Erengisle Näskonungsson

Död:1328-03-30

Riksråd, Marsk


Band 14 (1953), sida 47.

Meriter

Nämnes från 1319, d. (enligt annalnotis) 30 mars 1328. Var riksråd 21 mars 1319; kallas väpnare ännu i maj 1326, men riddare 29 juli 1327, troligen dubbad 21 juni 1327; var marsk 13 sept. 1322, troligen utnämnd efter 20 juli s. å. Var möjligen (i så fall redan 1322) g. m. Kristina Petersdotter, i hennes 1:a g., dotter av riddaren och riksrådet Peter Ragnvaldsson (tre balkvis ställda rutor) och Birgitta Jonsdotter (Aspenäsätten), men uppgiften, vilken i litteraturen framställes som säker, är en konjektur, som icke kan anses vara fullt bevisad.

Biografi

De genealogiska problem, som knyta sig till det bekanta brödraparet Erengisle och Karl Näskonungssöner, äro följande. Den äldre litteraturen anger dem dels som söner av den 1281 nämnde riddaren Näskonung Bengtsson, dels såsom tillsammans med sina familjer utgörande en äldre gren av ätten Natt och Dag.

Det egenartade namnet Näskonung förekommer i Sverige redan på 1000-talet på en runsten i Uppland (enligt E. Wessén). Under 1200-talet finns det i urkunderna som dopnamn fyra gånger, under 1300-talet minst fem gånger, samt som patronymikon i minst tre fall (dels för bröderna Erengisle och Karl, dels 1349 och 1350); under 1400-talets början har man endast ett fall, som fadersnamn (1418, 1420), vilket tyder på, att namnet utdog med 1300-talet. Materialet är, trots namnets sällsynthet, svårtydbart, och vissa av dessa personer föra helt olika vapen; därför kunna inga säkra slutsatser dragas, frånsett det faktum, att Erengisle och Karl Näskonungssöner voro bröder. I den mån det bevarade 1200-talsmaterialet verkligen kan anses representativt, ligger det emellertid onekligen nära till hands att tro dem vara söner av den nämnde riddaren Näskonung Bengtsson, då denne både kronologiskt och socialt passar, vilket i förra hänseendet ej är fallet med lagmannen Näskonung 1224, i senare hänseendet ej med den »famulus» Näskonung, som nämnes 1299. Herr Näskonung Bengtssons vapen är likvisst icke känt, och saken kan redan därför icke strikt bevisas. 

 
Inställda i samband med Natt och Dag-ättens äldsta kända led, riddaren och riksrådet Nils Sigridsson (d troligen 1299) och hans närmaste efterkommande, kunna de nämnda notiserna väl icke heller vinna verklig bevisning, men indicierna komplettera varandra för de olika frågeställningarna. Nils Sigridsson för Natt och Dag-släktens delade sköld, hans ene son heter Karl, hans ene sonson Bengt; herr Nils var lagman i Värend samt hade jord och begrovs i Östergötland. Herr Näskonung Bengtssons jordinnehav är okänt, men han nämnes i ett östgötabrev och där omedelbart efter just herr Nils Sigridsson. Bröderna Erengisle och Karl Näskonungssöner, vilka båda föra delad sköld, ha jord i flera landskap och E. väsentlig förbindelse med bl. a. Västergötland och Södermanland, men båda donera jord till det småländska Nydala kloster. Då riddaren och riksrådet Karl Estridsson, som också för den delade skölden, gör testamente 1286 och väljer grav i Sko kloster, skänker han bl. a. Österör i Västra Ryds socken, Uppland, till sina brorsöner Bengt och Karl. Men just denna jord, Österör, tillhör 1322 herr Peter Ragnvaldsson, som i varje fall var Karl Näskonungssons svärfar, möjligen också herr Erengisles, och omnämnes i ett Erengisles pantebrev nämnda år. I den krets av stormän, som strax före och efter sekelskiftet 1300 föra den delade skölden, förekomma således upprepade gånger namnen Bengt och Karl, vissa gemensamma äganderättslinjer synas finnas och för såväl bröderna Erengisle och Karl Näskonungssöner som Nils Sigridsson finnas därtill gemensamma smålandsintressen, även om samtliga dessa herrar voro rika nog att ha jord i många skilda landskap. Utöver dessa indicier torde man ej kunna komma. 
 
