Carl Cronstedt

Född:1672-05-20 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1750-12-13 – Stockholms stad, Stockholms län

Artilleriofficer, General, Krigskollegiepresident


Band 09 (1931), sida 267.

Meriter

3. Carl Cronstedt, före adlandet Olderman, de båda föregåendes broder, f. 20 maj 1672 i Stockholm, t 13 dec. 1750 därstädes./Student i Uppsala 3 mars 1679; adopterad av sin styvfader direktören Mårten Cronstedt och adlad 18 mars 1693; överminor vid: artilleriet i Stockholm 15 nov. 1699; regementsadjutant vid fältartilleriet med fänriks lön 7 apr. 1700; deltog i fälttåget i Östersjöprovinserna och Kurland 1700—01; fänrik. 4 mars 1701; löjtnant 11 jan. 1702; kvarstannade med fältartilleriet i Riga till. 1704, då detta transporterades till Preussen; regementskvartermästare 1 juni 1703; deltog i huvudarméns operationer i Litauen och Volynien samt tåget till Sachsen 1706; minörkapten 6 dec. 1706; deltog i ryska fälttåget 1707—09; fången vid Perevolotjna 1 juli 1709 men flydde nästan omedelbart; major. 4 jan. 1710 (med konfirmation; 13 juni 1712); deltog i skånska fälttåget 1710; överstelöjtnant vid artilleriet i Malmö 24 apr. 17.10; tilldelad artillerifältstaten mot norska gränsen 16 febr. 1712; överstelöjtnant vid artilleriet i Stettin 19 mars 1712 (med konfirmation 17 sept. 1712); deltog i fälttåget i Pommern, Mecklenburg och Slesvig-Holstein 1712—13; överste vid fältartilleriet 27 mars 1713; fången vid Tönningens kapitulation 16. maj 1713 men omedelbart frigiven och hemsänd; deltog i Stralsunds försvar 1714—15; generalmajor av infanteriet 9 nov. 1715; fången vid Stralsunds kapitulation 22.nov. 1715; hölls fängslad i Spandau men flydde hösten 1716; chef för artilleriregementet okt. 1716; friherre 3 aug. 1718; deltog i norska fälttåget 1718; ledamot av kommissionen över baron G. H.von Goertz och generalen greve G. von Dernath m. fl. 22 dec. 1718—8 maj 1719; bevistade riksdagarna 1719—47 och var därunder bl. a, ledamot av sekreta utskottet 1719, 1720, 1738—39, 1740—41, 1742—43.och 1746—47, av defensionsdeputationen 1720-1723 (tillkallad som sakkunnig), 1734 och 1740—41, av statsdeputationen 1720, av amiralitetsdeputationen 1723 och av lant- och sjömilitie-deputationen 1726—27; generallöjtnant av infanteriet 22 mars 1720; ledamot av fästningskommissionen 10 juni 1724 (instr. 3 juli); tf. generalfälttygsmästare 12 febr. 1733; uppförd å riksrådsförslag 1738 men undanbad sig; general av infanteriet och överbefälhavare i Finland 19 juni 1739 (jmfr krigsprotokollet 30 maj 1739); president i krigskollegiet 21 juli 1740; ordförande i kommissionenöver översten K. O. Lagercrantz 3 apr. 1742—4 maj 1743; ledamot av kommissionen angående Stockholms försvar 9—21 juni 1742 samt av defensionskommissionen 27 sept. 1742—17 aug. 1743. LVA 1740; KSO 1748; RoKavKMO 174.8.

Gift 12 okt. 1709 med Elisabet Arnell, f. 25 mars 1685, d. 1 nov. 1750, dotter till superintendenten i Karlstad Jonas Arnell.

