Fredrik Axel Fersen, von

Född:1719-04-05 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1794-04-24 – Jakobs församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Arméofficer, Riksråd, Fältmarskalk


Band 15 (1956), sida 686.

Meriter

7. Fredrik Axel (von) Fersen, bror till F. 6, f. 5 april 1719 i Stockholm (dp 8 april i Jak.), d. 24 april 1794 där (ibid.). Kammarherre 23 okt. 1732; student vid Uppsala univ. 10 sept. 1733, vid Lunds univ. 8 okt. 1734; volontär vid Livreg. till häst 1737; korpral där 1738; kapten vid franska reg. Royal Alsace 6 maj 1740; adjutant vid Livreg. till häst 30 dec. s.å.; deltog i fälttåget 1741 som adjutant hos hertig de Boufflers; kornett vid Livreg. till häst 3 sept. s. å.; deltog i det finska fälttåget 1742—43; deltog i riksdagen 1742—43; löjtnant vid Livreg. till häst 14 aug. s.å. (k. konfirm. 12 nov.); korpral vid Livdrabantkåren 11 febr. 1743; tjänstledig 9 juli och återgick i fransk krigstjänst s.å.; adjutant hos marskalken hertig de Noailles aug. s.å.; överste à la suite vid Royal Alsace 1 april 1744; aidemajor general 1 sept. s.å.; överste för ett eget tyskt infanterireg. i fransk tjänst 1 nov. 1745; bevistade fälttåget i Flandern 1747; fransk brigadier (generalmajor) 10 maj 1748; svensk generalmajor av infanteriet 2 okt. 1750; avsked ur fransk tjänst 1753; förordnad att biträda i lagkommissionen vid krigsartiklarnas överseende 17 nov. 1754; deltog i alla riksdagar fr.o.m. 1751 t.o.m. 1789 (sekr. utskottet 1755, 1760, 1765, 1769, 1771, sekr. deputationen 1755, stora särskilda deputationen 1760, mindre sekr. deputationen 1771, bankoutskottet 1778, heml. utskottet i febr. 1789); lantmarskalk 1755 (vald 17 okt.) — 1756, 1760 (vald 20 okt.) — 1762, 1769 (vald 22 april) — 1770; överste för Livgardet 30 juni 1756; generalmönsterherre för de värvade och indelta regementena 8 juli s.å.; generallöjtnant av infanteriet 26 maj 1757; bevistade fälttåget i Pommern 1757—60; överkommendant i Stralsund i jan. 1758; ordf. (fr. 1778 överdirektör) i riddarhusdirektionen 1762— 92; general 1 mars 1763; fältmarskalk 12 jan. 1770; led. av Stockholms stads brand- och försäkringskontors överstyrelse 1771; riksråd 22 aug. 1772, entledigad 22 mars 1773; en av de två styresmännen (serafimerriddare) i Serafimerlasarettets direktion från 1773. RSO 1748; KmstkSO 1758; RoKavKMO 1765; led. av Svenska akademien 5 april 1786.

G. 24 sept. 1752 på Mariedal, Ova sn (Skarab.) m. grevinnan Hedvig Catharina De la Gardie, f. 30 maj 1732, d. 24 april 1800 i Stockholm (Jak.), statsfru hos drottning Sophia Magdalena 25 jan. 1778, dotter av riksrådet och överstemarskalken greve Magnus Julius De la Gardie och grevinnan Hedvig Catharina Lillie.

Biografi

På fädernet och genom sin morfar (fältmarskalken, presidenten och k. rådet greve Axel Wachtmeister af Mälsåker) härstammade Axel Fersen, såsom han själv skrev sig, från tysk-baltiska släkter, vilkas medlemmar gjort karriär i enväldets tjänst. Genom mormodern åter, Anna Maria Soop af Limingo, kunde han föra sina anor tillbaka till åldriga adelssläkter i Sverige och Finland, sådana som Soop och Kagg, Gyllenstierna och Bielke, Horn och Fincke. Mödernegodset Mälsåker, som härrörde från Sooparna, var ett fast band mellan honom och denna äldre svenska släktkrets. Bakom sig har han således också haft en gammal och betydande svensk tradition, vilket är av intresse för bedömningen av hans roll som en av det svenska 1700-talets ledande politiker och rikaste högaristokrater. Därtill kommer, att han ytterligare stärkte sin sociala ställning genom ingiftet 1752 i familjen De la Gardie med dess, trots sitt franska fäderneursprung, rikt förgrenade svenska historiska anknytningar.

Från morföräldrarna kom förutom Mälsåker och andra egendomar i Sverige och Finland det s.k. Fersenska huset på Blasieholmen i Stockholm. Morfadern hade emellertid dött, när F: s mor var helt ung, och mormodern, Anna Maria Soop, gifte 1706 om sig med k. rådet greve Carl Gyllenstierna, genom vilken hon erhöll ytterligare tomter i denna stadsdel (nuv. Utrikesministerhotellet och Musikaliska akademien). Det var också i Stockholm som Axel F. föddes och växte upp. Betecknande för familjens sociala ställning är, att han fick kammarherretiteln redan 1732 vid tretton års ålder. Året därpå inskrevs han vid Uppsala universitet men flyttades 1734 till Lund, som då under Carl Gyllenborgs kanslerstid hade stort anseende genom en rad framstående akademiska lärare. Bland de yngre av dessa sökte F: s fader en lärare för sina söner och valet föll först på adjunkten i filosofi Nils (von) Oelreich, sedermera professor och namnkunnig censor librorum, slutligen president i Kommerskollegium. Som informator tjänstgjorde han från 1730 (hovkassaräkning från detta år i Stavsundssaml., RA). Av ett bevarat brev från Hans F. alt döma (cit. av Sylwan i HT 1893) synes Oelreich icke ha fyllt sin uppgift till dennes fulla belåtenhet. I varje fall efterträddes han 1735 av sin tidigare discipel, juris adjunkten Sven Bring, den senare så ryktbare historikern Lagerbring. Åren 1735—37 var denne F: s lärare i Stockholm (hovkassaräkning 1736—37 i Stavsundssaml.; J. v. Engeström i HA: s Handl., 4, s. 351; M. Weibull, Lunds universitets hist., s. 238), vilket blev av betydelse för dem båda. Bring kvarstannade i det Fersenska huset ända till 1739. — År 1735 avled grevinnan Gyllenstierna, och F: s mor ärvde då som ensam kvarlevande av sina syskon alla de stora Blasieholmstomterna och satt kvar med dem, när hon året därpå blev änka efter F: s fader.

Axel F: s hela tidigare utbildning är militärens, och kännetecknande för honom är därvid, att han mest tjänstgjorde utrikes. Han inskrevs visserligen redan 1737 vid Livregementet till häst men började 1739 sin stora utrikesresa med besök i Tyskland, England och Frankrike. Vid denna tid var F: s kusin J. A. von Lantingshausen i Leiden med två unga pfalziska prinsar, av vilka den ene senare för en tid blev hattarnas tronföljarkandidat. Även Axel F. besökte hovet i Zweibrücken och sammanträffade med kusinen och prinsarna i Leiden (Malmström, Smärre skrifter rörande sjuttonhundratalets historia, s. 250).

Det var emellertid i Ludvig XV: s Frankrike och under det österrikiska tronföljdskriget, som F. gjorde sina militära lärospån. Våren 1740 blev han kapten vid det värvade tyska regementet i fransk tjänst Royal Alsace, där han gjorde sin karriär, samtidigt som han passerade graderna hemma i Sverige. Som adjutant hos hertig de Boufflers bevistade han fälttåget 1741 och deltog därunder bl.a. i stormningen av Prag. Sedan kriget mellan Sverige och Ryssland sommaren 1741 utbrutit, hemkallades F. i december s.å., avreste i februari 1742 från Böhmen samt kom i april till Finland. Där försvarade han med framgång en postering vid Pyttis och deltog som frivillig i G. W. Marcks von Würtembergs expedition till Åland 1743.

