Meriter

3. Herman Otto Falk, f. 26 juli 1869 på Risäter i Norra Råda sn (Värml.), d. 24 dec. 1919 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: majoren Wilhelm Edvard Falk och Sofia Therese Laurell. Mogenhetsex. vid Karlstads h. a. läroverk 7 juni 1886; student vid Lunds univ. 4 maj 1888 och vid Uppsala univ. 21 sept. s. å.; jur. fil. ex. i Uppsala 27 maj 1889; jur.utr. kand. i Lund 15 dec. 1894; e. o. notarie i Svea hovrätt 26 mars 1895; tf. domhavande åren 1895–97 sammanlagt 5 mån. 7 dagar; tjänstgjorde vid protokollet i Svea hovrätt jan. 1898–okt. 1899; kanslist, notarie eller sekreterare hos olika riksdagsutskott 1898–1903 och 1910, därav 1902 och 1903 sekreterare hos lagutskottet samt 1910 andre sekreterare hos särskilda utskottet för behandling av arbetsavtalsfrågan; kanslist hos riksdagens revisorer 1898–1901; tjänstgjorde i Kammarkollegium juni 1899–nov. 1903; sekr. hos kommittén för utarbetande av förslag till lagstiftning om icke ekonomiska föreningar och fromma stiftelser okt. 1902–dec. 1903; sekr. hos kyrkolagsutskottet vid 1903 års kyrkomöte; förordnad 28 sept. 1903 till lärare i skogs- och jaktförfattningar samt ekonomi- och finansrätt ävensom 12 okt. 1905 till lärare i nationalekonomi och lagkunskap vid skogsinstitutet, men erhöll på ansökan entledigande 1 sept. 1908 från nämnda befattning i vad den avsåg nationalekonomi och 1 okt. 1914 från befattningen i övrigt; sekreterare i försäkringsinspektionen 13 nov. 1903–21 maj 1910; biträdde i Civildepartementet maj–okt. 1906 för utredning av frågan om arbetarförsäkring; var 3 nov. 1906–26 maj 1911 biträde i Justitiedepartementet vid behandling av skilda lagfrågor samt ledamot och sekreterare i olika kommittéer för lagstiftning; konstituerad revisionssekreterare 21 maj 1910 och ordinarie revisionssekreterare 22 dec. 1911; andre ledamot å Justitiedepartementets avdelning för lagärenden 26 maj 1911; ledamot av 1912 års riksdagsbibliotekskommitté; tf. byråchef för lagärenden i Justitiedepartementet 28 febr. 1914, ord. 11 dec. s. å.; häradshövding i Kinds och Redvägs domsaga 20 mars 1914; justitieombudsmannens suppleant 30 dec. s. å.; regeringsråd 3 mars 1916; konsultativt statsråd 30 mars–19 okt. 1917; förordnad att verkställa den år 1911 beslutade förberedande utredningen angående en rättegångsreform 30 okt. 1917 under den förut förordnade utredningsmannen, fd. justitierådet J. Hellners statsrådstid och 8 april 1919 tillsvidare i Hellners ställe; ordförande i den svenska sjölagstiftningskommittén 31 dec. 1918, vilket uppdrag frånträddes i anledning av nyssnämnda förordnande 8 april 1919; ordförande i processkommissionen 12 sept. 1919. RNO 1909; KNO1kl 1918; innehade även utländsk orden.

G. 1) 28 sept. 1901 i Sunne (Värml.) till 1912 m. Emma Maria Cervin, f. 21 april 1876 i Holmedals sn (Värml.), d. 2 maj 1953 i Stockholm (Kungsh.), dotter av kronofogden August Cervin och Emma Karolina Brattén; 2) 10 sept. 1913 i Stockholm (Gustav Vasa) med Maria Sofia Klockhoff, f. 9 nov. 1872 i Mo sn (V. norrl.), dotter av skogsförvaltaren vid Mo och Domsjö a.-b. Magnus Klockhoff och Sara Christina Bengtsson.

Biografi

Herman F. trädde efter tingsutbildning i hembygden i förvaltningstjänst. Samtidigt anlitad som biträde i olika riksdagsutskott kvalificerade han sig snart för den bana som kom att bliva hans, nämligen lagskrivarens. Efter det första mer omfattande uppdraget, att biträda vid arbetet med förslag till lagstiftning om ideella föreningar, följde oavbrutet förordnande som sekreterare eller ledamot i olika kommittéer, företrädesvis inom Justitiedepartementet, till dess han efter ett tiotal år knöts till samma departement som chef för dess lagavdelning. Vid denna tid var Justitiedepartementet det enda statsdepartement, som hade särskild avdelning för lagfrågors behandling, varför avdelningens chef i stor utsträckning kom att vara rådgivare vid dylika frågors handläggning även i övriga departement. Jämsides utnämndes F. – utan att ha passerat den hovrättskarriär som för sådan befordran plägar vara obligatorisk – först till revisionssekreterare och sedan till häradshövding, poster som lagstiftningsarbetet dock hindrade honom att tillträda. Bland de mer betydande lagar, vid vilkas tillkomst F. var den bärande kraften, märkas 1910 års lag ang. tillsättning av prästerliga tjänster och 1917 års expropriationslag, vilken senare kom att utgöra en hörnsten i vår sociala och ekonomiska jordlagstiftning. Det sista stora uppdraget avsåg den segslitna reformen av vårt rättegångsväsen. Efter ett par års provisoriskt meddelat enmansuppdrag mottog han några månader före sin bortgång ordförandeskapet i processkommissionen, en av senare tids mest krävande lagstiftningsuppgifter, som fick sin fullbordan först genom ikraftträdandet av rättegångsbalken år 1948.

