Meriter

1. Sven Erikson, f. 29 mars 1801 i Stämmemad, Kinna sn (Älvsb.), d. 25 maj 1866 på Rydboholm, Kinnarumma sn (Älvsb.). Föräldrar: hemmansägaren Erik Andersson och Kerstin Andersdotter i Stämmemad. I besittning från 1824 av Kinna Rättargården; hemmansägare i Kinna by samt vävnadsförläggare där från 1825; grundade 1834 tills, med grosshandlare J. Francke i Göteborg och handelsmannen J. C. Bäfverman i Borås Rydboholms Konstväfveribolag (från 1847 Rydboholms Väfverifabrik) i Kinnarumma sn; företog under maj–juni 1844 en resa till Belgien och England; blev 1845 ensam ägare av fabriken; från 1848 led. av styr. för Örebro enskilda banks avdelningskontor i Borås; inköpte 1849 Viskafors bruk jämte underlydande fastigheter; anlade 1852 Svaneholms väveri; flyttade s. å. från Kinna till Rydboholm; tog 1852 initiativet till anläggande av Rydals spinneri i Seglora sn; anlade 1852–53 på Rydboholm ett tryckeri för bomullsvävnader; byggde 1855–56 Viskafors väveri. Erhöll 1834 den större medaljen i guld för medborgerlig förtjänst. RVO 1852.

G. 20 sept. 1825 i Kinna m. Anna Johansdotter, f. 5 nov. 1798 där, d. 5 febr. 1877 på Rydboholm, dotter av Johannes Larsson i Kinna Storegården och Stina Ingelsdotter.

Biografi

Sven E. var född i Mark, och hans livsgärning är knuten till Sjuhäradsbygden, de omkring Borås belägna sju häraderna (Ås, Veden, Gäsene, Mark, Bollebygd, Kind och Redväg). Där bedrevs i början av 1800-talet och sedan lång tid tillbaka ett omfattande hemarbete av olika slag, vars produkter spredos över hela landet, stundom även till grannländerna, genom gårdfarihandlare. Tack vare förläggarsystemet, som under 1700-talet allt mera utvecklades i bygden, varvid många välsituerade bönder spelade en betydelsefull roll, fick hemarbetet växande utbredning och betydelse. Varje härad hade sin speciella tillverkning. I Mark tillverkades sålunda ylle- och linnevävnader. Först under det andra decenniet av 1800-talet fick bomullsgarn någon betydelse såsom material vid hemvävnaden där. Sedan man lärt känna detta garns förtjänster, slog det igenom i hemvävnaden under 1820- och 1830-talen. Tillverkningen av bomullsvävnader i Mark har för år 1822 beräknats till 40 000 kilogram men för år 1840 till 340 000 kilogram.

Till denna utveckling har den svenska tullpolitiken starkt bidragit. 1816 års tulltaxa var relativt mild beträffande import av bomullsgarn, men strängt prohibitiv i fråga om import av bomullsvävnader, i det att de flesta slag av dessa helt enkelt voro importförbjudna. Dylika bomullsvävnader kunde sålunda införas endast genom smuggling, en utväg som också i betydande utsträckning användes. 1816 års tulltaxa kom i nämnda avseende att i stort sett stå oförändrad till 1856, vilket blev av utomordentlig betydelse för uppkomsten av en svensk produktion av bomullsvävnader både i hemarbetets och industriens form.

Under hela sitt liv verksam i Marks härad kom E. att fullfölja gamla traditioner inom bygdens näringsliv, men också på ett naturligt sätt, då tiden var mogen, att föra utvecklingen in på nya banor. Med förläggarsystemet var han från barndomen förtrogen. Fadern, bortgången 1813, då Sven endast var tolv år gammal, synes ha drivit både handel och förläggarverksamhet i fråga om linnevävnader, efter allt att döma i nära samarbete med hustrun, mest känd under namnet »Mor Kerstin i Stämmemad» (d. 1856). Efter makens död har hon med stor energi fortsatt verksamheten och även (omkr. 1820) utvidgat denna till att omfatta tillverkning och försäljning jämväl av bomullsvävnader. Enligt en tradition, som är något osäker, skulle hon ha varit den första förläggare, som börjat tillverka bomullstyger genom hemarbete. Det nödvändiga garnet inköptes i Göteborg. Vävnaderna försåldes dels där, dels också genom gårdfarihandlare i olika delar av landet. Bomullsvävnaderna torde till största delen ha utgjorts av dukar samt västtyg. Sonen Sven blev tidigt mor Kerstins närmaste medarbetare och snart nog väl förtrogen med verksamhetens olika grenar: besök i Göteborg för inköp av garn och försäljning av vävnader, utlämning av hemarbete, uppgörelser med väverskor och gårdfarihandlare m. m.