F., som i februari utnämnts till korpral vid Livdrabantkåren, kallades 28 maj till tjänstgöring hos konungen och kom därigenom att bli vittne till dalallmogens krigiska uppträdande i huvudstaden. Enligt sin egen skildring (tr. av Klinckowström i F: s Historiska skrifter, 1, s. 131—150) ingrep han vid flera tillfällen på ett dramatiskt sätt i händelseförloppet. Som Beckman i sin ingående analys av upproret framhållit, kan framställningen emellertid icke utan vidare godtagas. Den lider av samma svagheter, som genomgående vidlåda F: s historiska skrifter, först påvisade av Malmström i studien »Axel von Fersen som memoarförfattare» och sammanhängande med deras karaktär av ett i konceptform föreliggande, ofullbordat ålderdomsarbete (Palme i PHT 1936, s. 173 ff.). Otillförlitligheten i detaljerna och benägenheten att överbetona författarens egen roll framträder tydligt redan i detta avsnitt. Det bör följaktligen begagnas med samma försiktighet och under utövande av samma ständigt vakna kritik, som hans övriga skrifter av detta slag. För F. själv hade vistelsen i Stockholm den betydelsen, att Fredrik I personligen lärde känna och sätta värde på honom, vilket senare blev av stor vikt för hans karriär i hemlandet.

Sedan upproret kuvats, erhöll F. i början av juli 1743 ledighet för att återgå i fransk tjänst. Han anställdes som adjutant hos hertig de Noailles och deltog i olika skärmytslingar, bl.a. vid Neustadt nära Rhen. Våren 1744 utnämndes F. till överste vid Royal Alsace, bevistade fälttåget i Flandern och medföljde undsättningsarmén till Elsass. Här var han bl.a. närvarande vid träffningen vid Hochfeld. Utnämnd i september till aidemajor general medverkade han under Ségurs och Seckendorffs befäl vid Bayerns återerövring. Den 5 dec. s.å. fick F. hertigens av Zweibrucken fullmakt att uppsätta ett infanteriregemente till kejsar Karl VII: s tjänst. När regementet 1 mars stod färdigt att avtåga till krigsskådeplatsen, hade kejsaren emellertid avlidit. Efter fredsslutet mellan Bayern och Österrike i april 1745 inhiberades dess deltagande i operationerna. I stället begav sig F. till den franska Mainarmén, kommenderad av prinsen av Conti. I november s.å. träffades en överenskommelse, varigenom Fersens tyska regemente kunde övergå i fransk tjänst (överenskommelsen bland F: s handlingar i Stavsundssaml.).

Med sitt regemente bevistade F. 1747 års fälttåg i Flandern under Moritz' av Sachsen befäl. Härunder fullgjorde han bl.a. framgångsrikt uppdraget att fördriva fiendens lätta trupper från trakten av Charleroi. Under 1748 års kampanj deltog han som generalkvartermästare och senare som befälhavare över Elsassbrigaden i belägringen av Maastricht. När freden i Aachen i maj månad s.å. undertecknades, hade han fått fullmakt som brigadier, d.v.s. generalmajor, i fransk tjänst. Han förlades nu i garnison i olika nederländska orter. Vintern 1748—49 tillbragte han i Paris. Här mottog han meddelandet, att modern kort före jul 1748 avlidit.

Axel F. begav sig nu hem för att tillträda sitt arv. Till Sverige anlände han i juni 1749. På hans lott föllo förutom Mälsåker och Algö, båda i Över-Selö sn (Söd.), det östgötska Ljung, som 1730 förvärvats med likviden för familjens baltiska besittningar. Lövstad i samma landskap däremot kom i F:s ägo genom äktenskapet 1752 med Hedvig De la Gardie, och Steninge i Uppland, som i likhet med Ljung erhållit fideikommissnatur 1747—48, tillföll honom först 1786 efter den äldre brodern Carl Reinhold F: s död. Finnåkers bruk i Västmanland skulle hållas oskiftat men förvaltas av F. för syskonens räkning; detsamma gällde Vuojoki och Porkala säterier i Finland (jfr ovan s. 678). Emellertid inlöste Axel F. 1770 Carl v. F:s andel i Finnåker och 1776 svågern Lantingshausens (Garfvé, s. 285). Av stadsfastigheterna i Stockholm erhöll Carl F. den Gyllenstiernska tomten med åbyggnader (se ovan s. 683), medan Axel F. fick den Wachtmeisterska och den forna de la Vallées tomt (Boupptecknings-och arvskifteshandlingar i Stavsundssaml.; F. U. Wrangel, s. 67 ff.). Av stadsfastigheterna var F: s andel visserligen den största, men medan det Gyllenstiernska huset (nuv. Utrikesministerhotellet) 1746 genomgått en grundlig reparation, voro byggnaderna på den Wachtmeisterska tomten i dåligt skick. F. fick likväl nu lämna dem som de voro; först i samband med giftermålet renoverade han dem.

Efter bouppteckning och arvskifte återvände F. i juli 1750 till Frankrike, tillbragte sommaren och hösten vid sitt regemente och vintern i Paris. I augusti 1751 avreste han från förläggningsorten Metz över Berlin, där han uppehöll sig en månad, till Sverige. Till Stockholm anlände han vid riksdagens början i september 1751. Det var ett avgörande steg: parlamentarikern Axel F. börjar sin svenska karriär.

F. återkom hem som en av landets största jorddrottar men också som en man med omfattande kunskaper och erfarenheter från en mer än tioårig tjänstgöring i Frankrikes och dess allierades arméer. Det är givet, att en så lång frånvaro, som därtill sammanföll med de för all personlighetsutveckling så viktiga åren mellan tjugo och trettio, skulle efterlämna märkbara spår. Själv säger han på tal om sitt besök i hemlandet 1749—50, att han kände sig främmande för dess förhållanden. Den ställning han kom att intaga till de politiska tvistefrågorna bestämdes av familjetradition och förbindelser men också av hans egna erfarenheter.

Fadern, generallöjtnanten och presidenten i Svea hovrätt Hans von Fersen (F. 5, s. 676 f.), var en tid anhängare av det holsteinska partiet, men räknades sedan bland hattpartiets grundare. Under 1730-talet tillhörde han konung Fredriks intima krets och utgjorde en av förbindelselänkarna mellan denne och Horns motståndare. Till denna äldre generation av hattpartiets ledare hörde också överstemarskalken Magnus Julius De la Gardie (SBL, 10, s. 725 ff.), fader till F: s blivande maka. Genom äktenskapet blev F. besvågrad med en av partiets förmågor ur sin egen generation Clas Ekeblad (SBL, 12, s. 630 ff.), liksom han tidigare var det med kusinen J. A. von Lantingshausen.

Vid Axel F: s hemkomst hade brytningen mellan hattpartiet och det nya kungaparet redan tagit sin början. Ursprungligen förorsakades den av meningsskiljaktigheter i fråga om utrikespolitiken. Rådets framgångsrika försök att genom en försoning med Danmark bryta udden av inringningshotet och stärka landets ställning bragte det i konflikt med tronföljarparets holsteinska och antidanska fördomar. Härtill kommo olika avsikter i fråga om författningspolitiken och rent personliga motsättningar.

I denna händelsekedja blev också F. indragen. Redan vid sin första kontakt med det unga hovet kände han sig motarbetad av detta, medan däremot konung Fredrik överhopade honom med välvilja. Stimulerad av de »oförskämda hinder» han tyckte sig möta sökte F. befordran till en av de tre generalmajorsbefattningar av infanteriet, som voro lediga (ansökan i Militaria samt koncept till meritförteckning bland F: s handlingar i Stavsundssaml.). Denna befordringsfråga utvecklade sig till en cause celebre, som väckte uppmärksamhet och säkerligen icke saknade betydelse för utvecklingen av förhållandet mellan tronföljarparet och hattarna. Att den skulle ha varit ett viktigt incitament till brytningen och till hovpartiets uppkomst, vilket F. i en senare anteckning vill göra gällande, är däremot en klar överdrift. Motsättningarna voro redan för handen och rörde sig om viktigare frågor än denna. Däremot har den säkerligen bidragit till att förbittra stämningen och skärpa konflikten.

