Lars Dahlman

Född:1705-03-27 – 
Död:1764-08-23 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Filosof


Band 09 (1931), sida 731.

Meriter

Dahlman, Lars, f. 27 mars 1705 i Flöda församling, Strängnäs stift, d. 23 aug. 1764 i Uppsala. Föräldrar: kyrkoherden i Floda, kontraktsprosten Erik Isaksson Dahlman och Kristina Hyltén. Student i Uppsala 17 febr. 1722; disp. 12 juni 1730 (Cogitationes philosophicæ de caussa prima; pres. E. Alstrin) och 2 juni 1731 (Dissertatio gradualis de inimico amando; pres. A. Grönwall); fil. magister 15 juni 1731. Adjunkt vid fil. fakulteten i Lund 16 mars 1736; adjunkt vid fil. fakulteten i Uppsala 4 dec. 1741; åtföljde greve Jöran Gyllenstierna på hans utländska edukationsresa 1743—46; uppfördes å första förslagsrummet till akademisekreteraretjänsten i Uppsala 2 sept. 1747; professor i moral och politik vid Uppsala universitet 18 febr. 1748; universitetets rektor 1755 och 1762.

Gift 30 okt. 1750 på Hallstaberg med Anna Kristina Appelbom, f. 5 april 1730, d. 30 sept. 1800 i Uppsala, dotter till majoren Karl Samuel Appelbom och Magdalena Kristina Julin.

Biografi

D. intar icke någon särskilt bemärkt plats inom 1700-talets svenska lärdomshistoria. Efter att 1731 ha promoverats till fil. magister i Uppsala erhöll han sin första akademiska befordran genom utnämning till adjunkt i Lund 1736. Även vid det sydsvenska universitetet fortsatte han sina studier och begagnade där bl. a. professor D. Nehrmans undervisning i juridik. I änkegrevinnan U. J. Gyllenstierna, f. Brahe, för vars söner D. var preceptor, vann han en inflytelserik förespråkerska, som vid ett par tillfällen energiskt ingrep till hans förmån. Då vicebibliotekariebefattningen i Uppsala 1739 väntades bli ledig, rekommenderade hon sålunda (5 juni 1739) D. hos kanslern med en erinran, att hon föregående år som ställföreträdande patronus för Skytteanska professuren genom J. Ihres utnämning gått akademiens önskningar till mötes, oaktat hon då kunnat utse »merbem:te adjunkt eller vem hon velat». Sysslan blev emellertid ej ledig, men ett par år senare (1741) visste grevinnan att skaffa sin skyddsling en adjunktur i Uppsala tack vare sina förbindelser på högsta ort. Året förut hade D. förgäves speciminerat för den nyinrättade ekonomiprofessuren med en avhandling: »De cultura silvarum in patria». Preceptorskapet beredde jämväl D. förmånen att få följa den unge Jöran Gyllenstierna på den sedvanliga edukationsresan (1743 —46). Om dennas förlopp är intet känt. Att D. besökt Halle vet man dock, då han därifrån genom Abr. Bäck sände en hälsning till Linné. Hemkommen konkurrerade han om akademisekreterarbefattningen i Uppsala men förbigicks, oaktat han uppfördes på första förslagsrummet. Kort därpå öppnade sig emellertid en utväg för honom, i det professorn i praktisk filosofi Anders Grönwall befanns villig att till honom överlåta sin professur mot att få behålla lönen. Innebörden av transaktionen är ej alldeles klarlagd, men meningen var tydligen, att D., som nu var äldste adjunkt, skulle utnämnas utan vidare. Av någon anledning föreskrev dock kanslern, att förslag i vanlig ordning skulle upprättas. Konsistoriet uppförde då D. i första rummet, och denna gång avgick han med segern (1748), oaktat hans medtävlare om akademisekreterarbefattningen även nu konkurrerade med honom. På lönen fick D. vänta längre än han på grund av Grönwalls redan uppnådda 77 år kunnat ha anledning att förmoda. I nio år måste han nöja sig med sin adjunktslön. Till slut förskaffade man honom dock en tilläggslön, och kort därpå kom han genom företrädarens död 1758 i besittning av den ordinarie professorslönen.

