Meriter

4. Reinhold Johan von Fersen, son av F. 2 i hans första gifte, d. 10 dec. 1716 i Stockholm. Löjtnant vid hertigens av Kurland reg. i holländsk tjänst april 1672; kapten vid ett nederländskt dragonreg. 5 juli 1674; major vid Indelta dragonreg. i östra Finland 4 maj 1675; överstelöjtnant vid Västerbottens reg. 22 juli 1677; överste för samma reg. 12 dec. 1684; överste för svenska livreg. till fot, tillika generalmajor och kommendant i Göteborg 13 okt. 1702; landshövding i Hallands län 23 febr. 1705; generallöjtnant av infanteriet och guvernör i Riga 12 okt. 1709 (tillträdde ej); guvernör i Wismar och överste för garnisonsreg. där 30 aug. 1710; k. råd 4 jan. 1711; greve 28 mars 1712 (grevebrevet utfärdat 23 mars 1719); generalfälttygmästare 5 juli 1712; direktör över försvarsverket i Finland våren 1713 (sedan k. fullmakt 30 okt. samt k. konfirm. 12 nov. s.å.); president i Svea hovrätt 15 sept. 1715.

G. 1682 m. friherrinnan Anna Sophie von Ungern-Sternberg i hennes andra gifte, dotter av överstelöjtnanten frih. Wolmar von Ungern-Sternberg och Sophie von Uexküll, samt förut g. jan. 1664 m. generalmajoren Jacob Staël von Holstein (f. 1628, d. 1679).

Biografi

Reinhold Fersen anges i litteraturen vara född 1646. Då fadern enligt uppgift gifte sig efter 30-åriga krigets slut och t.o.m. exakt vigseldatum (13 jan. 1651, jfr ovan s. 662) finns samt F. hade äldre syskon (v. Versen, 1, s. 348, 374 f.), är året 1646 säkerligen oriktigt (kanske felskrivning för 1656, som vore troligare). F. började (meritfört.; en dylik tr. i v. Versen, 2, s. XXIV ff., en annan hos Bertil Steckzén 1955, s. 160) sin militära bana vid hertigens av Kurland regemente i holländsk tjänst, där han 1672 blev löjtnant. Han tog del i åtskilliga strider i Hollands krig mot Frankrike, bl.a. det blodiga slaget vid Sennef i Belgien i aug. 1674. Följande år fick han fullmakt som major vid G. J. von Budbergs viborgska dragonregemente, och inför det väntade kriget mot Danmark anträdde F. året därpå hemresan till Sverige. Utanför norska kusten blev hans fartyg emellertid uppbringat av danskarna och själv råkade han i norsk krigsfångenskap. Efter framställning av farbrodern, generalguvernören Fabian von Fersen (F. 3), gav Karl XI i april 1677 sitt tillstånd till, att F. blev utväxlad mot en fången dansk kapten. F. inställde sig vid armén i Skåne i lämplig tid för att deltaga i slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Några dagar senare befordrades han för sitt välförhållande i striden till överstelöjtnant vid Västerbottens regemente. Även året därpå utmärkte han sig, då han vid belägringen av Kristianstad under fiendens öppna eld lyckades uppkasta ett batteri på en av holmarna i Helgeå.

Efter fredsslutet hösten 1679 förlades F. under ett års tid i garnison i Stralsund, men därefter återvände han med sin bataljon till dess hemort i Västerbotten. År 1684 utnämndes han till Överste för regementet, och efter landshövdingen frih. H. A. Kruuses död 1688 uppehöll F. även en tid tjänsten som vice landshövding i Västerbottens län. Vid 1689 års mobilisering blev han med sitt regemente kommenderad till Göteborg, där han förlades i kvarter i två år för att forcera fästningsbyggena och stärka gränsförsvaret. Efter återkomsten till Västerbotten blev det F:s uppgift att omorganisera det ständiga rotehållet i länet. I juni 1694 inspekterade Karl XI dessa anordningar i samband med en tre veckors generalmönstring av regementet i Piteå. F:s samtida brev till sin i Reval bosatta hustru (Administrativa handl. rör. armén, Västerbottens reg. 1694, RA) ge några glimtar från denna hektiska tid. Konungen var mycket nöjd med resultatet, vilket han försäkrade varje dag, kunde F. berätta. Carl Piper och hela kansliet hade aldrig funnit konungen på så gott humör vid någon mönstring. Men F. hade inte haft någon ro varken dag eller natt på tre veckor, och majestätet hade satt honom på många prov. Vid avresan hade konungen dessutom gett honom så mycket att bestyra, att han inte visste var han skulle börja eller sluta. Efter mönstringens slut hade F. hållit ett tal i samband med att de gamla fanor, som regementet fört i det skånska kriget, utbyttes mot nya; konungen hade därvid fått tårar i ögonen. Majestätet hade skänkt honom en vacker minnesmedalj (å 15 dukater; jfr Areen, s. 13 f.). F. planerade överresa till Estland i augusti månad.