Situationen var den, att F., som i verklig fälttjänst stigit till fransk brigadier, i Sverige blott var korpral vid Livdrabanterna; som sådan hade han endast överstelöjtnants rang. Adelsprivilegierna stadgade emellertid (§ 4) att »den sig utrikes skickelig och välförtjänt gjort, sådane förmåner vid dess hemkomst till godo njuta skall». Fredrik I önskade utnämna honom till generalmajor, och de flesta riksråden gåvo honom rum på förslaget. En direkt och stark opposition mötte emellertid från Adolf Fredrik. Saken blev uppskjuten, men när arvfursten på hösten 1750 var borta, utnämnde konungen F. jämte tvenne andra till generalmajorer. Rådet lät dröja med fullmakternas utskrivning, och när Adolf Fredrik återkommen förebrådde det att framför en rad överstar ha utnämnt en korpral vid drabanterna, svarades kärvt, att den enda förebråelse man kunde göra var, att utfärdandet dröjt. Trots arvfurstens vidhållna mening blevo fullmakterna efter konungens påminnelse utfärdade.

Det är givet, att omständigheterna kring F: s befordran förskaffade honom fiender i Sverige, särskilt tronföljarparet. En av de förbigångna, Adolf Fredriks betrodde generaladjutant Hans Henrik von Liewen, stod högt i gunst, och systern, Henrika, var vid denna tid Lovisa Ulrikas nära vän. Därtill kommer, att arvfursten i sin egenskap av generalissimus med en viss rätt kunde anse sig åsidosatt. Av den redogörelse för saken, som Lovisa Ulrika lämnar i brev till sin bror Fredrik II av Preussen (23 mars n.st. 1751 i Luise Ulrike, Ungedruckte Briefe, 2, s. 252 f.), framgår, att man sökte utnyttja den till att stärka Adolf Fredriks popularitet inom officerskåren. För att åstadkomma ett slags försoning erbjöd sig Fredrik I emellertid att befordra Liewen till generalmajor av kavalleriet med samma fullmaktsdatum som F. Trots detta gav misstämningen icke vika. När Axel F. efter tronskiftet återvände hem från Berlin medförande ett brev från Fredrik den store, som redan tidigare på fransk uppmaning talat hans sak inför systern, förklarade denna visserligen, att hon icke vidare ämnade blanda sig i affären, men under ytan glödde oviljan mot F.

Redan vid sin första kontakt med den svenska inrikespolitiken under riksdagen 1751—52 framstår F. som en av hattarnas mest lovande yngre förmågor. Då han fortfarande stod i utländsk tjänst, kunde han emellertid icke inväljas i sekreta utskottet. Hans avsked ur fransk tjänst 1753 undanröjde detta hinder mot en svensk politisk karriär. Därtill kom, att F. under dessa år också på annat sätt konsoliderade sin ställning. I första hand skedde detta genom giftermålet med Hedvig De la Gardie hösten 1752, som ytterligare stärkte hans ekonomiska resurser och vidgade hans inflytelserika släktförbindelser. Sedan den ärvda fastigheten på Blasieholmen undergått en genomgripande ombyggnad, flyttade F. och hans grevinna in i det ståtliga Fersenska palatset, som huset därefter kallades.

Den socialt framskjutna position F. sålunda intog blev avgörande för hans fortsatta karriär. Redan nu synes han ha tillhört den inre kretsen av hattarnas ledare men saknade ännu vidsträcktare parlamentarisk erfarenhet. Inför de viktiga avgöranden, som förestodo vid den kommande riksdagen, gällde det att på lantmarskalksstolen placera en första rangens förmåga. Härvidlag synes till en början en viss tveksamhet ha rått inom partiet. F: s främste medtävlare, den till levnadsåren något äldre Ulric Scheffer, som i fransk tjänst stått under F: s kommando, hade redan spelat en framskjuten roll inom sekreta utskottet och kunde sålunda anses ha större förutsättningar för uppdraget. Utslaget synes ha fällts av F: s personliga egenskaper, hans högre militära rang och det stöd, som kom honom till del från fransk sida. När Scheffer i sept. 1755 återvände från sändebudsposten i Paris, hade avgörandet i realiteten redan fallit. För honom återstod endast att underkasta sig medtävlarens ledning, vilket han gjorde utan synbara invändningar. Den 17 okt. valdes F. till lantmarskalk med 591 röster mot 414 för hovpartiets kandidat Eric Brahe.

Snart nog ställdes den nyvalde lantmarskalken på ett avgörande prov. Ännu var tvisten mellan konung och råd oavgjord. Den konstitutionella konflikten blev riksdagens allt överskuggande fråga. Innerst gällde den intet mindre än kärnpunkten i frihetstidens statsskick. Skulle giltigheten av ett regeringsbeslut vara underkastat konungens prövning, då var också den viktigaste konstitutionella garantin uppgiven och vägen jämnad för enväldet.

I den kraftmätning, som följde, innehade F. en av huvudrollerna. Från början framträder han som hattarnas oomtvistade parlamentariske ledare; hans inflytande når redan under denna riksdag sin kulmen. Utmärkande för hans verksamhet är fastheten, parad med smidighet och moderation. När så behövdes kunde han, som vid det bekanta uppträdet i bondeståndet 29 nov. 1755, ådagalägga stor oförskräckthet. I lantmarskalksstolen uppträdde han med imponerande värdighet och utvecklade en icke ringa vältalighet. Hans främsta förtjänst var emellertid förmågan att kallblodigt och skickligt leda riddarhusets ofta upprörda debatter. I detta hänseende överträffades han av ingen bland sina samtida. Men framför allt gjorde han sitt inflytande gällande i utskottsarbetet och i partikonklaverna. Där kunde han i en trängre krets draga nytta av sin förmåga att övertyga och efter sitt sinne sammanjämka stridiga meningar.

Sedan författningsfrågorna avgjorts till hovpartiets nackdel, inriktade F. sina krafter på att motverka det tilltagande självsvåldet och splittringen inom det segrande lägret. I detta syfte lyckades han i slutet av maj 1756 genomdriva, att ständerna skulle åtskiljas 15 juli. Men dessförinnan inträffade en våldsam kris, som ställde F: s handlingskraft och kallblodighet på yttersta prov.

Under de veckor, som följde på det förhastade statskuppsförsöket vid midsommartiden s.å., blev han den självskrivne ledaren, i vars händer alla trådar samlades. Hans dominerande ställning underströks ytterligare, då han utnämndes till chef för gardet endast fyra dagar efter det att den sextiosexårige överste Pfeiff på anmodan begärt sitt avsked. Det gällde emellertid icke blott att med kraft beivra omstörtningsförsöket utan också att såvitt möjligt begränsa dess skadeverkningar. Det torde kunna sägas, att F., som i sin egenskap av lantmarskalk bl.a. hade att frambära ständernas erinringar till kungaparet, med klokhet och takt löste också denna del av sin svåra uppgift. Att räfsten med de inblandade drevs längre än förnuftet och kanske rättvisan bjöd, kan icke förebrås honom. Snarare var det hans förtjänst, att den icke drevs längre. Själv har han gjort gällande, att han på olika sätt sökte lindra de anklagades öde. Detta vitsordas också i de mot honom skarpt kritiska betraktelser, som C. F. Scheffer sexton år senare nedtecknade. Å andra sidan har hans främsta motståndare, drottning Lovisa Ulrika, i sina minnesanteckningar givit honom ett oreserverat erkännande för att han aldrig sökte invagga henne i falska förhoppningar om sina möjligheter härvidlag.

Trots detta är det knappast en överdrift, om man påstår, att F: s roll vid den blodiga uppgörelsen 1756 satte avgörande spår i hans psyke och därför i viss mån bildar en vändpunkt i hans offentliga bana. Själv kände han sig som det främsta målet för de besegrades hat. Omsorgen om den egna säkerheten gjorde honom försiktig och misstänksam och utvecklade hans böjelse för beräknande och dunkla manövrer. Detta drag, som under de följande åren blev allt mer dominerande, framträder redan under hans deltagande i det pommerska kriget.

