Carl Gustaf Cronhiort

Född:1694-09-15 – Kalmar domkyrkoförsamling, Kalmar län
Död:1777-07-08 – Kläckeberga församling, Kalmar län

Riksdagsledamot, Landshövding, Krigskollegiepresident


Band 09 (1931), sida 214.

Meriter

2. Carl Gustaf Cronhiort, den föregåendes son, f. 15 sept. 1694 i Kalmar, d. 8 juli 1777 på Kläckeberga i likanämnda socken. Musketerare vid tyska livregementet till fot dec. 1708; förare därstädes aug. 1709; fältväbel sept. 1710; fänrik 29 dec. 1710; fänrik vid livgardet 10 nov. 1711 (med konfirmation 1 sept. 1713); löjtnant därstädes 3 jan. 1716; kapten 4 juli 1719; bevistade riksdagarna 1723—70 och var därunder bl. a. ledamot av protokollsdeputationen 1738—39, av sekreta utskottet 1740—41, 1746—47 och 1751—52, av deputationen angående fredsvillkoren 1740—41 och av deputationen angående besvären från Kronobergs län 1740 —41, elektor vid riksrådsvalen 1746—47 samt ledamot av kommissionen över K. Springer och S. Åkerhielm m. fl. 1746—47, av stora deputationen 1765—66 och av militiedeputationen 1765—66; major vid Kronobergs regemente 1 juli 1731; utsedd till befälhavare över den planerade adliga frikåren 18 aug. 1743, vilkens upprättande dock förbjöds av K. M:t 3 okt. 1743; erhöll avsked ur krigstjänsten 25 okt. 1743; erhöll överstes titel 17 aug. 1747; erhöll riksens ständers föreskrift om överstelöjtnants tur från 1731 och majors lön från avskedet samt rekommendation till första lediga regemente 14 dec. 1747; överste och chef för garnisonsregementet i Stralsund 30 jan. 1749; landshövding i Västernorrlands län 26 maj 1755; av generalkrigsrätten dömd landshövdingetjänsten för-lustig 22 sept. 1756, vilken dom fastställdes i rådet 14 jan. 1757; president i krigskollegiet 8 nov. 1762; erhöll sex månaders permission för ett salpeterverks iståndsättande 11 dec. 1766 och avsked 10 maj 1768. RSO 1748; KSO 1764; KmstkSO 1772.

Gift febr. 1734 med grevinnan Katarina Sofia Lewenhaupt, f. 3 juli 1698, d. 28 maj 1772, dotter till generalen greve Adam Ludvig Lewenhaupt och änka, efter hovrättsrådet friherre Hans Georg Strömfelt.

Biografi

I sin ungdom deltog C. i stora nordiska kriget. Femton år gammal följde han tyska livregementet till fot över till Pommern (1709) och tjänstgjorde där under en följd av år. Under Stettins belägring användes han »vid förefallande tillfällen dels kommenderad, dels som volontär vid partier och utfall», till dess han efter stadens kapitulation (1713) begav sig över till Sverige för att tillträda en fänrikstjänst vid livgardet, vartill han tidigare utnämnts. Som löjtnant deltog han därpå i norska fälttåget 1718. Ett bevis på det hetsiga lynne, varpå han även framdeles skulle lämna många prov, är att han 1715 av generalkrigsrätten dömdes till åtta dagars fängelse vid vatten och bröd ävensom till böter, därför att han »trakterat en utländsk adelsman vid namn Lohe eller Loo med tre käppslängar». Sedan freden inträtt, gick det trögt med C: s avancement; först 1731 blev han major vid Kronobergs regemente, och han delade sedan sin tid mellan militärtjänsten, skötseln av sin fäderneärvda egendom Kläckeberga i Kalmar län samt politisk verksamhet.

