Erik Eriksson

Född:1216 omkring
Död:1250-02-02

Kung


Band 14 (1953), sida 259.

Meriter

8. Erik Eriksson, den föregåendes son, f. omkr. 1216, d. (enligt annaluppgift) 2 febr. 1250. Vistades som ung i Danmark; blev svensk konung mellan 1 aug. 1222 och 31 juli 1223; krönt, troligen i Strängnäs, 31 juli 1223; undanträngd från tronen av Knut långe 1229—34; återvände och återtog regeringsmakten.

G. (enligt annaluppgifter) 1243 eller 1244 m. Katarina Sunesdotter, som levde ännu 17 jan. 1251 men var död 11 (dateringen se Ortved) febr. 1253, dotter av stormannen Sune Folkesson (son av Folke jarl, d. 1210) och Helena Sverkersdotter (konung Sverker d. y. Karlssons dotter).

Biografi

Den barnlösa drottning Katarina testamenterade 11 juni 1250, då hon dragit sig tillbaka till Gudhems kloster (Skarab.), till klostret en stor del av sin lösa och fasta egendom. En gravkista utan inskrift men med på locket befintlig skulptur av en krönt kvinna, d. v. s. en drottning, ursprungligen i Gudhem (nu i Statens historiska museum), attribueras numera av konsthistorikerna af Ugglas och A. Andersson till 1200-talets mitt och anses under sådana förhållanden av dem vara en bild av drottning Katarina.

Sedan efter Erik Knutssons (E. 7) död 1216 Johan Sverkersson valts till svensk konung, begav sig änkedrottningen, Rikissa Valdemarsdotter, till sitt hemland Danmark. Det är rimligt, att hennes postume son E. antingen fötts i Danmark eller följt sin moder dit. Säkert är, att E:s morbroder konung Valdemar Valdemarsson av Danmark appellerade hos påvestolen för att förhindra Johans kröning. Något påtagligt resultat gav inte appellationen, trots att Honorius III 1219 gav biskoparna av Lybeck, Schwerin och Ratzeburg i uppdrag att undersöka saken. Johans död vid unga år öppnade för E. vägen till tronen. Mellan 1 aug. 1222 och 31 juli 1223 blev E. svensk konung vid en ålder av omkr. sex år, redan 31 juli 1223 kröntes han — icke utan skäl har man menat, att kröningen ägt rum i Strängnäs av biskopen där, den utvalde ärkebiskopen Olof Basatömer. Bland de män, som genomdrevo E:s val och stödde honom, märktes, utom Olof Basatömer, kanslern biskop Bengt av Skara, biskop Robert av Västerås, kungens fosterfar Erengisle Vig samt hans släktingar magister Stenar, herr Knut Kristinesson, E:s syssling, och herr Knut Holmgersson, även han möjligen E:s syssling (jfr art. Erikska ätten nedan). Av dessa uppträdde de fyra sistnämnda och kanslern i ett diplom, sannolikt utfärdat 1225, såsom handlande å den omyndige konungens vägnar; de kallade sig där hans consil i a r i i. Det har med mycket goda skäl antagits, att dessa personer, som här äro de första bärarna av den sedermera så betydelsefulla titeln rådsherre, bildade förmyndarstyrelse för konung E. (K. G. Westman). S. å. togs E. och hans rike i påvestolens skydd.

Det kollegium, som styrde för E., var icke att lita på — lagman Eskil av Västergötland uppges 1226 ha sagt till konung Håkon av Norge, att få av rådgivarna voro E. trogna. Raskt upplöstes deras krets: 1226 drog Knut Kristinesson till Norge för att söka vinna dess krona, 1228 avled biskop Bengt. Följande år ägde en stormannaresning rum av folkungapartiet, en strid utkämpades vid Olustra, Erik flydde till Danmark, medan Knut långe, sannolikt Knut Holmgersson, blev Sveriges konung. Enligt uppgifter i svenska och isländska annaler dog Knut 1234. En dansk annalnotis berättar, att E. återvände till Sverige redan 1232, medan Erikskrönikan låter det ske först efter Knuts död. Inga källor finnas, som äro ägnade att klargöra förhållandena vid och omedelbart efter E:s återkomst till Sverige. Tydligen försonade han sig med folkungapartiet, och sökte anknytning till dem: jarl förblev under hans andra regering Ulf Karlsson Fase, som redan under Knut långe nått detta ämbete och som tillhörde folkungapartiet; själv ingick E. — enligt annaluppgifter 1243 eller 1244 — äktenskap med Katarina, dotter till stormannen Sune Folkesson och sondotter till folkungapartiets upphovsman Folke jarl samt dotterdotter till konung Sverker d. y.

