Christopher Falkengréen

Född:1722-10-12 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län
Död:1789-04-22

Riksdagsledamot, Sjöofficer, Riksråd


Band 15 (1956), sida 245.

Meriter

2. Christopher Falkengréen, son till föregående, f. 12 okt. 1722 i Karlskrona, d. 22 april 1789 i Stockholm (Ridd.). Kadett vid ett kofferdikarlskompani 1729; e. lärstyrman 1737; lärstyrman 29 april 1738; student vid Uppsala univ. 6 mars 1739—1744; medelstyrman 14 juli 1741; överstyrman 1742; löjtnant vid Göteborgs eskader 13 jan. s. å.; löjtnant vid amiralitetet 18 mars 1743; deltog i expedition till Pommern för att avhämta prinsessan Lovisa Ulrika 1744; i fransk örlogstjänst 1745; kaptenlöjtnant vid sv. amiralitetet 10 sept. 1746; kapten i fransk örlogstjänst 15 mars 1747; skeppskapten 6 okt. s. å.; vid franska armén i Flandern s. å.; chef på »Drottningholm» under expeditionen till Finland 1751; kommendörkapten 12 mars 1752; chef på »Uppland» under expeditionen till Marocko 1755; chef på »Prinsessan Lovisa Ulrika» under nordsjöexpeditionen 1757; chef för kadettkåren 13 jan. 1757; kommendör vid amiralitetet 16 aug. 1762; schoutbynacht 29 juli 1765; viceamiral och chef för galärflottan 22 juli 1767; ordförande i Konvojkommissariatet 1768—73; friherre 15 okt. 1771; riksråd 11 maj 1772; president i Amiralitetskollegium 27 nov. 1776. — Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1760—62 (Sekreta utskottet), 1765—66 (Sekr. utsk.), 1769 och 1771; led. av Patriotiska sällskapet 1776, dess ordf. 18 maj s. å. — RSO 1748; LÖS 1771; KSO s. å.; KmstkSO 1773; LVA 1778 (preses 1781 och 1786); RoKavKMO s. å. — Ogift.

Biografi

När Christopher F. vid sju års ålder inskrevs som kadett vid flottan, var det knappast någon som hade frågat honom, om han hade lust för detta yrke, men sjöofficerens bana förblev han trogen livet ut. Fadern sörjde för, att han fick en grundlig utbildning. Under åren 1734—38 besökte han navigationsskolan i Karlskrona, och därefter studerade han någon tid vid Uppsala universitet. Sedan han passerat underofficersgraderna, gick han 1745 i fransk örlogstjänst för att få nödig praktik. Kampen mellan Frankrike och England pågick då som ett led i det österrikiska tronföljdskriget. Under 1746 års sjötåg, då F. tjänade på örlogsfregatten »La Volage» på 30 kanoner, sårades den franske skeppsbefälhavaren dödligt i en strid 15 april. F. övertog då befälet och fortsatte striden mot ett engelskt linjeskepp på 70 kanoner, men efter sju timmars ansträngningar måste han ge upp. F. fördes nu som fånge till Gibraltar men blev snart utväxlad. För sitt mod belönades han av Ludvig XV med en hedersvärja med guld. F. deltog därefter i striderna till lands i Nederländerna och medverkade i den framgångsrika belägringen av Bergen-op-Zoom 1747.

I början av 1750-talet fick F. i olika sammanhang skaffa sig erfarenheter som befälhavare till sjöss. År 1754 deltog han som chef på »Göta Lejon» i en övningskryssning, som leddes av viceamiralen Sparre, och följande år förde han befälet på »Uppland» under en expedition till Medelhavet, där det gällde att skydda den svenska sjöfarten mot marockanska sjörövare.

