Jacob Cronstedt

Född:1668-11-23 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1751-02-21 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Landshövding, Kammarherre


Band 09 (1931), sida 254.

Meriter

1. Jacob Cronstedt, före adlandet Olderman, greve och friherre till Fullerö och Almö i Barkarö socken, f. 23 nov. 1668 i Stockholm, d. 21 febr. 1751 därstädes. Föräldrar: handelsmannen och föreståndaren för tyska kyrkan i Stockholm Anders Olderman och Anna Gerdes. Student i Uppsala 3 mars 1679 (avlade studenteden 12 dec. 1695); adlad och adopterad på sin styvfaders Mårten Cronstedts adliga namn och nummer 18 mars 1693; bevistade riksdagarna 1693, 1713–14, 1720, 1723 och 1726–27 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1713–14,: 1723 och 1726–27, av kontributionsdeputationen 1720, av deputationen angående kommers-sakerna 1720 och av bankodeputationen 1723; företog en utrikes studieresa 1697–1701; hovjunkare 16 maj 1705; e. o. kammarherre 29 okt. 1712; ledamot av kommissionen för besiktning av stuterierna vid Kungsör och Strömsholm 20 nov.–23 dec. 1713; kammarherre 31 juli 1714; ordningsman i Uppsala län 29 juli 1718; v. landshövding därstädes 1719; landshövding i Kronobergs län 28 apr. 1719; friherre 23 maj 1719; riksråd 3 aug. 1727; ledamot av myntkommissionen 19 sept. 1727–febr. 1744 (ordförande), av deputerade angående hållskjutsen vid Fittja gästgivaregård 17 mars–10 sept. 1730 och av deputerade för granskning av landshövding G. Palmfelts och kommerserådet J. von Hökerstedts projekt rörande statsbristens fyllande 15 apr.–15 dec. 1730; greve 14 juni 1731; ledamot av deputerade för överseende av 1733 års förordning om mått och vikt 15 mars–14 maj 1737 och av kommissionen för överseende av tull- och accistaxorna 21 juli 1738–11 maj 1745. Hedersledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1729; KNO 1748; RoKavKMO 1748.

Gift 8 jan. 1707 med friherrinnan Margareta Beata Grundel, f. 24 juni 1689, d. 13 okt. 1772 på Fullerö, dotter till generallöjtnanten och landshövdingen friherre Jakob Grundel.

Biografi

Vår kunskap om C:s tidigare levnadsöden är mycket bristfällig. Som yngling vistades han länge vid Uppsala universitet och företog sedan åren 1697–1701 en längre resa genom främmande länder. Att han under denna tid förvärvat en hög boklig bildning och tidigt trätt i förbindelse med de intellektuellt ledande kretsarna i landet, vitsordas av de bevarade resterna av hans brevväxling liksom av hans redan nu påbörjade utomordentliga samlarverksamhet, om vilken mera nedan. På begäran av styvfadern, direktör Mårten Gavelius Cronstedt, blev han jämte sina syskon år 1693 upphöjd i adligt stånd och erhöll då styvfaderns namn. Samma år bevistade han den riksdag, som då hölls i huvudstaden, vid vilket tillfälle han sades vara »utan tjänst». Överhuvud synes C. aldrig ha strävat efter något fast ämbete. Ekonomiskt oberoende genom arvet efter styvfadern – han erhöll efter denne bl. a. det stora godset Fullerö i Västmanland, som han senare gjorde till fideikommiss för sina efterkommande – föredrog C. samlarens och godsägarens oberoende liv framför den karolinske ämbetsmannens bundna ställning. Någon ändring i detta förhållande skedde ej heller, då han 1705 inträdde i hovets tjänst, där han 1714 blev kammarherre hos prinsessan Ulrika Eleonora.

Den stora reorganisationen av rikets förvaltning under Karl XII:s sista år krävde emellertid alla tillgängliga krafter, och C. tvangs då i likhet med flera av sina kolleger vid hovet att åtaga sig ett av de nyinrättade ämbetena. Hans bana företer sålunda den egendomligheten, att han först vid femtio års ålder inträdde i statstjänst. Trots detta verkade han som ämbetsman under mer än trettio år. På C: s lott föll ordningsmannabefattningen i Uppsala län, i vilken egenskap han 1719 som vice landshövding förestod länet, då landshövding Ribbing under riksdagen uppehöll sig i Stockholm. Kort härefter förflyttades han som landshövding till Växjö, där han kvarstannade i åtta år.