Det är uppenbart, att E. inte spelade någon större politisk roll. De två stormän, vilka efter varandra beklädde jarlämbetet, Ulf Karlsson och Birger Magnusson, konungens svåger, voro rikets egentliga styresmän. Den sistnämnde gjorde sig under 1240-talet alltmer gällande; han företrädde en annan politisk riktning än Ulf, i det att han säkert motarbetade dennes norskorienterade politik och väl redan tidigt — liksom senare — ville stärka kungamakten genom att alliera den med kyrkan. Då efter Ulfs död 1247 Birger blev jarl, utbröt strid mellan å ena sidan folkungapartiet, å andra sidan E. och Birger jarl. I samband därmed stod sannolikt slaget vid Sparrsätra. E. och Birger blevo situationens herrar; av folkungarnas ledare avrättades 1248 Holmger Knutsson, son till Knut långe; dennes styvfar och mäktigaste anhängare Filip Larsson drevs i landsflykt. E:s maktställning syntes sålunda tryggad, men han avled kort därefter. Enligt svenska annaler skedde det 2 febr. 1250; en notis i Liber daticus om en konung E. av Sverige, som skänkt en mark silver till Lunds domkyrka och vars anniversarium där firades 8 febr., anses härröra från 1200-talets första tredjedel; eljest synes dagen för anniversariet peka mot att E. snarare än Erik Knutsson avses; den förre vistades ju också i Danmark under både barndom och ungdom, medan den senares förbindelser med detta land veterligen voro inskränkta till hans giftermål med en dansk prinsessa.

Om E:s person meddelas i Erikskrönikan, att han var »något så läsper vid» och att »halta det var ock hans sed». Han kallas därför traditionellt E. läspe och halte. E. efterlämnade inga ättlingar och efterträddes av sin systerson Valdemar Birgersson; om änkedrottningens senare år se ovan.

Rörande E:s sigill och kontrasigill, det senare visande tre stolpvis ställda krönta leoparder (d. v. s. hans danska mödernevapen), se Fleetwoods sigillverk.

Författare

Sture Bolin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Annales danici medii oevi. Ed. novam curavit Ellen J0rgensen (1920) ; Diplomatarium suecanum, 1 (1829) ; Erikskrönikan enligt Cod. Holm. D2... utg. av R. Pipping (Sami. utg. av Sv. fornskrift-sällsk., H. 158, 1921) ; H. Fleetwood, Svenska medeltida kungasigill, 1 (1936) ; Hakonar saga ... ed. G. Vigfusson (Icelandie sagas, 2, 1887) ; Scriptores rerum svecicarum medii ffivi... 1, 3 (1818,1871—76) ; Sverges traktater med främmande magter, 1 (1877) ; Lunds Domkapitels Gaveb0ger... udg. ved C. Weeke (1884—89); S. Bolin, Polkungarna (Scandia, 8, 1935) ; C. M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar och kronpretendenter bland dem (Hist. tidskr., 43, 1923) ; E. Lönnroth, De äkta folkungarnas program (i hans En annan uppfattning, 1949) ; R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland, 187, 1926) ; K. B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling från S :t Bernhards tidevarv till Innocentius III ;s (1915) ; K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904). — Om drottning Katarina se: Diplomatarium suecanum, 1 (1829). — Aron Andersson, English influence in Norwegian and Swedish figure seulpture in wood 1220—1270 (1949), s. 248 ff.; C. M. Furst, Några reflexioner rörande folkungamonumenten i Värnhem och Gudhem (Pornvännen, 27, 1932) ; S. Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1945), s. 119; P. Hall, Gudhems kloster (Västergötlands fornminnesfören :s tidskr., 2:1, 1901) ; Sigrid Leijonhufvud, Kungastenarna i Värnhem (Pornvännen, 5, 1910) ; A. Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid, 1 (1944), s. 139; E. Ortved, Cister-cieordenen og dens Klostre i Norden, 2 (1933), s. 366 ff.; Tiotusen år i Sverige (1945), s. 255 f.; H. Toll, Folkungastudier (Personhist. tidskr., 20, 1918—19), s. 108 ff.; C. R. af Ugglas, Birger jarls gravvård (Festskrift t. Hjalmar Wijk ..., 1927, s. 87 ff.).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15399, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin.), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15399
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Eriksson, urn:sbl:15399, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin.), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se