Meriter

1. Pehr Elfstrand, f. 11 sept. 1783 i Gävle, d. 4 jan. 1845 där. Föräldrar: grosshandlaren och kommerserådet Daniel Elfstrand och Catharina (Carin) Lidman. Skolstudier i Gävle; grosshandlare, skeppsredare och skeppsbyggmästare i Gävle; brukspatron; led. av handelssocieteten 1810–45; led. av taxeringskommittén 1811; led. av borgarståndet vid riksdagen 1815; led. av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1822–25; ordf. i direktionen för brännvinsbränneriet i Strömsbro 1833–44; led. av direktionen för Athemeum 1841–45; ordf. i borgerskapets 24 äldste.

G. 28 dec. 1814 i Gävle m. sin kusin Ulrika (Ulla) Magdalena Valley, f. 11 okt. 1789 i Gävle, d. 26 april 1871 där, dotter av stadsmajoren, grosshandlaren och rådmannen i Gävle Samuel Valley och Brita Lidman.

Biografi

Pehr E. D:son, såsom han själv skrev sig, fick en omsorgsfull uppfostran med avgjort praktisk inriktning, avsedd att göra honom lämplig som chef efter fadern för handelshuset Dan. Elfstrand & Co. Efter lärospån i firman och på skeppsvarven i Gävle skickades han tidigt på täta resor till England. Från början stod hans håg till skeppsbyggeriet. Sedan fadern 1802 tagit en ung släkting från Älvkarleby, Olof Elfbrink (se denne), som 1807 också blev måg i huset, till kompanjon, föll det sig helt naturligt, att Elfbrink, som ej blott var en begåvad och utomordentligt dugande man utan dessutom tio år äldre än E., efter sin svärfaders tillbakaträdande från affärerna 1810 skulle bli högste ledare. E. fick härigenom ännu mera tillfälle att ägna sig åt skeppsbyggeriet, som han lärde sig i grund i England. På detta sätt fick firman ej blott en egen skeppsbyggmästare utan en sådan direkt ur chefens familj, som sedan själv blev chef, ett förhållande som upprepades också under följande generation. På en englandsfärd under 1808 års krig blev ett av firmans fartyg med E. ombord kapat av ryssarna och fört till Gotland, varifrån E. dock snart lyckades rymma. Efter sin återkomst och sitt burskap i Gävle 1810 började E. sin självständiga verksamhet som skeppsbyggmästare, som sådan sin tids främste i staden. Häråt ägnade han sig med liv och lust och fortsatte, tills svår ohälsa i början av 1840-talet tvang honom att överlämna uppgiften åt sin andre son, Per, i början under E:s uppsikt. Han arbetade i första rummet för firmans räkning men också i mån av tid och krafter åt andra. Fartygen byggdes länge omväxlande på stadens norra och södra skeppsvarv, allteftersom stapelbäddarna blevo lediga. Ett första steg mot permanens härutinnan togs 1835, då handelshusen H. W. Eckhoff & Co., Dan. Elfstrand & Co. och Elfbrink & Luth tillsammans arrenderade hela norra varvet av staden. Detta arrende upphörde emellertid redan 1837, och först då förvärvades egen varvsplats på södra varvet. Ett otal fartyg, först och främst fregatter, barkskepp och briggar men också mindre farkoster, hade i E. sin upphovsman. Skeppsbyggeriet fick också tack vare honom ett storartat uppsving, och handelshuset Dan. Elfstrand & Co:s flotta blev från 1829 den största i Gävle både i fråga om fartygens antal och tonnage. E. älskade sitt arbete, livet och rörelsen på varven, skeppen, timmermännen och sjömännen. Det var därför med mindre tillfredsställelse han såg, att svågern Olof Elfbrink från 1819 alltmer började ägna sig åt järnhantering på egna bruk, varigenom han själv nödgades framträda som chef för firman också på andra områden. Även här gjorde emellertid E. en utomordentlig insats. Man kan tryggt utgå från att den vidsynthet, som präglade hela hans gärning, till stor del var baserad på erfarenheter under englandsresorna. Vid sin bortgång lämnade han efter sig ett företag, som »kolade på egna skogar, bröt malm ur egna gruvor» och förädlade den vid egna bruk. För detta ändamål inköptes andelar i flera järnbruk, bl. a. Kloster och Grängshammar i Dalarna, varförutom firman deltog i grundandet av Kungsfors' bruk i Järbo socken i Gästrikland 1839. Det var detta, som skaffade E. titeln brukspatron. »Den färdiga produkten skeppades på egna kölar, byggda på eget varv, och såldes direkt till avnämare i England.» Sedan skeppen lossat lasten, begåvo de sig ut på fraktfart till fjärran hamnar och kunde ofta bli borta i åratal. Det var framför allt denna fraktfart, som var så inkomstbringande. Vid hemkomsten voro fartygen ofta lastade med diverse kuriosa men i första hand med kolonialvaror. En organisation skapades för vidarebefordran av varorna också till andra norrländska hamnar, för vilket ändamål lämpliga farkoster byggdes på varvet i Gävle. Vid sidan av allt detta bedrev firman i likhet med de flesta större handelshus vid denna tid, då sparbankerna ännu knappast slagit rot ordentligt, en omfattande bankirrörelse.