Biografi

C. fick vid tjuguåtta års ålder sitt elddop vid Narva. Hans här visade tapperhet skall, enligt vad friherrebrevet uppgiver, ha varit orsaken till hans befordran till fänrik några månader efter slaget. Vid övergången av Dyna (9 juli 1701) var han, troligen i egenskap av artilleribefälhavare, kommenderad ombord på ett av de flytande blockhus, som under svenskarnas överfart kraftigt togo de sachsiska strandbatterierna under eld. Senare samma dag besköt blockhuset de av ryssarna å Lützenholm strax ovanför Kobron uppkastade förskansningarna och tystade deras artilleri samt kvarlåg här, ända till holmen nästa dag av svenskarna stormades och intogs. Under 1707—09 års fälttåg bevistade C. slaget vid Holowczin (4 juli 1708) och striden vid Melczin (2 nov. 1708), vid vilka tillfällen det svenska artilleriet med stor framgång förberedde arméns övergång över av fienden försvarade vattendrag (Vabiczån och Djesnafloden). Vidare deltog han enligt egen uppgift i anfallet mot Veprik (7 jan. 1709) och ledde under Poltavas belägring en del mineringsarbeten. Under själva slaget var han ej i elden, då allt artilleri denna dag befann sig vid trossen. Däremot var han liksom A. Gyllenkrook verksam för att efter slaget rekognoscera möjligheterna för en övergång över Dnjepr. Under villervallan vid Perevolotjna tyckes han ha ingripit för att hindra en del soldater att marodera över Dnjepr. Kort efter kapitulationen lyckades han fly ur fångenskapen och undkom genom Schlesien.

Efter hemkomsten till Sverige var C. under tiden närmast före skånska fälttåget ivrigt sysselsatt i Stockholm med de artilleristiska förberedelserna för detta och deltog sedan som artilleri-befälhavare i slaget vid Hälsingborg (28 febr. 1710). Artilleriet bestod här av några och trettio pjäser, därav flertalet s. k. regementsstycken (trepundiga), fördelade utmed fronten av det i slagordningens mitt stående infanteriet. Någon enhetlig ledning av vapnet kan knappast ha förekommit. De svenska styckena besvarade ehuru med föga verkan den eld, som i slagets början riktades mot de svenska linjerna från danskarnas på Ringstorpshöjden uppställda grova artilleri. Under själva anfallet mötte de svenska kanonernas framförande över det sänka och tuviga anfallsfältet stora svårigheter. Flertalet av dem torde därför ej ha fått tillfälle ingripa i huvudstriden, med fiendens infanteri och regementskanoner. Men under C:s personliga ledning deltogo dock några av hans pjäser med mycket god verkan i den hårda kampen med danska gardet. Man skall härvid enligt Stenbocks uppgift ha beskjutit fienden på endast femton stegs avstånd. Troligen var det på C:s insats i slaget vid Hälsingborg Stenbock syftade, då han samma år om honom skrev till artilleriets chef: »Cronstedt är en habil och erfaren officer, vilken jag sett i elden oförskräckt under en berömlig konduite.» Efter slaget ledde C. bombarderingen av Hälsingborg (3—5 mars).

Det var efter segern över danskarna, C. började den nydaning av det svenska artilleriet, som snart förskaffade honom stort beröm och gjort honom till en av vapnets främsta män. Hans strävanden gingo i första hand ut på att öka fältartilleriets rörlighet samt att höja dess eldberedskap och eldhastighet. Hittills hade servisen under pågående strid, ja mången gång redan under framryckning till strid måst släpa fram kanonerna med hjälp av s. k. släptagel, varvid tolv till sexton man erfordrades redan för framförande av ett regementsstycke. Följden blev, att kanonerna särskilt under anfallsstrid och i svårframkomlig terräng ofta måste lämnas efter och därigenom fullkomligt kommo ur räkningen. C. ansåg, att de även under pågående strid ända intill åttio å hundra steg från fienden borde kunna framföras med s. k. aktionshästar, varav tvenne, ridna av kuskar, erfordrades för varje regementsstycke. Han konstruerade en härför lämpad anspänningsanordning, med vars hjälp man genom ett enda handgrepp kunde frigöra anspannet från pjäsen och som medgav, att denna såväl vid fram- som tillbakamarsch kunde föras med mynningen mot fienden. Den sistnämnda anordningen, som mycket tilltalade Karl XII, ökade i hög grad kanonernas eldberedskap. På de kortaste hållen måste de visserligen alltjämt framsläpas, men C. uppfann en anordning med s. k. anmarschbommar, som underlättade även detta flyttningssätt och samtidigt minskade antalet av det härför erforderliga manskapet.