Herr E:s och Karl Näskonungssons familjer bilda däremot klart en gemensam släktgrupp. Herr Karls vapen är sedan länge känt, men även herr Erengisle förde, såsom Rosén (s. 336) påvisat, den delade skölden (sigillteckning i Hadorphs kopiebok E 80 b). Deras höga börd är tydlig ej blott genom deras egen karriär, förnäma släktförbindelser och giften, utan också därigenom, att Katarina, som äktat riddaren och riksrådet Anund Sture, tydligen var deras syster (G. Carlsson). 
 
Vad Erengisle Näskonungssons bana angår, kan den på ett Huitfeldts brevreferat återgående uppgiften, att han skulle varit marsk redan 1318 eller 1319 (den senare notisen ännu 1948 hos Jägerstad, s. 236) icke vara korrekt. Brevdateringen (11 nov. 1318) har redan B. E. Hildebrand (DS, 3, s. 383 f., noten) visat vara oriktig, och Rosén (s. 303) har i anslutning till honom daterat urkunden till 21 mars 1319 och därtill gjort den säkert riktiga, även av Löfqvist (1936, s. 28) antydda konjekturen, att marsktiteln här är supplerad av Huitfeldt. Däremot har E. tydligen vid nämnda tillfälle (mars 1319) – i ratifikationen av Roskildefördraget 1318 – redan suttit i rådet, medan marskutnämningen, på de grunder Löfqvist anför, ej torde ha skett förrän vid eller strax efter rådplägningen i Skara juli 1322; i brev den 13 sept. s. å. är E. klart »marskalkus» och bibehåller denna höga befattning till sin död. E:s riddarslag förlägger Löfqvist (1935, s. 258) till hertiginnan Ingeborg Håkansdotters och Knut Porses bröllop strax före midsommar 1327. 
 
Politiskt var E. vid början av sin bana regentinnan, hertiginnan Ingeborgs avgjorde anhängare. Ännu sommaren 1321 hade bl. a. Mats Kettilmundsson, E. och hans bror Karl understött hertiginnans erövringsplaner på Skåne i samband med de mecklenburgska förhandlingarna. Det är troligt, att denna rådsfraktion förhållit sig avvisande eller passiv vid hertiginnans undanträngande från den svenska förmyndarstyrelsen vintern 1321–22. Sedan början av juni 1322 har den emellertid slutit upp vid sina ståndsbröders sida inom det segrande rådspartiet. Belöningen uteblev ej – i varje fall vid höstens början var E. rikets marsk, och 1324 tillträdde herr Mats hövitsmannaskapet över Finland. Hertiginnans efterträdare som Magnus Erikssons svenske förmyndare blev 1322 drotsen Knut Jonsson (Aspenäsätten; SBL, 2, s. 396), och till denne var Karl, möjligen också E., nära personligen knuten, då Karl äktat hans systerdotter Helga, E. kanske hennes syster Kristina, vilkas fader var den gamle rådsledamoten, riddaren Peter Ragnvaldsson (tre rutor). Karls giftermål framgår klart av urkunderna. Att E. var gift framgår redan av Mats Kettilmundssons testamente (efter 14 febr. 1326 och före 11 maj s. å., Löfqvist, Om riddarväsen, s. 258), ty denne ihågkommer båda bröderna och därtill uttryckligen E:s maka. Att E. stod Peter Ragnvaldsson mycket nära synes av ett brev 1322, då E. pantsätter denne tillhörig jord. Det framgår tillika av en skifteshandling i Ängsö arkiv (1 aug. 1346), att herr Peters änka fru Birgitta Jonsdotter hade döttrarna Helga, Karl Näskonungssons maka, och Kristina, då gift med Gustav Arvidsson (Sparre av Vik), men detta brev beseglas därtill av bl. a. Erengisle Erengislesson, som i ett annat diplom (1349) framstår som herr Erengisle Näskonungssons son; fru Birgitta Jonsdotters nära släktskap med Knut Jonsson visar en urkund 1325 (jfr Jägerstad, s. 300). 
 