I det politiska livet hade C. hittills icke tagit någon mera aktiv del. Han hade visserligen suttit i sekreta utskottet vid ständermötet 1713–14 och bevistade sedan några av frihetstidens första riksdagar, men han syntes endast undantagsvis i debatterna. Den självständiga ställning, han på detta sätt lyckades bevara, jämte ett snart vunnet anseende som god och opartisk ämbetsman, fäste nu de maktägandes uppmärksamhet på honom. Redan 1723 uppfördes han sålunda på förslag till presidentplatsen i statskontoret och utsågs följande år till chef för den ena av de bägge kommissioner, som skulle reorganisera den finska förvaltningen, ett uppdrag, som han dock aldrig kom att utföra, då hela beslutet revs upp och andra ledamöter utsagos. År 1727 kallades C. slutligen till riksråd och nådde så utan eget åtgörande rikets högsta ämbete. Förklaringen till denna snabba upphöjelse efter endast nioårig ämbetsmannabana ligger otvivelaktigt i det allmänna anseende, C. åtnjöt som en vederhäftig, självständig, av partilidelserna obunden och personligen sympatisk man. Dessa egenskaper ådagalade han bl. a. i de brännande penningfrågorna såsom ordförande i den s. k. myntkommissionen, vilken i ett väl motiverat betänkande av 14 juni 1738 påyrkade kraftiga åtgärder till penningväsendets sanerande. Hattarna, som nu kommo till makten, föredrogo emellertid som bekant att understödja näringarna genom åtgärder, vilka i stället ledde till ökad inflation.

Sin plats i rådet behöll C. i nära ett kvartsekel, ända till sin död, trots de partiskiften, som under tiden ägde rum, det kanske bästa beviset för den aktning, han åtnjöt på alla håll. Vid sitt inval i rådet hade han ansetts stå det holsteinska partiet närmare än det hornska. Under 1730-talet närmade han sig alltmer dem, som sökte anslutning till Frankrike. I juni 1735 uppträdde han ensam i rådet emot förnyandet av förbundet med Ryssland, vilket han ansåg menligt för Sverige. Då hattpartiet vid riksdagen 1738–39 störtade Horn och hans anhängare, fick C. också behålla sin plats i rådet och erhöll av sekreta utskottet »såsom tecken till riksens ständers välvilja för hans berömliga förhållande» en belöning av 10,000 dlr smt. C. var emellertid trots detta ej beredd att gå de krigslystna hattarnas ärenden. Under överläggningarna i rådet om ett anfallskrig mot Ryssland hävdade han sålunda i förening med Samuel Åkerhielm, att Sverige var oförmöget till ett dylikt. Då yttre förhållanden sedan framtvungo ett tillfälligt uppskov med krigsförklaringen och rådet ej visste, vad det skulle göra med de trupper, som redan överförts till Finland, yrkade C. förgäves deras återkallande till Sverige under någon förevändning, som räddade skenet. Och vid den avgörande omröstningen i rådet om krigsförklaringen i juli 1741 hörde C. till den minoritet, som röstade för underhandlingar i stället för angreppskrig. I den strid om tronföljarvalet, som följde på det olyckliga ryska kriget, uttalade sig C. redan i dec. 1742 för Adolf Fredriks val i hopp att detta skulle förmå Ryssland att återställa det erövrade Finland. Då det sedan i febr. 1743 såg ut som om valet skulle falla på den danske kronprinsen, yrkade C. och minoriteten uppskov med valet för att ej riskera ett förlängande av kriget.

Den medlande ståndpunkt, C. sålunda företrätt under de kritiska åren under hattregeringens första tid, intog han också i det följande, i allmänhet stödjande rådsminoritetens ledare, Åkerhielm. 1745 talade han emot ett förbund med Preussen, emedan denna makt strävade efter Svenska Pommern, och i konflikten med Ryssland på hösten 1746 intog han den mest undfallande ståndpunkten, i det han föreslog, att den av ryssarna angripne Karl Gustav Tessin själv skulle försvara sig utan statens inblandning. Då mindre sekreta deputationen anmärkte härpå och förklarade, att den ej kunde tro, »att hans mening vore sådan, som orden lydde», fann han sig dock föranlåten att justera dessa. Allvarligare kunde hans ställning synas hotad, då hattpartiet 1747 gick till anfall mot mössminoritetens ledare, Åkerhielm, som dömdes förlustig sitt riksrådsämbete. Vid detta tillfälle riktade sekreta utskottet en anmärkning också mot C., men denne frikändes dock utan vidare på grund av sin höga ålder. Efter detta framträdde han icke mera inför offentligheten.

