Axel Emil Mårten Ericsson

Född:1871-07-31 – Tystberga församling, Södermanlands län
Död:1938-04-04 – Oscars församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Statsråd, Statskontorschef, Tullverkschef


Band 14 (1953), sida 164.

Meriter

Ericsson, Axel Emil Mårten, f. 31 juli 1871 i Tystberga sn (Söd.), d. 4 april 1938 i Stockholm (Oscar). Föräldrar: fjärdingsmannen Carl Erik Ericsson och Carolina Wilhelmina Bergström. Mogenhetsex. vid högre allm. läroverket i Nyköping 23 maj 1889; student vid Uppsala univ. 17 sept. s. å.; notarie hos riksdagens andra kammare 1892–1900, hos riksdagens första kammare 1900–08 och förste notarie hos riksdagens första kammare 1909–14; notarie vid kyrkomötena 1893, 1898, 1903 och 1908–10; fil. kand. vid Uppsala univ. 14 sept. 1895; e. o. tjänsteman i Generalpoststyrelsen 28 okt. 1896; kansliex. vid Uppsala univ. 31 jan. 1898; e. o. tjänsteman i Kommerskollegium 2 febr. s. å.; notarie hos handels- och sjöfartskommittén 11 juni 1899–omkr. 15 jan. 1901; amanuens i Ecklesiastikdepartementet 27 okt. 1900; aktuarie i Generalpoststyrelsen 6 dec. 1902; examen vid École professionelle supérieure des Postes et des Télégraphes i Paris 28 febr. 1905; sekr. i postverkets löneregleringskommission 1907–08; sekr. i Generalpoststyrelsen 3 nov. 1909; led. i 1902 års löneregleringskommitté 1911–12 och 1918–21; tf. expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet 28 febr. 1914; ordinarie expeditionschef där 19 dec. 1916; konsultativt statsråd 30 mars–19 okt. 1917 och 27 okt. 1920–13 okt. 1921; kansliråd i Justitiedepartementet 11 dec. 1917; ordf. hos arméns och marinens avlöningssakkunniga 1917–18; ordf. hos 1918 års militära lönesakkunniga 1918–20; ordf. hos sakkunniga för utredning av frågan om dyrtidstillägg åt kommunalt anställda lärare m. fl. 1919–20; ordf. i 1920 års postkommitté 1920 och 1921–22; ordf. i allmänna civilförvaltningens lönenämnd 1921–24; ordf. i försvarsväsendets lönenämnd 1921–24; ordf. hos 1923 års postkommitterade 1923, led. av 1924 års landsstatslönesakkunniga 1924–28; generältulldirektör och chef för tullverket 9 maj 1924; ordf. hos 1926 års besparingssakkunniga 1926–29; ekonomisakkunnig inom Finansdepartementet 1929–30; generaldirektör och chef för Statskontoret 8 febr. 1930; avsked 1 aug. 1936. – RNO 1913; KNO1kl 1917; KFinlVRO1kl 1927; KmstkNO 1932; innehade även annan utländsk orden.

G. 9 juni 1906 i Stockholm (Matt.) m. Ruth Carolina Franzén, f. 2 aug. 1882 i Visby, dotter av kontorschefen Carl Franzén och Carolina Siggelin.

Biografi

Emil E., från 1917 vanligen omtalad under ett av sina andra förnamn, Mårten (närmast till följd av att Carl Swartz presenterade honom under detta namn på ministärlistan nämnda år), var genuin sörmlänning. Fadern var fjärdingsman i Tystberga, morfadern fjärdingsman i Bälinge. Via läroverket i Nyköping kom E. till Uppsala 1889. Det var en anmärkningsvärd konstellation studenter, som ungefär samtidigt skrevo in sig i Södermanland-Närkes nation: utom E. och hans kamrat Walter Murray från Nyköping bl. a. även Henning Elmquist och Abraham Unger. I fil.kand.-examen 1895 hade E. ämnena matematik, mekanik, fysik, astronomi och teoretisk filosofi; tre år senare avlade han kansliexamen. Redan långt före sin kandidatexamen hade E. av ekonomiska skäl tvingats ut i förvärvsverksamhet. Till stor nytta för honom var härvid, att han redan under skoltiden lärt sig stenografera (enligt det arendska systemet). Under Uppsalaåren utvecklade E. sina färdigheter i stenografi, och han fick 1892 referentdiplom av första klassen. S. å. anställdes han som riksdagsstenograf, en tjänst, som han blev trogen ända till expeditionschefsförordnandet 1914. I riksdagen befästes E:s vänskapsförbindelser med tre andra framstående stenografer, Allan Cederborg, Sam Clason och nationskamraten från Uppsala Henning Elmquist. E:s skicklighet i stenografi utnyttjades även vid kyrkomötena, i Stockholms stadsfullmäktige och på talrika kongresser.