D:s professur var till sitt ämnesområde ganska omfattande. Närmast motsvarade den en modern professur i praktisk filosofi — innehavaren kallades vanligen moralium professor —, men på D:s tid räknades även dit sådana ämnen som folkrätt och statskunskap. D. föreläste under de första åren offentligt över Grotius, och hans första privata kollegium behandlade det portugisiska statsskicket; senare har han även föreläst över svenska regeringsformen. Professurens tyngdpunkt låg dock på den rent filosofiska disciplinen. I filosofien anslöt sig D. till den vid universitetet härskande wolfianismen. Efter att först ha använt F. C. Baumeisters »Philosophia practica universalis» började han ht. 1753 att föreläsa över Wolfs »Institutiones juris naturas et gentium» och höll sig sedan troget till Wolf i sina föreläsningar. En viss bun-denhet i åskådningen framträder efter vår tids sätt att se i hans ställningstagande i den bekanta Petter Forskål-affären våren 1759. Forskål hade till filosofiska fakulteten i Uppsala inlämnat en disputation »De libertate' civili», men D., som. för tillfället var dekanus, fann sig böra avstyrka dess tryckande, och fakulteten stannade i samma beslut. Säkert dikterades detta närmast av politiska skäl. Skriften ansågs nämligen »stötande emot flere kungliga stadgar och förordningar». I själva verket innehöll den så som promotor. Under hans  presidium ventilerades 101 disputationer, vilka dock enligt Klas Annerstedt »förefalla i allmänhet obetydliga till innehåll och omfång». Säkert är, att även D. drabbades av den framväxande opposition mot wolfianismens formelväsen, som till slut banade väg för den lockeska empirien. A. J. von Höpken har i ett brev till ärkebiskop S. Troilius av 28 febr. 1763 uttalat sig om moralundervisningen vid Uppsala universitet under D: s professorstid. Det är ett litet roligt bidrag till tidens lärdomshistoria, ehuru kritiken mot D. nog bör tagas med försiktighet, då de två herrarna sedan ett föregående tillfälle stodo litet på kant med varandra. Höpken anser, att moralundervisningen bör tjäna både till förståndets och karaktärens uppfostran: »moralen, då den endast överhopas med termer, med divisioner och på mångfaldigt sätt styckas och analyseras, blir allenast tjänlig till förelöpare för en jurisprudentia civili, varuti hjärtat tager ingen del». Under en tid, då moralen befann sig i ständigt sjunkande, måste man vara betänkt på att förbättra den uppväxande generationen genom att hos den ingjuta avsky för de fel, man måste tåla av den närvarande, och — tillägger Höpken — »till det ändamålet tjänar icke Wolffens 'Institutiones juris naturæ et gentium', som professor Dahlman nu uttyder och ännu länge uttyda lärer.» uppseendeväckande satser, att den gav upphov till en bekant politisk cause celebre. Ehuru Forskål var antiwolfian, behövde man därför ej i hans filosofiska åskådning se en anledning till D: s ingripande, vilket nog i själva verket enligt dåtida officiell uppfattning var synnerligen väl motiverat.

Om D:s lärarverksamhet i allmänhet och om hans inflytande, på den studerande ungdomen är det givetvis svårt att bilda sig någon uppfattning. En korrespondent till K. Kr. Gjörwells Svenska Mercurius har givit eh liten skildring av promotionen 1761, då D. fungerade Höpkens sista förutsägelse skulle icke gå i uppfyllelse. Endast ett år till blev det D. förunnat att verka i sin tjänst. Sin sista föreläsning höll han 8 maj 1764, och som förklaring till undervisningens avbrytande har han i föreläsningsrapporten för maj—juni antecknat: »Blev sedermera angripen av en frossfeber och andra tillstötande olägenheter, som varat in uti junii månad och ännu icke alldeles lämnat mig.» Ett par månader senare var han död.

Några brev från D. finnas i Uppsala universitetsbibliotek. Ett par brev till L. Åkerman finnas i Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Författare

A. Munthe.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Akad. avhandl. och program, förtecknade ij. H. Liden, Catalogus disputationum, 1 (1778) & 2 (1779) samt E. M.eyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908); även i M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668—1868,-2 (1868).

Källor och litteratur

Källor: Universitetskanslerns för Uppsala skrivelser till K. M:t 23 sept. 1747 och 17 febr. 1748 (meritförteckn.), föreläsningskataloger och åhörareförteckningar för Uppsala universitet, kanslersarkivet, RA. — Verser vid D:s bröllop 30 okt. 1750 och vid D:s begravning 11 okt. 1764; Den sv. Mercurius,' utg. af C. C. Gjörwell, juni 1761; Riksrådet A. J. von Höpkens skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1 (1890); Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, Afd. 1: Bd 4 (1910); Uppsala universitets matrikel, 2, 1700—1750 (1919—23). — Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1—2 (1913, 14) & Bihang, 4 (1912); H. Schiick, Från Linnés tid. Petter Forsskål fl92-3): M. Weibull &. E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668— 1868, 2 (1868).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Dahlman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15823, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Munthe.), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15823
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Dahlman, urn:sbl:15823, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Munthe.), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se