Meriter

2. Fredric Ulric von Essen, f. 22 juli 1721, d. 18 sept. 1781 på Kavlås, Hömbs sn (Skarab.). Föräldrar: generalmajoren och landshövdingen friherre Reinhold Wilhelm von Essen och grevinnan Margaretha Christina Frölich. Page vid hovet 11 dec. 1733; hovjunkare 26 sept. 1740; kammarherre 26 jan. 1757; tjänstgörande kammarherre hos kronprins Gustav 2 april 1762, tjänstledig 1769, i tjänst hos konung Gustav III 1772. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1746–47, 1755–56, 1760–62, 1765–66 (sekreta utskottet, bankodeputationen), 1769–70, 1771–72 (sekreta utskottet, bankodeputationen) och 1778–79 (bankoutskottet). Led. av Patriotiska sällskapet 1777; RNO 1779. Ägde Kavlås.

G. 8 juli 1750 på Klastorp, Kyrketorps sn (Skarab.), m. friherrinnan Anne Charlotte Kruuse af Verchou, f. 26 mars 1729 där, d. 12 mars 1795 på Kavlås, dotter av kaptenen friherre Hans Jacob Kruuse af Verchou och Brita Johanna Lilliehöök af Fårdala.

Biografi

Fredric von E. ärvde, efter sin 1739 avlidne äldre bror Hans Henrik, det av deras farbror, generallöjtnanten friherre Hans Henrik von E. 1723 inköpta, bekanta västgötagodset Kavlås i Skaraborgs län, norr om Falköping och Tidaholm. E. skulle tillträda gården efter sin faster fröken Anne Margrethe von Essens död. Hon synes ha dött på 1740-talet (levde ännu 1 sept. 1746); enligt vissa uppgifter skulle han dock ha övertagit skötseln redan dessförinnan. Det blev E., som uppförde den nuvarande huvudbyggnaden på Kavlås (okänd arkitekt). Arbetet påbörjades omkring 1750, men först vid 1770-talets mitt kunde E. inflytta i denna nybyggnad, omkring 100 m. söder om den gamla manbyggnaden, som nedrevs. Från Vartofta herrgård, ett par mil söder om Kavlås, hämtade E. 1750 sin hustru, Anne Charlotte Kruuse, en dugande husmor. – E. anlade 1746 ett alunbruk på Kavlas samt ökade småningom godset med 15–20 gårdar. Sålunda bytte han 1764 till sig Svenstorp i Fröjereds sn (Skarab.). I nämnda socken anlade E. vid Tidan ett manufakturverk, Annefors (uppkallat efter E:s maka), med en plåthammare.

Vad som gjort E. mera bekant är hans framträdande politiska roll på frihetstidens riksdagar, där han blev en av de yngre mösspartiets främste ledare. Hans första riksmöte var 1746–47 års, men först vid riksdagen 1755–56 gjorde han sig bemärkt. Då mössorna vid riksdagen 1760–62 började rycka fram, stod E. i deras avantgarde. Partiets seger 1765 gav honom plats i såväl sekreta utskottet som bankodeputationen. Det var han, som uppsatte bankodeputationens betänkande om växelkontoret, vilket gav signalen till räfsten med de stora hattsinnade stockholmsgrossisterna. Han uppträdde också i fortsättningen med skärpa mot dem, liksom mot riksråden. Sin viktigaste insats gjorde E. i penningpolitiken, varom mera nedan. Sommaren 1766 uppfördes han på riksrådsförslag, men blev ej utnämnd. E:s uppträdande vid riksdagen 1765–66 vittnar »om energi, insikter och hängivenhet till partiets idéer», men var också förenat med hänsynslöshet, förföljelselusta och bitterhet såväl mot slagna politiska motståndare som partivänner, vilka gingo sin egen väg (Stavenow). Före nästkommande riksdag var E. en av partikassans förvaltare och tog ivrig del i valstriden. Riksdagen 1769–70 gick mössorna emot, men självständig som E. var, försvarade han det fallande mössrådet och partiets politik vid föregående riksdag.

