Meriter

Dahlheim, (före adlandet von Thalheim), Carl Baltzar von, f. 22 mars 1669 i Gross-Dittmansdorf nära Radeburg i Sachsen, d. 16 maj 1756 i Stockholm. Föräldrar: kaptenen i svensk tjänst Gregor von Thalheim och Emerentia Rimpler. Kom i krigstjänst vid fjorton års ålder och deltog som volontär i Wiens undsättning 1683; medföljde som volontär på Vilhelms av Oranien fälttåg mot engelsmännen 1688; gick i svensk tjänst som fänrik vid överste Evald Hastfers regemente i Holland 1689; volontär vid överste Karl Fr. von Schlippenbachs regemente 1693; kvartermästare 1694; adjutant vid regementet 1695; löjtnant 1696; transporterad som löjtnant och ingenjör till general Nils Gyllenstiernas armé i Holstein 1698; synes därefter hava tjänstgjort vid fortifikationsstaten i Bremen; erhöll av Gyllenstierna med generalkvartermästaren K. M. Stuarts medgivande interimsfullmakt som löjtnant vid »tyska arméns» fortifikationsfältstat 1 juli 1702 samt konmigens konfirmationsfullmakt 20 okt. 1703; fortifikations- och guidekapten 28 maj 1708; generalkvartermästarelöjtnant 31 jan. 1711; adlad s. d.; erhöll överstes titel 21 nov. 1715; fången vid Stralsund 23 dec. 1715; hemkom maj 1718; generalkvartermästare vid Bohuslänska armén 29 maj 1718; erhöll avsked 28 nov. 1722. RSO 1748. Gift 1) med Engel von der Marck; 2) med Elisabet Gertrud von Storck, d. 1731; 3) lysning utfärdad 1721 för D. och Kristina Engel Bergemarck, dotter till scoutbynachten Vilhelm Otto Berge-marck och Engel Gyllenbrinck samt sedermera gift med landsfiskalen Nils Stenman.

Biografi

Såväl fadern som farfadern hade varit i svensk tjänst som officerare, och D. följde sålunda familjetraditionen, när han i Holland gick in vid ett värvat svenskt regemente, tillhörande de allierades armé. I egenskap av extra ingenjör deltog han under sin vistelse i Nederländerna dels i det blodiga slaget vid Neerwinden 1693, dels i belägringarna av Huy 1694 och Namur 1695 samt tjänstgjorde fortfarande i denna charge intill fredsslutet 1697. Följande år besåg han de förnämsta holländska fästningarna och studerade ingenjörsvetenskap under ledning av den berömde ingenjörgeneralen M. van Coehoorn, till dess han inträdde vid N. Gyllenstiernas av svenska regementen sammansatta arméfördehiing i Holstein.

Som löjtnant på fortifikationsfältstaten åtföljde D. 1702 Gyllenstiernas häravdelning inåt Polen. Under marschen fick han ordna kvarter och läger. I slutet av aug. hade man nått Krakau, där D. kommenderades att vid Magnus Stenbocks detachement förrätta liknande tjänst under expeditionen till Galizien. Följande års fälttåg började för D. med en rekognoscering mot fästningen Zamosc i Polen. Härunder råkade han vid flera tillfällen i skärmytsling med polska och litauiska trupper. För sitt djärva uppträdande erhöll han av konung Karl en penningbelöning av 100 specieriksdaler. Sedan Stenbocks detachement vid Warschau sammanslagits med huvudarmén, användes D. företrädesvis till att utföra vägförbättringar och brobyggnader. I sådant syfte rekognoscerade han bl. a. Bug och hopsamlade båtar för en övergång av Weichsel. Han deltog i slaget vid Pultusk och var major Ludvig Hochmuth — Karl XII: s brobyggare par préférence — behjälplig med att slå bro över Weichsel vid Thorn. Då hans uppdrag ofta förde honom flera dagsmarscher från arméns huvudstyrka, medförde de stora risker. Vid Thorns belägring blev han sårad. Under 1704 års fälttåg förrättade D. sina »vanliga sysslor» vid armén: han fick i uppdrag att bränna slottet Lesko och förbereda stormningen av Zamosc, han slog bro över Weichsel, deltog i slaget vid Fraustadt samt biträdde slutligen vid ordnandet av arméns vinterförläggning, särskilt högkvarterets i Rawitsch. År 1705 tjänstgjorde han vid Anders Lagercronas kår, 1706 gjorde han till en början åter tjänst hos Stenbock under framryckningen mot ryssarna vid Grodno och sedan under K. G. Dücker vid Vilna och kom slutligen med avantgardet till sachsiska gränsen. Under arméns vistelse i Sachsen upprättade han kartor över Leipzig- och Meissendistrikten.

