Meriter

Farup, William, f. 26 mars 1824 å egendomen Tronstad, Hurums förs. i Buskeruds amt, Norge, d. 4 maj 1893 på Ljusnedal, Ljusnedals bruksförs., Härjedalen. Föräldrar: godsägaren Ole Farup och Marthe Kirstine (Thina) Thrane. Ingenjörsutbildning, bl. a. i Tyskland; inflyttade till Sverige 1855; bruksinspektör, från 1858 bruksägare på Ljusnedal; ledamot av Jämtlands läns landsting under en följd av år (t. o. m. 1888), dess vice ordf. 1877 och 1882–88; led. av riksdagens andra kammare för Jämtlands södra domsaga 1876–78, för Härjeådalens domsaga 1882–90 (suppl. i bevillningsutskottet 1876–77, led. av särskilda utskott 1877 och 1882, av tillfälliga utskott 1882–83, av bankoutskottet 1878, av konstitutionsutskottet 1884–86 samt 1887 B); led. av kommittén ang. förordning rörande de svenska lapparna och de bofasta i Sverige och rörande renmärken 1882–83; sockenombud för Jämtlands läns fornminnesförening.

G. 1) 12 aug. 1856 på By i Fet, Norge, m. sin dubbelkusin Karen Louise Sörensen, f. 1 jan. 1827 i Fet, d. 14 juni 1864 i Ljusnedals bruksförs., dotter av förvaltaren Peder Holter Sörensen (Farup) och Marie (Maren) Magdalene Thrane; 2) 2 nov. 1865 i Östersunds stadsförs, m. Erica Maria Staaff, f. 21 april 1829 i Rödöns sn (Jämtl.), d. 2 sept. 1888 i Ljusnedals bruksförs., dotter av prosten Per Staaff och Anna Johanna Wagelin.

Biografi

Den svensk-norska unionen har satt frapperande svaga spår i svensk personhistoria. De norrmän, som under 1800-talet vunno förankring i svenskt samhälls- och näringsliv, voro så få, att man kan ifrågasätta, om unionen över huvud haft någon positiv betydelse i detta sammanhang. En av dessa få var F. Han tillhörde en ursprungligen dansk släkt. Till Sverige kom han 1855 såsom inspektor på Ljusnedals bruk i Härjedalen, då nyligen förvärvat av ett norskt bolag, vari F: s bror Otto F. var intressent. År 1858 förvärvade F. själv hela bruket, som gav utkomst åt en befolkning på 350 personer. S. å. uppförde han där en ståtlig (1937 eldhärjad) mangårdsbyggnad. Brukets produktion, huvudsakligen stångjärn, som avyttrades till Röros kopparverk i Norge, var emellertid ganska obetydlig. Bristen på egen skog och på goda kommunikationer hämmade driften, som nedlades 1877.

Från första stund inriktade sig F. på en verksamhet, som visade sig vida indräktigare än järnhanteringen, nämligen boskapsskötseln. Denna inriktning var icke, såsom i litteraturen hävdas, en följd av bruksdriftens upphörande utan snarare en förutsättning härför. Med sin väldiga areal (vid F:s död nära nio kvadratmil) var Ljusnedal landets vidsträcktaste egendom. F. igångsatte stora utdikningar, myravtappningar och nyodlingar, varigenom nya fodertillgångar skapades. Med hjälp av införskaffade schweizare anlade han länets första mejeri. År 1858 funnos på egendomen enligt F:s egen uppgift 80 hästar, 450 kor samt 600 får och getter. Brukssmederna (till stor del vallonättlingar) blevo ofta arrendatorer och statare. F., som var lång och kraftig samt utrustad med tordönsstämma – han "liknade nästan sagans omskrivna bergtroll" (Bromée) – beskrives som en patriark av gammal typ, med en arbetsdag på sexton timmar, sträng och fordrande mot sitt folk men också gästfri och hjälpsam. F. var tillika litterärt bildad och mycket berest.

