Meriter

Ericsson, Per Gustaf, f. 28 sept. 1820 å knekttorpet Eriksberg, Härads sn (Söd.), d. 2 febr. 1894 där. Föräldrar: kyrkvaktmästaren, soldaten Eric Käck och Anna Stina Carlsdotter. Elev i Strängnäs apologistskola ht 1832–vt 1834; lärling hos guldsmed; kringvandrande metallarbetare; övertog faderns torp Eriksberg 1845; Södermanlands fornminnesförenings ombud för Härads, Fogdö, Vansö, Länna och Barva socknar 1860–94. Folklivsskildrare och dialektforskare.

G. 15 okt. 1854 i Härads sn m. Anna Helena Andersdotter, f. 17 mars 1834 i Horla sn (Älvsb.), d. 22 juli 1877 i Härad, dotter av mjölnaren Andreas Andersson i Mosstorp och Elin Larsdotter.

Biografi

Berättelsen om metallarbetaren Gustaf E. handlar om en enkel man av folket, som med brinnande intresse under fattiga och slitsamma livsvillkor sökte rädda åt framtiden sådana kulturvärden, som tiden eljest obarmhärtigt höljer i glömska och mörker.

Kanske har faderns ställning som kyrkvaktmästare i Härads socken först fört E. i kontakt med äldre svenska kulturminnen. Fadern hade därtill som soldat deltagit i finska kriget 1808–09 och i fälttåget mot Napoleon. Själv uppger E., att en av hans förfäder varit präst i Länna. Tidigt visade Gustaf E. läsanlag och kunde, tack vare understöd av präster och sockenbor, sättas i Strängnäs skola 1832. »Avskedade soldaten Käcks son P. Gustaf» erhöll sålunda 1832–35 sammanlagt 17 rdr bko av fattigmedel. I sin på sörmlandsdialekt skrivna, raljerande och litet burleska självbiografi omtalar E., att han många gånger fick svälta och småningom nödgades han lämna skolan. Han kom nu i lära hos en guldsmed i Strängnäs, där han mest sysselsattes med tillverkning av fingerborgar och teskedar men tröttnade snart och gav sig ut som kringvandrande metallarbetare. Han livnärde sig, heter det, genom att »laga lite kramas åt pigur å tocke där», förgylla silversaker, reparera snusdosor, o. dyl. Hans biograf Granberg förmodar, att E. redan nu börjat sitt uppteckningsarbete av sägner och dialektord, men självbiografien säger intet direkt härom; dock torde bildandet av Närkes fornminnesförening 1856 ha givit hans kulturintressen en mera bestämd inriktning. I Eskilstuna lagade E. gamla bössor och stålade yxor men trivdes ej i den tydligen rätt supiga miljön.

Fadern, som var född 1784, avled 1845 och E. for nu hem, övertog torpet i Härad, där han bodde hos modern, samt gifte sig 1854 med en västgötaflicka, med vilken han fick åtta barn. Sedan hustrun dött 1877, blev E. ensam med flera minderåriga barn och hade det tidvis så bekymmersamt, att grannarna måste träda hjälpande emellan. Dessutom förvärrades E:s situation, då större delen av hans fasta egendom nedbrann 1883. Något större ekonomiskt utbyte gav heller aldrig det folkloristiska insamlingsarbetet; sålunda uppbar E. i gratifikation från Vitterhetsakademien sammanlagt 675 kr. och från fornminnesföreningen omkr. 300 kr., detta under en 34-årig verksamhet.