När marschen på hösten 1707 anträddes till Polen, gjorde D. först tjänst vid generalmajor Alexander Hummerhielms kolonn men kommenderades snart åter till högkvarteret för att biträda generalkvartermästaren Axel Gyllenkrok vid tåget genom de stora masuriska skogarna till Grodno. I början av följande år utsändes D. från Smorgon i Litauen till Minsk på rekognoscering med ett trettiotal ryttare. Sedan han befordrats till fortifikations- och guide-kapten, beordrades han att med femtio man rekognoscera Berezyna. Under denna expedition blev han överfallen av en överlägsen styrka men lyckades med hjälp av tillskyndande drabanter kasta fienden tillbaka. I striden blev han sårad i vänstra foten men kunde det oaktat efter att hava blivit tillfälligt förbunden deltaga i slaget vid Holowczin. Först vid Mohilev blev »resten av kulan» utskuren. Under framryckningen mot byn Gorki vid Desna sändes D. med 150 hästar att ströva tolv mil österut och förstöra alla broar, av vilka ryssarna skulle kunna begagna sig, varefter han borde söka sig till Lagercronas kår. Rödjande väg genom skogarna var han sedermera Gyllenkrok behjälplig men tjänstgjorde även under generalerna K. G. Creutz och J. A. Meijerfeldt. Kort före den misslyckade stormningen av fästningen Veprik i Ukraina i jan. 1709 hade D. hunnit uppmäta vallhöjden och anmälde för överste G. H. von Siegroth, att de tillverkade stormstegarna voro sex fot för korta, varom konungen omedelbart underrättades. Denne svarade emellertid, att D. »vill allt hava på holländskt sätt, som här ej kan vara», och gav befallning om stormning. D. fortfor sedermera att göra guide-officerstjänst i Ukraina under ständiga småstrider med ryssarna fram till Poltava. Han deltog i denna fästnings rekognoscering och belägring samt blev därmider sårad av ett skott i högra sidan. Detta hindrade honom emellertid icke att efter några dagar åter vara i verksamhet och hjälpa fältmarskalken K. G. Rehn-skiöld att »amiotera situationen». Under själva slaget 28 juni deltog D. i gardets strid och blev ånyo sårad, nu av ett skott genom högra benet. När sedan konungen fördes ur stridsvimlet på sin bår, kunde D. likväl visa rätta vägen till bagaget och själv taga sig fram med trossen till Perevolotjna.

D. var en av de fem fortifikationsofficerare, som Karl XII tog med till Bender och där gav åtskilliga uppdrag. Sålunda sändes han 1711, nyss befordrad till generalkvartermästarelöjtnant och adlad, till kanen av Tartariet för att upprätta en karta och medfölja denne på hans fälttåg mot Ryssland. Han var även med bland de officerare, som ledsagade konungen till turkiska armén vid Prut. I den ryktbara kalabaliken i Bender 1 febr. 1713 var D. en av de agerande och tillhörde också konungens omgivning i Demotika och Timurtasch. Vid Bender förlorade han sina journaler och ritningar och allt vad han för övrigt ägde. Därefter företog D. på konungens befallning en studieresa till Arabien — liksom kamraten, major Kornelius Loos, fick resa till Mindre Asien och Palestina — samt kom tillbaka i lagom tid för att hinna ansluta sig till den på hösten 1714 från Turkiet hemvändande skaran.

Efter framkomsten till Stralsund fick D. omedelbart användning vid fästningsförsvaret, varunder han ofta utmärkte sig. För sitt modiga försvar i konungens närvaro av utanverken framför Frankenthor blev han 21 nov. 1715 hugnad med överstes karaktär. I denna strid blev han åter illa sårad, denna gång i halsen och tungan. När fästningen en månad därefter uppgavs, fördes D. som krigsfånge till Berlin. Under fångenskapen led han mycket av sin blessyr och måste offra det lilla han ägde för hälsans återvinnande.