Mest bekant blev F. genom sina strider med renägare och lappar. När avvittringen vid 1800-talets mitt genomfördes i Härjedalen, förlorade landskapets lappar många av sina renbetesmarker; två stora fjällområden tilldelades Ljusnedal. I motsats till vad som var fallet i själva Lappland ägde lapparna ingen rätt att utnyttja andras skog och betesmarker. I detta läge började de sälja sina renar till handlande, bönder och tjänstemän, vilka till sist ägde mer än hälften av Härjedalens renar. Djuren sköttes emellertid alltjämt av lappar, emedan någon annan kompetent arbetskraft inte fanns. Då antalet renar steg, medan fjällbetesmöjligheterna försämrades, höllos hjordarna i närheten av själva bygden, där de anställde stor skada på ungskog, gräsbeten, höstackar och renlav. En stark förbittring mot renägarna och lapparna uppstod då bland de förfördelade bönderna, vilka särskilt ondgjorde sig över, att det i praktiken brukade vara omöjligt att avgöra, vem som ägde respektive renar. I denna på 1870-talet uppblossande strid, kallad kulturkampen i Härjedalen, blev F. den bofasta befolkningens främste talesman. Oförtrutet vädjade han till domstolar, länsstyrelse och regering. År 1882 insattes han i en kommitté, som skulle utarbeta ett lagförslag i ämnet, men tvangs att på viktiga punkter anmäla avvikande mening mot majoriteten och bekämpade häftigt den 1886 av riksdagen antagna lapplag, som gav Härjedalens lappar ökade rättigheter gentemot de bofasta – enligt F. ett utslag av »sjuklig filantropi och undfallenhet». Lapparna voro i F:s ögon »plågoandar» och »tyranner», oemottagliga för civilisation men samtidigt beklagansvärda varelser, som borde ha hjälp av det allmänna, utan att enskildas rätt träddes för nära. Hela renskötseln var enligt F:s uppfattning en för jordbruket skadlig näring. I en skrivelse till landshövdingen 1890 hotade han att tillgripa nödvärn. Många renar hade då redan blivit ihjälslagna av jordägarna och deras medhjälpare, varvid F. utpekades som huvudanstiftare. Kampen väckte en kolossal uppmärksamhet i landet, inte minst i pressen. Bland de journalister, som gjorde studier på ort och ställe, var Gustaf af Geijerstam, vilken genom artiklar i Dagens Nyheter i stort sett tog F:s parti. I allmänhet synes dock opinionen ha varit omilt stämd mot F. Johan Tirén målade en känd tavla med motivet »Lappar tillvarataga skjutna renar» (bild hos Boëthius, s. 69). För Ljusnedals del inträdde efter F: s död ett nytt läge: staten inköpte egendomen i direkt syfte att säkerställa lapparnas fjällbeten. En stor del av Ljusnedals befolkning hade då på grund av misshälligheterna emigrerat till Amerika; församlingens folkmängd sjönk från 439 invånare år 1865 till 240 år 1890.

Till följd av sin dominerande ställning inom Härjedalens näringsliv blev F. ledamot av landstinget och andra kammaren samt åtminstone vid ett tillfälle (1885) förstakammarkandidat. Som landstingsman kämpade han med hetta för Härjedalens enligt hans mening undanskjutna intressen. I andra kammaren invaldes han 1875 i konkurrens med Gunnar Eriksson i Mörviken (SBL, 14, s. 395), slogs 1878 ut av denne men återkom 1881, sedan Härjedalen blivit egen valkrets. Han anslöt sig till Lantmannapartiet men blev knappast någon partiman. Lappfrågorna voro hans speciella domän, men han var också mycket verksam i skogsdebatterna, där han frenetiskt förde böndernas talan, dels gentemot statligt förmynderskap, dels gentemot de skogsavverkare och sågverksägare, som enligt hans mening höllo på att göra Norrland till ett svenskt Irland. Sålunda motionerade han upprepade gånger om införandet av särskild bevillning på skogsavverkning och på försäljning av skog å annans mark, samtidigt som han förordade en starkt restriktiv lagstiftning i fråga om upplåtelsen av skogsmark på viss tid. Genom 1900-talets skogsaccislagar kommo F:s idéer omsider till heders. Bättre än flertalet av sina samtida förstod F., att farhågorna för skogsbrist voro svagt grundade; han menade tvärtom, att avverkningarna ur skogsvårdssynpunkt ofta voro alltför små. Hans præterea censeo var eljest en förbättring av det norrländska järnvägs- och landsvägsnätet. De i Härjedalen alltjämt förekommande klövjedonen ville han förpassa till Nordiska museet.

