Erik Magnusson

Född:1339 senast
Död:1359-06-20

Kung


Band 14 (1953), sida 261.

Meriter

9. Erik Magnusson, konung, f. senast i början av år 1339 (nämnes i ett brev av april d. å. i ordalag, som ansetts tyda på att brevskrivaren just mottagit underrättelse om hans födelse; nämnes som myndig i en urkund av 29 aug. 1353), f 20 juni 1359. Föräldrar: konung Magnus Eriksson av Sverige, Norge och Skåne och Blanka av Namur. Utvald konung av Sverige 6 dec. 1344; erhöll genom skiljedom i Jönköping 28 april 1357 självständig kungamakt över en del av Sverige med Skåne, se vidare texten nedan s. 264.

G. före 25 okt. 1356 (se nedan) med Beatrix av Wittelsbach, t sommaren 1359, dotter till markgreven Ludvig d. ä. av Brandenburg och Margareta Kristofersdotter av Danmark.

Biografi

Som Magnus Erikssons förstfödde son var E. laglig arvtagare till hans norska krona och den närmaste kandidaten till tronföljden i Sverige (och det därmed förenade Skåne), men redan från sin andre son Håkans födelse torde Magnus ha inriktat sig på att tillförsäkra vardera sonen ett rike och detta genom att göra Håkan till sin efterträdare i Norge. Då en sådan kränkning av gällande rätt i sig själv var ägnad att ge upphov till förvecklingar, låter planen sig icke förstås på annat sätt, än att E:s framtida tronbestigning i Sverige åtminstone för Magnus själv var den givna utgångspunkten för varje lösning av tronföljdsfrågan, vare sig nu detta berodde på allmänna hänsyn till dynastins svenska ursprung eller på att E:s förstfödslorätt ansågs bättre tillgodosedd med Sverige än med Norge. Det första kända steget till planens förverkligande togs vid ett möte med det norska rådet på Varbergs slott i augusti 1343, varvid de närvarande världsliga rådsherrarna uttalade sitt bifall till Håkans upphöjelse; akten härom synes förutsätta, att E:s val till tronföljare i Sverige uppfattades som en avgjord sak. Först från 18 nov. s. å. föreligger ett motsvarande aktstycke från svensk sida, en urkund vari prelaterna i Sverige och Skåne dels deklarera Skånes evärdeliga samhörighet med Sverige, dels utfästa sig att i laga ordning välja E. till Magnus' efterträdare; en liknande förbindelse av de världsliga stormännen bör samtidigt ha utfärdats. Löftet uppfylldes genom E:s kungaval vid Uppsala (d. v. s. på Mora äng) den 6 dec. 1344.

Redan tidigare hade Magnus fattat i sikte ett gifte för E. I början av 1342 begav sig Magnus' svåger, Albrekt av Mecklenburg, till kejsar Ludvigs hov som böneman för ett tilltänkt äktenskap. Det har med allt skäl ansetts, att det var fråga om en förbindelse mellan E. och den prinsessa, som sedan blev hans gemål, den med E. sannolikt ungefär jämnåriga Beatrix, dotter till kejsarens äldste son Ludvig av Brandenburg och dennes kort förut avlidna första gemål, Kristofer II :s av Danmark dotter Margareta. Denna förbindelse torde för Magnus ha tett sig eftersträvansvärd främst som ett vapen i konflikterna med Valdemar Atterdag, tjänande både att i allmänhet motverka dennes inflytande hos wittelsbacharna och att åt Magnus' ätt vinna stödet av Beatrix' privaträttsliga anspråk, bl. a. på Kristofers arvegods i Skåne. Kanske har Magnus också ansett den kunna tjäna hans planer på Estland, då detta land år 1340 nominellt överlåtits till markgreven av Valdemar (liksom tidigare av dennes äldre broder Otto) som ersättning för systerns obetalda hemgift. Ur en annan synpunkt var förbindelsen ägnad att väcka betänkligheter: kejsaren stod sedan länge i kyrkans bann, och markgreve Ludvig drabbades just 1342 av detsamma på grund av sitt skandalösa äktenskap med Margareta av Tyrolen (Margareta Maultasch). Mot bakgrunden härav har man att se den hänvändelse av Magnus till påvestolen i en äktenskapsangelägenhet, som namnes i ett brev från Clemens VI till konungen 1347. En av Birgittas uppenbarelser, vilken otvetydigt avser äktenskapet mellan E. och Beatrix, ger bevis för att trolovningen ingicks under brudens minderårighet. Mera tvivelaktigt är det, om bröllopet firats redan 1346, som uppges i en krönikenotis; säkert vet man blott, att det stått före den 25 oktober 1356.