Det är på riksdagspolitikens område, som C. egentligen gjort sig känd. Redan under den äldre frihetstidens riksdagar stöter man någon gång på C:s namn, men det var först efter hattpartiets seger 1738, som han kom att spela en mera framträdande roll. Han blev en av partiets flitigaste talare och ivrigaste anhängare. På riksdagen 1740—41 framträdde han som frenetisk krigshetsare såväl i sekreta utskottet som på riddarhuset. Under tvisten om truppsammandragningen vid östra gränsen bemötte han energiskt mössornas klander och talade hotfulla ord om »ansvaret för den, som sätter sig emot utskottets nyttiga förslag»; under diskussionen om krigsförklaringen mot Ryssland var han i elden, och han var en av de tio deputerade, som jämte lantmarskalken uppgjorde de storståtliga fredsvillkor, man ämnade avkräva Ryssland efter den väntade segern. C. förklarade sig också beredd till personliga uppoffringar: han anslöt sig med entusiasm till förslaget, att adeln icke blott skulle offra liv och blod och egendom utan ock åsidosätta sina privilegier för rikets säkerhet; han ville för sin del gärna giva dubbelt mot vad som föreslagits, och även reda pengar och bankokapital borde tagas i anspråk vid ett sådant sammanskott (8 aug. 1741). Den »dagenefter-stämning», som härskade på 1742 —43 års riksdag, var högst ogynnsam för C. och den politik, han företrädde; han såg sig utesluten ur sekreta utskottet, och han seglade hela tiden i motvind. Aktionerna mot generalerna Ch. E. Lewenhaupt och H. M. von Buddenbrock fyllde honom med djup grämelse, och han var en av dem, som ivrigast tog sig an deras sak; vad Lewenhaupt beträffar, inverkade därvid säkerligen i ej ringa grad släktskapen, i det att generalen var kusin till C: s hustru. Med outtröttlig energi kämpade han för Lewenhaupt: han yrkade på en ständerkommission, som skulle företaga en allsidig och opartisk undersökning angående kriget i dess helhet, han fordrade öppenhet och offentlighet i förhandlingarna, och han förordade i det längsta uppskov. Att utlämna generalerna till de lägre ståndens hämndlystnad vore ett farligt prejudikat: »Vad som i dag händer generalerna kan i morgon hända någon annan- av ridderskapet och adeln, och på sådant sätt kan den ene efter den andre bliva utmönstrad, till dess bonden rår över oss» (8 juli 1743). Mot domen över Lewenhaupt ingav C. sin reservation, förklarande sig för eftervärlden »ingen del taga i denma dödsdoms verkställande» och åberopande »inför den högste domaren på yttersta dagen sitt rena samvete och oskuld i detta mål» (21 juli 1743). Även beträffande Buddenbrock var C. en av de få, som på riddarhuset talade för mildring eller granskning av domen (18 juni 1743), och han vidhöll in i det sista, att han ej »toge någon del i Buddenbrocks blod» (7 juli 1743). Den med generalernas dom nära förbundna tronföljdsfrågan var också ägnad att i hög grad sätta C: s politiska lidelser i svallning. Positivt var C. anhängare av hertigens av Birkenfeld kandidatur, vilken förordats av den franske ambassadören, och han bekämpade med lika stor hetta både den ryska och den danska kandidaturen. Vid den stora sammandrabbningen på riddarhuset (18 maris 1743) yrkade C, att man icke borde sammanblanda tronföljarvalet med freden utan omedelbart företaga valet. »Vad har succession att göra med fredsverket? Skola vi söka oss fred igenom en successors emottagande av vår fiende? Det är ju ofelbart, att Ryssland dymedelst befrämjar sina avsikter och sålunda vinner härvid, men vi däremot råke uti en neslig depen- dence.» Ännu mera upprördes C. över de vid samma tid uppkomna oroligheterna i Dalarna, vilka avsågo att framtvinga den danske kronprinsens val. »Gunstige herrar», utropade C. på riddarhuset, »vart vill detta taga vägen? Allmogen har ju här sina fullmäktige, som vid riksdagen besörja deras angelägenheter. Hur länge skola vi låta dem truga oss till vad de vilja och skriva oss lag före?» (26 mars 1743). C. var under dessa dagar till den grad bragt ur jämvikt, att han (29 mars) inlät sig i duell på Riddarhustorget med löjtnant Magnus Ulf sparre; duellen renderade visserligen de båda slagskämparna arrest, men C. befriades efter några dagar såväl härur som från vidare efterräkningar tack vare ständernas inskridande. Under den upprörda situationen i Stockholm i juni 1743, medan man väntade dalkarlarnas ankomst, varnade C. energiskt mot att man skulle låta skrämma sig av rebellerna. Han reserverade sig på förhand mot val av danske kronprinsen, och sedan majoriteten på riddarhuset eventuellt uttalat sig för detta val, förklarade C. patetiskt, att han därmed avskurits från »glädjen att längre kunna vara kvar i mitt kära fädernesland» och förbehöll sig frihet att lämna riket (14 juni 1743). Redan förut hade emellertid C. uttalat sig för bildandet av en adlig frikår till värn mot både yttre och inre fiender; det gällde å ena sidan att »såsom våra förfäder gå man ur huse att bemöta vår fiende och skaffa oss en drägelig fred» (1 juni), å andra sidan att »söka köra de orolige av allmogen i sine förre nästen igen» (9 juni). Förslaget väckte motstånd såsom avseende »ensidige sammansättningar» och ledde då icke till något resultat, men efter dalupprorets krossande och under intryck av den nya krigsfaran från Danmark tog C. upp det på nytt (16 aug), och den gången samtyckte adeln till frikårens inrättande, utsåg C. till dess befälhavare och anhöll, att regeringen måtte taga den i sitt hägn och främja dess bildande. Samma dag som adeln fattade detta beslut (18 aug.), anhöll C. om avsked från sin majorsbeställning för att helt kunna ägna sig åt frikårens organisation; avskedet beviljades visserligen (25 okt.), men dessförinnan hade regeringen, under inverkan av böndernas motvilja mot saken, avslagit framställningen om frikårens bildande (3 okt.), och C:s begäran att återfå sin tur i armén eller åtminstone få som volontär deltaga idet väntade fälttåget mot Danmark avslogs.

