Meriter

Fecht, ett namn, som i olika variationer (Fect, Fecht, Fechtenius, Fectenius, Fechten, Fächt) brukas redan av samtida om men aldrig veterligen använts av Petrus Michaelis (Peder Michelsson) eller Petrus Michaelis Stockholmensis, f. troligen vid 1530-talets slut, d. genom drunkning vid Bornholm 24 okt. 1576. Föräldrar: bryggerskan Sigrid i Stockholm och hennes förste make, som bör ha hetat Michel (Michael), men eljest är okänd (Sigrid omg. m. en Olof). Student vid Rostocks univ. 11 aug. 1557, vid Wittenbergs 28 nov. 1558; artium liberalium magister i Wittenberg 1561, var kvar där ännu nyåret 1564; skolmästare i Stockholm 1566 och predikant i Brännkyrka (Sth.; Sjöberg); sekreterare i K. Kansliet från 1568 (R. Ohlsson, s. 36 f.); »förlag på trycket i Stockholm» 12 juni 1569; en av kommissarierna till fredskongressen i Stettin 1570 (instr. 9 juni s. å.); tillika kyrkoherde i Värmdö prebendepastorat från 1572; medlem av svenska delegationen vid polska konungavalet april–maj 1573 (instr. bl.a. 31 juli och fullm. 6 aug. 1572); erhöll inseende över tryckerierna i riket (inspector typographiae) 1573; fullmakt av drottning Katarina för Pontus De la Gardie och P. M. som sändebud till Italien i arvssaken efter drottning Bona (Sforza) av Polen 16 aug. 1576 (Documenta historica, 4, s. 65–68, nr 52), instruktion av konung Johan III 17 aug. s. å. (ibid., s. 75–80, nr 56), kreditivbrev för båda sändebuden till påven Gregorius XIII av dels Johan III, dels Katarina (ibid., s. 80 ff., nr 57, samt 82 f., nr 58, och 121 f., nr 86); omkom på resan vid Bornholm (se ovan).

G. m. Malin Larsdotter, som levde änka i Stockholm 1582 (husskattelängd, KA).

Biografi

Det första problemet rörande Petrus Michaelis Stockholmensis är namnet Fecht. Det har nämligen, såsom tidigare observerats (Sv. biogr. lex., ny följd, 4, 1861–62, s. 12), veterligen aldrig använts av honom själv. Det har icke heller återfunnits i något officiellt dokument om honom under hans livstid. Själv skriver han sig som ung i brev till modern 1564 »Pedher Michelsson» (de Brun), eljest Petrus Michaelis eller, redan som student i Tyskland, Petrus Michaelis Stockholmensis. Lokalbeteckningen skiljer honom från hans namne och studiekamrat Petrus Michaelis Ostrogothus (d. 1580), sedermera domprost och utnämnd biskop i Linköping, såsom Collijn utrett 1929. I sitt sigill, som finns bevarat under instruktionen 9 juni 1570 (Danica: Underhandl. ang. freden i Stettin 1570, RA), för F. två korslagda stavar under en stjärna och där ovanför initialerna P M S, d.v.s. Petrus Michaelis Stockholmensis. I officiella dokument kallas han omväxlande »m. Peder», »mest. Peder Michaelis», »Petrus secretarius» eller mest, t.ex. i fullmakter och kreditiv för ambassaden till Italien 1576 (Documenta historica, 4), »Petrus Michaelis». Så skriver han även själv sitt namn ännu 1575 (SRA, 2:2, s. 522), året före sin död.