Tidigt förvärvade E. sålunda vissa ekonomiska insikter. Tyvärr var det icke fullt så väl beställt med hans allmänbildning. Någon skola hade han aldrig besökt. Av sin moder hade han lärt sig att läsa, och en närboende soldat gav honom fjorton dagars undervisning i skrivning och räkning – det var allt. Det lider intet tvivel om att han senare ofta känt bristen av ordentlig skolundervisning, även om hans naturliga begåvning i förening med stor energi gjorde det möjligt för honom att på egen hand skaffa sig för en affärsman erforderliga, elementära färdigheter och insikter.

Sedan E. 1825 flyttat till Kinna, etablerade han sig där såsom vävnadsförläggare, med stöd av de erfarenheter, ej minst människokännedom, han vunnit såsom moderns biträde. Skäl finnas för det antagandet, att han vid avflyttningen från hemmet förfogade över ett icke föraktligt rörelsekapital, förvärvat genom sparsamhet under anställningen hos modern och genom ett gott giftermål. Hans förläggarverksamhet hade framgång och fick så småningom en betydande omfattning. Bomullsgarnet köpte E. vanligen i Göteborg, och han fick därigenom förbindelser med flera grosshandelsfirmor där. Färgning och appretering av vävnaderna ägde rum i Borås. De vanligaste vävnaderna torde fortfarande ha varit bomullsdukar och västtyger. Försäljningen skedde dels av E. själv i Göteborg, dels och huvudsakligen genom hundratals gårdfarihandlare, som i regel infunno sig i Kinna två gånger om året, höst och midvinter, för erhållande av varor. Själv har E. veterligen aldrig uppträtt som gårdfarihandlare.

För bedömandet av omfattningen av hans förläggarverksamhet saknas pålitliga meddelanden. Enligt en ej sällan synlig uppgift skulle E. ha haft 1 500 väverskor i sin tjänst, då rörelsen nått sin största utveckling. Siffran är säkerligen betydligt överdriven; halva antalet är redan betydande och kommer antagligen verkliga förhållandet närmare. Enligt en av O. Mannerfelt gjord beräkning, som verkar sannolik, uppgick under år 1830 E:s tillverkning till 10 000 kilogram bomullsväv.

Med förläggarverksamheten upphörde E. 1852, då han överlät den på en svärson. Samtidigt flyttade han från Kinna till Rydboholm för att helt ägna sig åt den industriella rörelse, som han börjat aderton år tidigare. Att han först sent helt koncentrerade sig på industrien, är väl förklarligt med hänsyn till de svårigheter, som denna hade att kämpa med i början, och de stora ekonomiska risker, som han påtagit sig för densamma. Förläggarverksamheten gav E. en god och säker inkomst och helt visst så småningom även en avsevärd förmögenhet, som gjorde det möjligt för honom att finansiera det industriella företaget. Den förskaffade honom en mängd förbindelser både i staden och på landsbygden och vidgade hans människokännedom. Den gav honom också möjlighet att bygga upp en omfattande försäljningsorganisation, som kom väl till pass vid distributionen av Rydboholms Konstväfveris alster och otvivelaktigt var en viktig orsak till att detta företag hade framgång.