Sedan den nya kadettskolan inrättats hösten 1756, utsågs F. till s. k. militärdirektör, en tjänst för vilken han med sin gedigna fackutbildning var väl kvalificerad. Han hade också teoretiskt intresse för sitt yrke, vilket framgår av, att han 1752 utgav ett arbete i taktik, »Evolutionen til sjös», låt vara att boken i huvudsak är en översättning av fransmannen P. Hostes »L'art des armées navales». Då F. hade lätt för att uttrycka sig både i tal och skrift, förstår man, att han blev uppskattad av sina elever. År 1766 lämnade han sin befattning som militärdirektör, men återknöts 1772 till kadettskolan som dess överinspektör, vilken tjänst han med framgång och intresse skötte till sin död. Som chef för galärflottan ägnade han undervisningsdetaljen vid detta vapenslag stor uppmärksamhet.

Vid 1760—62 års riksdag var F. medlem i Sekreta utskottet, och från denna tid blev han alltmera indragen i de politiska striderna. Han tillhörde mösspartiet och blev efter hand en av dess främsta män. Till sin huvuduppgift tog han emellertid att bekämpa Augustin Ehrensvärds försvarspolitik. Amiralitetet kunde aldrig förlåta Ehrensvärd, att han 1756 lyckades genomdriva, att roddflottan skildes från örlogsflottan och i krig underställdes högste befälhavaren till lands. Som örlogsflottans främste företrädare under den senare frihetstiden blev F. för Ehrensvärd en hård och skicklig motståndare.

Vid 1765—66 års riksdag, då mössorna kommo till makten, fick F. sitt stora tillfälle. Också denna gång satt han i Sekreta utskottet. Striden mellan F. och Ehrensvärd blev het och fördes icke mycket med åberopande av sakskäl, men så mycket mera med hänsyn till partisynpunkter. Resultatet blev, att befälet över skärgårdsflottan fråntogs Ehrensvärd och gavs åt F. och att roddflottan ånyo ställdes under Amiralitetskollegiets högsta inseende. De skärgårdsfregatter Ehrensvärd och Chapman konstruerat utdömdes, och sveaborgseskaderns öde ställdes på framtiden. Som medlem av den s. k. finska fästningskommissionen, som skulle granska Ehrensvärds arbeten i Finland, hade F. ytterligare ett tillfälle att triumfera över sin motståndare. Ehrensvärd blev nämligen berövad ledningen av fästningsbyggena i Finland. Så gick angreppet mot Ehrensvärd ut över östgränsens försvar.

Som chef för galärflottan åstadkom F. ingenting av betydelse, utan hans chefsperiod innebar tvärtom en tillbakagång för detta vapenslag. Icke utan skäl har man sagt om F., att han talade väl, skrev ännu bättre, men på ett föga prisvärt sätt omsatte sina ord i handling.

Vid 1769—70 års riksdag, där F. var en av dem, som förvaltade mössornas partikassa, kommo som bekant hattarna ånyo till makten. Nu togs frågan om skärgårdsflottan åter upp till behandling, och besluten från föregående riksdag revos upp. Amiralitetskollegium måste avstå från högsta inseendet över Arméns flotta, och Ehrensvärd blev på nytt dess befälhavare. Stockholmseskadern kvarstod dock till 1777 under Amiralitetskollegium. I ett tryckt memorial av 9 dec. 1769 angående galärflottan och marinens kommendering tog F. avstånd från majoritetens åsikter. Han kvarstod som chef för galär flottan i Stockholm, tills han i maj 1772 utnämndes till riksråd.

Som en av mösspartiets förgrundsmän deltog F. i de förhandlingar, som fördes vid Gustav III:s tronbestigning för att få till stånd en försoning i den ödeläggande partikampen. Då konungens fredliga försök misslyckats, och han måste tillgripa revolution, hörde F. till hans motståndare, ehuru en föga trovärdig källa uppger, att F. underrättade konungen om rådets avsikt att häkta honom. Under revolutionen hölls F. jämte de övriga riksråden fängslad på slottet, varför han hindrades att ta ledningen för de marinstyrkor i huvudstaden, vilka voro regerings vänliga. När Gustav III 22 aug. 1772 reorganiserade riksrådet, fick F. kvarstå som sjömilitär expert. Detta berodde icke på, att han åtnjöt konungens förtroende, utan på dennes önskan att regera ovan partierna. Då marina ärenden behandlades i krigskonseljen och anslagen till örlogs- och galärflollorna i statskonseljerna, var F. oftast närvarande.