Första gången något annat namn utsattes i samband med P. M:s familj är i Stockholms husskattelängd 1582 (KA), där det talas om »H. Malin Per Fäcts stenhus» i inre kvarteret. Man vet, att P. M. 1575 skaffat sig ett stenhus på Skömakaregatan i Stockholm (tänkeb.). Det visar sig, att detta namn »Fäct» i varierande former (jfr ingressen ovan) förekommer hos samtida till honom. Sålunda talar hans bittre motståndare Abraham Angermannus i sin »Historia liturgica» 1588; citat hos Gierow, s. 13, och Ohlsson, s. 75) om honom som »Fechtenius». P. M:s kamrat i K. Kansliet Sven Elofsson nämner i sina »Paralipomena» (HSH, 12, s. 210) »M. Pehr Fect». Formen Petrus »Feckt» nyttjas i den version av »Acta ecclesiastica apud Suecos tempore Johannis 3 ..., Holmiæ inchoata anno Christi 1573», som rör händelserna 1573–77 (ibland till 1579) och trycktes 1905 av J. A. Almquist i Hist. handl., 20 (s. 223). Medan Almquist härvid följt en Uppsalahandskrift, har E. Hildebrand i riksdagsakterna följt en handskrift i K. biblioteket, och denna version har Petrus secretarius (SRA, 2: 1, s. 497). Joh. Messenius, som hör till generationen efter, skriver konsekvent »Petrus Fectenius» i Scondia, och J. Baazius, som t.ex. känt »Acta ecclesiastica» (se ovan), har ibland i sitt »Inventarium ecclesiae Sveo-Gothorum» (1642, p. 380) namnformen »Petrus Fechten». Redan nära samtida ha således känt och omtalat honom under varierande former av det namn, Fecht, som vunnit hävd i nyare litteratur, men, såsom här klarlagts, har han veterligen aldrig själv använt namnet. Namnformens betydelse och ursprung äro okända.

Petrus Michaelis var stockholmare och utgick från borgerskapets kretsar. Modern, Sigrid, var bryggerska, hans styvfar hette Olof, vilket framgår av ett hans brev (se nedan). Han skickades att studera i Tyskland som stipendiat, underhållen av Stockholms stad, låg först i Rostock från 1557, sedan i Wittenberg, där han inskrevs 1558 och tog magistergraden 1561. Han var i Rostock april–okt. 1563 men återvände till Wittenberg, där han i varje fall vistades ännu 1564 (jfr nedan). Hans kamrat Erasmus Nicolai (SBL, 14, s. 15 ff.) tryckte 1561 i Wittenberg en liten teologisk lärobok, »Brevis ratio et methodus discendi theologiam», som tillägnades hans vän Petrus Michaelis Stockholmensis. I företalet, dat. 1 juni, talar han om F:s studier i grekiska och hebreiska. Det finns även prov på F:s latinska diktkonst, nämligen ett epigram, tillägnat kamraten Petrus Michaelis Ostrogothus (som ibland skriver sig Michaelius), i en »Elegia in natalem diem.. Jesu Christi», som denne lät trycka 1561 (Collijn, s. 150 f.). Fyra F:s brev från Wittenberg jan. 1564 uppsnappades av danskarna och finnas i Rigsarkivet i Köpenhamn. De äro återgivna i de Bruns »Svenska studenter». Två av dem (16 jan.) rikta sig till respektive borgmästaren Joseph Arvidsson i Stockholm och till modern, bryggerskan Sigrid där, varvid F. hälsar till sin styvfar, Olof. Ett brev (18 jan.) riktar sig till den bekante dåv. stadsskrivaren, sedan borgmästaren i Stockholm Blasius Olsson (fader till sekreteraren Nicolaus Rask), ett annat av samma dag, skrivet på latin, är utan adressat, men torde (meddel. av prof. G. Carlsson) vara skrivet till sacellanen i Stockholm Erik Petri Angermannus, att döma av det sätt på vilket denne omtalas i F: s brev till Blasius Olsson. Det framgår av breven, att man i Stockholm funnit tiden inne för stipendiaten P. M. att återvända, men att denne ännu ej kunnat detta av brist på medel och på grund av skulder i Wittenberg; därtill kom, att danska fartyg härjade i Östersjön. Då studenten P. M. i sina brev antyder blivande lärargärning i Stockholm, är det uppenbart, att han är identisk med den mäster Peder, vilken nämnes i Stockholms stads räkenskaper (Städers acta, Stockholm, KA) 1566 såsom skolmästare i Stockholm med lön av 100 mark och som dessutom fick 240 mark av staden för att betala sin skuld i Wittenberg (de Brun, Collijn, Kjöllerström, Hellström). Det visar sig, att Abraham Andreæ Angermannus genom brev 10 maj 1569 fick som nyutnämnd skolmästare »beholle Brenkyrkio socken som tilförende want warit haffuer under skolan» (Johan III:s diarier, se Sjöberg). Härav följer, att även Abrahams närmaste företrädare F. måste ha varit predikant i Brännkyrka och således prästvigd tidigt efter hemkomsten (Sjöberg). När han senare blev kyrkoherde i Värmdö, höll han kapellan där (Upplands handl., 1573:6, KA, enl. Sjöberg).

