Meriter

1. Herman Adolph Falk, f. 15 dec. 1785 på Risäter, Norra Råda sn (Värml.), d. 21 nov. 1865 där. Föräldrar: överjägmästaren Per Adolph Falk och Agneta Maria Geijer. Sergeant vid Närke-Värmlands reg. 7 mars 1808; fänrik 9 april s. å.; deltog i fälttåget i Norge 1808–09; löjtnant 29 juni 1809; avsked ur krigstjänst 9 juni 1812; tf. överjägmästare i Värmlands län 7 febr. 1815; överjägmästare där 5 mars 1816; hovjägmästare 21 juli 1823; avsked från överjägmästaretjänsten 29 sept. 1865. RVO 1831; Sv. jägareförbundets belöningsmedalj i silver 1857. Ägde och bebodde Risäter; delägare i Uddeholms bolag; drev själv stångjärnssmide i Värmland.

G. 1) 29 okt. 1811 på Sjögränd, N. Råda sn, m. Brita Christina Geijer, f. 28 juni 1790 på Uddeholm, N. Råda sn, d. 23 maj 1842 på Risäter, dotter av disponenten Carl Geijer och Agneta Lovisa Lundstedt; 2) 8 okt. 1844 i Ekshärads prästgård (Värml.) m. Esther Jacobina Elfvendahl, f. 2 maj 1822 i nämnda prästgård, d. 6 nov. 1906 i Uppsala, dotter av prosten Per Elfvendahl och Esther Robsahm.

Biografi

Herman F. sändes som ung till Stockholm för att gå affärsvägen men var ej tilltalad härav. Utan faderns vetskap började han i stället som militär och deltog som fänrik vid Närke-Värmlands reg. i norska fälttåget 1808–09. Han var därunder med i striderna vid Lier och Magnor bro. F. deltog i västra arméns marsch mot Stockholm 1809 och förde därvid befälet över Älvdals kompani (han har själv skildrat marschen till Stockholm i ett brev 15 maj 1849 till C. Adlersparre, Ericsbergsarkivets autografsaml.). F. var, då bliven löjtnant, kommenderad till riksdagen i Örebro 1810; litteraturuppgiften, att han där erhållit några röster vid tronföljarvalet, är oriktig. Redan sommaren 1812 tog F. avsked ur militärtjänsten. Han övergick i stället till jägeristaten och blev redan 1815 tillförordnad och 1816 ordinarie överjägmästare i Värmlands län samt tjänstgjorde som sådan ända till 1865, strax före sin död. År 1823 fick han hovjägmästares titel.

F. är vid sidan av Anders Schönberg d. ä. och J. L. von Greiff ett av de berömdaste namnen i den svenska jaktens äldre historia. I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till. jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.

F. var lång, vacker, rak och ståtlig och betecknas ännu såsom gammal som »en grann karl». Han hade alla yttre förutsättningar för att bli en storjägare, ty utom att han ägde ovanlig muskelstyrka var han synnerligen härdad – det föll honom t. ex. inte in att byta kläder, då han blivit genomvåt. Därtill var han intelligent, rådig och fyndig, viljefast samt modig ända till oförvägenhet, med stark tillförsikt till sig själv och fullständigt herravälde över sina nerver. Utmärkt organisatör behärskade han jaktfolket, om så behövdes också med käppen, och blev lydd utan att därför bli impopulär.

Redan som pojke sköt F. sin första björn. I yngre år sköt han björn för hund och på enskilda jakter, men sedan han blivit överjägmästare, sköt han sina första björnar på skall. Under ett stort antal år föllo ungefär hälften av de björnar, som dödades på skallgångar, för F:s kulor, och inalles torde han ha skjutit omkr. etthundra björnar. Redan 1819 tryckte han sina »Underrättelser om björnskall» (ny, tillökad uppl. 1828), som även framkallade en norsk bearbetning. Märkligt är, att F. aldrig blev sårad av björn, ehuru han mången gång var i farliga situationer. Men hans lugn, rådighet och skjutskicklighet räddade honom alltid. Ett par gånger sköt han en björn, som slagit under sig en övermannad jägare – den ena gången F:s bror. Bland ovanliga skott må följande nämnas. Vid ett skall på senvintern kommo fyra björnar travande på skarsnön mot F., som var beväpnad med två enkelstudsare, av vilka han höll den ena i handen och hade den andra liggande framför sig. När han fann rätta ögonblicket inne, sköt han första skottet på en av björnarna, upptog i samma sekund den andra studsaren och sköt en annan – de båda, som fått skotten, lågo på fläcken, medan de två kvarvarande flydde. Vid ett annat skall sköt F. på en dag två björnar, tre vargar och två lodjur, ett ovanligt jaktbyte. I allmänhet lyckades för F. vinterskallen, medan sommarskallen ej sällan misslyckades. Under de senare var nämligen björnen ofta ej inne på skallplatsen, när drevet gick löst. Man anställde skallen på orter, där björnen nyligen gjort skada, men då det alltid dröjde en eller annan dag innan skallet hann anordnas, så hände det att björnen gått till annan trakt. Som adjutanter vid sina skall använde F. under lång tid kronoskogvaktarna Jan Finne, »F: s högra hand», och Henrik Elg, av vilka den förre redan 1825 skjutit sextiofyra björnar. Ibland begagnade man giller, men det vanliga var skallgång. F. hade en betydande rustkammare med tjugo hagelbössor, studsare, pistoler, svärd, värjor, hirschfängare m. m. Vid skall utlånade han vapen till underlydande och skogvaktare. Då någon en gång anmärkte, att ett gevär sköt illa, sade F.: »Släpp björnen på livet, så skjuter studsaren tillräckligt bra»! Hönshunds jakten var i F:s yngre år okänd i Värmland, och han tyckte inte om den. Bland jakt på smärre villebråd var det egentligen harjakt, som roade honom. Ibland hade man harjakt en gång i veckan och då flera dagar i rad, så att man kunde komma hem med femtio harar. Vid senhöstjakterna gick en gammal soldat i spetsen och slog på en ofantlig bastrumma. Det gladde emellertid F., när hans gäster fingo tillfälle att skjuta, vid såväl har- som björnjakterna.

