Edith Alma Fredrika Erastoff

Född:1887-04-08 – Finland (i Helsingfors)
Död:1945-08-27 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Skådespelare


Band 14 (1953), sida 20.

Meriter

Erastoff, Edith Alma Fredrika, född Lundberg, f. 8 april 1887 i Helsingfors, d. 27 aug. 1945 i Stockholm (Hedv. El.) Föräldrar: organisten Ludvig Malinoffsky och Alma Lundberg. Teaterelev vid Anton Francks elevskola i Helsingfors; engagerad som skådespelerska vid Folkteatern där 1903; deltog i en turné 1904; anställd vid,Svenska Teatern i Helsingfors hösten 1905–14; vid Intima teatern i Stockholm 1914–20, vid Svenska teatern där 1920–23; bosatt i Amerika 1923–30; åter till Sverige; enstaka gästspel.

G. 1) 1905 i Helsingfors m. den ryske skriftställaren Georg Erastoff, skilsmässa; 2) 22 jan. 1922 i Stockholm (Finska) m. skådespelaren och regissören Victor David Sjöström (f. 1879).

Biografi

Efter att ha genomgått Anton Francks elevskola i Helsingfors anställdes Edith Lundberg 1903 som skådespelerska vid Folkteatern där. Redan vid elevuppvisningen våren s. å., då hon uppträdde som Amanda i A. Elz' populära bagatell »Han är inte svartsjuk», möttes hon av livligt erkännade. Hennes första framträdande på Folkteatern som Akulina i Tolstojs »Mörkrets makt» och Janet i Daudets »Flickan från Arles» voro klara och uppenbara löften. Följande vår deltog hon i en under ledning av Jenny Tschernichin-Larsson stående turné med Teuvo Pakkalas folkskådespel »Stockflottarna». Hösten 1905 övergick hon till Svenska teatern i Helsingfors, där hon stannade till 1914, då hon kom till Stockholm och till 1920 var anställd hos Gustaf Collijn vid Intima teatern samt därefter hos Albert Ranft vid Svenska teatern. Då Edith E:s make, filmregissören Victor Sjöström, 1923 engagerades av Metro-Goldwyn-Mayer-film till Hollywood, följde hon honom dit. Efter återkomsten till Sverige beträdde hon endast vid ett par tillfällen scenen.

Med Strindbergsuppgiften madam Flod i »Hemsöborna», gestaltad med överdådig kraft och blodfull. sensualism, visade fru E. sig stå i främsta planet. Hon disponerade en ovanlig förmåga att fylla ut scenen, lika mycket med röstens vibrerande alt, med figurens välberäknade plastik och ansiktets fint nyanserade minspel. Till hennes första uppmärksammade roller vid Svenska teatern i Helsingfors hörde Käthe i K. A. Melins lilla enaktare »Vid Breitenfeld» och Gerda Hübner i Fuldas »Livets maskerad». Några år senare (1910) framträdde hon som Henriette i Strindbergs »Brott och brott», där hon fick tillfälle att fullt visa prov på sin mångsidiga talang. Den intelligenta uppfattningen, det rikt nyanserade, tekniskt fulländade spelet och den djärvt utformade apparitionen gåvo på ett illusoriskt sätt verklighetens liv åt denna gestalt med dess bottensats av cynism och grymhet. De ord Maurice säger om henne: »Tänk, att när hon sög sig ut genom dörren, uppstod en liten virvelvind, som drog mig med» fingo i E:s spel en suggestiv kommentar. Efter överflyttningen till Sverige nådde hennes konstnärspersonlighet ytterligare utveckling. I Intima teaterns fint samstämda ensemble intog hon snart en bland de främsta platserna. Redan i en av sina första roller, Mascha i Leo Birinskis »Attentatet», fängslade hon Stockholmspubliken. »Den något beslöjade stämman, som talade med sådan flammande lidelse och växlade mellan alla skiftningar ända intill gråt, blicken som sköt eld och åter slocknade i förtvivlan, gestaltens böljande trots, allt fascinerade oemotståndligt» (Gustaf Collijn). De egenskaper, som denna första gång framträdde så starkt, visade sig även senare vara karakteristiska för henne. Knappast har någon annan svensk skådespelerska så ofta som E. fått höra, att hon hade »temperament». Den blandning av främmande blod hon fått i arv (fadern var polack, modern finländska) har varit av betydelse för den säregna inriktning, som hennes begåvning särskilt i detta hänseende tog.