I 1880-talets tullstrider var F:s position bland de deciderade frihandlarna given. Hans egen valkrets måste täcka sitt spannmålsbehov genom import från Norge, och han betecknade 1885 den dag, då tullar åter komme att läggas på de viktigaste livsmedlen, som »en märkedag av högst bedrövlig betydelse». Han varnade också riksdagen för att sätta vapen i händerna på arbetarrörelsen.

När F. 1884 insattes i konstitutionsutskottet, lär hans norska börd ha varit en merit; Lantmannapartiet ville demonstrera sin avsky för »norskätarna». Under riksrättsstriden s. å. utnyttjades han som kontaktman mellan partiet och den norska vänstern. I flera brev till vänstermannen A. M. Jacobsen (kända blott genom referat) tog F. bl. a. ställning till tanken på ett demonstrativt sammanträffande i Kristiania mellan ombud för de båda partierna. I princip positivt sinnad retirerade han inom kort av försiktighetsskäl, och det hela rann ut i sanden (E. Thermænius). Några år senare blev F. utesluten ur konstitutionsutskottet.

F:s stora förmögenhet uppdelades efter hans död på fem barn, och hans livsverk blev genom Ljusnedals försäljning i viss mån spolierat. Några i egentlig mening officiella utmärkelser fick han aldrig, och utanför hemprovinsen blev han rätt snart glömd. F. förtjänar emellertid att bli ihågkommen icke blott som en av Härjedalens få märkesmän utan också som en pionjär inom svensk ladugårdsskötsel och som en originell och kraftfull talesman för de nordsvenska skogsbygdernas jordägare.

Författare

Sten Carlsson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Yttranden och motioner i Riksdagens Andra kammare (Andra kammarens motioner och protokoll, 1876–90, passim). – Särskildt yttrande (Förslag till Förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige samt till Förordning angående renmärken, afgifna af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité, 1883, s. 127–147; F. har tillika som kommittéledamot undertecknat själva belänkandet). – Skyddstull och skattetull. Jämtlandsposten 8 aug. 1887 (ledare, signerad W. F.; identiteten ställd utom tvivel). – F. uppges även ha skrivit åtskilliga andra tidningsartiklar.

Källor och litteratur

Källor: Beda Collett till S. A. Hedlund 5 febr., 21 mars, 28 mars 1884, Göteborgs stadsbibliotek; J. Bromée, Politiska porträttstudier af andra kammaren (manuskr.; disponeras f.n. av doc. A. Wåhlstrand). – Andra kammarens protokoll; Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser, Jämtlands län, 1861–65, 1876–80, 1881–85, 1886–90 (Bidrag till Sveriges offic. statistik, ser. H). – B. Boëthius, Skogen och bygden (1939); A. C. Busch, Slegten Farup (Oslo 1925, stencil); A. L. Bygden, Hernösands stifts herdaminne, 3 (1925); G. af Geijerstam, Kulturkampen i Herjedalen. Från striden mellan lappar och bofaste (1891); A. Hildebrand, Riksdagens andra kammare 1867–1904 (Sv. porträttgalleri, 25: 2, 1905), s. 338; Olof Jansson, Från Ljusnedals första år (Fornvårdaren 1927); dens., När Ljusnedals herrgård brann ned (En bok om Härjedalen, 1937); dens., Ljusnedals bruk (Jämtland och Härjedalen, 1948); Jemtlands läns kalender 1889, utg. af O. C. Ahlström; [V. Millqvist], Andra kammarens män 1888—90. Anteckningar af Scipio (1890); E. Modin. Härjedalens ortnamn och bygdesägner, 3:e uppl. (1949); P. Nilsson-Tannér, Jämtland och Härjedalen (1936); P. Rissler, Anteckningar om Jemtlands län (1866), s. 74; E. Thermaenius, Lantmannapartiet (1928). – Dagens Nyheter 6 maj 1893; Jemtlands Tidning 11 sept. 1875, 22 sept. 1877, 14 sept. 1878, 16 sept. 1879; Jämtlandsposten 20 sept. 1886, 19 sept. 1887, 17 sept. 1888, 16 sept. 1889, 8 maj 1893; Östersunds-Posten 22 sept. 1881, 21 sept. 1882, 19 sept. 1883, 10 o. 17 sept. 1884, 21 o. 23 sept. 1885, 9 maj 1893. – Meddel. av jägmästare Erik Farup, Karlstad.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
William Farup, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15152
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
William Farup, urn:sbl:15152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson.), hämtad 2024-04-16.