Jämte sin vän och meningsfrände, den framstående bruksidkaren och parlamentarikern Clas De Frietzcky (SBL, 10, s. 439 ff.), deltog E. i utarbetandet av 1766 års finansplan, som avsåg att möjliggöra sedlarnas inlösning till nominella värdet (pari), men ledde till 1767 års förödande deflationskris. Både Frietzcky och E. betraktade en realisation, d. v. s. sedelinlösning efter kurs, som en vanärande bankrutt. Det var därför ganska naturligt, att E. inledde det angrepp på Anders Chydenius' penningteoretiska kätterier, som slutade med, att denne uteslöts ur prästeståndet. Vid riksdagen 1769–70 uppträdde E. med »vanlig bitterhet» (Malmström) till den förolyckade finansplanens försvar. Men då han efter mössornas seger 1771 ånyo insattes i sekreta utskottet och banko deputation en, visade det sig, att han liksom Frietzcky tagit lärdom av 1767 års kris. Han understödde dennes realisationsplan, som offrade »fides publica» för »salus publica». I Frietzckys biografi (SBL, 10, s. 445 f.) har det berättats, hur denna åsiktsändring ådrog dem båda den döende Anders Nordencrantz' senila hat och sjukligt besinningslösa angrepp.

En följdföreteelse till de penningpolitiska striderna vid riksdagen 1765–66 var de hätska angreppen på brukssocietetens verkställande organ, Jernkontoret (se Boëthius-Kromnow). De ledande finansmännen hade skaffat sig ett dominerande inflytande i detta och väsentligen givit form åt dess arbete på att styra järnpriset. Det var en vida spridd tro, att storköpmännen missbrukat sin makt i kontoret till penningförstör ande spekulationer. E. delade denna uppfattning men ansåg också, liksom icke blott hattarna i allmänhet utan även flera framstående mössor, bland dem Frietzcky, att brukspatronernas sammanslutning var nödvändig för att upprätthålla järnpriset. E. ingrep därför kraftigt till Jernkontorets försvar och ansågs ha en väsentlig del i, att det räddades. Samtidigt krävde han, att dess verksamhet skulle ställas under effektiv offentlig kontroll, och deltog ivrigt i utarbetandet av det reglemente, genom vilket ständerna sökte omöjliggöra tidigare »missbruk». Då den hotande penningkrisen redan 1766 började inverka menligt på järnhandeln, tog E. initiativet till eh stödaktion i Värmland efter mönstret av Jernkontorets berömda marknadsexpeditioner. Utrustad med rikliga penningmedel av riksbanken sändes E. och Frietzcky till Karlstads marknad och lyckades avvärja det hotande prisfallet. Vid riksdagen 1769–70 sökte E. och hans meningsfränder försvara den medelväg ständerna valt vid föregående riksdag men lyckades ej förhindra Jernkontorets emancipation.

E. hade fått tjänstledighet som kammarherre 1769. Ett visst närmande till den nye konungen ägde rum, då vid början av 1771–72 års riksdag Gustav III lät tillkalla honom som en av mössornas tre representanter vid en underhandling dagen före ständernas sammanträde. Den nådda överenskommelsen (27 juni 1771), som brukar kallas kompositionen, innebar bl. a., att författningen skulle lämnas orörd, inga förföljelser anställas och plats i rådet beredas för några av mössornas män. Vid detta tillfälle visade E. sina bästa sidor. Konungen var nära att av misströstan ge upp, men E. uppmanade honom »att icke tröttna för snart vid ett göromål, som syftade på så mycket gott» och uttryckte en förhoppning, att motståndet skulle övervinnas (E:s journal, anförd av Malmström). En framträdande roll spelade E. i diskussionen om konungaförsäkran. Han talade här för tillmötesgående av de ofrälse ståndens krav. Det blev E. som jämte krigsrådet C. E. Wadenstierna framtvang den slutliga lösningen.

E. deltog i partirådplägningarna sommaren 1772 med anledning av farhågor för en statskupp. I sekreta utskottet föreslog han mot dylikt hot en rad säkerhetsåtgärder, som antogos. Vid statsvälvningen 1772 blev det E., som, jämte löjtnant Dahlcrona, underrättade sekreta utskottet om de alarmerande händelserna på borggården. I utskottet dikterade E. frihetstidens bekanta, lakoniska dödsnotis: »Herr kammarherren baron von E. äskade endast den proposition av herr baron och lantmarskalken, att sekreta utskottet måtte åtskiljas . . . Sekreta utskottet åtskildes.» E. har tydligen insett, att den gamla tiden oåter-kalleligen var förbi. Den 20 aug. begärde han företräde hos konungen, bad att få avlägga eden och att få förrätta sin kammarherretjänst. Konungen svarade: »Jag föredrar ert hedersord och det är mig nog.» Från denna tid drog sig E. tillbaka till Kavlas och levde i stillhet. Han bevistade riksdagen 1778–79 men visade även då största lojalitet mot Gustav III.