Ehuru C. ursprungligen stått hattpartiet och dess föregångare närmast, hade han sålunda i alla frågor, som berörde rikets yttre förhållanden, av missnöje med hattarnas utmanande politik mer och mer drivits över till mösspartiet. Hans egentliga rådsverksamhet låg dock på ett annat område, han tillhörde nämligen den sektion av rådet, som hade rikets inre styrelse om hand. Därvid ägnade han sig huvudsakligen åt personalfrågor, för vilka han ägde ett stort intresse. Erik Benzelius d. y. sökte sålunda ofta genom C. vinna rådet för sina önskemål ifråga om prästerliga befordringar. Även om C., som ovan visats, i rådsdebatterna alltid modigt företrädde en personligt präglad övertygelse och in på sin höga ålderdom bevarade sin självständighet, kom han dock aldrig att utåt framträda i första planet bland rådets medlemmar. Härifrån hindrades han icke blott av den ålder, han nått, redan då han inträdde i rådskammaren, utan fastmer av bristande politisk äregirighet och avsmak för alla partiband.

Mer betydande än C: s ämbetsmannagäming vår hans storartade samlarverksamhet. Ingen tvekan kan råda om att C. här ansett sig hava sin egentliga livsuppgift. Redan som yngling inriktade han sitt intresse på samlandet av böcker, mynt och handskrifter, och under sextio år ägnade han sedan all tillgänglig tid åt kompletterandet av det stora bibliotek, som växte upp på Fullerö. Ekonomiskt oberoende, högt bildad och ovanligt boksynt, ägde han alla förutsättningar att bliva en samlare av rang. Vad som berättigar honom till en särställning bland tidens många samlare är främst den omständigheten, att han från början uppställde ett bestämt begränsat mål för sin samlarverksamhet, som därför aldrig som hos mången annan blev ett planlöst hopande av böcker och handskrifter. Målet var likväl satt högt nog, det gällde hopbringandet »av de böcker, rara manuskripter och handlingar, som antingen av svenska män äro författade eller på något sätt angå vårt fädernesland och dess historia, vare sig inrikes eller utomlands utkomna». Vid denna tid var emellertid en dylik uppgift ännu möjlig att förverkliga, och även om C: s samling aldrig nådde ett komplett skick, blev den dock den mest fullständiga enskilda samling suecana, som sett dagen i vårt land. Då det gällde anskaffandet av svåråtkomliga och sällsynta böcker, skydde C. varken möda eller kostnad. Genom ombud på skilda orter övervakade han bokmarknaden inom såväl som utom landet och sökte genom bytesförbindelser ernå, vad som ej stod att få genom köp. Av den vidlyftiga brevväxling, C. i bokfrågor förde med andra samlare och lärda, har utanför samlingarna på Fullerö knappast mer än korrespondensen med Erik Benzelius bevarats till våra dagar. Men denna ger en god bild av det arbete, han nedlade på uppspårandet av böcker, ägnade att komplettera samlingen, liksom av den ingående kännedom om det svenska bokbeståndet, han personligen besatt. En detaljerad förteckning över biblioteket (K. biblioteket) upprättades av den lärde samlaren Magnus von Celse (se denne), vilken under flera somrar vistades på Fullerö.