Sedan E. blivit myndig och firat sitt bröllop, har han förmodligen utrustats med egen hovhållning och försetts med någon förläning, men det finns intet spår av att han av fadern fått någon del i riksstyrelsen. Tvärtom måste han se sig tillbakasatt för Magnus' gunstling Bengt Algotsson, som senast 1355 (enligt en annaluppgift i början av 1353) upphöjdes till hertig av Halland och Finland och därefter synes ha intagit en ställning som konungens närmaste man i regeringen, särskilt dock med befogenheter som styresman i Skåne (överordnad den egentlige ståthållaren i detta land). Om denna Bengt Algotssons upphöjelse överhuvud varit politiskt motiverad och icke blott ett uttryck för personligt gunstlingskap, låter den sig kanske bäst förstås som förestavad av en önskan hos Magnus att skapa en motvikt mot befarade strävanden av E. att under Magnus' livstid tillrycka sig makten. Dess verkan blev i stället att förena E. och de mot hertigen av olika orsaker fientliga stormannakretsarna till en främst mot Bengt men med nödvändighet även mot konung Magnus riktad aktion. Stämplingar av sådan art redan under år 1354 eller tidigare ha med rätt eller orätt ansetts ligga bakom en lånetransaktion av den förutvarande drotsen Nils Turesson (Bielke) å E:s vägnar med den påvlige nuntien Johannes Guilaberti. Utbrottet kom dock först 1356, troligen icke utan samband med att den nyutnämnde ärkebiskopen av Lund, Jakob Nilsson Kyrning, drivits över till Magnus' motståndare genom en av hertig Bengt vidtagen sekvester av ärkestolens gods. Sedan E. lyckats vinna Albrekt av Mecklenburg och greve Adolf av Holstein till bundsförvanter, öppnade han fejden med sin bekanta proklamation i Kalmar den 17 oktober 1356, där han i riksenhetens namn och med åberopande av sin ställning som lagligen vald konung kallade rikets inbyggare till vapen mot Bengt. Redan den 30 samma månad stod han i Lund, där han bekräftade Skånes privilegier. Efter ett besök hos Valdemar Atterdag i Köpenhamn drog han med sina tyska bundsförvanter och svenska anhängare in i Halland, intog Varberg och drev hertig Bengt ur landet. Konung Magnus fann sig redan den 14 januari 1357 tvungen att ingå en överenskommelse (i Lödöse), enligt vilken tvistigheterna skulle slitas genom skiljedom av E:s förbundna, hertig Albrekt och greve Adolf. Skiljedomen, som avkunnades den 28 april 1357 i Jönköping, blev väsentligen en formell akt, då den i huvudsak blott stadfäste en förlikning mellan konungarna, som tydligen uppgjorts under mellantiden, med tillägg av några kompletterande bestämmelser, varibland den bekanta klausulen, att breven på Skånes förvärv skulle anförtros åt ett utskott av riksrådet, särskilt tilldragit sig forskningens uppmärksamhet.

Den nämnda förlikningen gick ut på en riksdelning, som gav E. Skåne, Blekinge, Södra Halland, Småland utom Finnveden, Östergötland och Finland. Av naturliga skäl kunde den endast vara avsedd att gälla för Magnus´ livstid, och riksenhetens principiella fortbestånd fick uttryck däri, att det gamla riksrådet tillerkändes ställningen som gemensam högsta rättskipningsinstans vid Magnus' sida och det avgörande ordet i fråga om dispositionen av slott och län; den territoriella uppdelningen genombröts också såtillvida, att de personliga tjänste- och trohetsförhållandena mellan konungarna och deras män skulle bestå oberoende av de senares hemvist. Å andra sidan fick E. genom uppgörelsen icke blott en territoriellt avgränsad andel i den inre förvaltningen och i kronans inkomster utan också en fullt oberoende ställning i den yttre politiken. Om denna stadgades blott, att konungarna skulle bistå varandra mot yttre fiender, och genom sitt innehav av gränsområdena i söder och öster fick E. i verkligheten möjlighet icke blott att föra sin egen utrikespolitik utan också att därvid göra anspråk på att-företräda hela rikets intressen.