Hur stark E:s ställning var 1326 framgår bl. a. av, att hans bror Karl då efterträdde Mats Kettilmundsson i Finland. När kurian i Avignon beslöt att sända nuntierna Johannes de Serone och Bernardus de Ortolis som påvliga kollektorer till Sverige – bl. a. i från Norden inspirerat, politiskt syfte, såsom Brilioth visat – utfärdades i augusti rekommendationsskrivelser för dem. En av dessa riktades till den svenska förmyndarregeringens ledande man, bl. a. drotsen Knut Jonsson, marsken E. och herr Karl Näskonungsson; nya anbefallningsskrivelser, ställda till E. och hans bror, utfärdades av påven Johannes XXII i Avignon 13 febr. 1328. Av ett 1354 i Strängnäs hållet förhör angående de påvliga kollektorernas uppbörd 1328 framgår, att biskop Styrbjörn därstädes kunde tillfredsställa deras anspråk endast genom att ingå avtal med fyra riddare, bland dem E. och hans bror Karl, vilka försträckte honom den behövliga summan, men tillgengäld förbehöllo sig att i tre år få disponera över så gott som alla biskopsbordets inkomster. 
 
E. och brodern figurera även som två av de betydande medlemmarna av den tolvmannakommitté, som senast vid mitten av 1320-talet påbörjade en revision av Södermannalagen. De uppräknas i detbrev med stadfästelse av lagen, som i Magnus Erikssons namn utfärdades i Söderköping den 10 augusti 1327. I detta brev bär E. endast herre-, men ej marsktiteln. Att han säkerligen kvarstått som marsktill sin död, framgår emellertid dels av det nämnda påvebrevet febr. 1328, dels av de två annalnotiserna om hans död s. å. (den ena preciserar dödsdagen till 30 mars). Efter E:s bortgång figurerar hans namn endast två gånger i urkunderna i ganska olika sammanhang. Det ena brevet (1336) refererar en till synes rätt skum affär, då E. mottagit varor och gods från ett i Pernaus hamn liggande, lübeckska borgare tillhörigt fartyg; konung Magnus dömde E:s son att till en lübeckarnas fullmäktig betala värdet av dessa varor. Det andra brevet (1339) åter, utställt av en abbot i Nydala kloster, omvittnar den fromma donation av jord, som herr E. i livstiden gjort till cistercienserna där.

Författare

Bengt Hildebrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

K. H. Karlssons Biografiska anteckningar för medeltiden, Riddarhuset; C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälsesläkter (X 58:a–h), UB. – Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 1 (1859), s. 5; Diplomatarium suecanum, 14 (1829–50), och Appendix: Acta pontificum svecica, 1. Acta cameralia, 1, ed. L. M. Bååth (1936—42); Engsö, utg. af C. A. Klingspor & B. Schlegel (1877); Finlands medeltidsurkunder, utg. gm R. Hausen, 1 (1910); B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden (1862–67); Pavelige Nuntiers Regnskabs- og Dagböger, førte under Tiende-Opkrævningen i Norden 1282–1334, udg. ved P. A. Munch (1804); Scriptures rerum svecicarum, 1:1 (1818), s. 28, 94; Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 1 (1877). – Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen(1915 ), särskilt s. 152 f.; dens., Den senare medeltiden 1274–1521 (Sv. kyrkans historia, 2, 1941); G. Carlsson, Till de medeltida Stureätternas genealogi (Personhist. tidskr., 21, 1920), s. 92, 101; H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (1948); M. Lundgren, E. Brate & E. H. Lind, Svenska personnamn från medeltiden (1892—1934); K.-E. Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (1935); dens., De svenska drots- och marskämbetena under 1200- och 1300-talen (Vetenskaps-societetens i Lund årsbok 1930), s. 28; J. Rosh, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder . . . 1302–1319 (1939). – Meddel. av prof. E. Wessén.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erengisle Näskonungsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15331, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15331
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erengisle Näskonungsson, urn:sbl:15331, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se