Under första åren av Gustav III:s regering togos F:s obestridliga insikter på det sjömilitära området vid olika tillfällen i anspråk. Han satt sålunda som medlem i den försvarskommission, som tillsattes omedelbart efter revolutionen (27 aug.) 1772. Likaså var han med i den kommission eller beredning, som två år senare (9 maj 1774) fick i uppdrag att utarbeta förslag till krigsmaktens utrustning. Denna kommission skulle främst ge regeringen råd i ärenden rörande arméns beväpning, klädsel m. m.

När Gustav III 1775 beslöt att låta flytta Amiralitetskollegium från Karlskrona till Stockholm, hörde F. till dem som motsatte sig planen. Sedan flyttningen följande år ägt rum, utsågs F. emellertid till Amiralitetskollegiets chef 27 nov. 1776. Det kan förefalla, som om F:s inflytande på sjöförsvarets utveckling på detta sätt hade ökats, men i själva verket var det tvärtom. Amiralitetskollegium fick inte mycket befatta sig med de viktigare frågorna vid högsjöflottans förestående upprustning, och de, som bestämde, voro från 1776 riksrådet frih. Carl Sparre och sedermera generalamiralen H. af Trolle.

Konungen hade aldrig skänkt F. sitt fulla förtroende och det icke utan skäl. Den ryske ministern Ivan Österman räknade 1773 F. till dem, som önskade få en ändring i Sveriges styrelse. En av krigskonseljens medlemmar — man har antagit, att det var F. — hade lämnat Österman sådana upplysningar, att denne kunde underrätta sin regering om de svenska rustningarna. När det ryska sändebudet J. M. v. Simolin 1776 försökte värva vänner i Stockholm, räknade han F. bland dem som voro orubbligt tillgivna Ryssland.

Gustav III: s misstro mot F. torde dock icke så mycket ha härlett sig av hans politiska hållning, trots att kungen måste ha känt till den, som av hans oförmåga att rycka upp flottan ur dess förfall och av hans bristande sinne för utvecklingens krav. Under Gustav III:s nio första regeringsår hade trots stora uppoffringar endast tre fartyg satts på stapel och ett blivit färdigt. F:s konservatism kom tydligt i dagen i 1780 års certkommission, när man skulle bedöma de av Chapman konstruerade fartygen. I fyra promemorior försökte F. bevisa, att de nya skeppen voro underlägsna de äldre typerna. Hans uttalande torde ha inverkat starkt på hertig Karl, så att han länge intog en vacklande ståndpunkt. Tack vare Trolles och Sparres kraftiga stöd segrade emellertid Chapmans förslag. Konungen utsåg kort därpå Henrik af Trolle till chef för båda flottorna som generalamiral. I sin nya värdighet stod af Trolle direkt under K. M:t och var således oberoende av F. Hans byggnadsprogram, enligt vilket 15 linjeskepp och 16 fregatter skulle byggas på sju år, blev godkänt, men betecknades av F. som alltför överdådigt. För F. var tydligen frågan om östgränsens försvar icke lika central som för Ehrensvärd, af Trolle och af Chapman, vilka ville skapa en flotta lika stark som den ryska och med egenskaper, som gjorde den lämpad för östersjövattnen. Härefter sköts F. alltmera åt sidan. Han uteslöts ur statskonseljen och hördes endast undantagsvis i krigskonseljen. Ej heller fick han plats i den krigsberedning, som tillsattes 1783.