Tjänsten som skolmästare i Stockholm gavs under 1500-talet företrädesvis åt hoppingivande ynglingar, den universitetsbildade eliten inom prästerskapet (Sjöberg). Också finner man snart F. på en betydelsefull post, som sekreterare i konungens kansli. Johan III har bevisligen använt honom snart efter revolutionen hösten 1568 (Ohlsson, s. 36 f.) enligt ett underhållsbrev av 2 nov. (förläningsregister 1568–1570, KA) för mäster Peder Michaelis, varvid efter hans namn tillskrivits (med annan samtida hand) »vti cancelid». I räntekammarböckerna, som under början av 1570-talet äro bristfälliga, finns han i kvittensregistret 1572 samt 1576, då han står närmast efter de mäktiga sekreterarna Erik Matsson (se denne, SBL, 14, s. 330–339) och Johannes Henriksson, med samma lön som dessa. I beställningsregister 1575 upptas han även som sekreterare tillsammans med nyssnämnda kolleger (jfr Eden, s. 206). I officiella handlingar förekommer han som secretarius alltifrån 1570 (ST, 4). Hos Johan III blev F. en av hans mest betrodda män. Redan 1570 var F. i diplomatisk beskickning, såsom en av kommissarierna till fredskongressen i Stettin. F. underskrev såväl fredstraktaten med Danmark och Lübeck som traktaten med kejsaren angående Livland (ST, 4). Då man i Stettin ej kunde enas i riksvapenfrågan, förandet av tre kronor, sköts denna fråga på framtiden, och här fick F. användning. I Danica i Riksarkivet ligger hans skrift »The Swenskes bewijs om Sweriges Rijkes wapen the 3 Croner» 1574 samt kopior och tyska översättningar därav (jfr Willers). Collijn har visat (1929, s. 150), att F. troligen är författare till ett litet grammatikaliskt arbete, som trycktes i Stockholm 1571 med titeln »De naturali, simplici et grammatico verborum ordine», enär titelbladet bär författarinitialerna P. M. S. (liksom F: s sigill); arbetet är även nämnt i Collijns 1500-talsbibliografi (2, s. 399 ff.). Det är troligt, att F. särskilt använts för de latinska kansliskrivelserna. I en skrivelse från Laurentius Nicolai (Klosterlasse) 29 okt. 1576 till jesuitgeneralen åsyftas F. med beteckningen »Secretarius latinus» (Documenta historica, 4, s. 135, nr 103). Han erhöll 1572 Värmdö som prebende (Hellström). År 1569 hade F. erhållit »förlag på trycket» i Stockholm att »njute dess profit» (Johan III:s utg. diarier), och 1573 blev han inspector typographiae, d.v.s. fick inseende över tryckerierna i riket. Dessförinnan hade F. fått ett nytt diplomatiskt uppdrag. Konung Sigismund August av Polen hade dött 1572, och polska kronan var ledig. Johan III uppställde sig som tronkandidat. Till valriksdagen i Polen 1573 avsändes en stor svensk legation, vars förnämsta medlemmar voro Hogenskild och Clas Bielke, Gustaf Banér och Mauritz Sture, legaten Anders Lorichs samt av sekreterarna i K. Kansliet Herman Bruser och F. Flera instruktioner utfärdades, bl.a. en i juli 1572. Själva valet försiggick från april 1573 fram till 15 maj, då Henrik av Anjou valdes. Delegaterna, utom Lorichs, återvände efter den resultatlösa resan (F. Ödberg, K. Hildebrand, Biaudet 1907).