Vid riksdagen 1765–66 var E. riddarhusets talesman i den interna frågan om emottagande och introduktion av nyadlade. Genom det massadlande, som skett, gällde det ej mindre än 51 nummer. Särskilt kan man förstå mössornas och därmed E:s reaktion inför familjen Kjerrmansköld, den till livstid dömde bankofullmäktigen Gustaf Kierrmans döttrar och styvson. E. bad lantmarskalken återlämna handlingarna till konungen och bedja honom förskona ståndet från sådana medlemmar, som vanhedrade konungen, riket och adeln. Socialpolitiskt var E. i själva verket en vidsynt man, vilket bl. a. framgår av hans reaktion, då man föreslagit att införa en »noblessenation» vid Uppsala universitet. E. anmärkte skarpt på förslaget, förbjöd sina söner att inträda i en sådan, om den komme till stånd, och framhöll, att det vid universitetet endast skulle tas hänsyn till »dygd, snille och flit». Man skulle ej i onödan reta den medfödda avunden, och sönerna borde påminnas om, hur tydligt fläckar synas på vitt. Ett brev 1778 till sonen Hans Henric synes i sina religiösa, vändningar icke vara konventionellt, utan uttryck för personlig känsla.

Frietzcky har givit ett omdöme om sin gamle vän E.: han »var en förståndig och ärlig man, som talte med styrka, utan att ha den intagande talegåvan. Blev aldrig surprenerad, men förstod alltför väl att draga parti av mottalarens misstag och svaghet; ägde i synnerhet mycket skicklighet att styra och ställa sakerna och göromålen och mycken influence, så på klubbar som sammanträden, uppå de andre ståndens ledamöter, som kände dess fasta karaktär och att han ej ägde den minsta personella avsikt eller egennytta». Politiskt har Malmström karakteriserat E. som mössornas »kanske bästa man»,, och Heckscher har efter sin granskning av hans och Frietzckys penningpolitik räknat dem till tidens redligaste och modigaste politiker. Ett vackert vittnesbörd om E:s personlighet lämnar också fd. huspredikanten på Kavlås, prosten N. Wennerdal i sin skildring till C. L. Kämpe (fd. informator på gården) av E:s sista stunder och död. 

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Papper efter E. och rörande hans egendomar finnas i Kavlås arkiv.. E:s journal från början av 1771 års riksdag finns i avskrift (sign. F 379) i Uppsala univ.-bibliotek, liksom några andra papper rörande honom; några strödda brev från E. finnas även i Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Memorial i riksdagen 1755 (Sveriges ridderskaps ock adels-riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 19 (1923), Bil., s. 29 ff.)

Källor och litteratur

Anförda handlingar i UB. – Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll från och med år 1719, bd 16, 17, 19 (1902–04, 1906, 1923); [D. Tilas], Utdrag af landshöfdingen m. m. friherre Tilas's egenhändiga dagbok vid riksdagen 1769–70 (Handl. rör. Skandinaviens hist., 16, 1831). – B. Boethius' & Å. Kromnow, Jernkontorets historia, 1 (1947), s. 577–580, 583, 604, 608, 611 f.; P. J. Edler, Om börd och befordran under frihetstiden (1915), s. 205 f., 209, 212 f., 218, 227, 232, 252; E. von Essen, Forna tiders Essar (1934); F. A. von Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 3 (1869), s. 111, och 4 (s. å.), s. 83, 86, 89, 95, 98; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 40–42„ 44, 46, nationaluppl. (1904) ; A. Grape, Ihreska handskriftssamlingen i Uppsala universitets bibliotek, 1 (1949), s. 141; E. F. Heckscher, Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa, 2: 2 (1949); G. Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg (1952) ; Å. Kromnow, se B. Boethius; M. Lagerquist, Rokokomöbler (1949); L. Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); B. V: son Lundqvist,. Falköpings historia, 2–3 (1946); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 4–6, 2:a uppl. (1899–1901); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:» regering, 1 (18S5); G. Schauman, Biografiska undersökningar om Anders Chydenius (1908); L. Stavenow, Fredrik Ulrik von Essen (Nord. familjebok, 2:a uppl., 7,1907); Sveriges riksbank 1668–1918, del 2, 3:1–2 (1919, 1920); H. Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s. 277; P. Wieselgren, Essen, ett tillägg till Palmblads biographiska lexicon (1855).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Ulric Essen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15496, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15496
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Ulric Essen, von, urn:sbl:15496, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-09.