Elias Magnus Ingman (1758 adlad Nordenstolpe); ledamot av direktionen sedan 1750 flyttade denne nu i april 1753 ut till Rörstrand. Verkmästaren F. hade därmed fått en dagligen övervakande direktör på arbetsplatsen. En av Ingmans första åtgärder blev att utfärda ett »Reglemente för lärogåssarne», undertecknat 16 juni 1753 (tryckt av A. Bseckström i Daedalus 1934). Tack vare om- och nybyggnader kunde både arbetarstammen och tillverkningssumman ökas.

Redan under 1730-talet producerade Rörstrand ett förbluffande stort antal föremålstyper. F. drev under 1740- och 1750-talen upp tillverkningen både till kvantitet och kvalitet. Rörstrands tidigaste teknik var den vanliga fajanstekniken: det av märgellera och fin sand drejade föremålet råbrändes och begöts med en ogenomskinlig tennglasyr, vars sammansättning ofta var en fabrikshemlighet, och varpå dekoren målades och pjäsen färdigbrändes i stark eld. Härvid var den blå kobolten den lämpligaste, men från omkr. 1744 kommo också mangan (violett), gult och grönt sparsamt till användning. Blått dominerade dock, och Rörstrands första period 1727—57 har kallats de blåmålade fajansernas tid. I mitten av 1740-talet hade F., möjligen i samarbete med J. E. Rehn, infört en från italienska och franska fajansfabriker lånad teknik: att måla med en ljus glasyr på en vit eller gråblå underglasyr och så starkeldsbränna det hela (bianco-sopra bianco, blanc fixe). Starkeldsbränningen nödvändiggjorde, att den dekormålande penseln måste röra sig i tämligen grova, summariska svep. Under F:s tid lärde sig emellertid Rörstrand en metod att efter starkeldsbränningen måla ut finare detaljer och därpå underkasta föremålet en svagare bränning, en överglasyrbränning.

Än större betydelse fick införandet 1758 av s. k. muffelugnar på Rörstrand. Bränningen av föremål med dekoren målad på en redan starkeldsbränd glasyr skedde i dessa ugnar vid en temperatur lägre än vid tidigare överglasyrbränning. Med särskilda muffel- eller emalj-färger kunde man nu måla så detaljfint som penslarna någonsin tillläto. Fältet var öppet för all slags naturalism och för en blommande polykromi. Vem som lanserat dessa muffelugnar är ej möjligt att avgöra — av det stora brukets alla sjuttonhundratalshandlingar har endast ett tiotal räddats över till vår tid. Vilken roll F. spelat vid muffelugnarnas införande kan således ej påvisas. Men mycket talar för, att hans bror Erik (se nedan) därvid varit verksam.

Med muffelbränningen följde en rikare och mångsidigare produktion. Den 14 maj 1759 skedde första bränningen ute på Marieberg — därmed hade en konkurrent startat, så mycket farligare som den hotade att tillverka äkta porslin. Bruket nedbrann visserligen 14 dagar senare, men återuppfördes och började åter bränna den 10 april 1760. F. nåddes av underrättelsen om denna bränning, men dog knappa sex veckor därefter, mitt i en för Rörstrand spännande och jäsande period. Han avled »av hetsig sjukdom».

Under F.s två decennier hade till en början former och dekor rört sig med stilelement från holländska, tyska och danska fabriker. Via dessa källor hade kinesiska stildrag smugit sig in, men även mera direkt hade säkerligen Kina gjort sig påmint genom vårt 1733 startade Ostindiska kompani. Tidigt trängde stilelement in även från italienska och franska fajansfabriker. Någon gång möta vi dessutom en form eller dekor av en egenartad, stilsäker och klarögd skönhet — en stil, som talar om den blandning av blyghet och karskhet, om den förening av stramhet i uttryck och rikedom i känsla, som vi mena båda vara rent svenska.