Störst roll i kansliet kom F., som ju var universitetsbildad präst och som varit lärare, att spela som en av Johan III:s närmaste kyrkopolitiska rådgivare. F., som var oppositionell mot den strängare lutherdomen och starkt påverkad av den wittenbergska högskolans humanism, var samtidigt konciliant i trosfrågor, så att Klosterlasse kunde skriva om honom 1576, att han var »animo pene totus catholicus». Begåvad och duglig blev han ett viktigt medel att förverkliga Johan III: s kyrkoreformatoriska planer. Av sin fiende Abraham Angermannus omtalas F. med bitterhet och jämställes av denne med katolikerna. I maj 1574 meddelade Johan III Erasmus Nicolai (se denne, SBL, 14), att han uppdragit åt F. att omarbeta och förbättra 1571 års kyrkoordning. F. författade tio artiklar angående de »ceremonier, som uti mässone hållas och brukas skola». Det kungliga reformprogrammet med F:s punkter framställdes för prästerskapet vid sommarriksdagen 1574, varvid F. var starkt verksam. Man enades om en högtidligare gudstjänst, särskilt vad nattvardsmässan beträffar (prästerskapets förening om ceremonierna, 11 juni s. å.). Ärkebiskopsval anställdes och av de tre föreslagna utsåg Johan III Laurentius Petrus Gothus. Konungen önskade emellertid bestämd försäkran om hans medverkan. Archielectus fick därför underteckna (dec. 1574) sjutton punkter, som Johan och F. uppsatt. F., som vid det kyrkliga mötet jan.–mars 1575 i ceremonifrågorna yttrade sig i februari för mitra och stav, liksom ärkebiskopen och Erasmus Nicolai, spelade nu en stor roll. Han var mötets ordförande (Hist. handl., 20, s. 224), samlade prästerskapets diskussionsmaterial och hade redigeringsarbetet om hand. Härvid uppträdde F., enligt sin fiende Abraham Angermanni relation (Ohlsson, s. 75), självrådigt, ja svekligt, lade till och uteslöt efter eget behag i protokollen. Denna uppgift torde vara riktig, ty man vet av själva protokollen, att han möttes av misstro från mötesdeltagarna. Efter mycken strid antogs den nya kyrkoordningen, Nova ordinantia, först 18 juni 1575 i det skick, vari den nu föreligger (Gierow, Ohlsson). F. tycks ej ha hållit sitt löfte i mars att inte ändra mer (Ohlsson, s. 77 f.).

Viktigast blev F: s biträde vid utarbetandet av den nya mässordningen, liturgien. Dess nära anknytning till den romerska mässan var avsedd att stärka Johan III: s aktier i Rom. »Liturgia, svecanæ ecclesiæ» förelåg i varje fall tryckt i sept. 1576, troligen redan på våren (Ohlsson, s. 82 f.). Den »Röda boken», som den kallades, är sannolikt väsentligt utformad just av konungen och F.

Krönet på F:s verksamhet skulle bli, att han jämte Pontus De la Gardie sändes i ambassad till Italien hösten 1576. Det gällde härvid flera olika frågor. Den ena var det rika neapolitanska arvet efter drottning Katarinas mor Bona Sforza. I samband härmed stod uppgiften att hos kurian utverka en närmare sammanknytning av den svenska kyrkan med den romerska, men ambassaden skulle även verka i andra frågor (se De la Gardie, P., s. 617 f., i SBL, 10). Medan De la Gardie skulle sköta de politisk-ekonomiska frågorna, medföljde F. som specialist på religionsproblemen, med särskilt varma rekommendationer till påven Gregorius XIII i skrivelser av såväl Johan som Katarina. F. skulle söka få påven att antaga Johans tre huvudvillkor om nattvarden under två gestalter, modersmålet i predikan och prästäktenskap. Vidare borde F. av påven vigas till biskop (jfr Murray och rec. i Hist. tidskr. 1950, s. 107) för att i Sverige återinföra successio apostolica.