Vad E. härmed uppnått, kunde icke länge tillfredsställa honom. Hans finanser hade i grund förstörts genom det tydligen praktiskt taget på kredit utförda fälttåget. Kanske redan vid dettas början hade han, troligen till Nils Turessons svåger Sune Håkansson (två nedvända spärrar), pantsatt det genom hertiginnan Ingeborg Eriksdotters död till kronan hemfallna Öland samt Tuna gård i Småland. Hertig Albrekt, som åtagit sig att själv besolda sitt krigsfolk i E:s tjänst för ett halvt år, fick i december 1356 Skanör och Falsterbo m. m.. på 12 år, samtidigt som hans söner Henrik och Albrekt fingo Södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo härader som ärftligt län (dock med förbehållen återköps- och utbytesrätt); ytterligare ersättningar till Albrekts i fälttåget deltagande vasaller och till greve Adolf kunde endast gäldas med skuldförbindelser. Hertig Bengts konfiskerade gods utdelades till E:s svenska anhängare. Under sådana omständigheter såg sig E. snart tvungen att resa nya krav på fadern. Efter att ha tillbragt sensommaren 1357 i Finland, där hertig Bengts svenner synas ha rest motstånd mot den nya ordningen, uppträdde E. i okt. inom faderns riksdel, där han uppbådade manskap. I Stockholm ingicks 22 nov. s. å. en ny överenskommelse, varigenom Sverige ovanskog, utom Närke och ett under Konungsnäs (Svartsjö) lydande område, på två års tid ställdes under konungarnas gemensamma förvaltning och inkomsterna därifrån delades lika dem emellan.

Under tiden hade E. råkat i öppen fiendskap med Valdemar Atterdag, otvivelaktigt till följd av att Bengt Algotsson, som genom Jönköpingsfördraget utestängts även från Magnus' besittningar, funnit skydd i Danmark. I sept. 1357 slöts ett förbund mellan E., hertig Albrekt och de holsteinska grevarna Henrik, Klaus och Adolf mot Valdemar och hertig Bengt, och på nyåret 1358 avlämnades deras fejdebrev i Köpenhamn. Under de närmast följande månaderna uppehöll sig E. i Skåne, men inga krigshandlingar från hans sida mot Valdemar äro omnämnda. Däremot kom det till en brytning mellan honom och ärkebiskop Jakob Nilsson, som han lät fängsla och bortföra till Linköping. Denna konflikt, som torde kunna fattas som ett symtom på att E:s krigspolitik mot Valdemar väckt missnöje i Skåne,, kan i sin ordning ha bidragit till att ytterligare försvaga hans ställning i detta land. I alla händelser omkastades under 1358 maktförhållandena på ett egendomligt sätt. Medan Albrekt gjorde ett anfall på Själland, uppehöll sig E. under sommaren i övre Sverige, troligen redan av den förlamande penningnöden hindrad från krigisk kraftutveckling; på hösten, då hans tyska bundsförvanter redan slutit stillestånd med Valdemar, infann han sig åter i Skåne men kunde intet uträtta. Hans förhållande till fadern hade under årets lopp utvecklats till en ny konflikt; då E. i okt. måste utfärda nya skuldebrev till sina holsteinska bundsförvanter bl. a. för krav, som dessa sägas ha »å faderns vägnar» framställt mot honom, torde detta uttryck böra tolkas så, att holsteinarna efter öppen brytning med Magnus krävt gottgörelse av E. för sina fordringar på fadern. Ställd inför en koalition av Magnus, som på ett eller annat sätt kommit i besittning av Hälsingborg, Valdemar Atterdag, Håkan av Norge och ärkebiskop Jakob, som frigivits, låg E. under. Den 10 dec. 1358 måste han i Lund samtycka till en förlikning, enligt vilken stridigheterna underkastades. Magnus' skiljedom. Av allt att döma har emellertid E. snarast möjligt brutit denna förlikning, som han väl ingått blott för att komma ur ett omedelbart tvångsläge. Magnus såg sig redan på nyåret 1359 föranlåten att genom en närmare allians med Valdemar tillförsäkra sig dennes väpnade understöd för att kuva sonens anhängare i Skåne. E. å sin sida organiserade i Mälarlandskapen ett massuppbåd (i den samtida Själlandskrönikan omtalat som »knubbehären») och ryckte i mars— april söderut. Valdemar, som under tiden infallit i Skåne och underkuvat större delen av landet för Magnus' räkning, vek inför detta hot tillbaka till Själland i full brytning med Magnus. Nu försonades E. och Magnus på nytt, och E. stod som segerherre, då han plötsligt sjuknade — genom förgiftning på sina egna föräldrars bedrivande, enligt den Magnusfientliga traditionen — och den 20 juni 1359 avled, ovisst var, inom kort följd i graven av sin gemål och en son, som förlösts med kejsarsnitt efter hennes död och döpts med faderns namn men omedelbart därefter avlidit.