När Gustav III började planlägga sitt ryska krig 1788, blev F. medlem i den kommitté, som skulle sörja för örlogsflottans utrustning, men hans levnadsbana led då mot sitt slut, och sjukdom besvärade honom ofta. I förberedelserna för det ryska kriget 1788—90 ville konungen begripligt nog icke anlita honom. När han gick bort, blev det möjligt för Gustav III att definitivt upplösa Amiralitetskollegium, vars president han varit.

Trots sina obestridliga förtjänster — tapperhet i strid, kunnighet i sjökrigsväsendets teori, pedagogisk förmåga, vältalighet och stilistisk färdighet — hade F. icke förmått göra någon större insats i den svenska flottans historia. Partisinnet hade mången gång förblindat honom, och det synes, som om han med allt sitt vetande hade kommit till korta, när det gällde att se saker i stort. Sålunda fick han stå i skuggan för sina medtävlare Augustin Ehrensvärd, Carl Sparre, Henrik af Trolle, F. H. af Chapman och andra.

Författare

O. NlKULA.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Några strödda brev från F. finnas i Riksarkivet samt till A. H. Ulfvenclou (20 st.) i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal, hållit til Höglofl. Ridderskapet och Adelen, samt wid Landt-Marskalks Stafwens aflämnande... wid Riksdagens början i Norrköping den 22. April 1769. Norrköping 1769. 4 s. — ödmjukt memorial [ang. galärflottan]. Anmält hos Ridd. och Adelen d. 9 Decembr. 1769. Sthm 1769. 8 s.

Översatt: [Hoste, Paul], Evolutionen til sjös eller underrättelse huru skieppen, af en örlogs flåtta, hållas uti sin tilbörliga ordning, i anseende til hvarannan, vid alla förefallande tilfällen och rörelser. Uppå Hans Kongl. Maij:ts allernådigste befallning. Carlscrona [Föret.:] 1752. Fol. (6), 372, (8) s.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. i krigsärenden, rådsprotokoll, riksdagsakter, riksdags-relationer och utskottshandlingar, RA; Amiralitetskollegii protokoll, inkomna brev och registratur, Deputerades för skeppscerterna förbättrande arkiv, Eskaderchefsämbetets arkiv vid Stockholms galäreskader, Sveaborgseskaderns handlingar, KrA. — Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll från och med år 1719, del 20 (1934), s. 113, Bil. s. 75. — F. Almén, Gustav III och hans rådgivare 1772—89 (1940); Hj. Börjeson, Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1700—1799 (1942); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, utg. af E. V. Montan (1877—78); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 41—42 (1872—73); C. A. Gyllengranat, Sveriges sjökrigs-historia, 2 (1840); Göteborgs eskader och örlogsstation 1523—1870, utg. av Försvarsstabens krigshist. avdeln. (1949); R. F. Hochschild, Memoarer, utg, af H. Schiick, 1 (1908); L. L. von Horn, Biografiska anteckningar, 2. Officerare, som tjenat vid örlogsflottan åren 1721—1824 (1937); E. Hornborg, Kampen om Östersjön (1945); J. Kleberg, Amiralitetskollegium — Marinförvaltningen 1634—1934 (1935); J. H. Kreuger, Sveriges förhållanden till barbareskstaterna i Afrika, 1—2 (1856); J. G. Lagerb jelke, Åminnelsetal öfver... Christoph. Falkengréen d. 2 Junii 1810 (1810); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2:a uppl., 5—6 (1900—01); A. Munthe, Svenska sjöhjältar, 6 (1911); O. Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756—1791 (Hfors 1933); W. Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); W. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst- och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 2—3 (1937); Svenska flottans historia, 2 (1943); C. Tersmeden, Memoarer, 4—6 (1917—19); G. Unger, Illustrerad svensk sjökrigshistoria, 2 (1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christopher Falkengréen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15086, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. NlKULA.), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15086
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christopher Falkengréen, urn:sbl:15086, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. NlKULA.), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se