Det finnes skäl för antagandet, att E. under sin förläggarverksamhet ganska tidigt kommit underfund med denna produktionsforms begränsning och svagheter, såsom ojämn kvalitet hos vävnaderna, tung organisation, svårighet att utöva effektiv kontroll över användningen av utlämnat garn liksom över de färdiga vävnadernas kvalitet och omöjligheten att genom hemvävnad täcka landets hela behov av olika slag bomullsvävnader, då många av dessa ej kunde tillverkas genom hemarbete. Den stora insmugglingen av engelska bomullstyger talade därvid sitt tydliga språk. Att få till stånd en fabriksmässig tillverkning av bomullstyger efter engelskt mönster hade säkerligen länge lekt honom i hågen, innan han år 1834 tillsammans med två kompanjoner grundade Rydboholms Konstväfveribolag, som satte i gång byggande av ett väveri för tillverkning av olika slags bomullsvävnader vid Rydboholm, beläget ungefär 8 km. söder om Borås. Det var den första anläggningen i sitt slag i Sverige. Platsen hade valts framför allt på grund av möjligheten att där få disponera erforderlig vattenkraft. Driften kunde sättas i gång i dec. 1835 med ett fåtal vävstolar, men antalet ökades ganska raskt och uppgick år 1837 till 148. Antalet anställda synes sistnämnda år ha uppgått till 130. Något färgeri hade fabriken icke; för färgning anlitades under de första tio åren färgeriet i Borås. Fabrikationen inriktades i början främst på tillverkning av kambrik och shirting samt foderlärft. Senare tillkom mollskinn, som länge blev en av fabrikens stora standardvaror.

Från början ägde E. 1/3 i företaget; han nödgades efter hand av olika anledningar övertaga kompanjonernas andelar och blev sålunda 1845 ensam ägare av hela fabriken.

Rydboholms konstväverifabriker hade stora svårigheter av olika slag att kämpa mot både vid dess första början och under många år framåt. Teknisk personal kunde ej anskaffas inom landet utan måste engageras i England. Engelsmännen, som kommo att inneha nyckelposter inom fabrikationen, hade på grund av språkliga och andra skäl svårt att finna sig till rätta i den nya miljön, och samarbetet med dem var långtifrån alltid lätt. Det tog även en avsevärd tid att utbilda en svensk arbetarstam. Vävnadernas kvalitet var under åtskilliga år framåt ganska ojämn, vilket föranledde många klagomål från kunder. Företaget hade också belastats med betydande skulder, då anläggningen visade sig bli långt dyrare än som beräknats. En del tekniska missöden bidrogo också till bekymren. Dåliga tider ha ävenledes spelat in. Särskilt kritiskt synes läget för fabriken och E. ha varit år 1845, då man på vissa håll synes ha befarat, att företaget skulle nödgas inställa driften. E. lyckades emellertid rida ut stormen och bemästra svårigheterna. Detta berodde på hans stora anseende för redbarhet i affärer och hans goda förbindelser, varigenom han hade möjligheter till kredit, samt ej minst den förträffliga försäljningsorganisation, som han förfogade över.

E. hade en stark tro på sitt företags framtid och utvecklingsmöjligheter. Ständigt arbetade han på att genomföra förbättringar inom fabriken för att ge densamma större kapacitet och mångsidighet samt vävnaderna jämnare och högre kvalitet. Redan under det besvärliga året 1845 kunde fabriken ta eget färgeri i bruk. Sedan företagets ekonomiska ställning vid decenniets slut stabiliserats, vidtog E. förberedelser för utvidgning av rörelsen. Inköpet av Viskafors' bruk (1849) med dess betydande vattenkraft får säkerligen ses ur denna synpunkt. På 1850-talet lyckades E. att få flertalet av sina planer realiserade. Ett tryckeri för bomullstyger kunde 1853 sättas i gång vid Rydboholm. Redan 1852 togs ett nybyggt väveri vid Svaneholm (omkr. 6 km. söder om Rydboholm) i bruk. Det följdes fyra år senare av ett helt nytt väveri vid Viskafors (omkr. 4 km. söder om Rydboholm). I båda fallen hade platsen bestämts av tillgången på vattenkraft. I samband med tillkomsten av Viskafors' väveri koncentrerades företagets hela väverirörelse till denna plats; färgning, tryckning och appretering förlades till Rydboholm. Dit var också liksom förut bolagets ledning förlagd.

Antalet vävstolar var 1857 efter tillkomsten av Viskafors' väveri 790, och arbetspersonalen uppgick s. å. till 469 personer.

