Otto August Cronhielm

Född:1800-02-10 – Linköpings Sankt Lars församling, Östergötlands län (i Ryd)
Död:1834-09-09 – Stockholms stad, Stockholms län

Artilleriofficer, Riksdagsman


Band 09 (1931), sida 201.

Meriter

4. Otto August Cronhielm, den föregåendes sonsons sonson, f. 10 febr. 1800 på Ryd i S: t Lars socken, d. 9 sept. 1834 i Stockholm. Föräldrar: majoren greve Karl Emil Cronhielm och friherrinnan Hedvig Ulrika Boije af Gennäs. Kadett vid Karlberg 29 sept. 1815; gjorde sjöexercisexpeditionerna med »Svalan» 1816 och 1817; extra korpral 1818; utexaminerad från Karlberg 22 sept. 1819; underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente 26 okt. 1819; erhöll sergeantslön 16 nov. 1819; löjtnant vid sjöartillerikåren 11 jan. 1825; ledamot av taxeringskommittén i Stockholm, första gången 1828; deltog i riksdagarna 1828—30 och 1834; notarie vid ridder-skapet och adelns kansli under riksdagen 1828—30; ledamot av riddarhusdirektionen 1830; revisor i Göta kanalbolag 1833; ordförande i Klara sundhetskommitté 1834; riksgäldsfullmäktiges ordförande! 29 aug. 1834.

Gift 12 jan. 1828 med Sofia Vilhelmina (von) Waldau, av tysk adel, f. 28 dec. 1803 i Stockholm, d. 6 apr. 1873 därstädes, dotter till kamreraren i amiralitetskollegium Georg Emanuel (von) Waldau:

Biografi

C. erkände offentligen vid ett ryktbart tillfälle kort före sin död den stora tacksamhetsskuld, vari han stod till den Bernadotteska dynastien: det var den, han var skyldig allt vad han ägde, dvs. sin uppfostran och »den lilla bildning», han kunnat förvärva. Av allt att döma stod C. särskilt i ett nära vänskapsförhållande till kronprins Oskar. Den översättning av Carrion-Nisas' historia om krigskonsten, som C. utgav (1828), dedicerades till kronprinsen, den sades i företalet vara tillkommen på dennes befallning och med hans understöd, ett förhållande, som ytterligare ökade anledningarna till »den livliga enskilda tacksamhet», vari översättaren sade sig stå till den höge beskyddaren. Det nämnda arbetet är emellertid icke endast en översättning, utan innehåller därjämte en hel del självständigt utarbetade anmärkningar och förklaringar rörande gångna tiders krig, bataljer och fältherrar ävensom redogörelser för åberopade författare, och det vittnar om grundliga studier och intensivt arbete. Ett annat bevis för att C. var en energisk och självständigt arbetande officer är, att han anställde försök att enligt en ny uppfinning antända minor, för vilket han tilldelades ersättning med 89 rdr 32 sk. (1834).

Det var emellertid icke på det rent militära området, som C. kom att under sin korta levnad skaffa sig ett berömt namn. Hans bana blev i främsta rummet politikerns. C: s debut som offentlig person var, då han — jämte excellensen frih. K. J. Bonde, kanslirådet P. A. Wallmark, generaladjutanten J. Lefrén m. fl. — tog initiativet till den insamling för de upproriska grekerna, som startades 1826 och ledde till bildandet av Grekvännernas sällskap. C. författade det upprop om medelinsamling, vilket publicerades i tidningarna (3 maj 1826). Tidpunkten att »giva en hjälpande hand åt ett folk, som kämpar för sin frihet», var också — heter det karakteristiskt nog i uppropet — väl vald, ty man gick här i Sverige just i väntande dagar på »den lyckliga händelse, som måhända ytterligare skulle befästa vår egen och våra efterkommandes lycka, genom förökandet av ett älskat konungahus». Samma dag som uppropet offentliggjordes, föddes också kronprinsparets äldste son, prins Karl, och under jublet däröver tecknades grundplåten till grekinsamlingen.