Under fälttåget avlade han nya prov på sin militära duglighet. Vid dess början var han arméns yngste generallöjtnant. När han i sept. 1760 inför den stundande riksdagen hemkallades, förde han kommandot närmast under överbefälhavaren, som var hans svåger Lantingshausen. Med framgång löste F. uppgiften att leda infanteriets exercis och svara för »proprieteten och disciplinen». Under de svåra vintrarna 1758 och 1759, då armén var sammanträngd på Rügen och i Stralsund, tjänstgjorde han som överkommendant i denna stad. Hans främsta insats blev dock den målmedvetet och skickligt genomförda operationen mot öarna Usedom och Wollin i aug. och sept. 1759, »i visst avseende den mest lysande vapenbragd, som svenskarna under detta krig utförde» (Malmström, Smärre skrifter, s. 303). Att verkningarna av framgången likväl blevo begränsade, berodde mindre på honom än på det bristfälliga samarbetet med de allierade och på expeditionsarméns svaghet. Likväl saknade hans verksamhet under kriget något av det helhjärtade självförtroende, som hade behövts för att ställa honom i första ledet. Ehuru han ständigt framträdde som talesman för en aktiv krigföring, avböjde han av fruktan för eventuella efterräkningar konsekvent att åtaga sig överbefälhavarens ansvar.

Den uppgift, som mötte F. då han okt. 1760 åter motvilligt övertog lantmarskalkstaven, var en annan och partipolitiskt svårare än fem år tidigare. Då stod han i spetsen för ett väl sammanhållet parti, besjälat av kampvilja och segervisshet. Nu däremot härskade splittring och rådvillhet i hattarnas led. Vid riksdagens början lyckades de visserligen än en gång hävda sin ställning, men det dröjde icke länge, förrän misstron och oenigheten åter gjorde sig gällande.

Detta utgör bakgrunden till F: s verksamhet under den längsta och stormigaste av frihetstidens riksdagar. Hans uppgift blev att sammanhålla de splittrade skarorna och att med deras hjälp söka bevara det övertag, som vunnits under de första veckorna. Otvivelaktigt löste han den med energi och ett icke ringa mått av taktisk skicklighet. Likväl blev hans insats ödesdiger för partiets framtid. I vad mån detta berodde på hans personliga egenskaper eller på svagheten i själva partibildningen, är svårt att avgöra. Det första resultatet blev den med C. F. Pechlin slutna, bekanta överenskommelse, som enligt Malmströms omdöme »fullbordade hattarnas moraliska ruin» och främst var F: s verk. Den omedelbara följden blev visserligen, att de fronderande elementen återfördes till partiet, men priset var högt; tre av hattarnas främsta riksråd offrades, och själv skulle Pechlin ersättas för sina kostnader. På längre sikt kom uppgörelsen därför att verka i motsatt riktning. Den undergrävde förtroendet för partiets ledning och lossade ytterligare banden av lojalitet och sammanhållning.

Den vunna fristen sökte F. utnyttja till att med Frankrikes och Danmarks ekonomiska stöd återtaga ledningen. Försöket blev icke framgångsrikt. Icke heller motståndarna voro blottade på tillgångar, och även om samarbetet mellan hovet och mössorna ingalunda var friktionsfritt, lyckades de hålla hattarna stången. Under våren och sommaren förblev partiställningen tämligen osäker, och hattarnas ansträngningar inriktades på att snabbt avsluta riksdagen.

Dragkampen kulminerade i en händelse, som mer än någon annan blottade det kaotiska tillståndet, striden om Pechlins utvotering från riddarhuset. Den fördes under mer än en månad med en häftighet, som hotade att övergå i total anarki och ställde lantmarskalkens beprövade förmåga att leda förhandlingarna på ett svårt prov. När den slutliga voteringen, trots F: s uppenbart partiska handläggning, utföll till hattarnas nackdel, mottogs utgången med en bestörtning, som synes ha gränsat till panik. Något avgörande i partikampen var detta likväl ännu icke. Trots framgången var icke heller motståndarens ställning stark. Efter ett helt års strider, som på ömse håll uttömt partikassorna, var ställningen alltjämt oavgjord.

Detta utgör bakgrunden till de underhandlingar, som F. på nyåret 1762 genom pomraren greve C. J. von Bohlen och statssekreteraren M. von Hermansson inledde med drottningen och hennes främste förtrogne F. C. Sinclair och som fortgingo under större delen av våren. Under intryck av de ständigt växlande konjunkturerna råkade de till en tid i dödläge. Men de osäkra yttre förhållandena efter tronskiftet i Ryssland och den tilltagande förvirringen inom landet gjorde en uppgörelse i hög grad önskvärd. Ett första resultat blev drottningens medverkan, då fredsunderhandlingarna med Preussen inleddes. Därefter inriktade F. sina ansträngningar på att avsluta riksdagen utan något politiskt systemskifte. Sedan han vunnit mössornas ledare genom att tillfredsställa vissa av deras önskemål och mildrat drottningens motstånd genom en del för henne behagliga åtgärder, lyckades han i slutet av maj förmå henne till en överenskommelse, som sköt de stora tvistefrågorna om utrikespolitisk nyorientering och författningsreform på framtiden. Drottningens förnämsta vinst av uppgörelsen var, att alla spår av statskuppsförsöket undanröjdes (Jägerskiöld, 1943, s. 111, 114). Sannolikt innefattade överenskommelsen också ett löfte från F: s sida om snar omprövning av författningsfrågan.

I varje fall blev behovet av en författningsrevision utgångspunkten för det fortsatta samarbetet dem emellan. Sedan också företrädare för mössorna tillkallats, enades man våren 1764 om ett moderat reformprogram i Montesquieus anda. I överenskommelsen mellan hovet och partiledarna ingick dessutom, att man skulle bortse från partiskiljande frågor, framför allt av utrikespolitisk natur, och avstå från de vanliga riksdagsförberedelserna. Därefter beslöt rådet enhälligt 3 sept. 1764 att inkalla en urtima riksdag.

Det visade sig dock, att man överskattat partiledarnas lojalitet och förmåga att upprätthålla överenskommelsen. Med engelskt och ryskt stöd började mössorna bearbeta opinionen, och när den franske ambassadören framförde sin regerings förslag till reglering av subsidieskulden, ställdes utrikespolitiken på nytt under debatt. Innebörden av förslaget var, att Sverige genom avbetalningsperiodens förlängning skulle göras beroende av Frankrike fyra år utöver traktatens giltighetstid eller till slutet av 1772. Mössorna uppfattade detta som ett försök att binda ständernas handlingsfrihet och förekomma ett systemskifte och följaktligen som ett avtalsbrott. Å andra sidan sågo hattarnas ledare, som misstänksamt följde motståndarnas manövrer, i konungens ställningstagande en prövosten på ärligheten i hovets avsikter. När rådet med blott en rösts majoritet men mot konungens votum godtog det franska förslaget, blev följden, att de uppsade överenskommelsen. Då hattarna i förlitan på borgfreden avstått från alla riksdagsförberedelser, hade mössorna vunnit ett försprång, som icke mera kunde utjämnas. När ständerna 15 jan. 1765 samlades för att gripa sig an med reformverket, skedde detta i tecknet av mössornas överväldigande parlamentariska seger.

Detta innebar sammanbrottet för den politik, som F. alltsedan 1762 sökt föra. Som initiativtagare och den främste målsmannen bland hattarna för försonings- och reformsträvandena synes han till en början ha övervägt att under riksdagen lämna den omedelbara ledningen av partiet i andra händer. Men i det förändrade läget, sedan borgfreden brutits, ställde han sig åter till förfogande som dess lantmarskalkskandidat. Valet utföll till förmån för mössornas man T. G. Rudbeck, men F. insattes jämte ett mindre antal meningsfränder i sekreta utskottet. Vid riksdagens början stod han alltså inför den ovana uppgiften att som oppositionsledare försvara sitt partis grundsatser.