F. arbetade mycket energiskt på att förbereda mobiliseringen av trupperna i sitt vidsträckta och otillgängliga län. I dec. 1699 fick han med ridande bud order alt hålla förbandet marschberett för avtag mot Västergötland till västgränsens försvar. Han begagnade den återstående tiden för att sätta regementet i stridsdugligt skick, kompletterade manskapsstyrkan och krigsutrustningen och anskaffade trummor och musköter, remtyg och fältkistor för kirurgutrustningen. Den 7 febr. 1700 lät F. efter order regementet anträda marschen med skjuts till västkuststäderna, där förbandet under ett års tid fick deltaga i fästningsarbetena. Den 4 maj 1701 embarkerade han med sina trupper på örlogsskeppen i Karlskrona och fjorton dagar senare såg man Revals redd.

F. anslöt sitt förband till armén i Livland, var med om övergången av Duna i juli och tog vinterkvarter i Litauen. Under marschen mot Polesien våren 1702 gjorde han flera djärva utbrytningar ur de fällor, som polska friskaror anordnade på hans väg. Han var med i slaget vid Kliszów 9 juli 1702 och ledde därefter arméns förtrupp på marschen mot Krakow. Sannolikt för att utnyttja hans handlingskraft och uppslagsrikedom i självständigare befattningar i hemorten utnämnde Karl XII F., som nu varit överste i aderton år, till generalmajor av infanteriet med placering som kommendant i Göteborg och tillika chef för garnisonsregementet i staden. Den 15–16 oktober tog F. enligt regementsjournalen avsked av västerbottningarna i staden Koszyce i Polen.

På hemfärden deltog F. i maj 1703 i ett generalssammanträde i Riga för att diskutera en plan rörande försvaret av Livland. Efter framkomsten till Göteborg gjorde han i november en framställning om alt få förstärka västkustens fästningar och garnisoner men fick avslag på sin ansökan att värva nytt folk i Bohuslän. I febr. 1705 förordnades F. till landshövding i Halland. Även på denna post var F. ihärdigt verksam för att bringa försvaret i gott stånd. På hösten 1709 begärde han medel hos defensionskommissionen för att förstärka fästningarna Varberg och Halmstad samt för att avlöna spioner mot danskarna »och annat mera». Han samarbetade med generalen Magnus Stenbock efter den danska invasionen och sökte bl.a. resa ett folkuppbåd i sitt län till Skånes försvar. Enligt planerna, som dock inte kunde genomföras, skulle han göra en diversionsmanöver över Hallandsås mot de danska trupperna i norra Skåne.

F. hade okt. 1709 av Karl XII i Bender utnämnts till guvernör i Riga, men eftersom staden redan någon månad senare belägrades av ryssarna och juli 1710 kommit i fiendehand, anhöll F. hos rådet att få behålla sin gamla tjänst, »tills Gud hjälper hem Kungl. Maj:t i landet». I aug. s.å. fick F. i stället fullmakt som guvernör i Wismar, som emellertid styrdes av en viceguvernör. Snart togs F. nämligen i anspråk för ännu större värv. Månaden efter (6 sept.) fick han order att jämte E. Siöblad leda försvaret av Bohuslän mot befarade norska anfall; han reste genom hela länet, besiktigade trupper och fästningar och undersökte vägar och försvarsmöjligheter. I jan. 1711 kallades han till kungligt råd och förordnades att vara tf. chef i Krigskollegium i presidenten greve Nils Gyllenstiernas frånvaro. F. började sin tjänstgöring i Krigskollegium på hösten, satte sig snabbt in i spörsmålen och hävdade framgångsrikt kollegiets auktoritet mot de övriga ämbetsverken och de hemmavarande generalerna (Steckzén, Krigskollegii hist.). I rådet gjorde han sig känd som ett konungens språkrör, som strikt följde dennes order och som krävde energiska kraftansträngningar och personliga offer för att sätta riket i försvarstillstånd (Grauers, s. 261, 278).

F., som i mars 1712 upphöjdes i grevligt stånd (grevebrevet, orig. på perg., Lövstad, med utförliga personalier, utfärdades först 1719 efter F: s död och finnes i övers. tr. i F. v. Versen, 2, nr 187), utnämndes tre månader senare till generalfälttygmästare och chef för artilleriet. Särskilt på det organisatoriska området synes han här ha utfört ett viktigt arbete. S.å. var han sysselsatt med att utskriva trupper i Skåne. Hösten 1713 utsågs F. att vara direktör över försvarsverket i Finland, sedan generallöjtnanten frih. Georg Lybecker kallats hem. F. började också korrespondera med vederbörande chefer i Finland men kom ej att utöva något inflytande på händelserna på finska krigsskådeplatsen (Uddgren, s. 71). F. lämnade sina militära uppdrag, sedan han i stället tillträtt tjänsten som president i Svea hovrätt. För F., som var sjuklig, blev denna befattning en ren reträttpost. Han innehade den föga mer än ett år före sin död.