Äntligen frigiven begav sig D. på våren 1718 till Lund för att anmäla sig till tjänstgöring och blev av konungen placerad som generalkvartermästare vid bohuslänska armén. I denna egenskap erhöll han ett ganska säreget uppdrag: byggandet av den s. k. Karl XII:s galärväg från Strömstad till Idefjorden. Konungen ville bekämpa några smärre krigsfartyg, som danskarna hade på fjorden, och dessutom skulle den lilla fästningen Fredriksten innestängas från sjösidan. Men inloppet till fjorden genom Svinesund hade av bägge parterna spärrats. Det fanns därför ingen annan utväg än att låta över land framföra de för operationerna avsedda svenska galärerna, vilka byggts i Strömstad. Från slutet av juni till början av sept. verkställde D. med en arbetsstyrka, växlande mellan 500 och 800 man, transporten av tio ä tolv större och mindre fartyg en sträcka av tjugutvå kilometer dels över några sjöar, dels över land. Den för ändamålet av honom byggda galärvägen, som var sju km. lång, bestod av kavelbroar och risbäddar. Allt gick lyckligt, tills i mitten av juli det största fartyget, brigantinen Luren, fastnade i närheten av gården Blomsholm. Med anledning av detta missöde vände man sig till Kr. Polhem med begäran om råd och hjälp. Denne, som då befann sig vid Trollhättan, skickade sin assistent Emanuel Svedberg (Swedenborg). Med förenade ansträngningar lyckades D. och Svedberg i början av sept. få även »Luren» sjösatt på Idefjorden. D. deltog därefter i sjöstriderna på fjorden och i framryckningen mot Tistedalen. Vid omnämnandet av konungens död gör han i den meritförteckning, varur ovanstående uppgifter hämtats, endast ett tafatt försök att finna uttryck för den allmänna landssorgen.

Det norska fälttåget var slut. D. placerades då på den s. k. Stockholmsarméns fortifikationsfältstat. På sommaren 1719 blev faran för ett ryskt anfall mot Stockholm överhängande. Man måste omedelbart vidtaga åtgärder till huvudstadens försvar. D. fick då på sin lott att ordna försvaret vid Baggensstäket, även kallat Södra staket. Efter en av honom uppgjord, av rådet och arvprinsen godkänd plan påbörjades här befästningsarbeten i juli månad. Utom några tjugufyrapundiga kanoner hade D. till sitt förfogande två bataljoner Östgöta tremänningar, en styckepråm och tre galärer innanför Stäketsundet. Man hade arbetat ungefär en månad på befästningarna, då mot middagen 13 aug. ryssarna landstego vid Bo på Värmdösidan och öster om Skogsö samt gingo till anfall. Efter några timmars häftig strid, varunder D. sårades i huvudet av en »järngranat», anlände mot aftonen översten Rutger Fuchs med Södermanlands regemente till undsättning. Samtidigt gjorde D. ett utfall från skansarna med sina tremänningar. Ryssarna kastades tillbaka men lyckades i skydd av mörkret inskeppa sig på sina fartyg. Det blev D:s sista strid. De följande två åren var han sysselsatt vid befästningarna i Hörningsholmspositionen, och därmed slutade hans militära bana. När freden slutits, fanns icke längre någon plats för honom. I fortifikationsstatens rulla för 1720 finner man vid hans namn den korta men betydelsefulla anteckningen: »uteslöts av staten».

Tjugu år hade D. med undantag av den tid han tilibragt i fångenskap och med konungen i Turkiet stått i fält med svenska armén. Fyra gånger var han enligt sina egna ord i kronans tjänst »igenom hals, liv och ben dödel:n skuten, och resten av kulorne förordsakat mig sjuk, haltat och bräcklig, att jag all min egendom för min hälsa skull tillsatt att låta mig läka». För all sin möda fick han en liten pension på 250 dlr smt — det var allt. Vid 1723 åns riksdag anhöll han förgäves att få återinträda i tjänst eller att erhålla förhöjd pension, och både 1731 och 1734 vädjade han ånyo utan framgång till ständerna. Ett par gånger i början av 1730-talet försökte han få någon anspråkslös befattning och anmälde sig för den skull som sökande till de lediga kommendantssysslorna i Marstrand och Dalarö, men andra föredrogos. Slutligen sökte han (okt. 1733), alltjämt förgäves, landshövdingeämbetet i Södermanlands län. Det enda, som beskärdes honom, var ett anspråkslöst hem. En del av hans pension hade 5 apr. 1723 av kammarkollegiet och statskontoret anvisats på kronans ränta av Stångberga i Ösby- garns socken i Uppland. Ett par skattehemman i denna by blevo emellertid skattevrak och hemföllo till kronan. D. passade då på att förvärva åborätten till dem. Innebörden härav var, att han erhöll besittningsrätt till de båda gårdarna mot att han åtog sig att svara för deras ränta, av vilken en del avkortades mot hans därå invista pensionsfordran. Enligt hans arvingars uppgift skall han med intresse ha ägnat sig åt skötseln av denna ej alldeles obetydliga egendom, som uppgick till två mantal. Under flera år processade D. med den bekante fortifikationskamreraren Göran Blåman-Blomhjelms stärbhus om lönemedel, som denne uppburit på hans fullmakt men ej före sin död redovisat. Ehuru Svea hovrätt (29 maj 1742) dömde till hans förmån, torde det ej vara säkert, att han lyckades utfå sin fordran. Av allt att döma följde framgången överhuvud ej D. i hans affärer. Med åren synes han mer och mer ha nedsjunkit i fattigdom och glömska.