Den kombination av militärt yrkesintresse, rojalism och sympatier för tidens frihetsrörelser, som sålunda tidigt gav sig till känna hos C, satte också i mångt och mycket sin prägel på hans politiska framträdande under de två riksdagar, han såsom riddarhusledamot bevistade. På den första av dessa, 1828—30, inkräktades visserligen hans verksamhet såsom riksdagsman av den tjänst, han innehade vid riddarhuskansliet, men redan nu röjde han genom sitt mångsidiga intresse, sin sakkunskap och sin rikt, nästan alltför ymnigt flödande talegåva, att han var en politisk personlighet utöver de vanliga måtten. Särskilt vid två tillfällen väckte C. uppseende under denna riksdag. Det ena var, då han motionerade om en riksens ständers faddergåva åt den nyfödde arvfursten, hertigen av Östergötland (30 jan. 1829), en motion, som han emellertid nödgades återtaga, sedan konungen å sin sonsons vägnar förklarat sig icke vilja mottaga den erbjudna gåvan. Det andra tillfället var, då C. vid behandlingen av den nya bevillningsstadgan med ledning av erfarenheter från arbetet i taxeringskommittén för Stockholm under bifall framställde skarpa anmärkningar mot bevillningsmålens handläggning hos kammarrätten. I ett annat memorial riktade C. en amper kritik mot att sockenstämmorna beskattade medborgarna, oaktat beskattningsrätten tillhörde riksens ständer allena, och yrkade i anslutning till en del inom kommunallivet gängse privaträttsliga uppfattningar, att endast de, som voro närvarande vid sockenstämmorna, skulle anses bundna av vad som beslutits i sådana ärenden. Därjämte påyrkade han en inskränkning i kyrkorådens disciplinära myndighet men lyckades härvid endast uppnå förbud för kyrkoråden att ådöma stockstraff. Det folkligt humanitära intresse, som här röjer sig, framträder också i den iver, varmed C. på denna riksdag liksom även sedermera tog till orda för folkbild-ningens förbättring. Han var en övertygad anhängare av den s. k. växelundervisningsmetoden och föreslog i en motion, att fattigskolor enligt denna metod skulle upprättas vid rikets universitet och att de blivande prästerna där skulle inhämta och, såsom villkor för prästvigning, visa sig nödtorftigt behärska ifrågavarande metod. »Endast genom upplysningens tilltagande» — yttrar C. i detta sammanhang — »kan man hoppas annalkandet av de sköna tider, då medborgarnas förtroende, ej födseln eller det ämbete man innehar bestämmer representantens kall.» Samma varma tonfall, som ljuder i denna deklaration, lät C. höra, då det gällde anslagen till rikets försvar. Här kunde han icke vara med om någon avprutning, ty — sade han — »mitt fäderneslands självständighet, beroende till stor del därav, att armén sättes i tillstånd att kunna gå i fält, fordrar, att man i första rummet oavkortat beviljar dessa anslag». I denna fråga stod C. i motsats till K. H. Anckarsvärd, och överhuvud kan det sägas, att han på denna sin första riksdag trots sin i allmänhet reformvänliga hållning stod tämligen fri gentemot den av Anckarsvärd representerade oppositionen.

Under de fyra år, som förflöto mellan den nu behandlade riksdagen och den därpå följande, deltog C. i en mångfald allmänna värv. Bl. a. framlade han som revisor i Göta kanalbolag på bolagsstämman 1833 en berättelse om Motala verkstad och dess förvaltning, vilken innehöll åtskilliga grava anmärkningar särskilt mot den ekonomiska skötseln och framkallade en indignerad protest av en bland kanalbolagets ledande män, kommerserådet B. H. Santesson. Tydligt är, att C. genom sitt arbete på olika områden skaffade sig anseende som en ovanligt dugande och rivande kraft och även lyckades få förbindelser på olika håll, såväl inom den högre administrationen, där bl. a. överståthållaren J. V. Sprengtporten nämnts såsom hans beskyddare, som inom pressen, där särskilt Dagligt allehandas redaktör V. F. Dalman kom att bli hans trogne vän och vapenbroder. Man har även i hans utveckling spårat inflytande av Fr. B. von Schwerin, vars »bäste lärjunge» han kallats. C: s politiska åskådning utformades också till allt större överensstämmelse med den under 1830-talets första år starkt frambrytande liberalismen och oppositionen mot det rådande regeringssystemet. Därmed är bakgrunden given till den lysande roll, han kom att spela under den första delen av 1834 års riksdag.

