Meriter

Cronsköld, Brynte Christoffersson, före adlandet von Ens, herre till Nyborg, Östervik, Näs och Finstaholm, f. 25 juli 1646 i Mariestad, d. 18 aug. 1688 i Stockholm (begraven 31 maj 1689 i Jakobs kyrka därstädes samt därefter nedsatt i V. Vingåkers kyrka). Föräldrar: rådmannen i Mariestad Kristoffer Zenert von Ens och Maria Bryntesdotter. Erhöll undervisning i hemmet samt vid skolan i Mariestad till 1659 och i skola i Göteborg 1659–63. Erhöll anställning hos tackelskrivaren vid amiralitetet Jöns Nilsson i Stockholm 1663 samt hos amiralitetskassören Elias Månsson 1664; bokhållare vid amiralitetet 1667; bokhållare hos riksrådet greve J. G. Stenbock 1669; kommissarie (e. o. assessor) i kammarrevisionen 6 mars 1672; e. o. assessor därstädes 6 juni 1672; assessor därstädes 27 mars 1674; adlad 27 nov. 1674; generaltullförvaltare vid stora sjötullarna i Sverige och Finland 3 okt. 1676 (fullmakt och instruktion 5 dec. 1679) samt kort därefter även i Lifland och Pommern; ledamot av kommissionen i Göteborg för tull- och packhus väsendet 1678; deltog i riksdagarna 1678, 1680, 1682–83 och 1686 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1680, 1682—83 och 1686, bankutskottet 1678, 1680 och 1682–83 samt i utskottet över kommerssakerna 1686; erhöll säte och stämma i kammarkollegium i konfiskationsmål och tullärenden 11 febr. 1680 samt placerades bland de inom kollegiet utnämnda deputerade över kommerssakerna 18 maj 1681; ledamot av kommissionen till Danmark angående Sundstullen 26 mars 1680, av kammarkommissionen 19 nov. och 7 dec. 1680, av reduktionskommissionen 9 dec. 1680 och av reduktionskommissionen i Västmanland 25 juni 1683; kammarråd 8 sept. 1685; ledamot av kommissionen för likviderande av ständernas kommissions domar angående kollegierna 9 sept. 1685 och av kommissionen angående handelns, sjöfartens och manufakturernas förkovran 6 nov. 1686.

Gift 1682 med friherrinnan Anna Katarina Fleming af Liebelitz, f. 26 febr. 1658 i Nyköping, d. 1718 (1724), dotter till riksrådet Göran Klasson Fleming och änka efter kammarherren Adam Bernhard Hastfer samt sedermera omgift 1690 med K. rådet och generalguvernören greve Nils Strömberg.

Biografi

C:s fader, som invandrat från Tyskland och slutade som rådman i Mariestad, dog, då sonen endast var ett halvt år gammal. Modern ordnade emellertid på ett förståndigt sätt hans uppfostran. I personalierna till C: s. likpredikan blev också betygat, att han »sin numera ålderstigna moder, ehuruväl hon varit av ringare villkor, dock med barnslig lydnad och vördnad städse tillhandagått». C. undervisades först i hemmet och vid skolan i Mariestad samt skickades därefter till en anförvant i Göteborg för att genomgå tyska räkningeskolan därstädes. På moderns inrådan begav han sig sedan år 1663 till Stockholm att där söka sin lycka. Han fick anställning först hos en tackelskrivare och sedan hos en kassör vid amiralitetet. Då den senare avlidit, utförde han på ett så förtjänstfullt sätt uppdraget att slutföra dennes arbeten, att han erbjöds tjänsten som hans efterträdare. C, avböjde anbudet men antog i stället en bokhållaretjänst likaledes inom amiralitetet.