För eldhastighetens höjande förordade C. flera viktiga förbättringar, i främsta rummet införandet av s. k. geschwinta skott, dvs. enhetspatroner med kula och laddning förenade med varandra. Där enhetspatronen av en eller annan anledning ej kunde komma till användning, vidtog han för att bespara tid en anordning, tack vare vilken åtminstone kula och förladdning på en gång kunde ansättas. Riktningen i höjdled underlättades genom siktkilens ersättande med en av Polhem konstruerad riktskruv. Väskor med fyra till fem skott för ett regementsstycke borde ingå i utrustningen. Dessutom uppfann han anordningar, som gjorde det möjligt att medföra laddtyg, handspik, skyffel, yxa, släp tag el och anmarschbommar lösa i stället för fastbundna på lavetten. Härigenom höjdes kanonernas eldberedskap och sparades tid vid ombyte av eldställningar.

C:s nya idéer mötte som så ofta starkt motstånd. Överste Gabriel Appelman, artilleriregementets chef, tog de nymodiga projekten nästan som en personlig förolämpning. Med Stenbocks hjälp bröts dock hans motstånd. Den 31 okt. 1710 godkändes C: s förslag av defensionskommissionen. I tillämpningen visade sig hans konstruktioner och nyorganisation synnerligen värdefulla. Vid anfallsstrid och förföljning kunde artilleriet i trav köra fram före infanteriet och med sin eld inleda striden. Upphunnet av infanteriet, kunde det på liknande sätt återvinna sitt försprång och taga fienden under förnyad eld samt på så sätt från den ena ställningen efter den andra stödja det egna infanteriets anfall. Av samtida uppgives det, att kanonernas eldhastighet  tack vare C: s system uppdrevs; till tolv á fjorton, ja ända till sexton skott i minuten. Hans pjäser kunde gå i ställning och skjuta tio skott på samma tid, som förut erfordrats enbart för att föra en kanon i ställning och göra den eldberedd. Samtidigt vanns den stora fördelen, att servisens antal avsevärt kunde nedbringas.

Under Stenbocks fälttåg 1712—13, då C. tjänstgjorde som artilleribefälhavare vid dennes armé, var artilleriet delvis moderniserat enligt hans system. Första gången det provades var vid övergången av Recknitzån och dennas sankå dalgång vid Plummendorf, 2 km. ovanför Damgarten. C. var då (23 och 24 okt., 1712) med åtta kanoner tilldelad ett detaschement, som skulle skydda slåendet av den 1 km. långa, kombinerade kavel- och pontonbro, på vilken större delen av armén sedan tog sig över detta svåra hinder. Han lyckades över nästan bottenlösa sumpmarker föra fram sina kanoner mot åkanten och med deras eld fördriva tvenne på motsätta sidan uppställda sachsiska dragonregementen. Under frammarschen till Eulenburg dagen före slaget vid Gadebusch tillhörde C. med åtta kanoner avantgardet. Där hade han likaså sin plats under den framryckning mot sistnämnda ort, som föregick själva slaget (9 dec. 1712). Med »ogemen snabbhet» gick han i ställning på höjden sydost om Wakenstädt och öppnade på 700-800 meters avstånd med tolv kanoner elden mot fiendens på ömse sidor om byn hopade truppmassor. Snart nog förstärkt med resten av artilleriet, skyddade C. arméns utveckling till strid. Samtidigt förorsakade han fienden stora förluster och störde på ett mycket verk- ningsfullt sätt dennes ännu ofullbordade gruppering samt tvang honom att ändra sin stridsplan. I själva huvudanfallet mot fiendens ställningar vid och söder om Wakenstädt deltog C. med utomordentlig framgång, tillämpande sina nya metoder med det allra bästa resultat. Med fullt fog betygade senare Stenbock i sin brevväxling och Karl XII i C: s friherrebrev, att man näst Gud hade honom och hans kanoner att tacka för den glänsande segern.