E. gjorde på sin tid ett försök att upprätta regelbunden persontrafik sjöledes mellan Gävle och Stockholm. Hans firma inköpte 1831 det lilla ångfartyget Oscar, som först avsågs till bogserbåt men 1832 började föra passagerare jämte någon last på regelbundna turer till och från Stockholm. Redan 1834 råkade dock »Oscar» i brand på sin tilläggsplats nedanför Logården i Stockholm och sjönk. Då tiden gick, utan att båten upptogs, blev Karl XIV Johan – som antagligen fann det mindre tilltalande, att en båt, som bar kronprinsens namn, skulle sjunka just nedanför slottet – otålig och gav stränga order om omedelbar bärgning. E., som först försökte få uppskov för sin dåliga hälsas skull, måste genast resa till Stockholm, och fartyget upptogs men ansågs ej värt en reparation utan såldes som vrak.

För kommunala och sociala frågor hyste E. ett livligt intresse, fastän hans tillbakadragenhet och nästan överdrivna blygsamhet hindrade honom att framträda personligen. Han var dock ledamot av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I borgerskapets 24 äldste var han ordförande och likaledes i över tio års tid i direktionen för det fd. kronobränneriet i Strömsbro, som förvaltades av stadens societeter. Skolfrågor intresserade honom särskilt, och han hade i England tagit intryck av de nya strömningarna på detta område. Detta bar frukt i den fond om 10 000 rdr bko, som på E:s initiativ 1821 skänktes till Gävle stad av honom och hans svåger Olof Elfbrink jämte den ryktbare grosshandlaren Pehr Ennes för grundandet av en lancasterskola med s. k. växelundervisning. Ennes tillsköt ensam halva beloppet jämte lokal, medan E. och hans svåger skänkte var sin fjärdedel och bekostade inredning. Skolan handhades till långt in på 1840-talet på äkta patriarkaliskt sätt först av stiftarna själva och sedan av deras resp. arvingar. Den betraktades av dem som en helt och hållet privat skola, som de själva med varmt personligt intresse omhuldade och övervakade. Läraren tillsattes av dem i samråd med församlingens kyrkoherde, och fonden fick ingen annan än de själva taga någon befattning med. De protokoll och handlingar, som till äventyrs funnits, måste ha förvarats hos E. och ha sedan icke kunnat återfinnas. Som skoldonator indrogs E. i den kulturstrid, som utspann sig i Gävle på 1830-talet. Härvid sökte han ivrigt trygga lancasterskolans fortbestånd som självständig institution, och då detta i längden visade sig ogörligt, lyckades han med kraftigt stöd av sin systerson, grosshandlaren och brukspatronen Daniel Elfbrink, förbehålla sig och arvingarna till de övriga stiftarna att få göra sådana bestämmelser angående fondens användning, att den i alla fall kom att motsvara sitt ursprungliga ändamål. Den långa och sega striden ledde till en fullständig omorganisation av den Brändströmska elementarskolan och till skapandet av vad som med rätta kallats Sveriges första enhetsskola. Sedan E. därefter invalts i direktionen för det nya Athenseum, tillkännagav han i en skrivelse i okt. 1844, att den Ennes-Elfbrink-Elfstrandska skolan dittills saknat både donationsbrev och stadgar, men att sådana kunde förväntas inom den närmaste framtiden. Arbetet härpå hade dock icke medhunnits vid hans bortgång i jan. 1845.

Ett annat av E:s intressen var fattigvården. Han utövade en omfattande hjälpverksamhet i det tysta, ett bord för 10 à 12 fattiga stod dagligen dukat i hans kök; fångarna i länsfängelset, som då ej fingo kronans mat, mottogo varje dag sin ranson från samma håll. I sammanhang med sin verksamhet på skeppsvarven deltog E. 1839 i stiftandet av Gefle sjömannasällskap. Ett belopp anslogs 1840 till badhus med omgivande promenadplats, första ursprunget till den ståtliga Stadsträdgården.

