Anton Ludvig Fahnehjelm

Född:1807-07-28 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1875-01-06 – Jakobs församling, Stockholms län

Arméofficer, Uppfinnare


Band 15 (1956), sida 77.

Meriter

2. Anton Ludvig Fahnehjelm, den föregåendes son i hans tredje gifte, f. 28 juli 1807 i Stockholm (Jak.), d. 6 jan. 1875 där (ibid.). Elev vid Stockholms gymnasium; student vid Uppsala univ. 30 sept. 1825; kameralexamen där vt. 1827; underlöjtnant vid Sjöartilleriet 23 jan. 1828; löjtnant vid Flottans mekaniska kår 15 dec. 1837; uppfinnare; kapten vid nämnda kår 12 febr. 1846; ingenjör för gatuläggningsarbetena i Stockholm 1846–49; major 23 aug. 1854; avdelningschef vid Elektriska Telegrafverket 15 dec. s. å.; intendent där för norra distriktet 1857–17 maj 1872; stadsfullmäktig i Stockholm 1863–67, led. av beredningsutskottet 1864–65; led. av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyrelse 1873. RVO 1854; RNO 1863; LKrVA s. å.; KVO 1870; innehade även dansk, norsk och rysk orden.

G. 15 mars 1862 i Stockholm (Jak.) m. Catharina Sjögren, f. 24 aug. 1816 i Västerhaninge sn (Sth.), d. 26 dec. 1902 i Stockholm (Jak.), dotter av kvarnbyggmästaren Magnus Sjögren och Catharina Hagberg.

Biografi

Anton F. blev redan vid nio års ålder faderlös. Student i Uppsala 1825 ägnade han sig, enligt sin biograf H. Wieselgren, först åt studier för bergsexamen men tvangs av en ögonsjukdom att i förtid lämna studierna, som han i stället avslutade med kameralexamen 1827. Han ingick i stället följande nyår vid flottans sjöartillerikår. Han fortsatte ivrigt sina studier i högre matematik, fysik och mekanik samt började uppmärksammas som uppfinnare. År 1833 demonstrerade han inför kronprins Oscar m. fl. självantändande minor efter egen konstruktion. F. tog nu på somrarna anställning som maskinofficer på kronoångbåtar, medan han på vintrarna arbetade som elev i Motala mekaniska verkstad. När kronoångaren Odin under befäl av C. M. Ehnemark (SBL, 12, s. 225) 1836 avgick till London, höll F. på att sätta livet till vid ingängandet av en pannmurskran i ångpannan, som befanns vara utan bottenkran. Under bärgningsarbetena, då Odin på återresan förlist vid kusten av Jylland, uppstod hos F. tanken på en dykningsapparat. Han övergick därför 1837 till Flottans mekaniska kår, varigenom han kunde fortsätta i Stockholm, i stället för att förläggas till Karlskrona. Han övertog och utvidgade den i Stockholm av I. Nobel anlagda kautschukfabriken för att utföra sin apparat för undervattensarbete. Redan 10 sept. 1839 erhöll han i Sverige patent för sin dykarapparat, som vann mycken framgång. Dykeriförsök och förbättring av kautschukfabriken samt tekniska studier, för vilka han 1840 reste utrikes, sysselsatte honom nu. I okt. 1843 upptog F. med sin dykapparat vid Toverums bruk i Småland ur en i sjön Yxarn på 9 famnars djup i dy sjunken pråm 40 skeppund järn (Hellberg, 1, s. 177). F. hade i Stockholm förevisningar vid Skeppsholmen, där han under vattnet stekte omeletter och kött, framtrollade levande kanariefåglar, o. s. v., liksom han konstruerade de då mycket moderna vattenskidorna. Viktigare voro F:s försök med bergsprängning under vatten, utförd med elektrisk antändning (patent 1843). Metoden vann snart användning i hamnar och farleder, där klippor och stenar lågo i vägen. Själv verkställde F. en dylik upprensning av Kodjupet vid Vaxholm.