År 1896 började E. sin tjänstgöring i verken, först i Generalpoststyrelsen, senare även i Kommerskollegium och Ecklesiastikdepartementet. Med understöd av postmedel fick han 1904–05 tillfälle att genomgå post- och telegrafhögskolan i Paris. Redan i unga år kom E., bl. a. som sekreterare, in i olika kommittéarbeten. När han från sekreterartjänsten i posten 1914 förordnades till expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet, hade han tillryggalagt den första etappen på en för denna tid ovanlig karriär, märklig främst därigenom att E. ej ägde någon annan juridisk examen än kansliexamen. Med sina djupgående administrativa erfarenheter fann E. därefter vägen till ännu högre poster: konsultativt statsråd i Swartz', De Geers och von Sydows ministärer, generaltulldirektör och slutligen chef för Statskontoret.

E. var en utmärkt konsult, som utan tvekan kunde besvara frågor av administrativ art. Vid allmänna beredningar yttrade han sig i regel först sedan diskussionen fortgått en stund, så att han fått den föreliggande frågan ordentligt belyst.

Tullverket hade i E. en säker styresman. I sin verksamhet leddes han av ett utpräglat sparsamhetssinne och en vilja att åstadkomma rationaliseringar i verket. Hans starkt framträdande respekt för lagens bokstav medförde, att besluten blevo ur formell synpunkt oantastliga men också stundom måhända mer än nödigt avvisande. Under E:s generaltulldirektörstid moderniserades tullagstiftningen i flera hänseenden: tullstadgan, tulltaxeförordningen och bestämmelserna om tullrestitution omdanades helt, tullverkets bestyr i samband med tobaksimporten begränsades väsentligt och postgirorörelsen började anlitas för in- och utbetalningar vid flertalet tullkamrar. E. tog själv initiativet till en hel del tekniska förbättringar i det dagliga arbetet hos Generaltullstyrelsen och utarbetade stundom egenhändigt planerna till dessa. – I Statskontoret blev E:s verksamhet ej av samma ingripande art. Hans arbetsförmåga var under chefstiden där tidvis nedsatt av sjukdom.

E:s namn är främst knutet till lösningen av en mängd lönereglerings- och besparingsfrågor inom statsförvaltningen. Med lönefrågor fick E. tidigt kontakt, bl. a. som sekreterare i postens lönereglerings-kommission 1907–08. I vidsträcktare omfattning inriktades hans intresse på sådana frågor, sedan han blivit led. av 1902 års löneregleringskommitté, vilken E. tillhörde i två omgångar, 1911–12 och 1918–21. I denna egenskap medverkade han vid tillkomsten av löneregleringar för talrika grupper av befattningshavare inom den centrala statsförvaltningen. E:s sakkunskap togs vidare i anspråk för utarbetandet av förslag till löneregleringar för bl. a. personal tillhörande försvaret och för länsstyrelse- och fögderiförvaltningstjänstemän. Med sin eminenta erfarenhet i lönefrågor blev han ordförande i lönenämnderna för den allmänna civilförvaltningen och för försvarsväsendet, när dessa 1921 inrättades som permanenta remissorgan i lönetekniska frågor. – Som ordförande hos 1926 års besparingssakkunniga fick E. ett omfattande och grannlaga arbetsfält. Utredningen, som tillkommit närmast på F. V. Thorssons initiativ och med stöd av riksdagens beslut, avsåg att undersöka möjligheterna till besparingar inom statsförvaltningen. Arbetet inriktades främst på de centrala ämbetsverken, bl. a. Generaltullstyrelsen, Riksräkenskaps- verket, Statskontoret, Medicinalstyrelsen, Lantbruksstyrelsen och Stuteriöverstyrelsen. Förenklingar genomfördes i Kommerskodlegii statistik. Självfallet ådrog sig E. ovilja från många, som drabbades av Geddesyxan – ej minst kanske detta gällde hans eget verk, tullen – men från skilda håll har vitsordats, att han gick till sin otacksamma uppgift med oväld och saklighet.