Redan vid riksdagens början, då en deputation skulle avgå från riddarhuset för att hälsa de andra stånden, krävde C. i ett stort anförande mera allvar och substans i ståndens ömsesidiga hälsningar till varandra — ett försök alltså att skapa en form för politiska meningsyttringar av den engelska adressdebattens allmänna principiella räckvidd (24 jan. 1834). Alltifrån detta ögonblick gick det ingen debatt av någon betydelse, utan att C. både en och flera gånger lät höra sin stämma. Bland hans motståndare beskärmade man sig icke sällan över hans nit i diskussionerna, såsom då en tidning (Göteborgs dagblad 14 juni 1834) med adress till C. talade om »det braskande riksdagsmunvädret», eller då den bekante Ludvig Boije i en av sina vanliga spetsigheter mot C., som för övrigt var hans systerson, ordade om »vissa unga mäns långa tal», eller då August von Hartmansdorff i sina almanacksanteckningar ibland nedskriver, att han »snäst» den talträngde greven. Den, som opartiskt söker följa gången av C: s verksamhet vid denna riksdag, torde emellertid snarare känna sig böjd att instämma i hans beundrares lovord över sakligheten, den naturliga lättheten att uttrycka sig och livfullheten i framställningen. Man kan ej heller underlåta att beundra vitaliteten och mångsidigheten. Som prov härpå må blott nämnas några av de frågor, han skänkte sitt intresse. Han motionerade bl. a. om växelundervisningens införande, undervisning i grundlagarna vid universiteten, säkerhetsanordningar på ångfartyg, och Trollhätte kanals ombyggnad. Under debatterna uttalade han sig t. ex. för biskopsämbetenas avskaffande, för den civila lagreformens forcerande och för utsträckning av judarnas rättigheter — det senare »oaktat den motvilja, han erkände sig tidigare» ha hyst mot dessa människor (10 maj 1834).