Elektriciteten fångade alltmer F:s intresse. Morse hade 1837 uppfunnit sin »trycktelegraf» och Wheatstone sin »nåltelegraf», men ingen elektrisk telegrafledning kom på många år till praktisk användning på längre sträckor – Morses först 1844. F., som ännu ej kände dessa utländska uppfinningar, föreslog sistnämnda år linjechefen vid optiska telegrafen major I. F. von Heland att konstruera en elektrisk telegraf, som skulle användas i samarbete med den optiska. Tillsammans med v. Heland utarbetade F. sedan den första svenska elektriska »telegrafmaskinen». Denna var konstruerad efter fullt riktiga principer men kom ej till praktisk användning; apparaten är beskriven och avbildad av Heimburger (s. 23 ff.). Telegrafapparaten förevisades av F. och v. Heland den 2 jan. 1846 för optiska telegrafens chef, generalmajor Carl Akrell, och genom dennes bemedling utfördes senare s. å. en demonstration på slottet för konungen och drottningen, som därvid »täcktes taga notis därom och skicka några frågor och svar till varandra på flera rums avstånd ifrån varandra». Längre än till dylika förevisningar kom saken då ej utan fick tillsvidare förfalla.

Utnämnd till kapten 1846 blev F. s. å. ingenjör för gatuläggningsarbetena i Stockholm, en plats som han behöll i tre år. Han fortsatte emellertid att arbeta med elektriciteten. Sålunda kopierade han galvanoplastiskt en mängd av topografiska kårens kartplåtar (1847), varigenom originalplåtarna kunde sparas vid tryckning. År 1850 anträdde F. en resa till Danmark, Hannover, England, Frankrike och Belgien dels för att få närmare kännedom om galvanoplastiken, dels också för att studera framstegen inom den elektriska telegrafien. Den 30 april s. å. såg han i Hamburg den telegrafanläggning mellan denna stad och Cuxhaven, som 1848 anlagts av den amerikanske affärsmannen Ch. Robinson enligt Morses system. F. insåg genast Morseapparaternas stora överlägsenhet såväl över hans egen tidigare apparat som över andra vid denna tid brukliga telegrafapparater. Han styrktes häri av en av tyske professorn K. A Steinheil tryckt redogörelse. F. köpte en morseapparat, varav tillverkning nu upptagits i Hamburg. Denna apparat inköptes sedan av optiska telegrafinrättningen och användes som modell för tillverkning i Sverige av ytterligare en apparat. F. återkom hem hösten 1850, och propagandan för den elektriska telegrafen återupptogs nu med stor energi av honom och v. Heland, ehuru ännu mycket motstånd måste övervinnas. Hos ridderskapet och adeln motionerade v. Heland om, att i 1845 års expropriationslagstiftning skulle tilläggas, att ägare av jord eller lägenhet, där konungen så prövade nödigt, skulle vara skyldig att upplåta vad för ändamålet – anläggning av elektriska telegraflinjer – erfordrades, mot ersättning för den skada, som han därav kunde lida. Lagutskottet avstyrkte, snarast av formella skäl. Under debatten i stånden kritiserades utskottsutlåtandet skarpt. F. framhöll på riddarhuset i ett längre anförande den elektriska telegrafens alla fördelar framför den optiska; konungen kunde snabbt komma i förbindelse med myndigheter, brottslingar kunde lättare efterspanas och fasttagas, affärsmän få uppgifter, jordbruket väderleksrapporter, o. s. v. Samtliga stånd återremitterade frågan till utskottet. Efter nytt utlåtande antogs av alla stånden utom bondeståndet förslaget om en författning angående expropriation för här ifrågasatta ändamål. I av K. M:t omarbetad form utfärdades författningen 1854.