Hade sålunda 1742—43 års riksdag för C. gestaltat sig som en serie av motgångar, så blev riksdagen 1746—47 så mycket lyckosammare. Han återfick nu sin plats i sekreta utskottet, och han utsågs till en bland de »deputerade av sekreta utskottet», som skulle undersöka och avdöma målet mot Samuel Åkerhielm och de med honom samverkande riksråden med anledning av deras bekanta hållning i fråga om riksbanken (21 juli 1747). Sin gamla hetsighet och utpräglade partiståndpunkt lade C. i dagen vid denna frågas behandling, i det att han påyrkade häktningsåtgärd mot den tredskande Åkerhielm, och likaså då han med anledning av en till adeln hänskjuten tvist inom bondeståndet mellan en del hattvänliga bönder och Olov Håkansson anbefallde rättegång mot den senare på grund av hans danskvänlighet vid tronföljarvalet. Då förslag vid riksdagens början väcktes i bondeståndet, att de 1739 licentierade riksråden Gustav Bonde och Ture Gabriel Bielke skulle insättas på de lediga rådsplatserna, och denna fråga kom till behandling på riddarhuset, väcktes C: s gamla hat mot mössor och ryssar till nytt liv; skulle detta försök att uppriva gamla tvister och denna nya yttring av den gamla tendensen att »handlöst lämna vår välfärd uppå främmande makters hjälp och understöd» vinna bifall, så såg sig C. nödsakad att lämna sin plats i sekreta utskottet (8 okt. 1746). C. upptog vid denna riksdag frågan om den adliga frikåren; samtidigt som han beklagade sig över de missöden, som det förra försöket ådragit honom, föreslog han en utredning om dess lämplighet och behövlighet för framtiden (22 apr. 1747). I denna punkt fick han visserligen icke något medhåll hos ständerna, men däremot blev han för egen del soulagerad för sina missöden 1743, i det att han dels på ständernas förord erhöll lön och överstes fullmakt, dels av ständerna rekommenderades till erhållande av regemente. I överensstämmelse härmed utnämndes C. 1749 till överste för ett värvat infanteriregemente i Stralsund, vilket han kort därefter överförde till Sverige.