Mest lade dock C. in sin själ i de stora politiska principfrågor, som dominerade vid denna riksdag: oppositionens angrepp på ministären, statsrådets ansvarighet, tvisten om regeringens och riksdagens maktområden. »Då jag inträdde på detta rum», yttrade C. vid ett tillfälle, »föresatte jag mig att tala sanningens språk, med avläggande av alla konsiderationer, som tillhöra människolynnet.» Den demokratiska statsläran hade han helt tillägnat sig: då i ett utskottsutlåtande talats om »koncessioner», som regeringen gjort till folket, opponerade sig C. mot detta uttryck, »emedan alla de rättigheter, regeringen äger, har hon fått av detta folk». Energiskt uppträdde han mot tanken att giva konungen andel i banklagstiftningen, vilken enligt regeringsformen var riksdagens ensak, och erinrade som exempel på vådan av dylika koncessioner till konungen om indragningsmakten över tidningarna, vilken ursprungligen endast avsetts att vara tillfällig (11 mars 1834). Riksdagens ensamrätt att bestämma över statens inkomster och utgifter var C: s ögonsten. I en motion påkallade han en undersökning om den s. k. tolagen i städerna, vars laglighet hän ifrågasatte med hänsyn till svenska folkets rätt att sig självt beskatta. Då frågan uppstod, huruvida K. M: ts sanktion erfordrades till ett riksdagens beslut om förändring av de ordinarie inkomsttitlarna — det gällde mantalspenningarna — förfäktade C. den meningen, att skatteregleringen helt var riksdagens sak, varmed konungen ej ägde att befatta sig (28 apr. 1834). Att regeringen sedan sista riksdagen gjort diverse utgifter på egen hand, stämplades av C. som »en mindre grannlagenhet mot den andra statsmakten». Han saknade icke sinne för riksdagens möjligheter att, som det i en senare tid uttrycktes, »gouvernera med budgeten». Vid debatten om andra huvudtiteln (26 maj 1834) förklarade han rent ut, att inga nya anslag borde beviljas, innan rådgivarpersonalen erhållit decharge och det sålunda var utrönt, huruvida den ägde nationens förtroende eller icke. Vid samma tillfälle karakteriserade han styrelsens medlemmar såsom »vacklande, tvehågsne, kraftlöse och oduglige, kvarhållande samhället stationärt», och han ansåg det som representantens ovillkorliga skyldighet att så högt uttala behovet av ett ombyte, att »eko därav skall genljuda ända upp i de kungliga salarna». Det var upptakten till C: s berömda anförande i dechärgedebatten 1 juli 1834, vilket blev hans otvivelaktigt största parlamentariska insats. Närmast har talet formen av en kritik av konstitutionsutskottet, som framställt några få och obetydliga anmärkningar i stället för att granska och bedöma styrelsesystemet i dess helhet. C. upptager nu detta till kritik och uppräknar regeringens underlåtenhetssynder och missgrepp: bristande intresse och initiativ beträffande representationsfrågan, lagreformen, domstolsväsendet, uppfostringsväsendet, skatteväsendet och skjutsväsendet, godtycklig användning av indragningsmakten, personliga konsiderationer vid befordringar, efterlåtenhet mot underslev inom administrationen osv. Efter att hava anspelat på ett inkonstitutionellt sidoinflytande från personer utanför rådkammaren drager C. upp en skillnad mellan de olika rådgivarna: somliga, t. ex. Poppius och Åkerhielm, fritagas uttryckligen från klander, andra åter, såsom Rosenblad, Mörner, Lagerbielke och Wetterstedt, utsättas för beslöjad men genomskinlig och delvis ytterst vass kritik med hänsyn både till sin politiska karaktär och sin livsgärning. C. tillbakavisar de insinuationer, för vilka han varit utsatt angående sina motiv: han har icke handlat av enskild hämndlystnad, icke på grund av felslagna förhoppningar, dåliga affärer eller begär att komma sig upp. Tidningarnas nästan hänförda uttalanden visade, att hans tal väckte en utomordentlig uppmärksamhet och vann stark resonans. C. »tillhörde dagens triumf», skriver Aftonbladet; »sakrikheten i den skildring, han uppdrog av de förflutna fem årens regeringssystem och de särskilda rådgivarnas statsmannaegenskaper, jämte hans naturliga lätthet att uttrycka sig, som, ehuru oprydd av alla retoriska figurer, vid flere tillfällen och i synnerhet på slutet var verkligt inspirerad, ådrog sig under 2 1/2 timmar den mest spända uppmärksamhet, och tårar syntes i en och annan känslig åhörares ögon, särdeles på läktaren.» Till och med M. J. Crasenstolpe, som eljest är allt annat än välvillig mot C, säger om denna C: s oration, att den »alltid kommer att intaga ett utmärkt rum bland dem, som göra heder åt riddarhusets förhandlingar».

Helt oppositionsman var C. dock trots allt icke. Detta visade sig t. ex. i hans hållning till den vid denna tid aktuella Lindebergska affären. Då på riddarhuset framkom förslag om avsändandet av en deputation till K. M:t för att uttrycka ridderskapet och adelns förtrytelse över kapten Anders Lindebergs inlagor, avstyrkte C. visserligen förslaget men uttalade samtidigt sitt djupa ogillande av vad han hört om skrifternas innehåll och sin övertygelse, att konungen även utan deputation skulle känna sig förvissad om det svenska folkets trohet (10 apr. 1834). Då detta uttalande föranledde Aftonbladet till en spetsig anmärkning om opåkallade »tillgivenhetsförsäkringar» och popularitetsjakt, svarade C. ganska skarpt (Aftonbladet 14 apr.), att »hans åtgärder som offentlig man alltid skola befinnas osminkade av allt gunstlingsbegär såväl från högsta maktens sida som från deras, vilka under namn av opinionens organer söka nedsmutsa dem, som icke i allo och blint följa deras för tillfället yttrade övertygelser». I brev till Anders Lindeberg personligen uttalade C. bestämt sitt ogillande av vissa ställen i hans skrifter, som »vittna om antingen för mycken hätskhet eller för mycken svärmiskhet», och han avböjde Lindebergs propos om något slags parlamentariskt inskridande till hans förmån (11 juni). Även i C:s stora inlägg i dechargedebatten sken det här och där igenom, att oppositionsmannens heta känslor dämpades av hans inneboende rojalism. C. sade sig ej höra till dem »som vilja sönderbryta eller vinna allt på en gång», och han deklarerade sig som övertygad anhängare av den konstitutionella monarkien och en stark regering. Slutorden i hans tal formade sig till en friboren mans varma vädjan till den åldrige konungen. »Det är», slutade han, »under Karl XIV Johan, som de nödvändiga och väl avvägda reformerna måste ske, och det är under hans älskade son, som de böra stadfästas och utvecklas. Jag önskar, att denna sanning ofta blivit och ofta måtte bliva framsagd inom konungens konselj.»

