Meriter

3. Salomon Cronhielm, den föregåendes broder, son till C. 1, f. 1666, d. 24 febr. 1724 i Stockholm. Kammarpage hos Karl XI; företog en utländsk studieresa 1690—92 och en resa till Spanien för inköp av hästar till konungens stall 1693—94 (erhöll pass. 4 apr. 1693); kammarherre sept. 1694; deltog i riksdagarna 1697 och 1713—14 och var vid den senare ledamot av sekreta utskottet och dess besvärsutskott; stallmästare 3 nov. 1698; landshövding i Närke och Värmland 12 aug. 1707; ordförande i bergskommissionen i Värmland 17 apr. 1711; beordrad att bevista kommissionen för utgallring av hästar vid Strömsholms och Kungsörs stuterier 8 nov. 1711; ledamot av kommissionen för besiktning av stuterierna vid Kungsör och Strömsholm samt K. M:ts livstall i Stockholm 4 dec. 1711; ombudsråd och chef för handelsexpeditionen 2 jan. 1714; överstallmästare 18 juni 1717; riksråd 29 apr. 1719; greve 31 dec. 1719.

Gift 10 sept. 1695 med friherrinnan Charlotta Sparre, f. 28 juli 1661, d. 9 febr. 1724, dotter till riksrådet, riksjägmästaren och överståthållaren friherre Axel Karlsson Sparre till Sundby.

Biografi

Samma intresse, som Karl XI visat för Gustav Cronhielms uppfostran, kom även dennes bröder till del. När Salomon tillsammans med sin yngre broder Johan företog sin utländska edukationsresa, var det under konungens personliga inseende och med bidrag ur hans handkassa. Om resans förlopp får man några detaljer i faderns dagbok. Längsta tiden tillbringades i Paris. Karl XI: s uttryckta önskan, att de båda bröderna under prins Fredrik skulle göra kampanjen i Italien, synes åtminstone Salomon trots faderns allvarliga förmaningar icke ha efterkommit. Däremot torde man kunna antaga, att han tagit fasta på uppmaningen att under sitt uppehåll i Paris göra sig väl informerad i ridkonsten. Det gällde nämligen ett område, åt vilket han under sitt senare liv skulle ägna ett stort intresse. På nyåret 1692 var C. åter hemma i Sverige.

Det dröjde dock icke länge, förrän C. på nytt gav sig ut på en långresa, denna gång i ett direkt tjänsteuppdrag. Det gällde inköpandet för konungens räkning av ett antal spanska hästar. C. erhöll sitt pass 4 apr. 1693. Resan gick även denna gång över Paris, där Johan Palmqvist var honom till god hjälp. I slutet av juni var han i Bordeaux, där han sammanträffade med stallmästaren Gustav Hård, som närmast hade ansvaret för uppdragets utförande. Den 14 juli voro resenärerna framme i Madrid. Sedan ärendet icke utan svårighet uträttats, anträddes hemresan. Från Paris fick C. ensam leda den säkerligen ganska besvärliga hemtransporten. Först på nyåret hade man hunnit fram till Pommern, där generalguvernören Nils Bielke på allt sätt underlättade genomresan, och 23 maj kunde konungen taga sina spanska hästar i ögonsikte. Karl XI har icke glömt att annotera händelsen i sina almanacksanteckningar, och han har gjort det med synbar förtjusning. Episoden — hur obetydlig den i och för sig må vara — blev tydligen av en viss betydelse för C: s karriär. Konungen och han hade funnit varandra i ett gemensamt intresse, och därmed förmedlades även det personliga förhållandet dem emellan; icke många månader senare utnämndes C. till konungens kammarherre, och året därefter stod änkedrottningen för bröllopet mellan C. och hennes egen kammarjungfru friherrinnan Charlotta Sparre. Det firades på Gripsholm i närvaro av hela det kungliga hovet och en stor del av rådet. Under Karl XI :s sista år tillhörde C. konungens närmaste personliga umgänge.