På hemvägen från en resa till Uppsala 1875 besökte E. Artur Hazelius, som gav honom böcker till barnen och pengar att göra uppköp åt Nordiska museet. Härvid inleddes ett samarbete, där E. med sitt spårsinne och sin kunnighet var Hazelius till god hjälp, varom ett flertal brev vittna. Med det största förtroendet synes E. emellertid ha omfattat B. E. Hildebrand, ty i brev till denne 1878 förordnar E., att hans papper i händelse av dödsfall skola sändas till Vitterhetsakademien. I Uppsala hade E. 1875 till Södermanlands-Närkes landsmålsförening överlämnat en serie uppteckningar, vilka han kompletterade 1878 och 1880; dessa äro numera överlämnade till Landsmålsarkivet i Uppsala. Det väsentligaste av Ers samlingar där utgöres dock av en deposition från Södermanlands fornminnesförening. Det övriga finnes i Vitterhetsakademiens och i Nordiska museets arkiv.

E:s samlingar omfatta 5 624 sidor i folio, 530 sidor i 4:o och c:a 2 000 sidor i 8:o. Dessa ge en allsidig bild av den nordsörmländska allmogens liv och omfatta ordlistor, sägner, sagor, folkvisor, gåtor och ordspråk, uppteckningar rörande kloka gummor och gubbar och deras ordinationer, redogörelser för högtider (födelse, bröllop, död, begravning, helger), för vardagsarbetet, åkerbruk och boskapsskötsel, naturen, husgeråd, klädedräkt, o. s. v. Uppteckningarna äro gjorda med stor sakkunskap och synas verkligt genuina, enär de nå tillbaka till äldre skikt av allmogekulturen. Endast en ringa del av materialet har publicerats i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria och i Strengnäs tidning; självbiografien är dessutom tryckt i Svenska landsmål.

När Södermanlands fornminnesförening stiftats 1860 gav E. sig genast till känna i brev. Snart utsågs han till ombud för de nordsörmländska socknarna Härad, Fogdö, Vansö, Länna och Barva och förblev detta till sin död. Själv hade E. samlat mynt redan från 10-årsåldern. Hans fornminnesinventering omfattade också i första hand fasta fornlämningar och lösa fornfynd. Därutöver sökte han ivrigt efter allmogeföremål från äldre tider, vilka han sedan hembjöd till olika museer. Samtidigt talar E. i ombudsrapporterna om sin ordsamling, i dec. 1865 hade han hunnit till bokstaven G, och alltefter han fick den färdig överlämnade han den till fornminnesföreningens ordförande lektor H. Aminson i Strängnäs. Trots tidvis svåra umbäranden, inte minst nödåret 1868, fortsatte E. samlandet inom alla sina intresseområden. Ordlistan började 1877 att publiceras i fornminnesföreningens Bidrag, men E. var missnöjd med Aminsons redigeringsprinciper, vilka han fann delvis felaktiga. Under Aminsons livstid synes E. dock i stort sett ha hållit inne med sin kritik, men till efterträdaren lektor Isak Fehr klagar E. bittert över åsidosättandet. Ingenting kunde dock nedslå E:s forskarhåg. De sista åren var E. sjuklig och ur stånd till allt kroppsarbete, men intellektet var lika rörligt som alltid. Ordsamlingen fortgick, och 73 år gammal erbjuder sig E. att fara till Stockholm för att biträda vid upptecknandet av folkmelodier. Ännu en sida av E:s författarskap kan vara värd att nämnas: till bröllop och begravningar skrev han sånger, ofta i religiös ton, och stod även till tjänst med skrivna tal.

När Granberg 1935 besökte Härad, mindes man ej mycket av Gustaf E. Man ihågkom honom som ett original, »Käcken» eller »Käck-Pelle», intresserad för allt som syntes märkvärdigt och kuriöst. Då minnena förskrevo sig från E:s senare levnad, är det förklarligt, att han ej ansågs ha varit någon jordbrukare, även om han med stor möda röjt de magra stenbackarna. Framför allt erinrade man sig honom som en tusenkonstnär – den som kunde laga allt, smycken, skedar, paraplyer, bössor etc. Till utseendet beskrives E. som rätt lång och med ett tämligen ovårdat pipskägg, klädd i skärmmössa och alltid medförande käpp och anteckningsbok.