Ett betydelsefullt steg i C:s karriär betecknar sedan hans anställning år 1669 som bokhållare hos överstemarskalken greve J. G. Stenbock. Genom sin nye herres inflytande kunde han påräkna att få vägen öppnad till en befordran på ämbetsmannabanan. C. är icke heller den ende av de senare reduktionsmännen, som gjort sina första lärospån inom kameralväsendet hos någon av de förnäma herrar, mot vilka reduktionen främst skulle komma att rikta sig. På Stenbocks och Klas Rålambs rekommendation fick C. 1672 vokation på en tjänst i kammarrevisionen. En felstilisering i kansliet av det K. brevet gjorde det tveksamt, om C. skulle betraktas som assessor eller kommissarie. Stenbock, som mycket berömde C. för hans »kapacitet, flit, nykterhet och trohet», framhöll dock i kollegiet, att det från början endast ifrågasatts en kommissarietjänst, och garanterade, att hans skyddsling skulle vara nöjd härmed. Kollegiet gav sitt erkännande åt Stenbock för att han, ehuru det gällde hans egen bokhållare, ej ville ha honom högre placerad, än han meriterade, och godkände hans mening. Härmed borde ju saken ha varit utagerad, men den gav dock anledning till en tvist ett par år senare mellan C. och en annan av de mera bekanta framtida reduktionsmännen, nämligen Polycarpus Cronhielm, rörande deras inbördes företräde inom verket.

År 1676 tillträdde C. det betydelsefulla ämbetet som generaltullförvaltare vid stora sjötullarna i Sverige och Finland, vartill efter hand även lades direktionen över tullväsendet i de utrikes provinserna. C:s verksamhet inom denna nya förvaltningsgren betecknar en tid av skärpt kontroll och allmän uppryckning. I ett K. brev av den 4 dec. 1679, där C. för egen räkning. tillerkännes fjärdedelen av under hans förvaltning fallande konfiskationer, berömmes han även för det nit och den energi, varmed han förvaltat sitt ämbete. Utan tvivel är C. även den närmaste upphovsmannen till de allmänna reformer på tullväsendets område, som under denna tid genomfördes. En av dessa väckte mycken ond blod, nämligen upphävandet av hel- och halvfriheten, dvs. den lindring i tullen med resp. 1/6, som åtnjöts av värbara handelsfartyg, en stor lättnad för den svenska handeln i den svåra konkurrensen med holländarna. C. meddelade beslutet härom i kammarkollegium 11 febr. 1680 med motiveringen, att de hel- och halvmonterade köpmansskeppen icke voro dugliga till krigstjänst och alltså icke heller borde åtnjuta dessa friheter. Från kammarkollegiets sida uttalades starka betänkligheter inför denna reform, och av sina avundsmän beskylldes C. för att ha utverkat densamma på grund av mutor från holländarna. C:s nitiska tullpolitik blev naturligtvis en nagel i ögat på Stockholms handelsidkande borgerskap. Spänningen kom även till en kraftig utlösning, då C. av ett femtiotal Stockholmsborgare inför konungen anklagades för att ha förolämpat hela ståndet genom att ha kallat detsamma för hundsfottar. C. skaffade sig en del intyg på sin oskuld och sökte även påvisa det orimliga i beskyllningen genom att artigt förklara, att han ej haft någon anledning »att angripa ett så förnämt stånd, varav jag själv är och däribland så förnäma vänner haver». Han hade heller ingenting att frukta, då konungen höll honom om ryggen. Svea hovrätt dömde honom 1 aug. 1677 att inför hovrätten med sexmannaed värja sig mot anklagelsen att ha yttrat de påtalade smädelserna. C. gick eden 7 aug. 1677.

