Esbjörn Kristiernsson Djäkn

Död:levde ännu 1414

Häradshövding, Fogde, Hövitsman


Band 14 (1953), sida 502.

Meriter

Esbjörn Kristiernsson Djäkn (vapen: två hjorthorn), nämnd 1381—1414. Var redan före 1391 fogde i Östergötland; namnes från 1399 även som fogde på Rumlaborg; kallas 1406 och 1411 hövitsman i Östergötland; nämnd såsom häradshövding i Bankekind 1406—11, Valkebo 1406, Hammarkind 1410, Björkekind s. å. och Vista 1411 men skötte alltid dessa.ämbeten genom vikarier; avsatt från sitt östgötska fogdeämbete av konung Erik efter drottning Margaretas död 1412; synes dock ha innehaft Rumlaborg ännu 1414.

Biografi

E. — vars av Schück hävdade danska nationalitet icke kunnat styrkas (liksom ej heller den på vapenlikhet grundade teorien om släktskap med dalafogden Jösse Finnsson) — torde ha varit bördig från Nyköpingstrakten, där han omtalas såsom jordägande redan 1381 och även är nämnd 1385 och 1387; Enligt ett vittnesmål på lagmansting med Jönåkers härad 1480 skall han ha förvärvat bl. a. Flättna i S:t Nicolai socken av drotsen Bo Jonsson, i vars tjänst han namnes i ett brev av 6 jan. 1385.

E:s offentliga verksamhet kom att bli förlagd till Östergötland och norra Småland, och i samband därmed synes han även ha förvärvat gods i dessa landskap. Enligt biskop Nicolaus Hermannis kanonisationsprocess i Florens statsarkiv skall han redan före dennes död 1391 ha varit drottning Margaretas »prefectus» i Östergötland och deltagit i striderna mot konung Albrekts anhängare. Tillnamnet Djäkn, som vanligen torde betecknat skrivkunnighet och förfarenhet i rättsvård samt tillagts personer, som utövade något slag av domarverksamhet (jfr släktart. Djäkn, bd 11), bär han i urkunderna första gången 1395. Enligt Linköpings domkyrkas pappersregister intygade 13 juli detta år synemän, att han och hans anhängare fjorton dagar tidigare förövat grov åverkan på biskop Knut Bossons (Natt och Dag) ålfiske vid Munkeboda, en åtgärd, som torde ha vidtagits å ämbetets vägnar för vidmakthållandet av den allmänna farleden. Därefter namnes E:s verksamhet ej förrän i augusti och september 1399, då de räfsteting, som enligt Nyköpings recess skulle gå fram över landet och kort förut berövat honom själv gods i Nyköpingstrakten, nådde Östergötland och Rumlaborgs län, de delar av drottning Margaretas livgeding, där han var fogde. E. uppträdde då såsom kärande å kronans vägnar, men flera av hans käromål blevo ogillade, tydligen till följd av motstånd från den rådskommission, som var närvarande vid räfstetingen. Några av dessa fall gällde det andliga frälsets jord, och en nästan konstant motsättning mellan honom och kyrkan synes ha präglat hans ämbetsutövning. Det ovannämnda våldet mot biskopens ålfiske torde kunna sättas i samband därmed, och såväl i Johannes Hildebrandis kopiebok (C 6, UB) som i andra källor möter oss en stark förbittring från kyrkomännens sida mot E. och hans underfogdar, särskilt en Peter Andersson, vilka krävde skatter och dagsverken av kyrkans landbor och beskylldes för orättvisa domar. Då motståndet från rådskretsens sida föranledde drottningen att 1404 överlämna reduktionsåtgärderna till häradstingen, blev E:s makt ännu större, eftersom han var häradshövding i fem östgötska härad. Flera uppgifter finnas om att han obehörigt till förmån för kronan påverkat vittnesmål, och det har även påvisats, att brevförfalskningar skett för att styrka kronans anspråk. Först med drottning Margaretas död upphörde E:s inflytande. Konung Erik gav vika för den opposition, som E:s verksamhet framkallat, avsatte E. och återinförde räfstetingen. Åtskilliga brev från de nya räfstetingen i Östergötland hösten 1413 vittna om hur de rätta ägarna tilldömts gods, som E. för kronans eller egen räkning fråntagit dem; i ett fall hade E. tvingat en bonde att »bebrefua» honom en gård genom att låta honom sitta i stocken i tio veckor.