Vid slutet av riksdagen 1747 uppläste C. ett memorial, vari han beklagade sig över den vid riksdagarna pågående »tjänstehandeln» och dess ödesdigra följder: att »förtjänst och skicklighet få vid tjänsters bortgivande lämna rum för andra hänsyn», att härav följer »inbördes tvedräkt och en åker, för främmande makter tillredd att inkräkta till sina villoörters plantering». C. tillstyrkte därför, att adeln hädanefter »icke borde befatta sig med några tjänsters eller karakterers bortgivande utan enligt regeringsformen lämna sådant till K. M:t» (20 nov. 1747). Dessa uttalanden, som tydligt ådagalägga en vaknad insikt om det otyglade riksdagsväldets och partiväldets risker, synas förebåda den omsvängning i C: s politiska åskådning, som förvandlade den forne hatten till en anhängare av hovpartiet. Denna förändrade ståndpunkt manifesterade sig klart på riksdagen 1751—52. Ehuru själv medlem av sekreta utskottet föreslog han vid riksdagens början, att i instruktionen för detsamma skulle införas vissa inskränkningar i dess maktbefogenhet till förmån för ståndens plena. I memorial och andra inlägg, vanligen avfattade på ett ganska uppstyltat språk, varnade han för partisplitet och manade att, som det en gång hette, »förstöra alla inom oss fördolda fyrbåkar, som lämna våra fiender tecken av någon uppå oss ställd vinning». Med samma hänvisning till nödvändigheten av endräkt förordade C. ivrigt ett från bönder och präster utgånget förslag att hålla nästa riksdag på annan ort än Stockholm, och då man uttalade farhågor, att en sådan förflyttning kunde ge tillfälle till statskuppsplaner från konungamaktens sida, tillbakavisade C. med harm dylika insinuationer mot »en Gud-älskande, mild och rättvis konung» (29 apr. 1752). Tre år senare nådde C. höjdpunkten av sin karriär, då han utnämndes till landshövding i Västernorrlands län, vars residensort då var Gävle (26 maj 1755). Hans verksamhet på denna plats blev emellertid icke långvarig, ty de bittra frukterna av hans politiska omsadling skulle snart visa sig. Att C. icke var väl anskriven hos sitt forna parti hattarna framgick av hans uteslutning ur sekreta utskottet på riksdagen 1755—56, och han förbättrade icke sin ställning, då han vid behandlingen av tvisten mellan konungen och rådet (nov. 1755) sökte draga uppmärksamheten från den konstitutionella frågan till själva de omtvistade befordringarna och yrkade, att stora deputationen skulle yttra sig om var och en av dessa samt framför allt besvara konungens fråga, huru »förtjänjst och skicklighet» skulle tolkas i befordringsmål. Slaget kom i samband med ständernas granskning av de förflutna årens ämbetsutnämningar. Vid tillsättandet av en kaptenlöjtnantsbeställning vid C: s regemente 1751 hade C. föreslagit en löjtnant H. Solter, konungen hade utnämnt en löjtnant A. H. Ulfvenklou, men rådet utvoterade denne, emedan Solter var äldst i tjänsten, och ständerna godkände detta rådets förfarande. Under granskningen av detta ärende ansågo sig stän;-derna ha upptäckt, att C. endast formellt givit Solter sitt förord men att han i hemlighet hos konungen rekommenderat Ulfvenklou, som var hans systerson, och samtidigt framställt Solter såsom »svag i tjänsten», ett uttalande, som för övrigt efter allt att döma varit fullt befogat. Denna gamla historia togo nu ständerna till anledning att begära åtal mot C. (6 juli 1756); sådant väcktes av justitiekanslern inför generalkrigsrätten, denna dömde honom till avsättning från hans landshövdingetjänst (22 sept.), rådet fastställde domen, trots det att konungen högtidligen fritog C. från det påtalade yttrandet (14 jan. 1757), och då konungen vägrade att underskriva utslaget, kom namnstämpeln till användning. C. såg sig sålunda genom politisk förföljelse berövad sitt egentliga levebröd och befann sig under de följande åren i knappa omständigheter: han bodde i ett litet hus i Gävle och sysselsatte sig bl. a. med att tillverka ur, varav ett — »ett mästerstycke» i sitt slag, uppges det — länge var i Lovisa Ulrikas ägo. C. besatt för övrigt konstnärlig talang, som bl. a. kommit till synes i försök i målarkonsten. I statens samlingar förvaras porträttminiatyrer av hans pensel. Dessa utmärka sig för en driven rutin men röja tillika en viss torrhet och hård färggivning.