I tullväsendets organisation inträffade under C:s chefskap en del förändringar. Tullöverstyrelsen, som 1654 överflyttats från kammarkollegium till kommerskollegium, där generaltullförvaltaren då fick säte och stämma, återfördes vid kommerskollegiets indragning genom K. breven 1 maj 1676 och 25 febr. 1678 till det förra verket. I samband härmed introducerades C. i sin egenskap av generaltullförvaltare 11 febr. 1680 i kammarkollegium, där han fick säte och stämma såväl vid konfiskationsmål som i alla allmänna tullärenden. Ett K. brev från slutet av samma år inskärper till yttermera visso denna generaltullförvaltarens ställning i kollegium samt förordnar, att han skall underskriva alla expeditioner, som i någon mån angå tullväsendet. Det saknades icke klagomål över att C, som ju själv hade andel i konfiskationerna, dock på detta sätt kom att deltaga i det rättsliga avgörandet av dessa. Kritiken avvisades emellertid bestämt av konungen (K. brev 14 apr. 1681) under den väl icke fullt oanfäktbara motiveringen, att C. ju dock icke ensam fällde domarna utan hela kollegium samt att hans konfiskationsandelar motsvarades av vanliga domares sakören. År 1681 utnämndes inom kammarkollegium vissa »deputerade över kommerssakerna», och C. blev helt naturligt en av dessa. Institutionen blev. visserligen helt kortvarig, men några år därefter kröntes C: s ämbets-mannakarriär genom hans utnämning till kammarråd 8 sept. 1685.

Det största intresset knyter sig emellertid icke till C. i hans ordinarie verksamhet som ämbetsman utan till hans insatser i samband med Karl XI:s reduktion. Såsom högste målsman för en viktig sida av rikets drätsel och dessutom en person, som kommit upp sig på sin egen energi och driftighet och icke besvärades av någon överdriven pietet mot det förflutna, var han så gott som given att tillhöra den krets av personligen förtrogna, med vilkas hjälp Karl XI planlade reduktionens genomförande. Vilken betydelse C. haft härvidlag, är det ännu omöjligt att uttala sig om; dessa förberedande underhandlingar undandra sig ju också av naturliga skäl i mångt och mycket vår kännedom. När ridån dras ifrån och slaget öppnas på 1680 års riksdag, framträder C. emellertid genast som en av reduktionens ivrigaste förkämpar, nära lierad med Hans Wachtmeister och hans konsorter. Liksom dessa är C. tydligen konungens handgångne man, och han insattes även i sekreta utskottet. C: s uppenbarligen något hetsiga framfart väckte på riddarhuset mycken misstämning. Vid sammanträdet 13 okt. anmälde överstelöjtnant H. Nöding, att de funnos på riddarhuset, som hotat Nöding och några andra, »att om de inte tala så och så, så skola de bliva markerade hos konungen och Wachtmeister». På lantmarskalkens m. fl. anmodan att nämna namnen utpekade Nöding C. som upphovsmannen till dessa hotelser. C. sökte försvara sig men. tydligen med ringa framgång. I protokollet står antecknat: »Över detta vart ett stort allarm och animositet emot Cronsköld, och såsom här och där utur classerne ropades, att den som säger att vi tala emot konungens intresse, den säger som en skälm.» Amiral G. Horn tycks ha blivit särskilt förgrymmad och rekommenderade summarisk process: »sådant folk bör man lyfta ut genom' fönstret». Av ett visst intresse är ett förslag av C, som fram-, ställdes mot riksdagens slut i samband med diskussionen om konceptet till riksdagsbeslut. C. hemställde, livligt understödd av H. Wachtmeister, att i beslutet skulle införas satsen, »att den skulle intet hållas för en ärlig man, som begärde av konungen några gods> av dem, som nu blivit reducerade». På ett tillspetsat sätt kommer här till uttryck den av reduktionsdoktrinen skarpt hävdade principen om de reducerade godsens framtida oförytterlighet. Även under de följande riksdagarna var C. verksam för de nya reduktionsbeslutens genomdrivande, ehuru han nu framträder mindre än 1680.