En betydelsefull tillgång blev det förändrade förhållandet till drottningen. Samarbetet med henne avbröts nämligen icke ens, sedan F. å sitt partis vägnar uppsagt överenskommelsen mellan partiledarna. Lovisa Ulrika kände sig uppenbarligen å sin sida bunden av det löfte om tillgift för det framfarna och skydd mot partiförföljelser, som hon givit sin förre vederdeloman. Sedan hennes försök att genom en vågmästarpolitik mellan riksdagens båda huvudgrupper rädda kompositionspolitikens väsentliga syften sommaren 1765 definitivt strandat på den radikala mössflygelns önskan att framtvinga en regeringskris, och mössorna därefter i frågan om kronprinsens giftermål tagit ställning mot henne, ägde den länge förberedda föreningen mellan hovet och hattarna rum. När konungen 25 nov. 1765 samtidigt förlänade F. och en av hovets mångåriga anhängare, greve J. Ph. von Schwerin, serafimerorden, medan de nyutnämnda riksråden förblevo odekorerade, såg man häri det yttre tecknet på denna förening. Partiställningen var nu sådan, att hovet och hattarna till riksdagens slut behärskade riddarhuset, medan mössorna, sedan ställningen hos borgarna stabiliserats, dominerade de ofrälse stånden.

Samarbetet mellan de båda bundsförvanterna förlöpte ingalunda utan friktioner. Redan under riksdagen framträdde motsättningen mellan hovets krav på en aktiv politik och F: s samt hans meningsfränders försiktigare hållning. Ett undantag utgjorde dock F: s uppträdande i bankofrågan. I sekreta utskottet kämpade F. febr. 1766 tappert men förgäves mot att bankodeputationens berättelse skulle antas av utskottet såsom dess egen och sedan avgå till stånden. I ett memorial riktat till ridderskapet och adeln förklarade F. sitt ogillande av att ständernas deputerade satte sig till doms över föregående ständer och att man hos allmänheten uppväckte tvekan om bankens bestånd. F: s memorial spriddes snabbt genom avskrifter, väckte stor förbittring hos mössorna och föranledde en klagoskrift från sekreta utskottet (jfr Malmström, Sveriges polit. hist., 5, s. 332— 339). Under de följande åren blir denna motsättning än mera framträdande. Konsekvent avböjde F. de numera av den franska utrikesledningen stimulerade planerna på en våldsam omstörtning av författningen. I stället arbetade han för en fredlig förändring, vartill den häftiga deflationskrisen och exportnäringarnas betryck vid den kommande riksdagen skulle ge anledning. Så småningom närmade sig också drottningen hans uppfattning. De motsatta åsikterna i den viktiga frågan företräddes därefter främst av kronprins Gustav och C. F. Scheffer å den ena och Axel F. å den andra sidan. Under intryck av rådets planer på ett ingripande mot de av hattarna dominerade ämbetsverken uppgav F. i dec. 1768 sitt motstånd och accepterade en av Scheffer föreslagen medelväg. Krisen löstes genom en kupp i lagliga former. Kungastrejken och ämbetsverkens inaktivitetsförklaring framtvingade riksdagskallelsen.

Vid den riksdag, som öppnades i Norrköping 19 april 1769, spelade F. åter den ledande rollen. För tredje och sista gången förde han som lantmarskalk ordet på riddarhuset. Snart visade det sig dock, hur föga hans och hovets avsikter sammanföllo. Enligt den plan för riksdagsarbetet, som den segrande koalitionens huvudmän uppgjort, skulle författningsfrågan upptagas och avgöras, så snart regeringskrisen lösts. Av taktiska skäl gav emellertid F. finansfrågorna företräde. Härigenom öppnades en möjlighet för mössorna att spela ut motsättningarna inom hattpartiet. När författningsfrågan slutligen i sept. 1769, efter påtryckningar från fransk sida, upptogs till behandling, skedde detta under tilltagande splittring i dess led. Resultatet av de underhandlingar, som F. förde med motpartiets män och som sedan fortsatte i sammansatta utskottet, blev nedslående. Den akt om personlig säkerhet samt säkerhet till äganderätten, vari överläggningarna utmynnade, motsvarade långt ifrån det mål, som uppsatts för reformarbetet. Men icke ens detta starkt uttunnade förslag vann ständernas bifall. Vid sidan av C. F. Pechlin, som vid denna riksdag åter utvecklade sin ödesdigra talang i den politiska intrigens konst, åvilar ansvaret härför i första hand F. Det råder intet tvivel, att han av omtanke om partiets sammanhållning och av fruktan för mössornas under riksdagens gång ständigt stigande inflytande konsekvent motarbetade hovets försök att bringa författningsfrågan till en tillfredsställande lösning.

F: s hållning under riksdagen ledde likväl icke till öppen brytning varken med det svenska hovet eller den franska regeringen. Ett vittnesbörd om hans till det yttre orubbade ställning blev utnämningen till fältmarskalk nyåret 1770. Men med tilliten till hans vilja och förmåga att medverka vid lösningen av de brännande författningsfrågorna var det åtminstone för hovets del slut. Icke ens inom F: s eget parti var hans auktoritet längre orubbad. Mellan honom och hovets förtroendemän, F. C. Sinclair och C. F. Scheffer, pågick i det tysta en kamp om makten, som också gällde det franska hovets stöd. När kronprins Gustav i febr. 1771 i Scheffers sällskap anlände till Paris, hade visserligen den mot F. starkt kritiske hertig de Choiseul störtats, och ledningen av utrikespolitiken vilade för en tid i Ludvig XV: s egna händer. Den 12 febr. 1771 avled konung Adolf Fredrik hastigt, enligt F: s ord »i armarne på riksråderne Posse, Scheffer, Beck-Friis och mig» (Hist. skr. 3, s. 51). Före hemresan fick Gustav III till följd härav tillfälle att till Ludvig personligen framföra sin uppfattning. Följden blev, att den franska beskickningen ålades en viss reservation gentemot F., och att han vid den följande riksdagen icke längre intog samma framskjutna ställning som tidigare.

Vid riksdagens början i juni 1771 deltog F. å sitt partis vägnar i överläggningarna om kompositionen, men han ställde sig denna gång icke till förfogande vid lantmarskalksvalet. Under riksdagen sökte han dämpa parti- och ståndsmotsättningarna och ingrep i detta syfte i debatterna om »Den ofrälse soldaten» och om konungaförsäkran. Efter att ha deltagit i ceremonierna vid Gustav III: s kröning 29 maj 1772, lämnade F. riksdagen under intryck av den tilltagande hätskheten och osäkerheten. Nyheten om statskuppen nådde honom under förberedelserna för återresan från Ljung till huvudstaden, där han beordrats att infinna sig med anledning av de alarmerande underrättelserna från Skåne. Om den oro, som under dessa dagar rådde i hans omgivning, vittnar vältaligt ett brev från Hedvig De la Gardie till Fredrik Sparre, som f.ö. på vissa punkter beriktigar och kompletterar F: s egen senare nedtecknade skildring. Spänningen löstes först, när han natten mellan den 20 och 21 augusti mottog konungens anmodan att biträda prins Fredrik Adolf i det militära befälet över Östergötland och angränsande provinser. Några dagar senare erhöll F. erbjudandet att inträda i den ombildade rådkammaren. Det accepterades på villkor, att han skulle få draga sig tillbaka, när hans enskilda förhållanden gjorde detta nödvändigt.

F: s hållning under de avgörande veckorna vittnar om, att hans inställning till statskuppen ingalunda var entydig. Själv var han mer än de flesta förankrad i den gångna tiden. Men det är å andra sidan tydligt, att han redan länge anat, vad som förestod, och att han med stigande oro bevittnat händelseutvecklingen på frihetstidens sista riksdag. För F: s i grunden konservativa natur var partipolitikens tilltagande radikalisering säkerligen djupt motbjudande. Det är därför ingalunda förvånande, att han till sist, när något annat alternativ knappast längre stod till buds, valde att ge Gustav III sitt stöd. Att detta stöd likväl icke var alldeles obetingat visar det förbehåll, som han uppställde, när han inträdde i rådet.