Tydligast visade sig emellertid C: s självständighet i förhållande till oppositionens ytterlighetsmän i försvarsfrågan. Då det gällde rikets säkerhet, finge det enligt C. endast råda en mening. Särskilt ivrade han för sjöförsvaret. Han var av den åsikten, att »vi, om vi äro eniga, alltid kunna försvara oss mot vår östra granne», men det endaimedlet härför vore en flotta av mindre fartyg, ty »vi böra vidhålla våra förfäder vikingarnas stridssätt och i vår skärgård möta våra fiender» (28 maj 1834). Vad beträffar försvarsorganisationen, kan C. sägas ha varit en av pionjärerna för den allmänna värnpliktens grundsats. »Det är en fördel för nationalförsvaret», yttrade C, »att soldaten ej är soldat längre än han därtill behöver bildas»; han hoppades, att »vi måtte komma därhän, att var och en känner sin plikt att ingå i nationalförsvarets leder» (24 maj), och han påyrkade ett helgjutet regeringsförslag, gående ut på ren nationalbeväring och reducering av den indelta armén (27 maj). Vid ett av de sista tillfällen, då C. uppträdde på riddarhuset (15 aug.), gällde det regeringens anslagskrav till arméns materiel. C. beklagade planlösheten i regeringens anslagskrav och kritiserade skarpt det rådande s. k. centralförsvarssystemet: »Under det att man uppför en dyrbar fästning mitt i hjärtat av riket, dit en fiende aldrig kan hinna, utan att landet är förstört och vår självständighet förspilld, lämnar man vår huvudstad alldeles obefästad... Det är likväl ingen obekant sak, att Åland, denna förstad, till Stockholm, liknar ett rustat läger.» Trots sin kritiska syn på regeringens försvarspolitik ansåg sig C. emellertid böra »för denna gång» tillstyrka de begärda anslagen, en hållning, som på liberalt håll (V. F. Dalman i debatten och Aftonbladet 22 aug.) påtalades såsom innebärande en inkonsekvens.