Under 1740- och 1750-talen skedde en sakta övergång från barockens mustiga formgivning, till rokokons mera sirliga gestaltning, och vid periodens slut började fajansens förfall, då den med hjälp av nya tekniker sökte härma porslin. Med en viss rätt skulle man därför kunna påstå, att sin höjdpunkt under 1700-talet nådde Rörstrand i avseende på tillverkningens kvalitet med de starkeldsbrända pjäser, som brukets mästare med F. i spetsen skapade, särskilt under 1740-talets senare del: de förenade i sig en fullt mogen teknik med en konstnärligt säker stilkänsla, som på ett fajanslegitimt sätt .visste att använda former och färger. Denna storhetstid blev av flera orsaker tyvärr kortvarig.

På 1740-talet förses föremålen på baksidan allt oftare med olika, målade signeringar. Från omkring 1744 förekomma dateringar (dag, månad, år); från 1745 prisuppgifter (i daler kmt, per styck eller per dussin). Målarsignaturer penslas allt oftare ut. Och Stockholm, Stockh. eller St. omtalar tillverkningsorten, intill dess uppkomsten av Marieberg tvang Rörstrand att ändra signeringen, en förändring först till Stockholm Rörst:, sedan endast till Rörstrand. Den senare ändringen infördes 1761, dock ej konsekventare än att en del rörstrandspjäser både från 1761 och 1762 signerats Stockholm. Signeringarna skedde högst godtyckligt, mycket ofta ej alls. Konstnärsnamnet penslades på i all hast med initialer, som ofta voro dubbeltydiga eller svårlästa, varigenom möjligheten att skilja isär de olika rörstrandsmästarnas produktion i hög grad minskats.

Av pjäser, som F. signerat klart och tydligt med för- och tillnamn, äro sex stycken kända: en bricka (1738), som dock 1869 följde sin ägare till Ryssland, ett fat (1739), en skål på fot med Kristi dop målat i botten (1745), en avlång skål med genombrutna sidor (1747), en bägare (1748) och en munklagg (1749). Förmodligen signerade Anders F. också A. F. eller ännu kortare A. En A-signerad tallrik från 1737 skulle i så fall vara den äldsta kända pjäs som F. dekorerat. Inför signaturerna F eller Fahlström kan man tveka, om de tecknats av Anders eller av hans yngre broder Erik (se nedan). Om det kvarvarande kända materialet ej missvisar, skulle F. ej signerat något enda föremål efter muffelfärgernas intåg.

Såsom verkmästare hade F. ingen lön, utan »njöt procent». Rörstrands förste svenske produktionsledare var en skicklig, flitig och aktad mästare. Till några av hans barn hade Ingman skänkt dopgåvor. Han efterlämnade ett enkelt borgerligt hem samt 3 736 dir kmt att delas på änka och sex barn. Genom sin hustru ägde han hälften i en gård i kvarteret Lindbacken på Norrmalm. Efter de få böckerna — bibel, psalmbok, Davids psaltare, Spegels passionspredikningar och »Christliga relionslärostycken» — upptogs i bouppteckningen »1 partie med ritningar».

Författare

Arvid Backström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Manufakturkontorets arkiv, RA; Fellingsbro förs:s kyrkoböcker (födelse- och dödböcker, vigselbok, husförhörslängder), jordeböcker, mantals- längder för Örebro län, Landsarkivet i Uppsala; Klara förs:s i Stockholm födelse-, vigsel- och dödböcker, mantalsuppgifter, bouppteckningar 1754 (efter makans moder), 1760 och 1794, SSA. — A. Backström, Rörstrand (Ord och Bild 1926); ¦dens., Rörstrand och dess tillverkningar 1726—1926 (1930; med litteraturförteckning); dens., En dopskål av Anders Fahlström (Röhsska konstslöjdmuseets års-tryck, 1953); G. H. Stråle, Rörstrand och Marieberg (1870); dens., Rörstrands .historia och tillverkningar 1726—1850 (1879).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Fahlström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14992, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Backström.), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14992
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Fahlström, urn:sbl:14992, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Backström.), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se