Meriter

Eriksson, Per, f. 22 okt. 1851 i Gammelviker, Vikers sn (ör.), d. 8 juni 1928 på Röda korsets sjukhem i Stockholm. Föräldrar: hemmansägaren Erik Olsson och Katarina Nilsdotter. Elev vid Nora pedagogi (till 1867); praktik vid Skrekarhyttan (Ör.), vid Lyckås' gård (Jönk.) 1870, Adolfsfors bruk (Värml.) 1874, Ramshytte och Pershytte bruk (ör.); förvaltare av Finnåkers bruks- och skogsegendomar i Fellingsbro (Ör.) 1879; inköpte 1887 bruksegendomarna Grönbo, Fellingsbro sn (Ör.) och Bäckgruvan; brukspatron och disponent för Hofors a.-b. (Gävleb.) 1 nov. 1890–1916; led. av styrelsen för Ulvshytte järnverks a.-b. 1887; led. av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1893–1928; led. av Gävleborgs läns landsting 1894–1909; led. av styrelserna för Vivstavarv, Kopparberg-Hofors, Högfors, Vargön, Hällefors och Laxå bruksbolag, Skogens kol- och Storviks sulfit a.-b.; led. av lasarettsdirektionen i Gävle 1910–28; led. av centralstyr. för a.-b. Jordbrukarbanken 1923–28; led. av kommunalnämnd, kyrko- och skolråd m. m. i Torsåker (Gävleb.). RVO 1901; RNO 1909; KVO2kl 1917; KNO2kl 1919; Iqml 12 störl. 1928. Inköpte 1925 Kungsgårdens egendom (Gävleb.).

G. 1894 (till 1900) m. Gerda Eva Anna Helena Gabriella Hansson, i hennes första gifte, f. 1872, d. 1927, dotter av grosshandlaren i Örebro Lars Peter Hansson och Sophia Mathilda Josephina Lagercrantz.

Biografi

E. växte upp på en gammal västmanländsk bergsmansgård, brukad och bebodd av samma släkt sedan långt tillbaka. Han fick goda vitsord vid avgången från översta klassen i Nora pedagogi och praktiserade sedan hos sin äldre bror, sedermera brukspatron Erik Eriksson, på Skrekarhyttan. Femtonårig uppvaktade E. brukspatron Löwenhielm i Nora och bad honom förmedla en plats, där E. ej blott kunde få brukspraktik utan också lära något genom umgänge i god familj. Härigenom kom han till friherre Jacques De Geer på Lyckås gård i Småland, vilket gods denne skötte som förmyndare för de Hamiltonska ägarna. Här lärde E. bl. a. den punktlighet i allt, som sedan blev ett särmärke för honom. När E. blev myndig, flyttade han som förvaltare åt sin bror Erik till Adolfsfors i Värmland samt övertog 28-årig för dåvarande statsrådet Thyselius skötseln av Finnåkers vid den tiden mycket stora bruks-, lant- och skogsegendomar i Fellingsbro. Bland de reformer E. här införde, var den att förkorta arbetstiden, som han fann för tung och lång, något som hos grannarna väckte ovilja; snart tvingades de att följa hans exempel. Själv var E. en kraftig arbetare. Han red mycket under sina inspektionsfärder, och dagliga ridturer ingingo även längre fram i hans livsföring. Vid Gammelbo aktiebolags kris 1887 och exekutiva försäljningen av dess egendomar inköpte E. Bäckgruvan m. m. för 10 300 kr. och Grönbo för 115 000 kr.