Att C: s verksamhet under riksdagen 1834 skaffat honom personlig aktning och en stark position inom skilda läger, visade hans val till riksgäldsfullmäktiges ordförande (29 aug.) med ett rösttal, som röjde ett betydligt avfall från den vanliga riddarhusmajoriteten (enligt Hartmansdorffs uppgift var det excellensen greve Karl De Geer, som lanserat C. till denna post). C. hade härigenom fått ett säkert levebröd och en för hans begåvning och intressen synnerligen lämpad sysselsättning även mellan riksdagarna. Men hans dagar voro räknade. Hans hälsa torde aldrig ha varit stark — en gång berättade han, att han under sina Karlbergsår nästan ständigt varit ansatt av frossa. Under den svåra koleraepidemien på sensommaren 1834 tog C. som ordförande i Klara församlings sundhetskommitté med sin sedvanliga energi itu med arbetet för farsotens bekämpande. Ett vittnesbörd om hans nit var hans översättning av W. Stevens broschyr, innehållande anvisningar rörande sjukdomens behandling, ett annat var den skarpa klagoskrift mot polismästaren K. U. Nehrman, som han ingav till överståthållarämbetet (publicerad i Aftontidningen 25 aug.) och som innehöll hårresande skildringar av polismästarens uraktlåtenhet att vidtaga skyddsanordningar mot den härjande farsoten. Det dröjde icke länge, förrän C. själv drabbades av densamma; han övervann visserligen det första anfallet och kastade sig på nytt in i sitt arbete men erhöll recidiv och avled (9 sept.). »Vi ha icke känt någon man inom samhället, av vilken fäderneslandet ägt så mycket att hoppas som av C», skrev Dalman i sin gripande nekrolog i Dagligt allehanda, och om också hans minnesord delvis få skrivas på den personliga vänskapens konto, så överensstämma de i det hela med andra vittnesbörd och uttrycka nog vad man allmänt kände. Man sörjde icke blott en offentlighetens man, som plötsligt ryckts bort från en sällsynt lovande bana, utan även en människa med ett osedvanligt älskvärt och vinnande väsen. »Vi hava ej känt någon, som icke saknar honom, och icke någon, som känt honom, vilken icke också älskat honom», sades det i Stockholms dagblad, som för övrigt ingalunda delade C:s politiska åsikter. En nutida historiker har kallat C. :»en av de klokaste, vederhäftigaste och mest sympatiske riddersmän, som någonsin opponerat i den svenska riksdagen», och i honom funnit »ett ämne till en sådan ledare, som just adelsoppositionen behövde, ett ämne till en stor svensk parlamentariker» (Granström). Vid begravningen igångsattes en insamling för resandet av en gravvård över C. ävensom för bestridandet av hans minderåriga döttrars uppfostran. Båda syftena nåddes tack vare bidrag från skilda håll, bl. a. från kronprins Oskar, och 21 maj 1835 avtäcktes C: s minnesvård på flottans kyrkogård å Djurgården. Den utgjordes av ett grekiskt kors av tackjärn med inskriptionen: »Åt representanten och medborgaren av svenske medborgare».

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Upprop om medelinsamling för de upproriska grekerna (publicerat i olika tidningar 3 maj 1826). — Riksdagsmotioner vid riksdagarna 1828—1830 och 1834. — Klagoskrift mot polismästaren K. U. Nehrman (publicerad i Aftontidningen 25 aug. 1834).

Översatt: [M. H. F. E. de] Carrion-Nisas, Försök till en allmän historia om krigs-konsten, dess ursprung, framsteg och förändringar ifrån europeiska staternas början till närvarande tid. D. 1* Sthm 1828. (4), 4, XXIV, 636, (l)s., 9 pl. [Med utförligt register och anmärkningar av övers.] — W. Stevens, Beskrifning på ett enkelt och hittills med största fördel nyttjadt sätt att behandla asiatiska choleran. Sthm 1834. 24 s. (Sign. O. A. C.)

Källor och litteratur

Källor: Brev av C. i autograf samlingen och till P. A. W allmark, KB; krigsexpeditionens diarier samt Aug. von Hartmansdorffs almanacksanteck-ningar och C:s brev till densamme, RA. — Riddersk. o. adelns riksdagsprot.; samtida tidningar, särskilt Aftonbladet och Dagligt allehanda; O. Alin, Carl Johan och hans tid, 1 (1881); I. Andersson, Oppositionen och ministeransvarigheten (1917); M. J. Crusenstolpe, Skildringar ur det inre af dagens historia: De närvarande (1836); [W. F. Dalman], Några anteckningar från våra ståndsriksdagar, 2 (1874); P. O. Granström, Adresser och adressdebatter i den sv. parlamentarismen (1917), s. 120—125, 142; dens. Om riksdagssession under pest och örlig (Göteb. högskolas årsskr., 1915), s. 53; C. Hallendorff. Grek- vännernas sällskap (Sv. dagbladet 13 juni 1924): C. Hulthander, Biogr. anteck- rungar fran Carlberg 1792—1892 (1892); C. Lundin & A. Strindberg, Gamla 6tockholrn,,(1882); H. Wieselgren, Lars Johan Hierta (1880).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto August Cronhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15679, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2022-07-02.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15679
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto August Cronhielm, urn:sbl:15679, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2022-07-02.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se