E: s hustru är ej känd till namnet, men två barn till honom äro nämnda i urkunderna, dottern Katarina, gift 1403 med Jöns Get, och sonen Kristiern Esbjörnson, som deltog i plundringar hos biskop Tomas under Engelbrektsfejden och dog på 1450-talet. Ätten synes ha utslocknat på svärdsidan 1489 med dennes sonson Matts Esbjörnsson. Flättna, som torde ha varit ättens huvudgods, ärvdes efter Kristiern Esbjörnssons död av dottern Märta Kristiernsdotter, som levde ännu år 1500 och först var gift med den från Engelbrektsfejden kände Claus Gramsow, sedan med Matts Körning och slutligen med Johan Gyntersson, en medlem av den skånska borgarsläkten Bukhorn, som blivit svensk frälseman. Hennes dotter Birgitta Johansdotter blev först gift med Ivar Olofsson (Måby-ätten, förde flygande svärd), sedan med Lasse Birgersson; den senare blev stamfader för ätten Siöblad, som ärvde Flättna och en stor del av E: s ätts övriga gods i Nyköpingstrakten.

Författare

Hans Gillingstam.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Det nu skingrade gårdsarkivet på Flättna, som även innehöll medeltida handlingar, är känt genom förteckningar av år 1690; en del av breven finnas i Sjöholmssamlingen i Riksarkivet.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: B. 19, nr 147, Siöblads papper, perg.-brev 12 mars 1381 och 12 okt. 1480, Sjöholmssaml., perg.-brev 24 febr. 1385, Trolle-Löwens saml., Peringskiölds dipl. E 15 (brevavskr. 9 sept. 1399 »Ex orig. hoos Cl. Bonde»), VHAA:s dep., RA; fotostatkopia av Nicolaus Hermannis kanonisationsprocess, KB ; C 6 (Johannes Hildebrandis kopiebok), UB; perg.-brev 6 jan. 1385, Kh 54 (Linköpings domkyrkas pappersreg.), p. 186, Link. stiftsbibi. — Sv. riks-archivets perga-nientsbref, 2 (1868) ; 'Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 1—2 (1875—87) ; Var-ningsbref från biskop Thomas i Strengnes till konung Carl Knutsson, ed. B. E. Hildebrand (1837), s. 6. — Y. Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme odh påvemakt 1363—1414 (1925) ; G. Carlsson, Senare medeltiden 1. Tidsskedet 1389—1448 (Sveriges historia till våra dagar 3:1, 1941) ; H. Gillingstam, Ätten Siöblads medeltida släktförbindelser och äldsta historia (Skrifter utg. av Genealogiska fören., 4, 1949) ; C. M. Kjellberg, Till frågan om vattenregalet (1911) ; J. Rosén, Drottning Margaretas svenska räfst (Scandia, 20. 1950) ; H. Scbiick, Engelbrekt (1916), s. 71 ff.; C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia, 2 (1864), inl. s. 63 f. och 70; K. G. Westnian, Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden (Inbjudn. till juris doktorspromotion i Uppsala domkyrka 16 sept. 1927). — Meddel. av professor Gottfrid Carlsson.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Esbjörn Kristiernsson Djäkn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam.), hämtad 2019-01-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15466
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Esbjörn Kristiernsson Djäkn, urn:sbl:15466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam.), hämtad 2019-01-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se