Fredrik Wilhelm Alexander Esmarch

Född:1874-03-22 – Ryssland (i S:t Petersburg)
Död:1946-11-26 – Västerviks församling, Kalmar län

Industriidkare


Band 14 (1953), sida 536.

Meriter

Esmarch, Fredrik Wilhelm Alexander, f. 22 mars 1874 i S:t Petersburg, d. 26 nov. 1946 i Västervik. Föräldrar: civilingenjören Jens Ove Esmarch och Maria Fredrika Grumbt. Studier vid S:t Petri tyska skola och gymnasium i S:t Petersburg; verkstadspraktik vid Baltische Elektrotechnische Fabrik i Riga 1892; diplomingenjör vid Technicum Mittweida 1896; studier hos textilfirman Schimmel & C:o i Chemnitz; ingenjör vid S:t Petersburger Metallfabrik 1896—1900; studier i pappersbranschen vid finpappersbruket Okulowka i Valdaibergen, Ryssland, sedan vid verkstäderna i Heiden-heim, Wiirttemberg; resande i Ryssland, Finland och Sverige för pappersfirman John Sumner & C:o i Moskva; disponent för nämnda pappersbruk Okulowka 1903—06; överflyttade till Sverige 1907 som verkställande direktör för a.-b. Brusafors-Hällefors; ägare av företaget med underlydande verk, Brusafors sulfitcellulosafabrik och Hällefors pappersbruk i Kalmar län 1908; ägare även av Storebro sulfitfabrik 1910—16 och av Sävsjöströms bruk från 1914; verkställande direktör för Svenskt papper a.-b., Stockholm, från 1924; kommunalfullmäktig i Lönneberga 1919—38, led. av kyrkobyggnadskommittén där 1925—26 och ordf. i skolbyggnadskommittén där 1932—33; led. av Smålands och Blekinge handelskammare och dess arbetsutskott från 1921. RVO 1928; RNO 1934.

G. 1) 1906 i S:t Petersburg m. Magda Liedquist (förut g. Pass-burg), f. 29 april 1867 i Göteborg (Kristine), d. 30 nov. 1910 i Stockholm, dotter av handlanden Erik Peter Liedquist och Hilda Olena Alfsson; 2) 7 mars 1913 i Göteborg (Osk. Fredr.) m. Anna Wijk, f. 25 okt. 1882 i Göteborg (Kristine), dotter av sjökaptenen Anders Reinhold Wiik och Julie Bernhardina Möller.

Biografi

Fredrik E. tillhörde en gammal ansedd släkt av framstående vetenskapsmän, läkare och rättslärde i Slesvig-Holstein. Hans fader hade som ingenjör specialiserat sig på kvarnbyggnader. Redan före sitt giftermål hade Jens Ove E. kommit till Ryssland, där hans resor för anläggningar och konsultationer vid storföretag i branschen sträckte sig över hela landet. Även som uppfinnare och patentinnehavare på andra områden än spannmålskvarnarnas utövade han en betydelsefull verksamhet. Vissa av hans patent gällde den på 1870- talet nya vakuumtorkningen i sockertillverkningen. Emellertid fick han själv ringa behållning av sina mödor.

Själv började Fredrik E. sin utbildning vid tysk skola och tyskt gymnasium i S:t Petersburg. Undervisningen där var den klassiska, med bl. a. grekiska och latin som läroämnen. Efter avgångsexamen skaffade han sig verkstadspraktik i Riga vid en fabrik för elektriska generatorer och belysningsarmatur. Efter ett halvt år vid filbänk och svarv där fortsatte han sin teoretiska utbildning och blev diplomingenjör 1896. Han ämnade först bli textilingenjör, studerade ett halvt år i Chemnitz och skulle sedan tillträda en ledande ställning vid en fabrik i Wladimirskajaguvernementet. När E. fann, att företaget låg åtta timmars väg med häst från närmaste järnväg i djupa, ödsliga skogar samt att det helt leddes på traditionellt ryskt sätt, vände han efter två dagar hem för att säga fadern, att han avstod från befattningen.

I stället hade E. nu fyra intressanta år vid S:t Petersburger Metallfabrik 1896—1900. Det var en stor, förstklassig verkstad för krigsutrustningsmateriel, som bl. a. tillverkade pansartorn till örlogsfartyg samt lavetter men även lyftkranar och ångpannor. Efter E:s ritningar tillverkades på ryska statens bekostnad en stor apparat, som kunde under vattnet släppa ut torpeder från fartyg i full gång; som drivmedel användes vatten och komprimerad luft. Apparaten provades inför en lysande församling av storfurstar, amiraler, m. fl. Provet utföll högst effektivt. Då det gällde att i praktiken anbringa apparaten på pansarskepp i Svarta havet, befanns emellertid E. såsom icke rysk medborgare obekväm och överflyttades i stället till metallfabrikens civila kranbyggnadsavdelning.