Som fru Page i Shakespeares »Muntra fruarna i Windsor» var hon oemotståndlig genom blandningen av gratie, kvickögd humor och lössläppt farskomik. Som Toinette i Molières »Den inbillningssjuke» var E. kanske något mer robust än nödvändigt var men praktfull i sitt friska humör och medryckande i sin komiska förslagenhet. I övrigt måste man ställa markisinnan de Pompadour i Adolf Pauls »Pompadours triumf», Lidia Peterberg i Mikael Lybecks »Den röde André» och lady Teazle i Sheridans »Skandalskolan» i främsta planet bland allt, vad E. framställde under åren på Intima teatern. Med premiären på »Pompadours triumf» ryckte E. definitivt upp i första ledet av våra skådespelerskor. Då teatern något år senare (1918) tog upp den klassiska komedien »Skandalskolan», var hon självskriven till dess kvinnliga huvudroll, vilken hon gestaltade med utsökt kombination av temperament och esprit. I »Den röde André» (fortsättning på »Dynastien Peterberg») återgav hon med intensiv kraft föreningen av energi och sensualism hos f. d. operasångerskan Lidia.

Att E. ej för sina framgångar i historiska kostymskådespel glömt sitt intresse för det moderna problemdramat, visade hon i sin entréroll på Svenska teatern hösten 1920, Karen i »Kärlekens tragedi», där hennes rollframställning enligt vad en bedömare sagt »bars upp av en lidelse, som verkade förfärande i sin ohämmade intensitet». En stor konstnärlig seger vann E. med sin drottning Gertrud i »Hamlet», en i varje detalj målmedvetet och stilsäkert utarbetad figur. För sin tolkning av Elena Nikolajevna i Michael Artzibaschers »Svartsjuka», där hon lade i dagen sin eminenta skicklighet i att återgiva ryska karaktärer, inhöstade hon idel beröm av kritiken. »Fru Erastoff briljerar i huvudrollen efter alla konstens regler», skrev Bo Bergman i Dagens Nyheter (22 mars 1921). »Hon får mycket bra fram allt det tomma, andefattiga, känslosterila hos förförerskan, som leker med männen som katten med råttorna; hon blixtrar med ögon och tänder och hon skrattar metalliskt och kort, det är starka färger i spelet från början till slut, och i de sista raffinerade scenerna stiger intrycket till stor sensation.» Rakt motsatt, en kombination av impulsiv kraft, sydländskt raseri och kattaktig mjukhet, var hennes italienska dansös Barbara Campani i R. Presbers och L. W. Steins »Kungens dansös», en prestation av hög konstnärlig rang.

E. medverkade även i en rad filmer under stumfilmsperioden. Starkast i minnet av dem står hennes rollskapelse i Victor Sjöströms genombrottsfilmer »Terje Vigen» (1916) och »Bjerg-Eyvind och hans hustru» (1917) samt Kylikki i Mauritz Stillers version av »Sången om den eldröda blomman» (1918), där hon hade uppgifter, som lät hennes temperament och känsla utmärkt komma till sin rätt.

E:s teater- och filmbana avslutades i stort sett redan 1923. När Gösta Ekman i oktober 1931 på Vasateatern uppförde Carl Zuckmayers äventyrskomedi »Skomakarkaptenen i Köpenick», spelade hon fru Mathilde Obermüller mot sin make, Victor Sjöström, i titelrollen, och några år senare (1935) hade hon för en enda gång låtit locka sig tillbaka till filmen för att spela fru Adelaide Hagel-Ulfstjerna i »Johan Ulfstjerna», men eljest föredrog hon på senare år att helt tillhöra privatlivet.

Författare

Arne Lindenbaum.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Finska förs:s i Stockholm vigselbok 1922, Hedvig Eleonora förs:s i 'Stockholm dödbok 1943. – G. Collijn, Intiman. Historien om en teater (1943); [B. Idestam-Almquist], Den svenska filmens drama, Sjöström-Stiller. Av Robin Hood (1939) ; Svenska konstnärer inom teaterns, musikens och filmens värld (1943); biografiska uppgifter av förf. i Svensk scenkonst och film, 2, 1938–40; dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edith Alma Fredrika Erastoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15319
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edith Alma Fredrika Erastoff, urn:sbl:15319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se