E. var en utpräglad arbetsmänniska, som i sin ämbetsmannagärning utmärktes av noggrannhet och patos för rätt och rättvisa. Med stor lätthet utformade han sina tankar i tal och skrift. Han vårdade sig mycket om utformningen av de ämbetsskrivelser han undertecknade. Personligen var E. tystlåten, flärdfri, hänsynsfull och hjälpsam. Hans uppträdande präglades av en kylig återhållsamhet. E:s tal var lugnt och behärskat, logiskt och sakligt. Han avböjde smidigt varje försök att komma honom inpå livet, och det var ej alltid lätt att utläsa vad han innerst inne kände.

Författare

Bertil Broomé.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

E :s efterlämnade papper förvaras hos fru Ruth Ericsson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utredning rörande förhållandena [beträffande personalen inom K. M:ts kansli och de centrala ämbetsverken] vid 1903 års början (Statistiska utredningar beträffande personalen inom K. M:ts kansli och de centrala ämbetsverken = Bih. till 1902 års löneregleringskommittes betänkande, I, Sthm 1903, s. 7–85). – Underdånigt betänkande, afgifvet af den af K. M:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. 30. Reglering af löneförhållanden beträffande den civila personalen vid Rikets allmänna kartverk. Sthm 1911. (4), II, (2), 212 s. 31. Reglering af löneförhållanden beträffande den civila personalen vid Sjökarteverket. Sthm 1911. (4), II, (2), 136 s. 32. Reglering af löneförhållanden m. m. beträffande Nationalmuseum. Sthm 1912. (6), 136 s. 33. Reglering af aflöningsförhållanden m. m. beträffande amanuenser m. fl. befattningshafvare vid universitetens i Uppsala och Lund samt Karolinska mediko-kirurgiska institutets vetenskapliga institutioner. Sthm 1912. (4), II, 264 s. (Undert. företalen såsom ledamot.) – Betänkande och förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år 1918 för viss personal vid armén och marinen, avgivet den 5 mars 1918 av särskilt tillkallade sakkunniga. Sthm 1918. VIII, 433 s. (Undert. föret, såsom ordf.) – 1918 års militära avlöningssakkunnigas betänkande och förslag rörande lönereglering för arméns och marinens personal. D. 1–2. Sthm 1921. 1. VI, 176 s. 2. VI, (2), 211 s. (Kommitténs ordf. intill 28 oktober 1920). – Betänkade med förslag angående omorganisation av överståthållarämbetet samt .andrad fördelning mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet, avgivet av 1924 års landsstatslönesakkunniga. Sthm 192S. 354 s. (Statens offentliga utredningar 1928:12). (Undert. föret, såsom sakkunnig.)

Källor och litteratur

Källor: E :s ovannämnda papper. – Riksdagstrycket. – J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten 1651–1910 (1912–15); L. M. Bååth & A. Munthe, Kungl. Statskontoret 1680–1930 (1930); J. Kleberg, Statskontoret 1680–1946 (1948); J. Lagerholm, Södermanland-Närkes nation (1933). – Meddelanden av fru Ruth Ericsson, byråchefen T. Jansson, generaldirektören G. Malm och statskommissarien N. Spil-liammar.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Emil Mårten Ericsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé.), hämtad 2019-01-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15360
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Emil Mårten Ericsson, urn:sbl:15360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé.), hämtad 2019-01-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se