Det sätt, varpå relationerna mellan konungen och den forne hattchefen utvecklade sig, återspeglar på det personliga planet förhållandet mellan monarken och rikets första stånd. Vad Gustav önskade vinna, när han inkallade F. i sin rådkämmare, var framför allt stödet av hans namn och hans alltjämt stora auktoritet. Något självständigt inflytande var han av allt att döma icke sinnad att medgiva honom. Å andra sidan är det tydligt, att vissa drag hos den unge konungen verkade tilltalande också på F. Särskilt gäller detta hans på en gång patriotiska och humana sinnelag. Den bittra kritik, som kommer till synes i memoarerna, är frukten av senare erfarenheter.

I rådet tilldelades F. den division, som hade att handlägga utrikes- och krigsärenden. Därjämte deltog han i den kommitté, som tillsammans med Statskontoret skulle bereda statsregleringen. Någon betydande insats kunde F. emellertid knappast göra i sin nya egenskap. Han tillhörde icke den inre kretsen av konungens förtrogna rådgivare och hölls därför utanför de verkliga avgörandena. Redan efter sju månader begärde han sitt avsked på grund av »avtagande krafter och tilltagande år». Själv har han framställt detta som ett utslag av missnöje med det personliga regeringssätt, som konungen redan nu tillämpade. I det utomordentligt spända utrikespolitiska läge, som rådde i mars 1773, kunde detta knappast uppfattas annat än som en demonstration mot hela den förda politiken.

Efter avskedstagandet delade F. till en början sin tid mellan skötseln av sina omfattande egendomar, en krävande uppgift under de rådande osäkra ekonomiska konjunkturerna, och deltagandet i huvudstadens sällskapsliv. Det östgötska Lövstad, som F. fått genom sitt gifte, hade i hög grad skadats av brand 1750. Han och hans maka iståndsatte emellertid åter slottet (arkitekt: G. Hårleman); årtalet 1753 och initialerna å slottets borggårdsfasad erinra härom. F. önskade emellertid ge även sin egen sätesgård Ljung en ståtlig huvudbyggnad i modernare stil, så mycket mer som han ökat denna egendom genom att tillköpa hemman, kvarnar och stångjärnsbruk. Till arkitekt tog F. en av tidens berömdaste, Jean Eric Rehn. Den 4 juni 1774 lades grunden till Ljungs nya corps de logis. Byggnadsarbetet, huset och inredningen äro ingående skildrade av Selling (s. 265—282). Det är tydligt, att icke heller F. var okänslig för den gustavianska tidens kultiverade och lysande hovliv. Hans efterlämnade skildringar från dessa år ha i mångt och mycket karaktären av en hovkrönika. När konungen 5 april 1786 kallade honom att intaga en plats i den nyinrättade Svenska akademien, innebar detta från hans sida främst ett erkännande av den position F. intog i samhället.

Under de båda sista decennierna av hans levnad begränsas F: s befattning med allmänna ärenden till riksdagarna. Sina ansträngningar inriktade han på att inom den nya författningens ram hävda ständernas rätt i fråga om beskattning, lagstiftning och bankens förvaltning. Därvid kom han att framstå som den främste bäraren av traditionerna från frihetstiden. Trots att F. i det längsta sökte intaga en förmedlande hållning mellan konungen och den framväxande oppositionen, ledde detta till upprepade sammanstötningar och slutligen till den definitiva brytningen dem emellan. Vid 1778 års riksdag medverkade F. sålunda i tvistefrågorna om instruktionen för bankoutskottet och om giltigheten av tre stånds samstämmiga beslut i lagstiftningsfrågor till kompromisser, som åtminstone för tillfället mera tillfredsställde konungen än de radikala oppositionsmännen. Under de spändare förhållandena 1786 blev F: s ställning mera utsatt. Men också nu sökte han undvika att i onödan skärpa motsättningarna. I den viktiga passevolansfrågan tog han klart ställning mot konungens förslag trots dennes försök att påverka honom med hotelser och böner. Också när det gällde husbehovsbränningen följde F. oppositionen. I fråga om magasinsinrättningen framlade han däremot det kompromissförslag, som lades till grund för riksdagens beslut.

Trots att F. betraktade kriget med Ryssland som olagligt och landsskadligt, stod han främmande för Anjalamännens planer och avvisade deras försök till närmande. Ännu när den konstitutionella konflikten på 1789 års riksdag nådde sin kulmen, sökte han till en början utöva ett modererande inflytande. Men ju mer läget tillspetsades, desto klarare blev hans ställning. I sammanstötningarna mellan adeln och lantmarskalken stod F. åter i spetsen för oppositionen. Under den dramatiska överläggningen på rikssalen 17 febr. framträdde han för sista gången, sjuttioårig men med obruten kraft och sinnesnärvaro, som sitt stånds verklige ledare. På konungens strafftal, som också riktade sig mot honom personligen, svarade han med begäran, att adeln skulle få förklara sig. När detta bryskt avvisades och ståndet befalldes att lämna salen, var det han, som genom sitt exempel förmådde det att i lugn och med bibehållen värdighet lyda befallningen. Tre dagar senare blev F. jämte oppositionens övriga ledare arresterad och inspärrad på Fredrikshov, där han emellertid behandlades förhållandevis väl. Han befriades den 29 april, sedan riksdagen avblåsts.

Händelserna i febr. 1789 beteckna slutpunkten men också det dramatiska krönet på F:s långa bana som politiker. I Gävle riksdag 1792 deltog han ej. Till hans beslut bidrog måhända de alarmerande nyheterna från Frankrike, som klart ådagalade faran för samhällslugnet av en alltför ohämmad opposition. Med konspirationen mot konungens liv hade han intet att skaffa. Efter attentatet skyndade han sig att uppvakta den döende monarken för att betyga honom sin lojalitet. Två år senare, i april 1794, slutade Axel F. d.ä. sitt innehållsrika liv. Den 30 i samma månad jordfästes rikets då främste privatman (skildrat av M. H. Reenstierna, 1, s. 62 f.) i Riddarholmskyrkan. Sex vita hästar drogo fältmarskalkens likvagn, sorgemusik och 150 sjungande barnhusbarn gingo före processionen, i vilken deltogo 86 vagnar; gardet och ett detachement ur livregementet paraderade och 128 kanonskott lossades. F: s och hans makas kistor finnas i Fersenska gravkoret i Ljungs kyrka.

Axel Fersen d.ä. framstår som en av det svenska 1700-talets främsta grandseigneurer både genom sin börd, sin rikedom och sina personliga egenskaper. När F. som helt ung var medlem av ordenssällskapet Livskvadronen, gav Olof Dalin 1737 i dess meritlistor om honom det omdömet, att han kan stå »mycket rak och även buga djupt, när han vill» (S. Leijonhufvud, Ur sv. herrgårdsarkiv, s. 163). Han fick en utmärkt uppfostran och blev tidigt berest i Europa. F: s intellektuella intressen belysas av det omdöme han själv som gammal (1785) nedskrev till sin son Fabian, att »engelsmännen respektera vetenskap och skönlitteratur, emedan de förstå att utan dem en människa betyder föga» (A. v. F. d. y: s tr. dagbok, 1, s. 8). F: s egen bildning var eljest framför allt fransk. Om det imposanta i F: s person, intellekt och uppträdande vittna vältaligt några rader av C. G. Tessin, att F. hade »en oförliknelig lätthet att med redig talegåva föreställa rediga tankar» samt Fredrik Sparres skildring av ett F: s besök hos Tessin i Hessensteinska huset 1760, då efter middagen hela sällskapet i grevinnan Ullas vackra förmak sitter 'uppstädade' på sina stolar för att höra på lantmarskalken som på ett orakel (Leijonhufvud, Carl Gustaf Tessin o. hans Åkerökrets, 1, s. 142 f., 148). Och när sydamerikanen F. de Miranda vid besöket i Sverige 1787 skall karakterisera F. säger han (s. 353), att denne är »le Cicero de sa patrie».