Enligt trovärdig uppgift skall Adolf Fredrik under olyckans dagar med rundligt understöd ha bidragit till C: s och hans hustrus uppehälle. Däremot var det förgäves, som C. i upprepade inlagor sökte beveka rådet att mildra domen, ge honom ett annat ämbete eller tillåta honom att söka resning i målet hos nästa riksdag. Då denna sammanträdde 1760, var emellertid partiställningen gynnsammare för konungamakten, och detta kom även C. till godo. En upprättelse åt konungen men också en erkänsla för C: s »långlige trogne tjänster» innebar det, då ständerna upphävde domen över honom och förklarade, att han skulle erhålla det första landshövdingämbete, vartill han anmälde sig, och under tiden åtnjuta landshövdinglön såsom pension (14 juni 1762). Någon landshövdingpost erhöll C. visserligen icke, men i stället utnämndes han kort efteråt till president i krigskollegium (8 nov. 1762). Sedan han i sex år utövat denna tjänst, erhöll han avsked med ackord och pension ur arméns pensionskassa (1768), och till dessa förmåner lade Gustav III (1773) en särskild pension å 1,000 dir smt årligen »i betraktande av C: s höga ålder, stora fattigdom, långliga tjänstetid och de flerehanda olyckor, som honom övergått». Sina sista levnadsår tillbragte C. på Kläckeberga, och i den likabenämnda församlingens kyrka krossades vid hans begravning (11 juli 1777) hans friherrliga vapen. I kyrkan uppreste hans systersonson H. G. Ulfvenklou en minnestavla, där C. prisas för »mannamod på slagfältet, nit för fäderneslandet, kärlek för medborgarne, ståndaktighet i lyckans täta omväxlingar».

Författare

G. Jacobson, bidrag av S. Strömb



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ämbetsskrivelser av C. förvaras i riksarkivet.

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Ridderskapets och adelns och sekreta utskottets protokoll och handlingar, militära meritförteckningar, biographica, brev och handlingar rör. garnisonsregementet i Stralsund 1749—1755, länsstyrelsens i Västernorrlands län skrivelser till K. M:t 1753—1758, allt i RA; biographica, krigsarkivet. — Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1—19 (1875— 1923); riksdagstidningar 1755/56 och 1760/62; Handl. rör. Skandinaviens historia, 15 (1830). — F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 1 (1867); H. R. von Francken, Tal vid C:s begrafning i Kläckeberga kyrka 11 juli 1777 (1777); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 35—39 (1866—69); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); A. Th. Låstbom, Swea och Götha höfdinga-minne sedan 1720, 1 (1842); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718— 1772, 2—5 (1895—1900); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Cronhiort, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15683, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson, bidrag av S. Strömb), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15683
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Cronhiort, urn:sbl:15683, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson, bidrag av S. Strömb), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se