Under fälttågets fortsättning anförde C. i posteringsstriden vid Hollingssted (jan. 1713) ånyo med heder sitt artilleri. Som en av Stenbocks mest betrodda män spelade han även en inflytelserik roll vid Tönningens försvar och kapitulation (maj 1713). Hemsänd för att till svenska regeringen överbringa kapitulationsvillkoren och verka för härens hemtransport, kunde han dock i sistberörda avseende föga uträtta.

Sedermera (1714) fick C. taga befälet över artilleriet i Sveriges tyska provinser, såväl det som tillhörde fästningarna, som det som ingick i fältstaten. Omständigheterna gjorde, att han huvudsakligen fick sin verksamhet förlagd till Stralsund med omnejd. Han deltog bl. a. i den häftiga striden vid Stresow på Rügen (nov. 1715), där han blev svårt sårad i låret. Under fångenskapen efter stadens kapitulation arbetade han energiskt för de svenskfödda fångarnas frigivning och stod därvid i opposition mot den likaledes fångne generalmajoren B. O. Stackelberg. Även denna gång lyckades C. gäcka sina bevakare och fann över Kassel och Amsterdam vägen till Sverige.

Återkommen till hemlandet erhöll C. 1716 befälet över hela artilleriregementet och nedlade på dettas organisation och utbildning ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Bland annat blev hans förslag till omorganisation 29 jan. 1718 av Karl XII fastställt. Samtidigt förbättrade han sitt s. k. system, uppgjorde nya konstruktioner för kanoner av alla kalibrar och konstruerade den s. k. blocklavetten, som i motsats till den äldre lavettypen kunde tjäna som underlag även för tyngre pjäser såväl vid deras förflyttning som under eldgivning. C. övervakade gjutningen av pjäser och projektiler och verkade även inom detta område som nydanare: Under förberedelserna för norska fälttåget 1718 tog han ivrig del i artilleriets utrustning och förde under Fredrikstens belägring befälet över belägringsartilleriet. Då efter Karl XII:s död rykten började spridas om att konungen mördats, hörde C: till dem, som utpekades som medskyldiga i brottet. En säkerligen understucken berättelse av den bekante väckelsepredikanten E. Tollstadius väckte på sin tid uppseende. Enligt denna skulle C. på sin dödsbädd ha bekant, att han laddat det dödande skottet och utpekat den, som avlossat detta. Någon rimlig grund för misstanken mot C. finnes dock ej.

Ehuru C. kraftigare än någon då levande svensk bidragit till artillerivapnets främjande, blev han 1719 vid utnämningen av ny generalfälttygmästare förbigången av Hugo Hamilton, Han begärde då avsked och tillstånd att gå i utländsk tjänst, men detta blev ej beviljat. Riksdagens sekreta utskott, som åtog sig hans sak, begärde, att han nästa gång platsen blev ledig skulle få densamma samt gav honom några metallkanoner som hedersgåva. C. fortsatte emellertid att föra befälet över artilleriregementet. Förtjänsten av att detta vapen, oaktat den allmänna dekadansen i fråga om försvaret, tyckes ha varit av fullgod beskaffenhet, tillkommer helt honom. Hans s. k. system, som ånyo blev fastställt genom defensionskommissionens beslut 12 mars 1726, levde sedan länge kvar och togs även till förebild i utlandet. Vid riksdagen 1726—27 fick C. utarbeta ett förslag till en särskild artilleristat för Finland. Hans första projekt ansågs av defensionsdeputationen alltför kostsamt, men ett reducerat förslag, som han framlade i dec. 1726, antogs oförändrat av deputationen. Den nya kåren organiserades 1727.