En gång skulle man dock erinra sig D. Det var, när svärdsorden stiftades 1748. Några riddare utnämndes omedelbart, och den sjuttionioårige veteranen befanns också värdig. Ödets ironi ville, att han just samma år nödgats pantsätta sina bästa kläder, så att han icke ens ägde en snygg rock att fästa sitt ordenstecken på. Tragiska familjeförhållanden ökade dessutom för D. fattigdomens betryck. Hans andra hustru hade ständigt vistats i Preussen. Med anledning av en falsk underrättelse om hennes död stod han 1721 i begrepp att ingå nytt äktenskap, då ett meddelande från brodern, att hon ännu levde och vore på väg till Sverige, lade hinder i vägen för det nya äktenskapets fullbordande. Den tilltänkta makan nedkom emellertid samma år med en son, som erhöll namnet Karl Fredrik. Några barn med sina två hustrur efterlämnade ej D., då han 1756 avled vid åttiosju års ålder. Anspråk på arvet, varav väl endast åborätten till Stångberga representerade något större värde, framställdes av en i Preussen bosatt brorson, J. J. von Dahlheim, och av den nyssnämnde sonen Karl Fredrik von Dahlheim.

Eftervärlden har bättre än samtiden hågkommit D:s gärning år 1719. Vid Skogsö invid Stäket restes 1905 en minnessten över D. och Fuchs samt deras män på platsen för deras gemensamma bragd. Tvåhundraårsdagen av den betydelsefulla striden högtidlighölls även i konungens närvaro på samma ställe.

D. tillhörde icke de utmärkta fortifikationsofficerare i Karl XII: s arméer, som fått sin utbildning under Erik Dahlberghs ledning. Han var fostrad på slagfälten, innan han tillfördes deras krets. Hans skolundervisning, som icke synes hava varit särdeles grundlig, avslutades vid uppnådda fjorton år. Såväl sitt modersmål tyska som i synnerhet svenska skrev han synnerligen illa. Däremot synes han i Holland hava förvärvat aktningsvärda kunskaper i matematik och fortifikation och ritade väl. På grund av sin praktiska läggning och sin stora erfarenhet blev han trots bristfällig teoretisk underbyggnad med tiden en förträfflig fältingenjör. Tapper och trofast, alltid redo att offra sig, van att försaka, försynt och anspråkslös, var D. en verklig typ för en äkta karolin.

Författare

Ernst Ericsson.

Arkivuppgifter

Ritningar: I krigsarkivet och fortifikationens arkiv förvaras åtskilliga befästningsritningar av D.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Balzar von Dahlheims meritförteckning, medd. af T. J. P|etrelli] (Personhist. tidskr., Arg.'7, 1905, s. 101—111).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, mil. meritförteckn., utskottshandl. 1723 n: o 45 och 1734 n:o 12 (med utförlig meritförteckn., tryckt 1905, se ovan), akten till Svea hovrätts dom 29 maj 1742 mellan D. och fortifikationskamreraren G. Blomhjelms arvingar samt Th. Westrins saml., vol. 31, allt i RA; likvidationer, kammararkivet; biographica, krigsarkivet. — Karol. krigares dagböcker, utg. af A. Quennerstedt, 1, 6 (1901, 1912). — P. G. Berggren, Karl XII:s galärtransport från Strömstad till Idefjorden och striderna därstädes 1718 (Karol. förb. årsbok, 1920);. A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); L. W:son Munthe, E. Ericsson & G. Rabe, Kungl. fortifikationens historia, 3:2, 4:1, 6:2 (1911—30); [E. Wadenstierna], Minne öfwer f ramledne... öfwersten... Baltzar von Dahlheim... (1756); Th. Westrin, Stockholms räddning 1719 (Samf. S:t Eriks årsbok, 1905). — Se i övrigt: inlaga till krigshovrätten 1765 om arvet efter D. (UB., sign. X. 240).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Baltzar Dahlheim, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15816, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Ericsson.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15816
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Baltzar Dahlheim, von, urn:sbl:15816, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Ericsson.), hämtad 2024-04-25.