Ända till början av 1850-talet intog Rydboholms fabrik en absolut dominerande ställning i riket i fråga om den fabriksmässiga produktionen av bomullsvävnader. Dess tillverkning uppgick exempelvis för år 1850 till 2 015 986 alnar eller ungefär 87 % av samtliga fabrikers. Denna position kunde fabriken givetvis icke i längden behålla. Sedan andra stora bomullsväverier grundats på olika håll och en skarp konkurrens från dessa börjat göra sig gällande, sjönk Rydboholms andel; år 1860 hade den nedgått till ej fullt 20 % av hela rikets fabrikstillverkning.

Under den amerikanska bomullskrisen 1861–65 hade E:s företag i likhet med andra i samma bransch mycket stora svårigheter på grund av bristen på bomullsgarn. Betydande inskränkningar i driften blevo nödvändiga, och ett stort antal arbetare måste permitteras, ehuru E. synes ha kunnat hålla fabrikationen i gång i större utsträckning än vid åtskilliga andra fabriker. Han har för övrigt på ett vackert sätt, väl överensstämmande med hans patriarkaliska läggning, sökt hjälpa sina underlydande i det svåra läget. Många av de arbetslösa fingo av honom understöd i en eller annan form. För andra sökte han bereda arbeten vid den stora ombyggnaden av vägen Borås–Sundholmen, till vilken ett avsevärt statsanslag hade utverkats, säkerligen till ej ringa del E: s förtjänst. I arbetsdirektionen var han ordförande och den drivande kraften.

Efter bomullskrisen, som bragt många fabriker på fall, kunde E. säkerligen med tillfredsställelse konstatera, att hans eget företag stått sig ovanligt bra. Vid hans död kort därefter hade detta både i ekonomiskt och tekniskt avseende en mycket stabil grund.

E. var affärsman och industriidkare, men han intresserade sig även för mycket annat, som rörde sig i tiden. Påfallande stort var exempelvis hans intresse för järnvägsfrågorna, som tidigt fångat hans uppmärksamhet. Sannolikt är, att de många engelsmännen i hans tjänst därvid spelat en viktig roll. En resa till Belgien och England under 1844, då E. personligen lärde känna järnvägarna, har säkerligen varit av betydelse. För att få till stånd en järnväg mellan Borås och Varberg nedlade han ett betydande arbete. Främst på hans initiativ utarbetade greve A. E. von Rosen 1852 ett förslag till en dylik, säkerligen ett av de äldsta järnvägsprojekten i vårt land. Tyvärr kunde planen ej realiseras under E:s livstid.

E. har gjort betydande, delvis banbrytande, insatser i vår materiella odling. Hans gärning ter sig ännu märkligare, om man erinrar sig bristerna i hans utbildning. Att han det oaktat lyckades, får anses bero på en lycklig förening av flera värdefulla egenskaper: en betydande naturlig begåvning, som satte honom i stånd att finna utvägar och nya vägar, en seg energi, som aldrig släppte taget, samt ett glättigt sinne och ett gott humör, som gjorde det lätt för honom att komma på god fot och samarbeta med människor i olika samhällskretsar. Hans arbete kröntes med stor framgång i ekonomiskt hänseende, men det vore säkerligen oriktigt att tro, att den materiella faktorn för honom varit den enda drivkraften. E. var i själva verket en ideellt lagd man, som mottagit starka intryck av de andliga strömningarna i hembygden. Han betraktade sig snarast såsom en förvaltare av materiella resurser för att med dem vara till gagn för land och folk.

Författare

H. N. Danielson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Kinna förs:s födelsebok 1801, Landsarkivet i Göteborg. – Aug. Blanche, Sven Erikson (Ny illustr. tidn. 15 dec. 1866; omtr. i dens., Minnesbilder, 1872) ; H. Danielson, Varberg–Borås järnväg. Minnesskrift (1930); dens., Rydboholms fabrikers historia 1866–1911 (1934) ; [C. F. Lindahl], Svenska millionärer af Lazarus, 2 (1898); O. Mannerfelt & H. Danielson, Sven Eriksons och Rydboholms fabrikers historia 1834–1866 (1924; innehåller även en släktbok över Sven Eriksons ättlingar, särskilt utg. i utvidgad form av I. Westfeldt 1945); [O. P. Sturzenbecker], Sven Erikson af Orvar Odd (Svea, 23, 1867, tr. 1866).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Erikson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15422, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. N. Danielson.), hämtad 2024-11-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15422
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Erikson, urn:sbl:15422, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. N. Danielson.), hämtad 2024-11-05.