Meriter

1. Elfforss, Lars Erik, f. 24 jan. 1817 i Ovanåkers sn (Gävleb.), d. 23 juni 1869 i Västervik. Föräldrar: fanjunkaren Jonas Elfforss och Kajsa Greta Bergenson. Affärsanställd i Gävle; engagemang vid hovsekr. A. P. Berggrens teatersällskap, en kort tid hos "magister" C. A. F. Berggren, hos A. G. Wallin 1839–42, vid Nya teatern 1842–44; bildade eget sällskap 1844, som han förestod till sin död; i kompanjonskap med W. T. Gille 1860–61.

G. 1) 3 sept. 1842 i Sundsvall m. skådespelerskan Anna Johanna Enbom, d. 14 mars 1846 i Gävle, 2) 11 mars 1847 i Stockholm (Finska) m. skådespelerskan Antoinetta Thérése Öberg (E. 2).

Biografi

E. var av fadern ämnad för handelsmannayrket och blev tidigt anställd i affär i Gävle, som han dock inom kort lämnade för att gå in vid teatern, vilket ända från barndomen varit hans dröm. Efter diverse engagemang, bl. a, 1842–44 vid den av kapten A. Lindeberg inrättade Nya teatern, bildade E. eget sällskap sistnämnda år. Det var tydligen hans mening att vid detta företrädesvis odla den svenska dramatiken från mitten och senare hälften av 1800-talet, för vilken hans sällskap under fyra decennier blev ett kraftigt stöd. Knappast något resande sällskap och troligen ej heller någon Stockholmsscen har givit tillnärmelsevis så många föreställningar av svenska skådespel som den Elfforsska truppen. E. spelade så gott som alla skådespel och bearbetningar av Frans Hedberg (bl. a. »Bröllopet på Ulfåsa» och »Kung Märta»), vidare arbeten av Aug. Blanche och Johan Jolin. Men E. beredde också plats åt yngre dramatikers arbeten och upptäckte ofta spelbara och livskraftiga stycken av relativt okända författare, »Brottslingarna», Mauritz Cramærs dramatisering av Emilie Flygare-Carléns »Rosen på Tistelön»och den vittre Kalmarlektorn C. J. Moqvists komedi »Spanska konsuln» blevo repertoarstycken och uppfördes en längre tid flera gånger om året. Vidare gåvos småstycken såsom Orvar Odds (O. P. Sturzen-Becker) »Bellman i Mariefred», A. Lindebergs »Fruntimmersvänskapen», Aug. Säfströms »Resan till Södertälje». Av finländska författare spelades bl. a. »Ur livets strid» och »Friaren från Åbo» av Fr. Berndtson. Den utländska repertoaren erbjöd mindre intresse, då E. så odelat gav företräde åt den svenska dramatiken. Dock gåvos Schillers »Rövarbandet» och »Kabal och kärlek», Molières »Läkaren mot sin vilja» och Victor Hugos »Maria Tudor». Det romantiska dramat, som på 1830-talet intog hedersplatsen på alla resande sällskaps repertoar, hade vid E: s framträdande som teaterledare redan börjat mista sitt grepp om publiken, och han gav endast några få dylika skådespel såsom Henrik Hertz' »Kung Renés dotter», Kotzebues »Korsfararne» och Charlotte Birch-Pfeiffers »Gutenberg eller Ljusets seger». Tidens franske modeförfattare, Eugéne Scribe, var representerad med »Adrienne Lecouvreur», och av sångspel uppfördes de populära »Slottet Montenero» och »Hin ondes besegrare». Vid slutet av sin bana gav E., skattande åt tidens smak för operetten, Offenbachs »Orpheus i underjorden». Det Elfforsska sällskapet, vars främste manliga kraft var den utmärkte skådespelaren Rudolf Forssberg (se denne), räknades som Sveriges förnämsta ambulerande trupp, men upplevde sin glanstid först efter grundarens död under hans änkas direktionstid.

Som skådespelare var E. knappast betydande, och han fick av kritiken ofta höra, att han spelade roller, för vilka varken hans lilla satta figur eller en ful norrländsk dialekt, som han först småningom lyckades bortarbeta, lämpade sig. Men han hade temperament och humor, och i en del komiska roller lyckades han förträffligt (Job Kurck i »Rika morbror», Knut Kolare i »Döden fadder», Blasius i »Hin ondes besegrare», Crispin den yngre i »Tvillingbröderna» m. fl.). »Herr Elfforss», säger en samtida, »hade ett godlynt och intelligent utseende, skalkaktighet och levnadslust lyste i hans redliga, öppna blick. Han var en angenäm sällskapskarl, rättfram, hederlig, vänfast och rättänkande. Han begagnade aldrig kontrakt med sina sujetter. Det givna ordet skulle vara nog.» Sina sista år var E. sjuklig, uppträdde mera sällan och överlät det mesta av omsorgen för truppen åt sin hustru..

Författare

N. E. Taube.

Källor och litteratur

Källor: Se under E. 2.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Erik Elfforss, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15963, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. E. Taube.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15963
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Erik Elfforss, urn:sbl:15963, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. E. Taube.), hämtad 2024-04-25.