F. var som ämbetsman energisk, ansvarsmedveten och självständig. Han hade varit en av Karl XI:s förtroendemän vid uppbyggandet av den karolinska armén, och han stödde troget den unge Karl XII i vidmakthållandet av arméns styrka och stridsduglighet. I sitt hävdande av konungens synpunkter har han karakteriserats som hänsynslös (Grauers); han ville som den mest avancerade av militärpartiets medlemmar hävda militärstatens traditioner och kom härigenom i motsättning till Fabian Wrede och Gabriel Falkenberg.

I striden om reduktion av baltiska adelsgods på riksdagen 1680 uppträdde F. med skarp opposition (Vasar, s. 99 f.). Han ansåg, att svenska riksdagen ej hade rätt att besluta om dylik reduktion – sådant beslut skulle i så fall fattas på estländska lantdagen. F: s påstående tillbakavisades emellertid bestämt (ibid., s. 103, 105). Angående F:s gods i Estland se v. Versen (1, s. 378 ff.), som även anger, vad han förlorade genom reduktionen (däremot äro v. Versens uppgifter ang. F:s svenska gods, s. 380, icke korrekta). Emellertid fick F., efter strid med släktingar, genom särskilt k. tillstånd 1685 behålla godsen Abbia och Palloper under sin livstid (v. Versen, 1, s. 379); rörande Palloper följde sedan en strid, som ej avgjordes under F:s tid (ibid.). Hans övriga, ej reducerade egendomar i Estland indrogos av ryssarna under kriget. Våren 1710 klagade han från Halmstad över sina usla villkor, eftersom han i denna »svåra och dyra» krigstiden måste uppköpa på torget allt han behövde till uppehälle för hela sitt hus. Två år senare avgav han ett likvidationsförslag, enligt vilket han hade en lönefordran hos kronan på över 10.000 dlr smt. Eftersom han på två års tid inte fått »ett halvt öres lön», utanordnade Statskontoret åt honom ett kvartal av den innestående årslönen.

Författare

Alf Åberg.

Arkivuppgifter

F: s ämbetsskrivelser och brev finnas i en rad av Riksarkivets samlingar, bl.a. i Militaria: Västerbottens reg. (1684–1702), Kommendanters skrivelser: Göteborg (1703–04), Landshövdingars skrivelser: Halland (1705–10); Wismariensia (Skrivelser från guvernören till K. M: t 1711–12), Defensionskommissionens arkiv (1700–09), Skrivelser till konungen (1711–16), Nils Posses saml. (1706–14). En del av F: s fullmakter och affärshandlingar finnes i Handlingar härstammande från släkten von Fersens arkiv och större delen av hans eget arkiv i Stavsundssamlingen, Riksarkivet (se även släktart, ovan s. 650). En rad handlingar rörande F. äro tr. hos v. Versen (2; kronologiskt ordnade), som i bd 1 (s. 375–381) även behandlar hans liv.

Källor och litteratur

Källor: Ovan nämnda skrivelser och brev; Riksregistr., Biographica, Generalguvernörens över Skåne, Halland och Blekinge skrivelser till K. M:t 23 april 1677, Administrativa handl. rör. armén: Chefens för artilleriet skrivelser till K. M:t 1714, Krigshistoriska handl., vol. XIII: Karl XII:s tid (brev från F.), RA; Riographica, Rullor, KrA. – Hist. handlingar, 10 (1879), 11 (1889), 14 (1892), 15 (1895). – E. E. Areen, Medaljhistoriska studier, 1 (Nord. numism. årsskr., 1942), s. 13 f.; C. G. A. Bergenstråhle, Kungl. Västerbottens regementes krigshistoria (1917); E. Carlson, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, 8 (1910); Danska generalstaben, Bidrag til den store nordiske Krigs Historie, 4 (1910); S. Grauers, Arvid Bernhard Horn (1920); K. Grotenfelt, Anteckningar om indelta dragoner i östra Finland 1644–1721 (1940; Sv. litt.sällsk. i Finland 279); L. W:son Munthe, Kungl. Fortifikationens historia, 3:2 (1911); C. v. Rosen, Bidrag till kännedom om de händelser, som närmast föregingo svenska stormaktsväldets fall, 1–2 (1936); Bertil Steckzén, Karl XI:s mönstring av Västerbottens regemente år 1694 (Norrlands fasta försvar 1928); dens., Västerbottens regementes officerare till år 1841 (1955); Birger Steckzén, Krigskollegii historia, 2–3 (1937); H. E. Uddgren, Kriget i Finland .r 1713 (1906); J. Vasar, Die grosse livländische Giiterreduktion (Dorpat 1931); F. v. Versen, Geschichte des Geschlechts v. Versen und v. Fersen, 1–2 (1885—1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Johan Fersen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15297, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15297
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Johan Fersen, von, urn:sbl:15297, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-04-18.