E. hade emellertid nu fått intresse för papperstillverkning. Han fick veta, att firman Voith i Heidenheim (Württemberg) sökte en representant för sin ryska generalagents räkning för att beresa Ryssland, Finland och Sverige. Generalagenten var firman John Sumner & C.o i Moskva. E. fick anställningen och sattes först i praktik vid ett stort finpappersbruk Okulowka i Valdaibergen i nordvästra Ryssland, halvvägs mellan S:t Petersburg och Moskva. Sedan vistades han ett år vid verkstäderna i Heidenheim. Därpå bosatt i Moskva företog E. vidsträckta resor till nästan alla delar av Ryssland, även Sibirien, samt till Finland och Sverige. Under tre år arbetade han härvid med planläggning och kalkyler för ett stort antal pappersmassefabriker och pappersbruk.

E. erbjöds sedan disponentbefattningen vid det nyss nämnda Okulowka och antog platsen 1903. Bruket hade modern sulfitfabrik, träsliperi och sex pappersmaskiner, en tysk och resten engelska. Huvudfabrikatet var fint skriv- och tryckpapper, men även omslagspapper, sockerpapper, o. dyl. Brukets flesta befattningshavare voro utlänningar — tyskar, svenskar, schweizare och elsassare — och E. trivdes väl och hade framgång. Bland de tillverkare av pappersindustriella maskiner, som E. kom i förbindelse med, var Karlstads mekaniska verkstad genom förmedling av chefsingenjören Julius Pollak där.

När 1905 års oroligheter utbröto i Ryssland, kom det till tumultuariska utbrott även vid Okulowka. E. fann framtiden osäker i Ryssland och sökte sig bort. Han hade gift sig med en svenska 1906 och önskade komma till hennes hemland. Snart fick han erbjudande från a.-b. Stockholms Diskontobank, som var kreditgivare till a.-b. Brusafors-Hällefors i Småland, att som verkställande direktör efterträda den dittillsvarande, väsentligen nominelle ägaren av bolagets aktiestock, brukspatron Aug. B. Kollen. Denne fick genom banken anbud för avvecklingen av sina engagemang, varvid underförstods, att E. senare skulle, om han så funne lämpligt, överta aktierna i bolaget.

Med Fredrik E:s tillträde som chef för Brusafors-Hällefors började ett helt nytt skede i bolagets historia och för E. själv en rad av arbetsfyllda år. Kollen lämnade företaget i ett bedrövligt skick. Man hade visserligen en relativt gynnsam vedtillgång samt en under besvärliga förhållanden härdad arbetarstam. Men i övrigt saknades stödet av egna skogstillgångar, av billig drivkraft, egen eller förhyrd, och av gott fabrikationsvatten. Maskiner och apparater voro hemgjorda och dåliga, försäljningarna gingo på en slump, och anseendet på marknaden var det sämsta möjliga. I alla avseenden skapade E. här ett nytt, framgångsrikt företag.

Det specialområde E. valde för tillverkning var överraskande. Det gällde den glättade, mer eller mindre slipmassehaltiga vara, som i tryckbarhet och utseende skall stå bokpapperet nära, utan att ha dettas anspråk i fråga om hållbarhet, och som måste vara billigare. E. upparbetade för denna mellankvalitet (mellan tidningspapper och bokpapper) en egen marknad just vid den tid, då de allt talrikare illustrerade veckotidningarnas, journalernas, »magasinens», period började, och då alltså efterfrågan blev stor nog att göra en dylik specialisering väl motiverad.

Beträffande E:s närmare insatser inom Brusafors-Hällefors hänvisas till hans egen tryckta historik i minnesskriften »Silverdalen» 1944. Han inlöste snabbt aktiestocken i sitt bolag men fick länge kämpa med svårigheter att hålla det flytande. Bokslutet 1907 visade en förlust av 231 000 kronor. De närmaste åren minskades visserligen underskotten, men förlust var det ändå: 1908 185 000 kr., 1909 128 000, 1910 35 000. År 1911 blev det ett litet överskott av några hundra kronor och 1912 en vinst av 39 000 kr. Nu ansåg sig E. äntligen på den säkra sidan och firade 1913 en stor fest vid sina tre bruk — sedan 1910 hörde Storebro sulfitfabrik under några år till dessa. E. ägnade personalen vid sina bruk ett varmt personligt intresse och tog ett flertal initiativ för social trivsel i brukssamhällena: pensioneringsåtgärder, samlingslokaler, idrottsplatser, planering för och bidrag till egnahemsbyggen m. m.