C. var icke endast en av de kraftigaste befrämjarna av reduktionsbesluten, han blev även en av de flitigast anlitade vid verkets genomförande. Genom sitt giftermål, 1682 blev C. även inpassad i det nät av släktförbindelser, som sammanknöt de mest framstående reduktionsmännen. Han blev nära befryndad med de från reduktionens historia särskilt kända släkterna Gyllenstierna, Fleming och Hastfer. Även med en annan av dessa släktkonstellationer från reduktionstiden var C. lierad genom sin vänskap med Jakob Gyllenborg. Den senare har som vittne vid arvskiftet efter C. betygat, »att han med detta huset ifrån långliga tider en förtrolig vänskap plägat». C. var medlem av ett stort antal av Karl XI: s reduktions- och räfstekommissioner. Han var bland dem, som på riksdagen 1680 av riddarhuset föreslogs till adelns representanter i stora kommissionen men utsågs icke av konungen, säkerligen för att han skulle sparas till reduktionskommissionen. Han deltog även i kammarkommissionen och den lokala reduktionskommissionen för Västmanland samt insattes i samband med utnämningen till kammarråd i den kommission, som hade till uppgift att likvidera de av stora kommissionen allmänt formulerade domarna angående kollegiernas förvaltning under förmyndartiden. Som ett allmänt omdöme om C:s verksamhet i dessa olika uppdrag torde man kunna säga, att han i de flesta fall vid de stora principr diskussionerna gick in för en doktrinärt reduktionsvänlig ståndpunkt i de olika tvistefrågorna samt att Iran städse utmärkte sig för energi och driftighet — väl också för en god portion hänsynslöshet — i det praktiska arbetet.

C:s omutlighet som ämbetsman har både av hans samtid och senare blivit starkt ifrågasatt. Han samlade en rätt betydande förmögenhet; bouppteckningen efter hans död slutade på en summa av 294,380 dlr kmt, varifrån i skulder avgå, 83,736 dlr. Man behöver dock icke i och för sig förutsätta, att denna förmögenhet ej skulle ha förvärvats på hederligt sätt. En stor del därav var av hustrun medförd i boet, och C. själv torde under sin tid som generaltullförvaltare ha haft betydande inkomster, särskilt genom den fullt legitima andelen av alla konfiskationer, vilka stundom kunde stiga till avsevärda belopp. Jordegendomen förvärvades delvis under den första reduktionstiden, då egendomarna torde ha fallit i pris och stora möjligheter måste ha erbjudit sig för en skicklig affärsman genom uppköp av skuldfordringar o. dyl. Att C. icke varit så noga i fråga om medlen är dock tydligt. En processakt från den tid, C. ännu var anställd hos Stenbock, angående hans disposition med dödsboet efter en underhavande på Sjö, tyder både på hänsynslöshet och förmåga att rikta sig på annans bekostnad. Som generaltullförvaltare ställdes han av kammarkollegium till ansvar för att i strid med kungliga förordningar utan kollegiets order ha låtit betala sig sina löne- och andra fordringar av de löpande inkomsterna. Belysande både för C. personligen och för vanskligheten ur kronans. synpunkt av den tidens många jordtransaktioner, innan dessa reglerades i samband med reduktionen, är slutligen historien om ett av C. med kronan ingånget byte. C. hade år 1685 fått tillbyta sig Finstaholm i Häggeby socken, Håbo härad, mot uppdraget vederlag och efter hållen rannsakning. Det anmäldes emellertid två år senare, att vederlags- och byteshemman blivit jämkade mot varandra på det mest skandalösa sätt, varigenom kronan blivit lurad på 18 tunnor årlig spannmålsränta. Det K. brevet, som anbefaller en ny rannsakning (30 apr. 1687) förklarar, att detta »om så befunnes icke annorledes kan skattas än för ett uppenbart svek och bedrägeri». C. gjorde avbön hos konungen och fick av gunst och nåd behålla sitt gods, ehuru tillräckliga skäl funnos för bytets upphävande. Han var ju icke ensam ansvarig för försummelsen men visste val om att han riktade sig på kronans bekostnad. I samband med den senare rannsakningen om detta byte är bevarat ett litet dokument, som ger en närbild av C:s person från hans näst sista år. Det är en relation av ett möte mellan C. och rannsakninggkommissionen pingstafton 1687, då den senare befann sig på återresa till Stockholm. C. kom ridande i stark fart på en grå gångare, kastade om sin häst, när han passerat kommissionen och dess följeslagare och .började överösa dessa med en del kraftiga tillmälen. Bl.a. förklarade han, att han numera icke aktade varken fogde, nämnd eller kommission mer än stoftet på marken, »varpå han pekade med sitt spö».