E. lovordas i Själlandskrönikan, som på denna punkt bör tilltros opartiskhet, för rik begåvning och älskvärdhet, egenskaper som anföras som förklaringsgrunder till hans förmåga att draga till sig anhängare på faderns bekostnad; på samma gång fördömer krönikören den gudlösa förhävelse han skall ha visat under sitt sista fälttåg genom att bränna en kyrka, dit en fiendeskara tagit sin tillflykt, och ser ett rättvist straff härför i hans snart därefter timade död. En svensk källa från omkring 1400, som återger de birgittinska kretsarnas animositet mot Magnus, höjer E. till skyarna såsom rättrådig, klok och välvillig, älskad av sitt folk och fruktansvärd för sina fiender, vilket t. o. m. hans store motståndare Valdemar Atterdag påstås ha betygat. Den förmåga att vinna människor, som omvittnas i dessa källor, förenas med de drag som bäst framträda för eftervärlden i hans korta och stormiga bana som huvudagerande i den nordiska politiken — handlingskraft, obändig självhävdelse och hänsynslöshet i valet av medel — till en bild, som starkt påminner om hans farfader, hertig Erik Magnusson.

Författare

Sten Engström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Diploniatariekomniitténs regester och korrektur, RÅ; handskr. Kli 54, Linköpings stiftsbibliotek. — Diplomatarivmi Suecanum, 5:1, 6:3 (1858, 1919) ; Finlands niedeltidsurkunder, 1, 8 (1910, 1935) ; Scriptores rerum Sueci-carum medii aavi, 1:1 (1S18), s. 29, 58, och 3:1 (1871), s. 14, 17—19, 114—117, 206; O. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, 1 (1859) ; Svenska riks-archivets pergamentsbref frän och med år 1351, 1 (1866) ; Sverges traktater med främmande magter, 2 (1883). — Allgemeine deutsche Biographie, 19 (1884) ; Y. Brilioth, Konung Albrekt av Mecklenburg och nuntien Guido de Cruce (Hist. studier tillägnade Ludvig Stavenow, 1924) ; G. Carlsson, Den svensk-norska unionen under Magnus Eriksson (1928) ; dens., Lunds ärke-säte och domkyrka 1289—1536 (Lunds domkyrkas historia 1145—1945, 1946) ; S. Engström, Bo Jonsson, 1 (1935) ; K. G. A. Grandinson, Studier i hanseatisk- svensk historia, 2 (1885) ; P. A. Munch, Det norske Folks Historie, 2:1 (1862) ; Fj. Nygren, Eegistra ecclesie Lincopensis, register och förteckningar (1944), s. 34; c. E. F. Reinhardt, Valdemar Atterdag og hans Kongegjerning (1s80) ; å. Stille, Konung Erik Magnussons regering (Hist. Tidskr., 58,1938) ; W. Strecker, Die äussere Politik Albrechts II. von Mecklenburg (1913).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Magnusson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15403, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15403
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Magnusson, urn:sbl:15403, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se