C: s tidigt visade hippologiska intresse är även från hans senare levnad på mångahanda sätt betygat. Härom vittna utom en del tillfälliga uppdrag utnämningarna till stallmästare 1698 och slutligen till överstallmästare 1717. Stallmästareutnämningen tillkom i samband med ett särskilt initiativ från C: s sida. Fullmakten motiverades med, att C. erbjudit sig att av egna medel i Stockholm upprätta en akademi för ungdomens undervisning i ridning, eftersom konungen av vissa orsaker för framtiden icke kunde tillåta dylik undervisning i sitt eget stall. För ridhusets uppförande anhöll C. hos magistraten att få inköpa en tomt på Brunkeberg, belägen ovanför hovkamrer Karl Adlerfelts gård. Året därpå, 5 maj 1699, tillerkändes den nya ridskolan särskilda privilegier av K. M:t. Det skulle hädanefter icke vara någon annan efterlåtet att undervisa i ridkonsten eller rida någon annans hästar, utan detta skulle allenast få ske i C: s »anlagde beridarescuola». Vidare fastställdes taxan för ridundervisning till 10 rdr i månaden eller 100 rdr om året och för dressyr av hästar till 2 rdr pr månad.

Det första decenniet av Karl XII: s regering synes C. för övrigt ha tillbringat i relativ overksamhet i väntan på en placering nå ämbetsmannabanan. C. hade länge varit lovad ett landshövdingedöme, och när utnämningen 1707 kom — det blev Närke och Värmlands län — skedde det genom konungens personliga ingripande och med förbigående av den kandidat, för vilken Ulrika Eleonora lagt sig ut. Karl XII ansåg sig infria en gammal hedersskuld, eftersom den utnämnde hos hans fader varit »i mycken gunst». Under sin sjuåriga landshövdingetid hade C. att fylla de många maktpåliggande värv, som under de stora krigsåren åvilade en lokal förvaltningschef. Det gällde här som på andra håll indrivandet av de tunga krigsgärderna och kontributionerna, kompletterande och uppsättande av regementen, allehanda mönstringar, allmogens övande i vapnens bruk m. m. C. utvecklade stor energi och skicklighet men gjorde samtidigt allt för att så mycket som möjligt skona sin provins. Bekant från denna tid är den episod, då C. 1709 vid danskarnas infall genom sitt behjärtade ingripande i hast lyckades samla ihop en bondehär till det på trupper blottade Värmlands skydd. Överhuvud intog det C. anförtrodda länet genom sin gränslinje till Norge en utsatt ställning. Från år 1709 voro särskilda trupper stationerade i Värmland till gränsens skydd. Underhållet av dessa ålade allmogen tunga bördor. C. förklarade i en skrivelse av 15 mars 1711, att länet härigenom blivit »totaliter ruinerat». Bönderna trycktes hårt av inkvarteringen; bergslagen, som var särskilt känslig för konjunkturväxlingar, hade det allra svårast. Förtjänsten för bönderna av körslorna därstädes gick även förlorad, då man nu i stället måste ägna sig åt gärdens fram-forslande till magasinerna. Med största oförskräckthet verkade C. genom upprepade hänvändelser till konungen och rådet för lättandet av allmogens betryckta ställning. Han yrkade på defensions-truppernas hemsändande, då enligt hans mening allmogen nu var så väl excercerad, att den jämte de vid gränsen indelade ordinarie kompanierna skulle kunna uppehålla fienden, tills länets övriga manskap hann komma till hjälp. Skulle defensionstrupperna bibehållas, borde åtminstone de angränsande landskapen även bidraga till deras underhåll. C:s orädda uppträdande ledde till häftiga kontroverser med fälttruppernas befälhavare generallöjtnant K. G. Mörner. Inför regeringen i Stockholm växlade de skarpa inlagor. Regeringen ansåg sig böra ålägga landshövdingen att genom uttryckliga order betaga allmogen den tanken, som voro de icke förbundna att efterkomma befälhavande generalens befallningar. Betecknande för C: s rakryggade hållning är hans svar på regeringens erbjudande att till underlättande av en förlikning med generallöjtnant Mömer låta förstöra, vad som kunde ha förekommit av anstötliga uttryck i den första skriftväxlingen. C. förklarar sig vilja stå vid sina ord och anhåller, att vad han i sina skrifter anfört »må varda behållet och ej kasserat». I viss mån vann han även beaktande hos regeringen för sina synpunkter på gränsförsvarets organisation.