E. var representant för sin stad i borgarståndet vid riksdagen 1815. Valet hade varit ovanligt stormigt. Hantverkssocieteten och fiskargillet försökte få någon av sina medlemmar vald men ledo slutligen ett fullständigt nederlag mot den mäktiga handelssocieteten, stödd av skepparsamhället. Till riksdagsman valdes jämte E. grosshandlaren Erik Tråss. Vid riksdagen invaldes E. i ekonomiutskottet. Han avgav jämte Tråss ett antal motioner, i huvudsak rörande sjöfarten. E:s politiska inställning var liberal, men han var ej särskilt intresserad av riksdagslivet och spelade ingen större roll.

Personligen var E. vänsäll och flärdfri och var dels därför, dels på grund av sina övriga egenskaper, ej minst sin stora hjälpsamhet, allmänt uppburen. På vintrarna bebodde han sitt efter fadern ärvda stenhus vid Norra Strandgatan, medan somrarna tillbragtes på egendomen Holmsund vid Gävlefjärdens södra strand. På detta ställes förskönande nedlade E. mycket arbete och avsevärda kostnader. Den stora huvudbyggnaden av trä i fyra våningar med torn uppfördes av honom. Ett bestående minnesmärke över E. är det gravkor – numera med orätt kallat det Elfbrinkska – som efter 1835 uppfördes av arkitekten C. A. Setterberg efter E: s ritningar och under hans personliga uppsikt och som invigdes 1842 i sammanhang med en utvidgning av Gävle kyrkogård. Byggnaden bekostades av E. och hans båda systrar, fru Elfbrink och fru Göransson. Den innehåller tre djupt belägna gravvalv, ett för var och en av dessa tre familjer. Här ligger E. begraven jämte sin fru, alla sina söner och sonhustrur samt ett stort antal senare ättlingar. Gravkorets övre del skänktes 1850 till Gävle stad till jordfästningskapell jämte 2 000 rdr bko till dess underhåll.

Författare

P. Elfstrand.

Källor och litteratur

Källor: Dop-, vigsel- och dödböcker samt husförhörslängder för Gävle, Landsarkivet i Härnösand; rådhusrättens och magistratens protokoll och inneliggande handlingar, bouppteckningar, konkursakter och räkenskaper, burskatt-boken, Gävle stads arkiv och Landsarkivet i Härnösand; E. Sehlberg, Gefle och dess slägter, Läroverksbibi. i Gävle. – H. Gyllenhaal, På tjänsteresa i Gästrikland på 1820-talet. "Utdrag ur resejournaler av P. Elfstrand (Från Gästrikland, 1941); Handl. i anledning af wäckt fråga om reform af de i Gefle befintlige underwisnings-anstalter för borgerlig bildning (1838). – Nekrolog i Gefleborgs läns tidning 8 jan. 1845; C. B. Berggren, Handels-societeten i Gefle 1738–1938 (1938); I. Beskow, Gefleriksdagsmännen i borgarståndet 1809–1866 (Från Gästrikland 1932) ; Betänkande och upplysningar rör. Gefle stads donationer för välgörande ändamål, afg. af dertill utsedde komiterade den 31 dec. 1887 (1888); [J. Ekelund,] Gefle stads hamn (1905); D. Elfstrand, Femtio år. Minnen (1927); dens., Gefle elementarskola och Athenamm (1928); dens., Historien om den Ennes–Elfbrink–Elfstrandska skolfonden, 1–2 (Gefle dagblad 23/4, 26/4 1929); dens., Sveriges första enhetsskola (Meddel. av Gestriklands kulturhist. fören. 1929); [V. Elfstrand,] En gammal Geflesläkt och litet om dess ursprung och verksamhet (ibid. 1919; sign. End); dens., Hamn, varv och sjöfart (Ur Gävle stads historia, 1946); dens., Kronobränneriet i Strömsbro, 4 (Från Gästrikland 1931); dens., När »jakobinerna» försökte rycka till sig makten i Gefle. Riksdagsmannavalen 1815 (Från gästrikebygder, 7, 1926); dens., Oscar, den första Gefleångbåten (Gefle Posten 1928, midsommarnr); dens., Till person- och släktkrönikan i äldre tid (Ur Gävle stads historia, 1946); [C. A. Eneroth,] De första ångbåtarna (Gefle dagblad */a 1904; sign. Gevaliensis) ; [dens.,] Ganda Geflesläkter, 1—3 (ibid. 16A, V7, "A 1904; sign. Gevaliensis) ; [dens.,] Några präster från förra seklet, (ibid. "/e 1904; sign. Gevaliensis); K. Lindberg, Gävle stads donationer, 1 (1945); G. B. Lunden, Gävle folkskolors historia (1942) ; B. Nordström, Ett handelshus i gamla Gefle (Norrlands-posten 2V,n 1944); L. E. Åhrman, Beskrifning öfver provinsen Gestrikland (1861).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Elfstrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15972, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Elfstrand.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15972
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Elfstrand, urn:sbl:15972, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Elfstrand.), hämtad 2024-11-08.