F: s inflytande på riddarhuset belyses av t. ex. Lars von Engeström i uttalandet (Minnen, 1, s. 18): »Han talade sällan, alltid mot slutet av en viktig överläggning, sedan han hört alla som talat, och gjorde då merendels slag i saken. Under ett bullrande plenum, då ingen mera hörde den andre, steg han upp på sin bänk: alla satte sig ned, tystnaden blev allmän och hans råd vidtogs.» Om F. som offentlig person nämner även minnestalaren i Svenska akademien 1795 A. G. Silverstolpe (s. 334) några ord. Han talar om F: s »förstånd att inse, pröva och leda allmänna saker, hans redighet, enkelhet och behag i deras framställande, hans måtta och värdighet att döma dem», egenskaper »varuti ingen lantmarskalk honom övergått».

En något mera syrlig karakteristik ger en person utanför F: s egen samhällskrets, nämligen Johan Fischerström 1773: »Gr. F. är en herre — mera känd av förståndets än hjärtats egenskaper. Ingen kan mera förstå den konsten att göra sig nödvändig än han. Huru ofta har han icke embrouillerat sakerna, endast för att kunna själv få bliva kallad att ställa dem till rätta. Hans snille är skickeligast för konstiga sammansättningar. Han är rädd i faran men finner alltid en skärm, bakom vilken han kan vara säker. För att vinna sina avsikter förstår han att söka alla medel. Hans förutseende motar förestående hinder och han har vunnit framgång för det han vetat att bruka skickel. verktyg, vilka blintvis uträttat hans befallningar. Han har en gåva att övertala, intaga och uppelda sinnen. Hans förbehållna väsende, hans högdragna min, hans födsel, rikedomar, den stolthet varmed han beledsagar allt sitt uppförande har gjort honom vördad hos de ringare, och fruktad hos de store.»

Silverstolpe har emellertid också sökt teckna F. som människa, då han skriver, att F: s förstånd gav honom »det mäktiga välde över sina böjelser, som visar människan i sin högsta styrka och är, näst förståndet, det första som gör henne värd att styra andra». Dessa förståndsgåvor, heter det, fängslade inom själen hans hetta; de tvungo hans högdragenhet att vörda andras billiga anspråk på aktning; de böjde hans ärelystnad under den oförvitliga ärans bud; de höllo hans hushållningsbegär inom de gränser, varöver det upphör att vara oskyldigt; de gjorde, att vid sammanstötningen av hans synligaste böjelser, stoltheten och sparsamheten, den förra, såsom ädlare, alltid behöll segern.» Silverstolpe betonar tillika F: s stora människokännedom, hans »tålamod med själva okunnigheten och dumheten» — han »hade mycken finhet att framleta den nyttiga sidan av vars och ens egenskaper». Han var, heter det, också ordhållig och pålitlig, talade »oftast med fullkomligt lugn», hade i sitt umgänge värdighet och belevenhet samt var behaglig i samtal. Till F.s här antydda personliga charm har säkert också hans vackra utseende bidragit. Intressanta omdömen om F. finnas i Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok (bl.a. i del 2, s. 84, 252), där även grevinnan Hedda F. karakteriseras (2, s. 84).

Själv har F. gett oss en bild av sina vanor och intressen i skildringen av en situation, som visserligen var säregen, men som likväl speglar något av hans vardag, nämligen då han relaterar sitt dagsprogram under fångenskapen på Fredrikshov 1789. Det heter där (F: s Hist. skr., 7, s. 133 f.): »Klockan precist 8 steg jag utur sängen och läste gazetter; klockan 9 klädde jag mig, ... klockan 10 promenerade jag genom båda rummen till klockan 11. Vid denna timma började jag att läsa. Min lecture till klockan ifa 2 var historisk och uti naturalhistorien. Från klockan 2 till 3 åt jag middag. Från kl. 3 till ½ 5 spatserade jag uti mina rum. Från klockan ½ 5 till klockan 8 läste jag politiska, filosofiska och svenska historier och handlingar. Klockan 8 användes en halv timme till meditation, för att vila mina ögon. Vid denna timma plägade ryttmästaren baron Åkerhjelm spela med mig ett parti piquet eller bräde, och då han ej tid hade, läste jag någon teaterpjäs. Klockan 10 åt jag aftonmåltid, varefter jag promenerade och sedan dresslade sidenlappar, till stoppning av en sidenväst. Klockan 12 gick jag till sängs.»

Som sammanfattande omdöme om F. som politiker kan sägas, att han närmast var en medelvägsman: konservativ aristokrat genom börd och uppfostran var han motståndare till alla överdrifter. En statsman av verklig resning var han däremot icke. Själv insåg han härvidlag sin begränsning. Hans begåvning var parlamentarikerns, och det ligger knappast någon överdrift i omdömet, att han -— såsom också de anförda samtida omdömena visa — på detta fält var sin tids största förmåga. Hans verksamhet bars upp av ett starkt patos för fosterlandet och den medborgerliga friheten, sådan han från sina sociala utgångspunkter uppfattade den. Det är denna känsla av den enskildes ansvar för statens bestånd, som talar ur de brev han skrev till sina båda söner från sitt fängelse på Fredrikshov, i vilka han förbjöd dem att i harm över faderns behandling lämna fosterlandets tjänst. Hos Frankrikes drottning Marie-Antoinette väckte hans ord, när hon genom Axel F. d.y. fick del av dem, en sådan genklang, att hon personligen skrev av brevet.

I sin egenskap av memoarförfattare har F. blivit strängt bedömd främst av C. G. Malmström (den redan cit. uppsatsen Axel von Fersen som memoarförfattare, Svensk tidskr. 1871, och Smärre skrifter rörande 1700-talets historia, s. 209—240). Med stöd av en ingående handskriftsundersökning har S. U. Palme (Fredrik Axel von Fersens memoarer, Personhist. tidskr. 1936, s. 173 ff.) ansett sig kunna mildra domen. Palmes sats, att handskriften är »ett ofullbordat koncept, som nedskrivits under F: s sista levnadsår, till vissa delar med stöd av och som avskrift av tidigare anteckningar» stödes därav, att sådana anteckningar påträffats i Stavsundssaml. De omfatta även tiden efter 1789, slutåret för F:s historiska skrifter. Även om resultatet av denna iakttagelse blir, att Malmströms skarpa moraliska förkastelsedom över F. som historisk författare måste mild- ras, följer därav icke, att hans omdöme om memoarerna som historisk källa i något väsentligt hänseende förändras.