De la Gardie och F. avreste från Stockholm 11 okt. 1576. Den 24 okt. förliste fartyget vid Bornholm. Medan De la Gardie räddades i land, drunknade Petrus Michaelis. Därmed var ambassadens roll i vissa huvudfrågor från början misslyckad. F:s hela gärning blev sedan skarpt angripen av Abraham Angermannus i hans »Historia Liturgica» 1588. F. utpekades här som »fere praecipuus director causae liturgiae». Icke ens Abraham Angermannus kunde emellertid undgå att samtidigt erkänna F: s lärdom. Om F:s mera personliga förhållanden är föga känt.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Ett brev till F. från ordinarius i Kalmar Peder Karlsson (dat. 9 sept. 1570) finns i Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser, Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Epigramma (P. Michaelis Ostrogothus, Elegia in natalem diem Filii Virginis Domini et Salvatoris nostri Iesu Christi, Witeberga; 1561, A 1 verso). – De naturali, simplici et grammatico verborum ordine, quem in interpretandis autorum sententiis pueri sequi debent. Stocholmia? 1571. 70 s. – Liturgia Svecana? Ecclesiaä catholics: & orthodoxae conformis. Stocholmi® 1576. Fol. (8), 150, (6) s. (Tills, med konung Johan III och Laurentius Petri Gothus.) 2. uppl. (med tit.-tillägg: eller Then Svenske messeordningen på nytt tryckt) Sthm 1588, 4:o; 3. uppl. (med tit.: Johan III:s liturgi, ånyo utg. af C. Kihlén) Sthm 1910. (= Sv. kyrkoförb. skriftser. 6.) – 4 brev av F. utg. i: F. de Brun, Svenska studenter, Sthm 1926, s. 340–351.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Johan III:s utg. diarier, Diplomatica: Danica (Under-handl. ang. freden i Stettin; Handl. rör tvisten om riksvapnet tre kronor) och Polonica (Förhandlingar 1500-talet, 1573 års delegation), RA; Räntekammarböcker, Städers acta: Stockholm, Förläningsregister, Beställningsregister, Sandbergska saml. YY 9890 v. (husskattelängd 1582), KA. – Abraham Angermannus, Historia liturgica (inledn. t. Laurentius Petri Gothus, Refutatio erroris Herbesti. . ., 1588); J. Baazius, Inventarium ecclesia? Sveo-Gothorum (1642); Documenta historica quibus res nationum septentrionalium illustrantur, ed. Acad. Scien-tiarum Fennica, 4. Documents concernant les relations entré le Saint-Siége et la Suéde durant la scconde moitié du XVIe siécle, [utg. av] H. Biaudet. 2: 1. Mission en Italie de Pontus de la Gardie (Geneve 1912); J. Hallenberg, Historisk afhand-ling om mynt och warors wärde i Swcrige under konung Gustaf I: s regering (1798), s. 339; Hist. handl., 20. Anteckningar från det sextonde seklet, utg. gm J. A. Almquist (1905); Stockholms stads tänkeböcker 1568–1575, utg. gm J. A. Almquist (1941); Sven Elofsson, Paralipomena (Handl. rör. Skandinaviens hist., 12, 1825), s. 210; Svenska riksdagsakter, 2 (1899): 1, särskilt s. 489, 2, särskilt s. 520–522; Sverges traktater med främmande magter, 4 (1885–88), s. 382, 408, 413, 424, 441. – L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia, 3 (1851); H. Biaudet, Le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du XVIe siécle, 1 (Paris 1907, jämte Notes et documents, Paris & Helsingfors s. å.); I. Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, 2 (1927–31); dens., Petrus Michaelis Ostrogothus och Petrus Michaelis Stockholmensis (Nord. tidskr. f. bok- o. biblioteksväsen, 16, 1929); F. de Brun, Svenska studenter (övertryck 1926); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasa-liden (1523–1594) (1899), s. 206; K. Gierow, De yttre händelserna kring Nova ordinantias tillkomst (Kyrkohist. årsskr., 45, 1945); Th. van Haag, Die aposto-lische Sukzession in Schweden (ibid., 44, 1944); J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898); G. Hellström, Bidrag till Petrus Michaelis Fechts biografi (Personhist. tidskr., 36, 1935); K. Hildebrand, Johan III och Europas katolska makter (1898); Hj. Holmquist, Reformations-lidevarvet 1521–1611 (Sv. kyrkans hist., 3, 1933); S. Kjöllerström, Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV (1935); J. Messenius, Scondia illustrata, cd. J. Peringskiöld, T. 7 (1702), 15 (1705); R. Murray, Stockholms kyrkostyrelse intill 1630-talets mitt (1949); Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); H. Schück, Svenska bilder, 3 (1940), s. 35–48; Gustav Sjöberg, Petrus Michaelis Fecht. Nya bidrag (Personhist. tidskr., 53, 1955; i korr.); Sv. biografiskt lexikon, ny följd, 4 (1861–62); A. Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl imter Johann III, Sigismund III und Karl IX, 1–2 (1838–39); U. Willers, Myntsamlande i samband med trekronorstvisten (Nord. numism. årsbok 1937); F. Ödberg, Om Anders Lorichs, k. Johan III: s ständige legat i Polen, och hans tid (1569–1584) (1893), s. 5 f.; dens., Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572–1575 (1897), s. 18; C. A. Örnhielm, Vita illustrissimi herois Ponti De la Gardie ... (Lipsiae 1690). – Meddel. av prof. Gottfrid Carlsson, Lund, prof. S. Kjöllerström, Lund, arkivarien Gustav Sjöberg och fil. mag. Birgitta Lager, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Michaelis Fecht, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15180, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15180
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Michaelis Fecht, urn:sbl:15180, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.