Lloyd gjorde sin skola som björnjägare hos F., om vilken han uttalar sig mycket beundrande i sina »Jagt-nöjen» och »Anteckningar». I den förra (s. 56–65) skildrade Lloyd ett av F :s stora björnskall på vintern. Det utlystes i kyrkan, och ungefär 500 man skallfolk fanns att tillgå. Skallet gällde en björnhona med tre ganska stora ungar. F. tillsatte Jan Finne som anförare för hållet, men tog själv befälet över drevet. Undersökning gjordes, att ingen medhade brännvin, ty en enda rusig kunde komma allt att misslyckas. Finne och F. drogo åt var sitt håll med sin division. Björnarna voro inringade men höllo sig först stilla. När de sedan försökte genombryta ringen, sköt Lloyd först ena ungen. Småningom stupade björnhonan, efter flera skott, och slutbytet blev alla fyra björnarna, ett ovanligt lyckat resultat. F:s personliga ansträngningar som chef »voro utan allt avseende på att skona sig själv; också var han av kommenderandet så hes, att han med möda kunde tala ett begripligt ord». Björnarna, vilka tillföllo F. som överjägmästare, hängdes över stänger – den gamla björnen var ovanligt stor och tung – samt fördes till slädar, som forslade dem till Risäter, där skallet slutades med munter välfägnad. Ett annat, av F. lett björnskall 1835, är skildrat av G. O. Hyltén-Cavallius, som karakteriserar F. som »en präktig typ av svensk manlighet». Under skallet ljöd genom larmet F:s »väldiga stämma, klar som en stridstrumpet, ordnande och ledande folkets rörelser». Vid det sista skall, vari F. deltog hösten 1856 (eller 1857), var han sjuttio år. Det var i en otillgänglig vildmark i Ekshärads socken. Man fick då inga björnar, men väl ett par älgar. Då det blev mörkt och för sent att ta sig fram, lät den gamle hovjägmästaren göra en granrisbädd åt sig i skogen och sov med en av älgarna till huvudkudde.

F. arbetade även för jaktvården. När ett i Värmland nybildat jaktsällskap 1831 höll sitt första möte i Kristinehamn, var F. dess ordförande och talade om förbättrad jaktvård, »jaktens ändamålsenliga utövning, fred för det vilda under dess fortplantning, fred under dess tillväxt». På 1840-talet föreslog F. en ny jaktlag. På en punkt buro hans strävanden frukt, nämligen i fråga om att bättre hushålla med älgen. Han fann först ej mycket gehör, men 1825 utverkade han ett tioårigt förbud mot älgjakt. När den frigivits 1 jan. 1836, utverkade F. hos K. M:t grundsatsen om älgens fridlysande under vintermånaderna. Han har därför varit av avgörande betydelse för älgstammens fortsatta bibehållande. F. arbetade även mot grymma fångningssätt. I vissa naturhistoriska frågor samarbetade han med professor Sven Nilsson i Lund, som tillgodogjorde sig F:s upplysningar om bl. a. björnen. Han lämnade även Nilsson konserverade fåglar för lundamuseet, och Nilsson citerar honom flerstädes i sin fauna.

F. tilldelades 1857 Svenska jägareförbundets belöningsmedalj i silver att i grönt band med gula kanter bäras å bröstet; han var dess förste innehavare. År 1863 blev han hedersledamot i »Konung Carl XV:s jaktklubb», den ende icke-furstliga av dessa. Henrik Lilljebjörn har betonat, att F., utom att vara en i hela riket känd karlakarl, även hade mycken godhet och rättsinne i sin karaktär. Huvudskildringen av F. är, jämte Lloyds beskrivningar, den utförliga nekrologen av Lindblad i Sv. jägareförbundets nya tidskrift, 4, 1866.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Underrättelser om de i Wermeland bruklige björnskall. Sthm 1819. 27 s.; 3 pl.-bl. 2 uppl. med tit.: Underrättelser om björn-skall, Sthm 1828. (2), 32 s.; 2 pl.-bl.

Källor och litteratur

Källor: Registratur i krigs- och kammarärenden, RA. – C. A. Adlersparre, 1809 års revolution och dess män. Tidstaflor, 2 (1849), s. 49 f.; A. Eklundh, Svensk jakt (1930); G. O. Hylfén-Cavallius, Ur mitt framfarna lif (1929), s. 46 ff.; Jägaren, 4:1 (1898), s. 155–159; K. A. K:son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (1901–06), s. 112; H. Lilljebjörn, Minnen från förra hälften af 1800-talet, utg. af E. G. Lilljebjörn (1912); [J. V. Lindblad], Hofjägmästaren H. Falk (Sv. jägareförbundets nya tidskr., 4, 1866); L. Lloyd, Jagt-nöjen i Sverige och Norrige (1830); dens., Anteckningar under ett tjuguårigt vistande i Skandinavien, 1 (1855); C. O. Nordensvan, Värmlands regementes... historia, 2 (1904); H. Samzelius, Jägeristaten (1915), s. 147 f.; dens., Märkesmän från vargkriget (Jägaren, 13, 1907), s. 24 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Adolph Falk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15055, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15055
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Adolph Falk, urn:sbl:15055, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.