Författare

Olof Jägerskiöld.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F:s skriftliga kvarlåtenskap, även innefattande handlingar rörande hans militära tjänstgöring i Frankrike, förarbeten och originalmanuskript till hans historiska skrifter samt omfattande räkenskaper och godshandlingar finnas i Stavsundssamlingen, som sedan 1955 är i Riksarkivets ägo. I denna samling finnas även koncept av F. till egna brev, liksom brev till honom från bl.a. sonen Axel F. d.y. (om publikationer av dennes brev till fadern under nordamerikanska frihetskriget se under F. 8) samt från t.ex. Augustin Ehrensvärd (under pommerska fälttåget 1757—60), Clas Ekeblad, A. J. von Höpken, J. A. von Lantingshausen, A. Nordencrantz, U. Scheffer, Carl Sparre och M. A. von Ungern-Sternberg. Vidare finnas i Stavsundssamlingen F:s brev till sönerna Axel F. d.y. (F. 8) och Fabian F. (F. 10). I Riksarkivet finnas i övrigt från Axel F. d.ä. ett stort antal brev i Lantingshausenska samlingen (till J. A. von Lantingshausen) samt i Börstorpssamlingen (till Fredrik och Carl Sparre — breven till den senare under pommerska kriget tr. av H. L. von Dardel i Personhist. tidskr., 30, 1929 — C. F. Törnflycht och Anders Nordencrantz), i Ekebladska samlingen, Sjöholmsarkivets autografsamling, Sprengt-portensamlingen (till ambassadören J. W. Sprengtporten), och strödda brev i olika samlingar. I K. biblioteket finnas bl.a. F: s brev till Clas Ekeblad 1757—70 (1 bd i Engeströmska saml., B 7.2.11). I Uppsala univ.-bibliotek finnas bl.a. brev från F. till Gustav III, J. F. Beylon, G. Ph. Creutz, C. Ekeblad, J. A. von Lantingshausen, F. C. Sinclair (alla i F-samlingen). Brev från F. finnas även i Ericsbergsarkivets autograf samling. — Räkenskaper samt brev från F: s maka till dottern Sophie (F. 9) finnas på Lövstad.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Til Hans Kongl. Höghet Kron-printsen på Thes födelsedag then 24 jan. 1761. Axel Fersens tal, tå på riksens ständers wägnar, han... af-lade underdånig lyckönskan. Sthm u.å. (4) s. ¦— Til Hennes Kongl. Maj:t sedan Hans Kongl. Höghet Kron-printsen på Riks-salen, aflagt tro- och huldhets-eden. Axel Fersens tal, tå han, med ridderskapet [I] och adelens deputerade, yttrade theras underdåniga lyckönskan then 5 april 1762. Sthm u.å. (4) s. —¦ Påminnelser wid . .. baron örnskölds samt. . . baron v. Siegroths förklaringar, i et mål, rörande öfwerklagad taxering emot knekte-contractets innehåld .. . Sthm 1782. (11) s. — Inträdes tal [vid inträdet i Sv. akademien] (Handlingar rörande Svenska academiens instiftelse, Sthm 1786, s. 41—43). — Utdrag af bref från riks-rådet grefve Axel Fersen till riks-rådet friherre Carl Sparre (Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, utg. af Gust. Andersson, D. 2, Örebro 1865, s. 180—-188; jfr även H. L. von Dardel nedan under Källor). — Historiska skrifter. Utg. af R. M. Klinckowström. D. 1—8. Sthm 1867—72; [2. uppl.] 1869. —Rörande F:s yttranden på riddarhuset se nedan under Källor anförda riksdagsprotokoller.

Källor och litteratur

Källor: F:s egna skrifter samt ovan nämnda arkiv och brev; Jakobs förs:s i Stockholm dopbok 1719, SSA; Brevböcker, Slottsarkivet. — Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll 1742—43, 1751—52, 1755—56, 1760—62, 13, 18—23 (1891, 1911—55); Utdrag af protocoller hållne hos högloflige ridder-skapet och adelen [1786] (1786); Protocoller hållne hos högloflige ridderskapet och adelen [1789] (1809). — G. G. Adlerbeth, Historiska anteckningar, 1—2 (1892 —93); J. A. Ehrenström, Efterlämnade historiska anteckningar, 1—2 (1882—83); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf Ill:s hof, 1 (2:a uppl.) — 2 (1878); J. von Engeström, Historiska anteckningar och bref från åren 1771—1805 (1877); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 1 (1876); [J. Fischer-ström], En gustaviansk dagbok... 1773, utg. av G. Näsström (1951); E. G. Geijer, Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper, 1—2 (suppl. t. E. G. Geijer, Saml. skrifter, 1876); [G. C. Gjörwell], En stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells brev, utg. av O. Sylwan (1920); A. L. Hamilton, Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regeringstid (Sv. memoarer o. bref, 4, 1901); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1—3 (1902—07); R. F. Hochschild, Memoarer, 1—3 (1908—09); A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1—2 (1890—93); Luise Ulrike,..., Ungedruckte Briefe an Mitglieder des preussischen Königshauses, hrsg. v. F. Arnheim, 2, 1747—1758 (1910); E. Schröderheim, Skrifter till konung Gustaf III:s historia (1892). — F. Almén, Gustav III och hans rådgivare (1940); B. Beckman, Dalupproret 1743 (1930); [P. de la Blanchetai], Gustav III av P. de Luz (1949); C. A. G. Braunerhjelm, Kungl. Lifregementets till häst historia, 5:1 (1917); J. R. Danielson-Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 1—2 (1925); H. L. von Dardel, Brev under pommerska kriget 1757—1762 från F. A. von Fersen till Carl Sparre (Personhist. tidskr., 30, 1929); J. von Engeström, Lefvernes-beskrifning öfver ... Sven Lagerbring ... 1788 (HA:s handl., 4, 1795), s. 351; A. Garfvé, Fellingsbro sockens historia (1926), s. 285; Beth Hennings, Gustav III som kronprins (1935); O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760—1766 (1943); dens., Lovisa Ulrika (1945); G. Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg, Studier i riksdagarnas och de politiska tänkesättens historia 1760—1809 (1952); W. Kock, Kungl. Serafimerlasarettet 1752 —1952 (1952); F. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915); dens., Konung och adel (1917); dens., se även Sveriges riksdag nedan; G. Landberg, Riksdagens initiativ- och beslutsrätt under 1772 års statsskick (1929); dens., se även Sveriges riksdag nedan; Sigrid Leijonhufvud, Ur svenska herrgårdsarkiv (1902); dens., Carl Gustaf Tessin och hans Åkerökrets, 1 (1931); L. Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Hj. Lundgren, Lövstad — fältmarskalkens stolta borg (i dens., Minnets land, 1943); C. G. Malmström, Axel Fersen såsom memoarförfattare (i M:s Smärre skrifter rörande sjuttonhundratalets historia, 1889); dens., Minne af. . . friherre Jakob Albrecht v. Lantingshausen (ibid.); dens., Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2:a uppl., 3—6 (1897—1901); [F. de Miranda], Miranda i Sverige och Norge 1787. General Francisco de Mirandas dagbok... (1950); J. E. Nilsson, se Sveriges riksdag nedan; [E. Nordenfalk], Löfstad ..., vägledning... (1949); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under Gustaf III:s regering, 1—3 (1885—1905); Ragnar Olsson, se Sveriges riksdag nedan; S. U. Palme, Fredrik Axel von Fersens memoarer. Ett meddelande rörande deras tillkomsttid och tillkomstsätt (Personhist. tidskr., 37, 1936); Personalier öfver f.d. riksrådet, fältmarskalken ... grefve herr Fr. Axel von Fersen, upläste vid dess jordfästning i Riddareholms kyrkan den 30 april 1794 (1794); Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken, 1 (1946); W. Ridderstad, "Gula gardet" 1526—1903 (1903); B. Sallnäs, Oppositionen vid 1778 års riksdag (VSL Årsbok 1955, tr. 1956), s. 97 f.; H. Schiick, Svenska akademiens historia, 1—6 (1935—38); G. Selling, Svenska herrgårdshem under 1700-talet (1937); A. G. Silverstolpe, Inträdestal (4 mars 1795) öfver grefve F. A. v. Fersen (Sv. akad:s handl. ifr. år 1786, 5, 1813); N. Slaf, Polisväsendet i Stockholm 1776—1850 (1950); H. Stålhane, Greve Fredrik Axel von Fersen lantmarskalk 1755—56, 1760—62 och 1769—70 (Meddel. fr. Riddarhuset, 2, 1948); Sveriges riksbank, 2—3:2 (1919—20); Sveriges riksdag, avd. i, bd 5—6: Frihetstidens maktägande ständer 1719—1772, del 1 av F. Lagerroth, J. E. Nilsson o. Ragnar Olsson (1934), del 2 av F. Lagerroth (1934), samt bd 7: Den svenska riksdagen under gustavianska tiden av G. Landberg (1932); O. Sylwan, Nils von Oelreich som censor librorum (Hist. tidskr., 13, 1893); T. Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757—1762 (1915); Alma Söderhjelm, Gustaf III:s syskon (1945), särskilt kap. På ömse sidor om Strömmen; W. Tham, Konung Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); L. Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668—1868 (1868); F. U. Wrangel, Blasie-holmen och dess inbyggare (1914). — Jfr även Källor till F. 8 nedan.

Gjorda rättelser och tillägg



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Axel Fersen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15288, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15288
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Axel Fersen, von, urn:sbl:15288, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se