F. och v. Heland förevisade våren 1852 de två nämnda Morseapparaterna för allmänheten i de la Croix' salong vid Brunkebergstorg och under sommaren i Tivoli på Djurgården; samtidigt föreläste Erik Edlund (SBL, 12, s. 163) över elektriciteten. F. och v. Heland fingo även general Akrell på sin sida. I Heimburgers historik, till vilken hänvisas för detaljerna, kan man följa det fortskridande arbetet på införande av elektriskt telegrafnät. Den svensk-norska interimsregeringen under konung Oscars sjukdom beslöt 1 febr. 1853, att den elektriska telegrafen skulle införas i landet, med början genom en linje från Stockholm över Uppsala o. s. v. till Göteborg samt vidare till Hälsingborg. Till Akrells biträde vid utförandet av anläggningen förordnades v. Heland och F. Första provtelegraferingen ägde rum 16 juli 1853. »Med klappande hjärta» började F. »ropa på Uppsala», och stor blev glädjen, då det gick efter beräkning (Heimbürger, s. 43). Befälhavare över linjen blev v. Heland från 1 aug. s. å., medan F. blev stationschef i Stockholm med ett månadsarvode av 75 rdr. I fortsättningen verkställde F. de olika stationsinredningarna och inövade stationspersonalen över hela linjen. F. belönades med bl. a. majorsfullmakt 1854. Han var från svenska sidan kommenderad vid kabelutläggningen över Öresund (kabeln öppnad för trafik 1 jan. 1855). Vid organiserandet av överstyrelsen för elektriska telegrafverket hösten 1854 blev Akrell chef, med v. Heland och F. som avdelningschefer, varvid den senare såsom chef för »västra telegraflinjen» förde närmaste befälet över stationspersonalen, ansvarade för dess tjänstbarhet samt för materielens ändamålsenliga ordnande och vidmakthållande, m. m. (Heimbürger, s. 68). Våren 1855 anlade F. ledningen Uppsala–Gävle. Vid nyorganisation 1857 blev F. intendent för norra distriktet (från Stockholm till Haparanda och Vänersborg). När förhandlingar inletts med Ryssland angående läggande av kabel över Ålands hav, utfördes undersökningarna från svensk sida av F. sommaren 1865; frågan förföll dock tills vidare. Det är säkerligen främst F:s förtjänst, att telegrafstyrelsen ändrade hållning i frågan om anställande av kvinnor i verkets tjänst – F. hade tidigare offentligt talat för »kvinnans användande i yrkena». När han på grund av ögonsjukdom icke längre kunde fullgöra sin tjänst, erhöll F. 1872 en pension av 2.770 riksdaler.

F. var från sin ungdom vän av folkuppfostran, utveckling och framåtskridande. Han var en av de flitigaste föredragshållarna i Bildningscirkeln i Stockholm (Magnusson, 1, s. 34; jfr SBL, 13, s. 366) och dess ordf. i många år samt bibehöll även efter dess upphörande kontakt med arbetarkretsar. Då 1851 omkr. 70 svenska slöjdidkare, hantverkare och arbetare fingo resa fritt till London för att bese världsutställningen, var F. deras chef och ledare. När 1863 en kommitté tillsattes under ledning av kommendör P. E. Ahlgren för undersökning angående uppfinningar av undervattensminor, blev F. ledamot och deltog 1864 i prövningen av amerikanen T. P. Shaffners hithörande uppfinning (Feilitzen). I Stockholm var F. kommunalt verksam som stadsfullmäktig, tillika intresserad medlem av fattigvårdsstyrelsen i sin församling. Han ivrade även för skolungdomens vapenövningar. F. hade »ett glatt sinne, ett varmt hjärta, en oförtröttad arbetshåg» livet igenom (Wieselgren).

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från F. finnas i telegrafverkets museum.

Källor och litteratur

Källor: Jakobs förs:s i Stockholm födelsebok 1807, vigselbok 1862, dödbok 1875 och 1902, SSA. – C. Akrell, Minnestaflor (i: Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar af C. Akrell & S. G. von Troil, 1, 1884), s. 159–164; O. von Feilitzen, Carl XV och Jefferson Davis. En episod från 1864 (Personhist. tidskr., 47, 1949); [J. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida af Posthumus, 1 (1870), s. 177, 4 (1871), s. 152, och 6 (s. å.), s. 202; H. Heimburger, se Sv. telegrafverket; [nekr. i] KrVA Handl. 1875, s. 208–211; G. Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 1 (1920), s. 34; Sv. telegrafverket, 2. Det elektriska telegrafväsendet 1853–1902 av H. Heimbürger (1938); H. Wieselgren, Anton Ludvig Fahnehjelm (i \V:s I gamla dagar och i våra, 1900).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anton Ludvig Fahnehjelm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2020-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15000
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anton Ludvig Fahnehjelm, urn:sbl:15000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2020-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se