Sin egentliga insats kom E. emellertid att göra som chef för Hoforsverken i Gästrikland. Hans verksamhet här har belysts av olika medarbetare i Ellen Hagens minnesbok 1932. De Petreska arvingarna på Hofors hade bildat Hofors-Hammarby a.-b., men detta kunde ej klara de ogynnsamma konjunkturerna och krisen inom den svenska järnindustrien efter 1870—71 års fransk-tyska krig. År 1879 avträddes bolaget till fordringsägarna, och Stockholms enskilda bank övertog bruksegendomarna. Under 1880-talet pressades järnhanteringen av en svår kris, och för att sätta Hofors på fötter ställdes brukspatron E. såsom disponent i spetsen för bruksledningen. Själv var E. ej tekniker, men han fick ett värdefullt stöd i överingenjören Gösta Odelberg. E. genomförde nu vid Hofors en fullständigt omvälvande nyorganisation, ställd på lång sikt och avsedd att nyttiggöra de stora naturtillgångarna i skog, malm och vattenkraft. Särskilt inriktade sig E. på stor tillverkning av kvalitetsstål. Avlägset liggande jordbruksegendomar frånsåldes och verksamheten koncentrerades på huvuddriften. I en del smågruvor nedlades brytningen, medan malmfångsten efter stora och framgångsrika undersökningar samlades till Nyängs- och Storstrecksgruvorna. Vid Nyäng uppfördes ett modernt anrikningsverk. De egendomar, som bibehöllos, sattes alla i förstklassigt skick. Även skogsskötseln rationaliserades, och E. lät bygga sågverk och hyvleri. Vad driften vid själva Hofors angår, fanns där 1890 blott två masugnar, ett bessemerverk, ett grovvalsverk samt mekanisk verkstad och gjuteri. Under perioden 1891–1915 uppfördes nyanläggningar för 7 millioner kr. Härigenom tillkommo bl. a. martinverk med fyra ugnar, medium-, tråd- och finvalsverk, anriknings- och briketteringsverk, kraftverk (Hofors, Dammfallet, Tjärnäs), tång- och kniphammare, hästskofabrik och borrstålsfabrik. Samtidigt byggdes arbetar- och tjänstemannabostäder, vattenledningar, spåranläggningar, o. s. v. E. åstadkom på alla håll mönsteranläggningar. De nya valsverken voro de första i världen, som drevos med elektrisk kraftöverföring. Medan försäljningssiffran för järnverksprodukter 1890 var 7 145 ton för 851 190 kr., var den redan 1900 14 314 ton för 2 916 158 kr. och 1913 22 663 ton för 4 353 247 kr. År 1915 såldes 25 300 ton för 6 281 973 kr. Medan nettovinsten 1890 var 2 467 kr., uppgick den 1916 till 2 903 988 kr., och arbetarantalet steg under samma tid från 540 till 1 214, tjänstemän och förmän från 35 till 74.

Per E. visade som skicklig affärsman och rivande industriledare hela sin kapacitet: ett rörligt intellekt, men samtidigt lugn, nykter beräkning och grundligt, systematiskt arbete. Beträffande försäljningsorganisationen upphörde E. med det gamla systemet att låta exporten gå genom olika svenska handelshus och inledde i stället direkta förbindelser med olika främmande marknader.

E. var en utpräglad personlighet. Som chef residerade han på Hofors herrgård, där han skapade ett gästfritt, högt kultiverat hem. Värdinna där var under 24 år fröken Hedvig Ulfsparre. E. var konstälskare och generös mecenat, och hade ett synnerligen rikhaltigt bibliotek. Han var religiös och en uppriktig vän av det kyrkliga arbetet, liksom han intresserade sig för skolan. På sin 60-årsdag donerade han ett större belopp till Hofors' skolor. Han gjorde även talrika andra donationer, till Nora pedagogi, Nora sjukhus, o. s. v. Då Hofors' bruk 1916 försålts till a.-b. Svenska kullagerfabriken, frånträdde E. sitt chefskap. E. kvarstannade emellertid i Hofors. Hösten 1925 inköpte han för egen del Kungsgården (Gävleb.), som 1925 var en egendom med omkring 1 500 tunnland skog samt 135 tunnland åker; byggnaderna voro mycket förfallna. E. började genast sätta gården i stånd, men innan allt var färdigt, voro E:s egna krafter slut. Den sjuke brukspatronen fördes till Stockholm och avled i början av sommaren 1928 på sjukhus där.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Per Eriksson 22/10 1851–18/6 1928. Minnesrunor [utg.- av] Ellen Hagen (1932); E. Thyselius, Släkten Thyselius (1909), s. 137. – Meddel. av landshövdingskan fru Ellen Hagen, krigsarkivaren B. Steckzén och fröken Hedvig Ulfsparre.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15439, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15439
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Eriksson, urn:sbl:15439, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.