C. rycktes bort 18 aug. 1688 av en hastig sjukdom. Han var då endast 42 år gammal, men trots detta frestas man att säga, att han gick bort i en lycklig stund. Reduktionen, till vars mest nitiska befordrare C. hade hört, kom efter hand att rikta sig även mot hans eget hus. Flera av hans egendomar reducerades eller indrogos mot diverse efterräkningar. Så t. ex. ålades stärbhuset genom kammarrättens dom 17 mars 1693 att återbära icke mindre än 20,000 dlr smt för en enligt domen av C. oskäligt tillgripen tobakskonfiskation i Halmstad. Änkan synes tack vare äktenskapsförord ha kunnat rädda sin andel i boet, men angående barnen förklarade förmyndaren i suppliker till konungen, att, då kronans rätt blivit utkrävd; intet skulle vara kvar till deras uppfostran. I samband med indrivandet av dessa gravationer gjordes stärbhusets förvaltning av boet till föremål för en vidlyftig undersökning i exekutionskommissionen.

Författare

A. Munthe.

Arkivuppgifter

C:s papper infordrades av exekutionskommissionen genom en resolution 11 dec. 1696 i samband med den ovan omtalade undersökningen. Sonen anhöll 13 apr. 1698 att få återbekomma sköldebrevet, som av misstag kommit med bland de inlevererade handlingarna, men för övrigt torde dessa aldrig ha återgått till släkten. En del av C: s privata papper påträffas nämligen på spridda håll i kammararkivet. C: s arkiv synes icke ha varit av någon större omfattning. C. hopbragte emellertid dessutom under sin tid som generaltullförvaltare en samling av K. brev och resolutioner rörande tullväsendet, som han först på kammarkollegiets uttryckliga order inventerade ifrån sig, då han lämnade tjänsten. — I riksarkivet förvaras ett brev från C. till Jakob Momma-Reenstierna.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica, kommissioner i Göteborg och Skaraborgs län 1678, skrivelser till J. Reenstierna m. fl., Svea hovrätts prot. och dombok 1 aug. 1677 och dess liber causarum 128:7 n:o 4, allt i RA; adeln och dess gods, avsl. byten 1681 —1723 n:o 214, div. byten, exekutionskomm. sterbhusakter n:o 34, kammarkoll. arkiv, köpegodsakten n:o 2, likvidationer, reduktionsmyndigheternas arkiv, tull och accis, allt i kammararkivet. — Personalier, bifogade likpredikan över C. av Sam. Wiraanius (1689); Samling... ang. Sveriges rikes commerce, politie och oeconomie, utg. av A. A. v. Stiern-man, 4 (1760); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-prot. 1627—1714, 12, 13, 14, 15 (1895, 96, 98, 99). — J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulstaten (1912—15); C. Danielsson, 1500- och 1600-talens svenska tullpolitik (Statsvet. tidskr., 1924); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 16, 17, 18, 20 (1850, 52, 53).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Brynte Christoffersson Cronsköld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15691, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Munthe.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15691
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Brynte Christoffersson Cronsköld, urn:sbl:15691, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Munthe.), hämtad 2024-04-25.