På Storebro höll E. driften i gång till 1916, då den maskinella utrustningen var försliten. Ett stort förvärv gjorde han 1914, då han av bruksägaren G. H. af Petersens för ett belopp av 2 150 000 kr. köpte Sävsjöströms stora bruks- och skogsegendom. Även här fick E. lägga om driften för att få företaget att bära sig. Han inskränkte den tidigare snickerirörelsen och övergick till sågverksdrift och 1921 också till träsliperi. Småningom blev den industriella verksamheten vid Sävsjöström ganska liten. Det var som virkesreserv för Brusafors-och Hälleforsfabrikerna, som den fick störst betydelse. E. skötte företaget med biträde av kamrer, sedan disponent Otto Schlemeier och, för rationalisering av skogsskötseln, överjägmästaren Uno Wallmo. Sävsjöströms skogar blevo mönsterskogar. År 1942 övertog E:s son Sven E. (f. 1917) ledningen av Sävsjöström och lät 1946 uppföra nytt corps de logis.

E. ordnade även kraftförsörjningen. Han lät reglera sjön Solgen, moderniserade 1921—22 kraftverket vid Hällefors, påbörjade 1933 anläggningen av Turefors' kraftstation, o. s. v. Likaledes skaffade E. fabrikationsvatten från sjön Linden genom stora anläggningar. Sedan orten 1931—32 fått järnvägs- och poststation med namnet Silverdalen — namnet efter Silverån — användes detta namn på brukssamhället och vanligen även på pappersbruket.

År 1920 knöt E. förbindelse med stockholmsfirman »Pappers- affären Svenskt Papper», som utvecklades till hans bolags dotterföretag. Det ombildades 1924 till »Svenskt Papper aktiebolag» och övertog försäljningen på stockholmsmarknaden för Brusafors-Hällefors. Till E:s stora kunder kommo Erik Åkerlunds företag att höra, likaledes Åhlén & Holm, vidare Telegrafstyrelsen, P. A. Norstedt & Söner, Bonniers, Saxon & Lindström samt Kooperativa förbundet.

E. blev också en viktig länk i samarbetet bruken emellan inom Svenska pappersbruksföreningen. Från 1907 var han en intresserad deltagare i dess möten och förhandlingar, särskilt i tredje sektionen, omfattande tillverkarna av finpapper. E. sökte och lyckades trots många svårigheter befordra en kollegial samverkan inom sektionen och förstod att lugnt avveckla många besvärliga situationer. När efter första världskrigets slut inflationen i Tyskland och Finland som följdverkan höll på att få en ohejdad dumping av papper från dessa länder på svensk marknad, ryckte E. fram i ledningen för åtgärderna att dels genom förhandlingar med utländska branschsammanslutningar, dels genom motdrag på inhemsk marknad avvärja en katastrof. Det var sålunda på E:s förslag, som ett svenskt centralråd för finpappersmarknaden tillsattes med befogenhet att utöva en ingående kontroll och utan dröjsmål besluta om nya prisbestämmelser. Importens påfrestningar avvärjdes men följdes av överproduktion i landet, faran var störst 1926. E:s insatser under långvariga förhandlingar om lämpligare former för samarbetet bidrogo väsentligt till konventionen 21 mars 1927, som länge gav den svenska finpappersmarknaden en för alla parter önskvärd stadga.

Fredrik E. var en man av förnämlig karaktär, älskvärd och tillbakadragen i sitt uppträdande, en hjälpsam chef och vän, frikostig donator och välgörande i det tysta. I hemorten och länet liksom bland sina kolleger i industrien var han av alla högt uppburen. Hans insatser som framsynt och dugande företagare betydde mycket i Smålands näringsliv. Av handelskammaren sammanfattades minnesorden över hans mångåriga intresserade deltagande sålunda: »Särskilt vid behandlingen av industriella spörsmål samt industrien berörande sociallagstiftning har E:s stora erfarenhet och humanitet haft ett dominerande inflytande på handelskammarens ställningstagande.»

Författare

Elis Bosæus.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Silverdalen. Historien om ett småländskt pappersbruk TJpps. 1944.175, (2) s., 1 portr.-bl., 1 kartbl. (Tills. m. E. Bosæeus).

Källor och litteratur

Källor: Kristine förs :s i Göteborg födelsebok 1867 och 1882. — Ovan under Tryckta arbeten åberopad minnesskrift; P. G. Vejde, Sävsjöström. Anteckningar om en gård och ett järnbruk i Småland (Lenhovda. En Värendssocken berättar, 1948). — Personlig bekantskap.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Wilhelm Alexander Esmarch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15482, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elis Bosæus.), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15482
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Wilhelm Alexander Esmarch, urn:sbl:15482, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elis Bosæus.), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se