Lagskrivning innebär ett konstnärligt skapande men ofta tålamodsprövande och otacksamt hantverk, utövat under en oavlåtlig avvägning mellan skyldigheten att lagen rätt tillämpad skall täcka alla tänkbara situationer och kravet att icke regelbinda mer än nödigt. Den oinvigde kan sällan bedöma vilket oförtrutet arbete – där varje utväg prövats och varje ord vägts icke en utan många gånger – som kan ligga bakom den till synes självklara lösningen. Och först då varje lagbud ter sig självklart, har en god lag blivit skriven. Förutom gedigna kunskaper inom juridikens olika grenar och en sällsynt fond av vederhäftighet besatt F. i ovanlig grad och lycklig förening de egenskaper som göra en god lagskrivare: logisk tankeskärpa, praktiskt omdöme, objektivitet, känsla för rätt och billighet, formell skicklighet. Därtill kom en mindre vanlig förmåga att snabbt och lätt, men utan att ge avkall på grundligheten, utreda, tillrättalägga och lösa en förelagd uppgift. Med sitt praktiska verklighetssinne förstod han även vikten av att genom klara och uttömmande motiv söka säkerställa, att vid lagens tillämpning lagstiftarens intentioner följdes. Herman F. står därför jämte den s. å. bortgångne Tore Almén som sin tids fullgode representant för det svenska, sedan gammalt förnämliga lagarbetet.

Enda avbrottet i F:s egentliga livsuppgift utgjorde ett drygt års tjänstgöring i vår högsta administrativa domstol, följt av medlemskapet i Swartzska ministären. Till båda dessa uppgifter kom F. med sina omfattande kunskaper även i samhälleliga frågor och sin mångsidiga erfarenhet rikt rustad. F. var ingen politiker; och det var med stor tvekan han inträdde i den moderata, men likväl markerat konservativa expeditionsregeringen mellan Hammarskjölds ministär och den Edén-Brantingska koalitionen. Från en av miljö och verksamhet traditionellt betingad borgerlig livssyn hade han nämligen, bland annat på grund av krigsårens skärpta sociala motsättningar, kommit att alltmer närma sig en radikal uppfattning i politiska ting.

F. hörde till den krets framstående jurister, som i början av år 1916 beslöt tillföra vårt land en juridisk tidskrift, senare s. å. och alltjämt utgiven under namnet Svensk juristtidning. Hans klara och koncisa framställningssätt gjorde honom vidare under en följd av år till en utmärkt lärare i juridiska ämnen vid skogsinstitutet.

Herman F. var en stark personlighet, som verkade med stilla medel, över den krets, där han framträdde, kom det ovillkorligen något av den lugna, prövande objektivitet, som natur och levnadskall gjort till hans eget väsen. Älskvärd, tillbakadragen, blygsam, kunde han dock med all sin hovsamhet säga ifrån rentut där så krävdes till vem det vara ville, så att det förstods och tog (Alexanderson) . En gedigen karaktär, utpräglad rättrådighet samt den självklara och obestridda auktoritet han åtnjöt gjorde honom sällsynt aktad och avhållen.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Redogörelse för i vissa främmande länder från det allmännas sida vidtagna åtgärder i syfte att befrämja uppkomsten af egna hem. Sthm 1902. 4:o (4), 54 s. (Bilaga till Egnahemskomiténs betänkande.) – Om ideella föreningar. Inledning till promemoria för föredragning i Högsta Domstolen april 1907 af förslag till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Sthm 1908. 100, (2) s. & omsl. – Utlännings rättsförvärv i Sverige (Sv. juristtidn., 1, 1916, s. 250–255). – Lagen om expropriation (ibid., 3, 1918, s. 33–36). – Har dessutom såsom ledamot i utskott och kommittéer medverkat i utarbetandet av lagförslag och undertecknat ett antal betänkanden.

Utgivit: Expropriationslagen av den 12 maj 1917 jämte andra i sammanhang därmed utfärdade författningar. Med sakregister upprättat av H. Falk. Sthrn 1919. (4), 280 s.

Källor och litteratur

Källor: Justitiematrikel, utg. av Hj. Gullberg (1914); K. A. K:son Leijon-hufvud, Ny svensk släktbok (1906); G. E. Nygren, Biografiska anteckningar ofver lärjungar intagna vid Karlstads högre allm. läroverk åren 1875–85 (1912); Skogshögskolan 1917. Festskrift vid Skogshögskolans invigning 3 maj 1917; S Stenberg, Herman Falk f (Sv. juristtidn. 1920, s. 21). – Nekrologer i dagspressen, bl. a. av N. Alexanderson i Dagens Nyheter 28 dec. 1919. – Meddel av regeringsrådinnan Maria Falk, f. Klockhoff, och assessor Sara Falk Stockholm

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Otto Falk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15059
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Otto Falk, urn:sbl:15059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.