E. begrovs på Härads kyrkogård 1894. Fyrtioåtta år efter hans död reste Södermanlands fornminnesförening en enkel minnesvård som ett senkommet tack till sin outtröttlige och högt förtjänte medarbetare.

Författare

Bengt Hildebrand. Bengt Löw.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ordlista ur Åkers och öster-Rekarne härads folkspråk, Södermanlands fornminnesförening tillegnad (Bidr. t. Södermanlands äldre kul-turhist., H. 1, 1877, s. 39—79; H. 2, 1881, s. 31—91; H. 3, 1882, s. 49—96; H. 4, 1883, s. 27—69; H. 5, 1884, s. 32—62). — Folkvisor. [Delvis tills. m. E. Öberg och J. P. Johansson] (ibid., H. 3, 1882, s. 34-48; H. 4, 1883, s. 3—26; H. 5, 1884, s. 12—31; H. 6, 1886, s. 28—45; H. 7, 1889, s. 55—88; H. 8, 1895, s. 35—59). — Helt eller till större delen på E:s samlingar bygga: Gåtor från Åkers [och öster-Rekarne] härad (ibid., H. 1, 1877, s. 79—94; H. 2, 1881, s. 92—101; H. 3, 1882, s. 96—104; H. 4, 1883, s. 69—73; H. 5, 1884, s. 63—72). — Ordlekar från Åkers härad (ibid., H. 1, 1877, s. 94—99; H. 6, 1886, s. 86—92). — Ordspråk från Åkers [och öster-Rekarne] härad, ordnade i bokstafsföljd (ibid., H. 1, 1877, s. 70—73; H. 3, 1882, s. 105—111; H. 5, 1884, s. 73—77; H. 6, 1886, s. 46—55). — Ordstäf från Åkers härad (ibid., H. 1, 1877, s. 73—75; H. 3, 1882, s. 111—114; H. 5, 1884, s. 78—83). — Ordspråkslika talesätt från Åkers härad, ordnade i bokstafsföljd efter hufvudord (ibid., H. 1, 1877, s. 75—79; H. 6, 1886, s. 56—85). — Vidskepelse (ibid., H. 1, 1877, s. 99—115; H. 2, 1881, s. 102—113; H. 3, 1882, s. 115—120; H. 4, 1883, s. 74—102; H. 5, 1884, s. 84—109; H. 6, 1886, s. 93—101). (Ang. förf.-skapet se ibid., H. 1, 1877, s. 69, 101.) — Självbiografi. [Utg. av M. Eriksson] (Nyare bidrag till kännedom om de sv. landsmålen och sv. folkliv, Bd III. 2, 1881—1946, s. 287—306). — Självbiografien har även, jämte delar av E :s övriga samlingar, publicerats i Strengnäs tidning april 1928—juni 1930 av M. Eriksson.

Källor och litteratur

Källor: Horla förs:s födelsebok 1834, Landsarkivet i Göteborg; Härads förs :s vigselbok 1854, Landsarkivet i Uppsala ; Härads förs :s dödbok 1877. – G. Granberg, Metallarbetaren Gustaf Ericsson. En banbrytare för sörmländsk folklivsforskning (Sörmlandsbygden, 5, 1936) och där anförda källor. – T. Ericsson, Grundlinjer till en undersökning av Södermanlands folkmål (Sv. landsmål, B. 8, 1914), s. 17, 22 ff.; [J. Wahlfisk], Lektor H. Aminson och fornminnesföreningens tjugufemåriga verksamhet (Bidr. t. Södermanlands äldre kulturhist, 6,1886). – Meddel. av förste arkivarien M. Eriksson, Landsmålsarkivet, Uppsala.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Gustaf Ericsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15382, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Bengt Löw.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15382
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Gustaf Ericsson, urn:sbl:15382, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Bengt Löw.), hämtad 2024-04-19.