I samband med 1713 års kansliordning utnämndes C. till ombudsråd och chef för handelsexpeditionen. På denna post kom han att stå i skuggan för sina mera betydande kolleger L. Fahlström och K. Feif. Under C: s expedition hörde utom handelsmål även ecklesiastika ärenden. En del av de viktigaste handelsärendena fråndrogos emellertid C, därigenom att upphandlingsdeputationen ingrep på detta område. Ett rätt stort antal rapporter till Karl XII från C. i hans verksamhet som ombudsråd äro bevarade i riksarkivet, men de äro icke av något större intresse, ehuru de ge en del glimtar från Stockholm under de svåra krigsåren.

Vid Karl XII: s död befann sig C. med sin avdelning av kansliet i Uddevalla, sedan han den närmast föregående tiden varit sysselsatt med uppgifter, som ålågo honom i hans nya egenskap av överstallmästare. Han erhöll nu regeringens befallning att uppsända sitt kansli till Stockholm, medan han själv skulle stanna kvar för att i samråd med fältmarskalken K. G. Rehnschiöld vidtaga nödiga åtgärder för transporten av konungens lik. Annandag nyår kunde man bryta upp från Uddevalla. Vid processionen genom städerna gick C. närmast framför konungens kista.

Regeringsskiftet ställde C. i en brydsam situation. Genom 1719 års regeringsform miste han båda sina innehavda ämbeten. Ombudsrådsinstitutionen avskaffades och likaså överstallmästarämbetet, vars uppgifter i stället lades under överstemarskalken. Då C. ekonomiskt var beroende av sin statstjänst, nödgades han vända sig till regeringen med anhållan om någon ersättning härför. I sin supplik av 14 maj 1719 erinrar han om att han tjänat drottningens fader, så att denne på sitt yttersta anbefallt honom och hans välfärd till hela det kungliga husets omvårdnad och ihågkommande och att han sedan även tjänat hennes broder. Som landshövding förmodade han sig ha vunnit hela provinsens kärlek och vänskap och såsom ombudsråd alla vederbörandes »approbation, vänskap och goda omdöme». Han anhöll därför att få återgå till sin förra landshövdingepost, som nu var ledig efter riksrådet Klas Ekeblad. C: s ansökan blev icke bifallen, men han insattes i stället i rådet. Här kom han att spela en mycket liten roll, säkerligen framför allt beroende på tilltagande sjuklighet. Redan tidigare hade han för ett gallstenslidande nödgats företaga upprepade brunnsresor, särskilt till Medevi, och i en förteckning på rådsherrarna från 1723 omtalas C. som »en mycket sjuklig herre». Han avled året därpå och kom alltså endast att uppleva frihetstidens första genombrottsår. Några större insatser i den nya epokens statliga arbete, i stil med dem hans äldre broder kom att göra, hade man väl icke kunnat vänta av C., om han fått leva. Han torde härför ha saknat både större statsmannabegåvning och tillräcklig smidighet och anpassningsförmåga. Han hörde i hela sin typ till den karolinska tiden och var efter dess måttstock en nitisk och dugande ämbetsman, dessutom med det personligen sympatiska draget att alltid kunna stå för och oförskräckt ge uttryck åt sina meningar.

Författare

A. MUNTHE.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., anglica: brev till Karl Gyllenborg, biographica, gallica: brev till J. Palmquist, landshövdingars skrivelser till K. M:t samt skrivelser till konungen, till kanslitjänstemän och till Nils Bielke, allt i RA; Cronhielmska samlingen, KB; biographica (sign. X. 240) och Nordinska saml. vol. 902 och 908, UB; biographica, krigsarkivet. — Karl XI: s almanacks-anteckningar, utg. av S. Hildebrand (1918); Hist. handl., 9, 10, 14, 18 (1874, 79, 92, 1901); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. 1627—1714, 17 (1902); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1—2 (1875—76); Uplysningar i sw. historien, utg. af S. Loenbom, 4 (1771). ¦— S. E. Bring, Karl XII (1918); C. Danielsson, Striderna mellan Värmlands bruksägare och Göteborgs köpmän om utförseln av järn under slutet av 1600- och början av 1700-talet (Jernkont. annaler, 1923); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772, 1 (1893).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Salomon Cronhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15681, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. MUNTHE.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15681
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Salomon Cronhielm, urn:sbl:15681, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. MUNTHE.), hämtad 2024-04-16.