Efter C: s död ansåg sig hans änka icke kunna behålla det stora biblioteket, som då beräknades omfatta ungefär 4,000 band,, varför hon 1756 hembjöd det till staten. Ständerna inköpte det då för en summa av 60,000 dlr kmt och skänkte det till kronprins Gustav, som skulle använda det under sina studier. Vid ett besök, som kronprinsen i egenskap av universitetskansler år 1767 avlade i Uppsala, skänkte han samlingen till Uppsala universitet, vid vilket tillfälle den av K. Kr. Gjörwell beskrevs som »en, fast ej ännu alldeles fullständig, samling av alla de böcker, som äro tryckte i och om Sverige». Samlingen har sedan dess förvarats i universitetsbiblioteket i Uppsala, där den utgör grundstommen i bibliotekets svenska tryckavdelning. Med biblioteket följde också en nittio nummer omfattande, delvis mycket värdefull handskriftsamling, som bl a. innehöll ett par avskrifter av Olaus Petri krönika, originalbrev och andra handlingar av Axel Oxenstierna samt en förteckning av  C. över predikningar i boksamlingen. —  Efter sin broder Anders Olderman ärvde C. en samling romerska mynt, som han betydligt utvidgade och kompletterade med en samling svenska mynt och ett stort numismatiskt bibliotek. Dessa samlingar hembjöd han själv till staten, som 1731 inköpte dem, myntsamlingen för 48,000 dlr kmt och biblioteket för 12,000 dlr kmt. Den förra förenades med antikvitetskollegiets samlingar, det senare med K. biblioteket. Betydande mängder av C. sammanbragta böcker och handskrifter, som ej tillhörde dessa slutna samlingar, ingå fortfarande i fideikommissbiblioteket på Fullerö.

Till de bidrag, som ovan givits till C:s karakteristik, kan läggas ett av de få bevarade samtida omdömena. I en anonym handskrift från 1700-talets mitt beskrives han som »en man av gott förstånd, stadig i väsendet och välsinnad, men något självklok och envis», uppgifter som i huvudsak låta sig förenas med vad vi i övrigt veta om honom. Att C. lät sina kunskaper och sin stora bildning komma också andra till del, intygas av skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht, som i det grevliga hemmet på Fullerö och i huvudstaden fann en högt uppskattad och i många tillfällighetsdikter besjungen vänkrets. Hon skildrar där, hur C. och hans litterärt intresserade maka förde ett gästfritt och från allt konventionellt tvång befriat hus, där politiken ständigt var bannlyst men tiden i stället fördrevs med vitter läsning och bildande samtal, som gärna fördes in på naturvetenskapernas eller nationalekonomiens områden. Fru Nordenflycht har också besjungit C: s minne i ett retoriskt praktfullt sorgekväde.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ämbetsskrivelser av C. finnas i riksarkivet, hans brev till Erik Benzelius d. y. i Linköpings stiftsbibliotek; vad som i övrigt bevarats av hans stora brevväxling ingår i Fullerö fideikommissbibliotek. Ett antal där befintliga brev från Nils Reuterholm, som bl. a. under svenska arméns vistelse i Sachsen biträdde C. vid hans bokinköp, äro tryckta i Personhistorisk tidskrift 1908.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Epistola votiva ad illustr. comitem et dominum dn C G Oxenstierna, cum ... Hedevig Ebba De la Gardie tori sociam sibi adscisceret. Sthm [1684]. Fol. 4 bl.

Handskrift: Förteckning på predikningar i Cronstedtska biblioteket, 'UB (sign. U. 305).

Källor och litteratur

Källor; Grevebrev, friherrebrev, egenh. meritförteckn. (vid friherrebrevet) biographica. och b.ouppteckn, RA; C:s brevväxling med Erik Benzelius d. y Linköpings stiftsbibi.; förteckningar'över Cronstedtska biblioteket -och' därtill horande handskrifter, UB, bibliotekets arkiv, sign. K. 63, M 2 — Svenska riksdagsakter, Ser. 2: 2, 3 (1914, 1917); Handl. rör. Skandinaviens historia, 7 (1819); C. G. Gjörwell, Kongl. bibliotekets tidningar om lärda saker, 1767: 2; Den swenska Mercurius, Arg. 3 (1757—1758); Neue genealogisch-historische Nachrichten, 79 (1756); E. Brenner, Thesaurus nummorum sueo-gothicorum (1731); C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 2: 2 (1904); E. Fries, Svenska kvinnor, 2: a uppl. (1920); G. Gezelius, Försök til et biogr. lexicon, 4 (1787); J. Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1895); A. Th. Låstbom, Swea och Götha höfdinga-minne sedan 1720, 1 (1842); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772, 2—3 (1895, 97); Sveriges riksbank 1668—1918, 2 (1919), s. 124; E. Sjöstrand, Mynt- och bankpolitik under hattväldet 1738—1764 (1908), s. 12 o. följ., 33 o. följ. — Se i ö v r i er t, ang:. C: s bibliotek: M. von Celse, Catalogus bibliothecEe Fulleröensis Cronstedtianss (hdskr, KB, sign. U. 288).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Cronstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-02-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15700
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Cronstedt, urn:sbl:15700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-02-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se