Mot slutet av sin bana togs C. i anspråk för andra militära uppgifter. Som general en chef i Finland verkade han i över ett år (1739—40) under en tid, då Sverige stod på tröskeln av ett krig med Ryssland. Han visade sig härunder som en skicklig och kraftfull förvaltare, vilken trots de största svårigheter lyckades i det utarmade landet föda de truppstyrkor, man sände över från Sverige. Dessutom arbetade han ivrigt för förbättrandet av truppernas utrustning, fästningarnas stärkande och väganläggningar i gränstrakterna. Men samtidigt blottade han sanningsenligt och i kraftfulla ordalag landets usla försvarstillstånd. Under sin vistelse i Finland blev han en av de ivrigaste motståndarna mot kriget, fastän han tidigare i viss. mån understött den motsatta åsikten. Då han 1740 tillträtt befattningen som president i krigskollegiet, väntade honom ett rikt fält för den svenska krigsmaktens upprättelse ur förfallet. Men hans arbete på den nya posten torde dock i allmänhet ha stött på alltför svåra hinder för att kunna nå någon större effekt.

C. anhöll utan resultat tvenne gånger (1732 och 1738) om överståthållarämbetet. Ena gången lät man honom förstå, att han var omistlig för artilleriet. Han blev 1735 uppförd på riksrådsförslag men avsade sig. I riksdagsarbetet deltog C. flitigt, dock som det tyckes mer i egenskap av militär än som partiman. Om hans ingripande i striden om Stockholms befästande är talat i broderns biografi (se C. 2). Vid 1738—39 års riksdag synes han halvt om halvt ha tillhört det franska partiet (hattarna) och ha medverkat vid Horns störtande. Härvid torde han dock snarare ha påverkats av sitt missnöje med en befordringssak, i vilken denne haft del, än av önskan att inblanda Sverige i någon äventyrligare politik. Sedan hans varningar mot kriget med Ryssland fått förklinga ohörda, övergick han vid 1742—43 års riksdag till mössorna.

År 1723 erhöll C. under förpantningsrätt Johannisbergs kungsladugård i Lundby socken i Västmanland. Han ägnade sig med sådant intresse åt egendomens förbättring genom nybyggnader och uppodlingar, att denna genom riksens ständers brev 20 jan. 1762 upplåts även åt barnen, vilka innehade gården till 1783.

Författare

H. E. Uddgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Riksarkivet förvarar ämbetsskrivelser av C. samt brev till Ulrika Eleonora och i de diplomatiska serierna.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Rön om rätta skördetiden (VA Handl, 1749, s. 43—49). — Bref till prosten i Husby i Dalarne mag. Jacob Troilius om slaget wid Narva [dat. Narva d. 6 dec. 1700] (Vestgöta tidn, 1809, N:o 2). Handskrifter: Dagbok 10 nov. 1714—juni 1715 (UB, sign. F. 109). — Nödig underrättelse om artilleriet till lands (UB, sign. A. 667).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. (fullmakter), mil. meritförteckningar, biographica, skrivelser till Karl XII från C. och till K. M:t från general en chef i Finland 1739—40, allt i RA; biographica, krigsarkivet. — Kon. Karl XII:s egenhändiga bref, utg. af E. Carlson (1893); Karol. krigares dagböcker, 1 (1901; ny uppl. 1918) & 5 (1910); Leonard Kaggs dagbok 1698—1722, utg. af A. Lewenhaupt (Hist. handl, 24, 1912); Löjtn. Fr. Chr. von Weib.es dagbok 1708—1712, utg. af E. Carlson (ibid, 19: 1, 1902); Sv. riksdagsakter, Ser. 2: 1—2 (1909—13). — Anteckningar om Kungl. Svea artilleriregemente 1794— 1894 (1898); Bidrag til den store nordiske Krigs Historie, 2—4 (1903—10); S. E. Bring, Karl XII:s död och begravning (Karl XII, 1918), s. 693 o. följ.; O. Dalin, Åminnelsetal över C. i VA 25 mars 1751 (1751); P. A. L. R. Hammarskjöld, Carl Cronstedt och hans »snabbskjutande» kanoner (1906); J. Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922), s. 263 o. följ.; A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); Presidenten friherre Carl Cronstedts lefvernes-lopp (1783); S. Loenbom, Kongl. rådets.., herr grefwe Magni Stenbocks lefwerne, 2 (1758); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772, 1—3 (1893—1900); N. Tengberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741—1743 (1857—60); L. Weibull, Carl XII:s död (Scandia, 1929).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Cronstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15694, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15694
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Cronstedt, urn:sbl:15694, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se